A New Kind of Wilderness
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Silje Evensmo Jacobsen
På den norska landsbygden bor familjen Payne på sin gård med sina djur nära till naturen. Skogspromenader och den nära kontakten med både djur och natur står som kontrast mot det moderna och stressiga storstadslivet, och barnen blir hemskolade istället för att indoktrineras i den moderna skolinstitutionen som mest försöker forma alla efter en och samma mall. I en tid när klimatångesten och krisen ständigt växer och påverkar allt fler runtom i världen är det fullt förståeligt att de väljer att leva så. Ett val inte bara för dem själva utan hela planeten.
Allt är dock inte frid och fröjd i familjen då modern blir sjuk och tillslut avlider. Filmen kommer mångt och mycket att handla om effekten utav det, både i att behöva acceptera det svåra och emotionellt påstridiga men också i hur omöjligt och ohållbart det blir för pappan att behålla gården de bor på då han nu ensam måste betala på lånet och ha råd med att leva. Det slår hårt när idealism krockar med verkligheten och det inte blir hållbart att kunna leva som en vill. Här börjar också filmens problem uppenbara sig; den är nästan för privat och närgången, och ger känslan av att tittaren tränger sig på i svåra stunder när familjen kanske hade mått bättre av att bearbeta sin sorg och sina problem för sig själva. De flesta känner ändå igen sig i att förlora någon nära, och filmen ger föga nya perspektiv eller erfarenheter som tittaren kan känna att kan reflektera kring eller utvecklas i sitt tänkande från. Det blir mer av en privat dagbok jag undrar om jag ens har någon rätt att läsa i, eftersom jag inte känner familjen privat. Det blir för introvert så.
Men visst, delar av sorgen och tankarna är ju rätt allmängiltiga och något de flesta kan känna igen sig i och finna behov av att prata om. Problemet är bara att de stunderna är för korta och för få. Vidare känns det som det desperat försöker skapas friktion mellan familjemedlemmarna, som när ena dottern vill utöka sin skolgång från tre till fem dagar i veckan efter att ha börjat komma in i den nya skolan och fått vänner och så, eller när hon får med sig en iPad hem och både vill använda den både till studier och underhållning som att spela på den. Pappan är lite besviken över hur tekniken och moderniteten sipprar in i deras liv men konflikten känns ändå sökt då utveckling och teknisk integration är närmast omöjlig att komma ifrån nowadays. Kanske hade det varit viktigare att prata gränsdragningar för begränsat användande av tekniken istället för att konservativt motarbeta den.
I England har pappan en släkting som också har gård, men dit kan de inte flytta då de dels lovat den döda mamman att bli kvar i Norge men också för att en syster som ändå inte bor med dem skulle få långt i avstånd till dem. Ännu en märklig och något sökt ”konflikt” – speciellt som de inte pratar med dottern om detta eller ens försöker att diskutera det utan bara utgår att det inte går. Sen är de plötsligt i England, vilket känns lite förvirrande då de inte diskuterar resan eller visar hur de gör sig redo eller genomför resan utan plötsligt bara är där. Vilket känns lite dåligt både i klippning och berättande. Meningen med materialet är också oklart då det mest pratas om att han längtar hem och inte alls kan bo där. Barnens skolgång känns senare mest som en undanflykt senare snarare än en förklaring – men återigen: det är väldigt privata frågor och inte så allmängiltiga som faktiskt rör andra än familjen, vilket gör att jag har svårt att relatera till deras problem de ställs inför, speciellt som de inte ens integreras i större frågor som världen runtomkring oss eller att leva efter naturen och dess både möjligheter och begränsningar. Det används som slogan men visas väldigt lite i själva filmen. De borde lyft blicken från navelskådandet till att prata om hur världen och klimatet tycks gå mot allt dystrare framtid. Och jag blir än mer besviken när jag inser att filmtiteln också är en rubrik på en av mammans bloggpost och inte ett statement de väljer att leva efter och försöka förmedla i filmen.
Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.