Longlegs
Betyg 5
Biopremiär 30 augusti 2024
Regi Osgood Perkins
I en lång och rik (om en nu kan kalla det så) historia av seriemördare har amerikansk film och populärkultur fyllts av både verklighetsförankrade och mer påhittade diton. Ofta porträtteras de i media som mystiska superstjärnor som överlistar både offer och rättsväsendet för att bygga sitt arv och förevigas i samhällets medvetande. Hatet som driver dem, impulserna som styr dem. I Osgood Perkins nya skräckfilm, efter de atmosfäriska och estetiskt underfyndiga men ganska tråkiga och menlösa The Blackcoat’s Daughter och I’m the Pretty Thing That Lives in the House, anspelar på allt detta med från början otrolig nerv och fingertoppskänsla utan att bara bli ytterligare en thriller i mängden eller bara en radda klichéer ihopradade med varandra.
Indelade i tre delar får vi följa den kvinnliga FBI-agenten Lee Harker, spelad av Maika Monroe som slog igenom i den mästerliga skräckfilmen It Follows (som snart får en uppföljare i Them Follow) men här gör sin karriärs hittills bästa rollprestation, och det fall hon försöker lösa med sin tillsynes övernaturliga slutledningsförmåga det fall av seriemördaren Longlegs som inte tycks gå att förklara till en början. Longlegs, porträtterad av Nicolas Cage som är nästintill oigenkännbar men även han gör en mästerlig rolltolkning som kryper en under skinnet, är väldigt mystisk och oklar i sina motiv och tillvägagångssätt. Det blir en film att insupa, förskräckas av, och inte lika mycket förstå och logiskt förklara.
Den som hoppas på att få en seriemördarfilm där otroligt och äcklande övervåld ständigt ska svämma över en lär bli besviken. Filmen lever nämligen mer på sitt råa närgångna foto och krypande atmosfär än följandet av seriemördaren och hans offer. Blod och isande bilder som gör en smått illamående bjuds vi visserligen på ändå, men det är inte i mördarens våldskapital filmens storhet ligger i och förlitar sig på. Istället är det i offrens psykologiska och fysiska ofrivillighet till att lyda den mystiska ledaren med satanistiska kopplingar. Det finns nämligen något oerhört sorgligt och läskigt i det faktumet, att deras själar och medvetanden frånkopplas dem själva för att övergå till voodoo-styrda pjäser som inte längre lyder sig själva utan kontrolleras på håll. Att en av dem också pratar om att böner är meningslösa och inte har någon inverkan på deras liv kan också ses som att frånkopplingen till religion och tron på Gud lätt leder till satanistisk inverkan bortom all kontroll. Det är inte uppenbar och påtvingad propaganda men ändå svårt att inte göra den kopplingen.
Mycket av kritiken mot filmen, speciellt online på sociala medier och filmforum som Letterboxd, har legat i att den anses tråkig och innehållslös. Vilket jag måste säga är rent humbug och så långt ifrån sanningen en kan komma. Hela tiden händer det någonting, direkt eller mer isande krypande, och ingenting är frånkopplat den stora hela bilden utan är briljant skrivet från början till slut. Speciellt avslutet är riktigt bra och ger känslan av att cirkeln sluts på ett väldigt smart sätt. Och utan att bli alltför uppenbar eller överförklarande så sätter den ändå ihop allt så pusselbitarna skapar en helhetsbild som i sin mystik och övernaturlighet ändå känns logiskt. Vilket är bra gjort i sig. Och trots ateistisk livsstil så har Lee kontroll över sig själv och kan besegra det onda. Vilket ger lite hopp till en mörk och smått sjuk värld som annars innehåller mycket ondska. Gott så.
Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.
