Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Linou Gertz

Filmrecension: Sentimental Value – väl värd sitt pris i Cannes

by

Sentimental Value
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 september 2025
Regi Joachim Trier

I ”Världens värsta människa” tog Joachim Trier och sin manusförfattande vän Eskil Vogt strypgrepp på filmvärlden med sin emotionellt utmanande och helt unika rom-com som inte liknade något annat ur genren – samtidigt som den make-it-or-brake-it skådespelaren Renate Reinsve fick skjuts ut till storhetens minnesböcker med sitt skådespelarpris i Cannes för sin roll som titelkaraktären. Så när samma trio, samt Anders Danielsen Lie i en mindre roll, återvänder för ett nytt samarbete är det klart att det väcker uppmärksamhet och intresse. Nyfikenhet, rentutav. Renate spelar Nora Borg som också är skådespelare, en emotionellt laddad diva som nästan inte kan ta sig ut på teaterscenen när filmen börjar. Hennes syster, Agnes (spelad av Inga Ibsdotter Lilleaas som må vara ett namn i Norge men nu antagligen får mer internationell uppmärksamhet), har en gång varit barnskådespelare i deras faders, Gustav Borg (spelad av en eminent Stellan Skarsgård som i vanlig ordning är on top of his game) tidigare filmer som visas under en fransk retrospektiv. Där träffar Gustav den amerikanska skådespelaren Rachel Kemp (spelad av Elle Fanning) som han i brist på samarbete med sin egen dotter vill erbjuda rollen till istället.

Huset de båda systrarna växte upp i, tillsammans med de alla saker som står kvar som i ett museum, är på både gott och ont vad som binder dem samman själsligen. Gott för att de växte upp med varandra, mindre bra för att pappan på grund av trauma, sorg och begravning i sitt arbete flydde familjen när det blev tufft. Gustav återvänder med ett filmmanus och vill att Nora ska filma det med honom, men då hon misstar inviten för ett vanligt jobberbjudande istället för dem att dels connecta med varandra igen och dessutom kunna jobba igenom sina känslor och minnen tillsammans så tackar hon nej. Historien tycks väga för tungt för henne för att ens överväga erbjudandet. Dessutom har hon all sin tid och kraft på teatern där hennes jobb främst är nu. Rachel som blivit så väldigt känslomässigt träffad av Gustavs tidigare filmer tackar istället ja till rollen och manuset börjar omarbetas till engelska – men frågan är om minnen, känslor och trauman som måste jobbas på verkligen kan översättas? Eller blir de ”lost in translation”?

Handlingen, eller snarare dess tema, påminner till viss del om Olivier Assayas ”Summer Hours” från 2008 där tre syskon samlas för att bestämma vad de ska göra med familjevillan och alla sakerna däri som de nu ärvt. Mycket historia och känslor att gå igenom i dem. Det är en väldigt vackert skör film vars känslighet går igen även i Sentimental Value – men av någon anledning känner jag aldrig att det lyfter lika mycket som i deras föregående film. Bitvis underhållande och skrattretande visst, men känslomässigt förstoppad på något sätt som stoppar mig från att känna något djupare för någon av systrarna eller deras pappa. Han försöker, men ändå inte, och deras oförmåga att riktigt nå fram till varandra blir mer sökt än drabbande av någon anledning. Men de har ändå sina krig att bekämpa och det blir ändå känsloladdat och personligt, men kanske för jordnära för att verkligen utforska deras känslor, sinnen och uppfattningar av varandra. Det är ändå starkt skildrat men lyckas aldrig riktigt lyfta och bli någonting extraordinärt som sist.

Filmen vann ändå Grand Prix i Cannes tidigare i år, festivalens näst finaste pris, och det kan jag ändå skriva under på att det är den värd. Minnen filmade som en stram Tarkovsky-dröm och en familj som försöker göra upp med sin historia och intrikata känslomässiga fridriveri ger ändå ett starkt slutresultat som ändå landar i någonting vackert och försonande. Det i sig gör detta samarbete nästan lika lyckat som sist. Att de är så pass olika och inte riktigt besläktade är väldigt intressant i sig. Komiken, känslomässiga whiplashen, är kvar men annat är inte mycket sig likt. Vilket mestadels är bra. Det starka systraskapet, där en är i en familj och Nora lite evigt ensam skapar ändå helt andra ingångar till deras skådespeleri och artisteri som berör. Lena Endre syns i en roll som Ingrid som försöker pusha Gustav och hans skådespelare till sina bästa gränser. Kanske hade hon behövt sitta med när filmen skrevs också för att låsa upp något mer. Eller nåt.

Filmrecension: Kevlarsjäl – känns i hela kroppen och skakar om en

by

Kevlarsjäl
Betyg 4
Visas under Way Out West 2025, ordinarie biopremiär 22 augusti 2025
Regi Maria Eriksson-Hecht

Baserad på den smått kultförklarade Hagnesta Hill-låten Kevlarsjäl av Kent, en favorit både på album och live, där en poetisk omskrivning beskriver hur livets hårda kanter längs vägen ibland får oss att behöva gardera våra sköra själar med tålig kevlarväst för att klara av livets utmaningar. Skriven i samarbete med pojkvännen Pelle Rådström som tidigare gjort Skolstartssorg tillsammans – en kortfilm som även den handlar om unga bröder som tvingas agera vuxna och ta hand om varandra och bli varandras förälder. När vi nu landar i Eskilstuna-förorten åker bröderna Alex och Robin moped och den senare har sårat huvud och tappar nästan medvetandet. De får tag på en ambulans och tar honom till sjukhus. Där träffar de fentanyl-testaren Ines som Robin fattar tycke för i ett väldigt kort möte. De tre kommer senare bygga relationer till varandra, men inte på ett sätt som någon av dem, eller publiken, riktigt kan ana. Det är smart skrivet och testar gränserna för hur ungdomlig kärlek kan starta – och urarta – på film. Men det är ändå inte den relationen som testar bröderna mest, utan det är fadern Bo (spelad av veteranen inom svensk film Torkel Petersson) som är alkoholiserad och misslyckad hemmasittare som i blandning av berusning och bitterhet hur hans liv urartat och inte alls blivit som han hoppats skadar och slår sina barn. När han är nykter minns han ingenting utan är väldigt empatisk och omhändertagande. Det är någonting vackert i att karaktärerna bär på smärta, inte är perfekta på något sätt, men aldrig porträtteras som antingen genomgoda eller helt devil on Earth. Men att han säljer av familjeägodelar för att finansiera sin alkoholism gör att mycket talar emot honom – vilket senare vägs upp av redeemande stunder av ömhet, uppgivenhet och försök till att gå vidare och i någon slags nostalgisk rit av att minnas tillbaka sin tid i det militära då han hade ordning på sitt liv och sig själv. Men innan dess måste Alex mycket noggrant navigera sin kommunikation med pappan och väga varje ord på ett högst diplomatiskt vis – men Robin som redan råkat ut för faderns ilska piskar på och provocerar istället. Ändå är det Alex som får ta på sig både mamma- och pappa-rollen och ständigt se till att Robin har det bra och klarar sig. Vilket visar sig vara uttröttande då han är väldigt impulsiv och ofta handlar långt innan han tänker efter. Han har helt enkelt en skjut först fråga sen-orienterad livssyn, vilket ställer till det för dem båda och Alex får städa upp. Oftast.

Ines, spelad av Adja Sise i sin första stora roll (även om hon har en credit i SVT-serien Eagles också), blev övergiven som barn på ett tåg – en besvikelse hon tar ut både på sig själv och sina adoptivföräldrar som hon lever helvete för. Hon är brokig och impulsiv, men tar ändå fördel av de ekonomiska och materiella förutsättningarna de medför för att göra livet spännande och uthärdligt. Hon stjäl för att finansiera resor och bryr sig inte nämnvärt av materiell förstörelse trots personlig koppling och affektivt värde. Helt enkelt en ungdom som vet priset på det mesta men inte riktigt värdet av någonting. Men när Alex har det svårt och hon lyfter ur honom sin situation med en resa blir det ändå någonting vackert och någonting som bygger band dem emellan – ända tills Robin är i knipa och behöver ”räddas” igen – eller bara Alex får känslan av att det är så. Då kommer han till undsättning, oavsett var i världen han befinner sig. Det kan tyckas impulsivt och irrationellt men som uppväxt under knapra förhållanden och ständigt behöva babysitta sin broder istället för att bara växa upp jämte hen under två närvarande föräldrar så blir det deras normala och vad som styr dem såväl intellektuellt som impulsivt. Och som uppväxt i fosterfamilj själv där jag sett många unga i liknande situationer så har jag väldigt god förståelse för dem ändå.

Som om det inte vore kaos-aktigt nog har vi även en annan aktör mitt bland allt detta; Dennis, spelad av den som av de unga kanske har mest erfarenhet i bagaget i såväl serierna Ruset och Vinterviken som Taelgia, Jonay Pineda Skallak, en väldigt hård och våldsam person som inte tycks ha några andra intressen än att slåss och bedriva dogfights där han har sin hund och andras som eggas mot varandra in i det sista. Robin är inte lika hårdhänt utan vill leka och ta hand om hunden som Dennis mest ser som ett verktyg att leva ut sina våldsamma fantasier med. Det är tufft i hans ögon att skada och döda. Ända tills de försöker gå på fest men blir nekade inträde och istället ställer till med förödande skadegörelse. Vi får se dem gå ned genom spiraltrappor ned ut ur huset men det ser ut som en metafor för en spiral ned i Dantes helvetesringar. Vackert och oroväckande alltså. Han försöker rationalisera sina händelser och vad han tvingat Robin att göra. Robin går sönder. Då får även Dennis ett moment av känslighet när han tar hand om sin kompis utan att döma. Återigen är det där paret skiner som manusförfattare; i det allmänmänskliga och personligt sköra, där ingenting är enkelt eller endimensionellt. Eller som Jocke Berg sjunger i titellåten ”I socialstyrelsens folder är allting svart, eller vitt” vilket tycks ha inspirerat det raka motsatta i såväl manusförfattande som regisserandet. Resultatet är inte bara en av årets bästa svenska filmer (antagligen DEN bästa!) utan även den bästa svenska regidebuten sedan ”Fucking Åmål” av Lukas Modysson. Att båda är coming-of-age I svensk småstad är kanske ingen tillfällighet. De båda erbjuder skratt och känslighet, men jag tror faktiskt Kevlarsjäl för mig närmare till tänkandet och tårarna, som när Alex av skam och skuld för någonting han egentligen inte gjort inte vill gå in i kyrkan under begravning, utan inväntar att alla andra lämnar innan han vill gå in och lämna sin blomma till sin avlidna vän. Det känns i hela kroppen och skakar om en, som många andra scener också gör. Det är så vackert och hjärtskärande att det värker i hela kroppen, långt under min kevlarsjäl jag också byggt upp under livets alla motgångar och utmaningar. Därför blir jag så glad när filmen avrundas med titellåten så jag i smyg kan torka tårarna och förbereda mig att återgå till regntunga verkligheten utan att någon annan behövas ta notis.

Filmrecension: I huvudet på Bo – betyg 5 av 5

by

I huvudet på Bo
Betyg 5
Visas på lilla filmfestivalen i Båstad, ordinarie premiär 10 oktober 2025
Regi Jon Asp och Mattias Nohrborg

Bo Widerberg, en kulturpersonlighet lika känd för sin excentriska stil som sitt naturliga och jordnära filmregi, som mötte slutskedet av sitt liv i Båstad och inspirerad av sin internationella framgång på filmfestivalen i Cannes (som denna dokumentär också visades i tidigare i våras, då i klassikersegmentet) startade Lilla filmfestivalen i Båstad i 1996 som blev lite av hans svanesång inte bara i filmen men också för filmen och för det lilla samhälle han verkade i såväl privat som professionellt. Utanför, i Hovs hallar, besökte han nämligen både som familjefar och som filmare – precis som Ingmar Bergman gjort. Och som svensk filmare under Bergmans storhetstid blev han självfallet jämförd av såväl press som bransch – vilket såklart speglas i denna djupt personliga verk som inte viker för att prata om såväl hans filmskapande som, för att låna ett begrepp av Bergman, hans inre dämoner – inte bara som en excentriker utan även som en deprimerad och manisk människa som hade svårt att nå det personliga utanför det egna filmskapandet. Det är heller ingen enkom glorifierande film som bara försöker skönmåla sin karaktär utan negativa aspekter som otrohetsaffärer, hämndbegär på sina ex och andra romantiska intressen.

Från den tidigare ungdomen, där Bo fick en skrivmaskin av en släkting som han nästan helt besatt skrev på, och den inledande karriären som författare och resorna till Paris där han fick upp ögonen för inte bara naturligt fångande i sitt skrivande utan också i franska nya vågens nya ögon och sätt att filma på så när han kom hem visste han exakt hur han ville göra film på. Han kom att inspireras – och sedermera inspirera en helt ny generation filmare – av de handhållna kamerorna och det nära sättet att fånga så att säga verkliga människors vardag. Allt detta och mycket mer tog han med sig hem och skapade en motrörelse till Bergmans mer psykologiskt poetiskt svävande gestaltning för att istället fokusera på arbetande svenskar och deras kamper. Han visade hur allting var och låg till och försökte aldrig linda in sina budskap eller gestaltningar till att verka vara någonting annat än de faktiskt är. Istället var han som besatt att fånga ”liv till varje pris”. Och inte bara kunde han mitt i en repetition bestämma sig för att börja filma skarpt för att han såg ”någon gnista tändas” så använde han sig också mycket av oprofessionella och oetablerade skådespelare – grepp som fortfarande är vanligt bland svenska filmskapare som vill komma åt det råa och mer nakna och mindre teatraliskt. Så det går att se hans excentriska skaparstil, tekniska frampushning och jakt på det naturalistiska och väldigt ärliga än idag – kanske än mer än vad Ingmar Bergman faktiskt tycks ha haft. Och att höra Jan Troell (Maria Larssons Eviga Ögonblick, Dom över död man) berätta om sin tid som kameraman för Bo, och flera andra skådespelare och regissörer (Kalle Boman, Lars von Trier, Lisa Langseth, Roy Andersson, Ruben Östlund och Stellan Skarsgård mfl) fyller på med anekdoter, upplevelser och tankar kring hans filmer och stil som regissör är lika värmande som engagerande som intressant.

Men det är inte bara i svensk, och internationell, filmindustri de mest personliga och känslomässiga engagemang filmen lutar sig på; utan i det personliga som romanserna och barnen han skulle komma att skaffa sig. I hur de möttes privat, men också professionellt och mer allmänt. Resorna, arbetet, otroheterna och mycket annat ställde sig i vägen för en vanlig familjerelation så att se hans barn berätta hur de minns honom och hans arbete ger en oerhörd tyngd till denna dokumentär om en filmskapare som lever kvar i dem som både arbetade med honom men också var med honom privat – men också lever kvar i sina filmer och all den inspiration han efterlämnat sig. Det är verkligen, även långt efter hans död, liv till varje pris. Vilket få andra kan närma sig ens.

Tips för filmdelen av Way Out West

by

Ända sedan starten 2007 har Way Out West vuxit, slagit rekord och erbjudit musikupplevelser på såväl festivalens scener som i mindre klubblokaler, kyrkor och hamnområden. Fokus har legat lika mycket på storartade konsertupplevelser av väletablerade artister och band som mer okända och nyetablerade bokningar. Som sig bör på en festival värdig namnet. Men sedan 2011 har festivalen kommit handla om mer än bara musiken, och maten, för då startade festivalen också sin filmsatsning som haft sin givna plats i festivalupplevelsen sedan dess.

Sedan från och med förra årets festival har en ny filmscen etablerats på festivalområdet, utöver de biografer runtom i Göteborg som visar filmer under festivalen, är Cinema Slottskogen där ett mindre tält i närheten av festivalentrén sätts upp med duk och bekväma sittplatser för en något mindre publik. Där kommer i år två fullsmockade kortfilmsprogram visas, där såväl ny röst inom svensk film får chans att möta en ny publik – men också mer väletablerad filmare som Lukas Modysson visar sin nästan kvartslånga ”Vi går inte härifrån” som skildrar en ockupant som intar sin chefs kontor efter att ha blivit avskedad men nu kräver sitt jobb tillbaka. Där visas också svensk-norska ”Leva lite” om ett par tågluffande tjejer som möter en mörk omvandling. Kort-dokumentären In My Hand visas också där. Svenska Kevlarsjäl (självklart döpt efter en av de bättre Kent-låtarna som också vävs in vackert i upplevelsen) som tidigare i år visades på Göteborgs filmfestival – men för de som missade den där nu får en ny chans på den nya scenen. Det är ett väldigt starkt och gripande drama i klass med tidiga Modysson-filmerna som en inte bör missas! För den hiphop-intresserade visas också ”Teater är den nya hiphopen” där en hiphop artist utmanar sig själv och sitt kreativa skapande genom att gå över till teatern som kreativt utlopp. Samhällsnormer ämnas brytas och det vill en ju inte missa. Heller inte ”Queens of the Stone Age: Alive in the Catacombs” som fångat den första godkända spelningen i Paris undre katakomber vars känsliga miljöer kräver sitt avskalade arrangemang och nästan kusliga skildring. Att bandet är på plats för att introducera filmen gör det bara mer spännande och till en obligatorisk upplevelse.

På biograf Capitol kommer en rad varierande filmupplevelser erbjudas, som den irländska Kneecap – the movie och svensk-norska body horror-upplevelsen The Ugly Stepsister som tar ett unikt grepp på den välkända Askunge-sagan och nu visar den ur Elviras synvinkel och hennes kamp för att passa in i samhällets skönhetsnormer – men kanske ännu viktigare den tappade skon som bevisar att hon är den utlovade prinsessan. Filmen är en satirisk bomb som är lika stilsäker i sin skruvade humor som sin något groteska kroppsskräck. Under tidigare visningar har spypåsar behövts delas ut så var beredd på en magstark upplevelse – menat både bildligen och bokstavligen. Vill en ha något lugnare drama-skräck är den omtalade Together också en del av programmet där, och då den fått bra respons från såväl kritiker som publik är det inte någonting att sova på. Vill en istället ha skräck som mer drar åt drama-komedi-hållet är Toxic Avenger att rekommendera – en nytolkning av lågbudgetklassikern från kultbolaget Troma som med sin starka cast i Peter Dinklage, Kevin Bacon, Julia Davis och Elijah Wood lovar att erbjuda en samtida twist på kultklassikern.

Om mer finkänslig drama är vad besökaren söker kommer den också finna det i finstämda ”Sentimental Value” av Joachim Trier som följer upp sin internationella succé ”Världens värsta människa” med ytterligare en samskriven dramakomedi med Eskil Vogt – men även Cannes-prisade skådespelaren Renate Reinsve som den här gången spelar mot Stellan Skarsgård, Anders Danielsen Lie (även han återkommande från tidigare samarbeten) och Elle Fanning och om den rollistan inte är nog att locka in dig så bör det också nämnas att filmen tilldelades Grand Prix vid årets filmfestival i Cannes – den näst mest hedervärda efter Guldpalmen! Och om det inte känns internationellt nog bör ”Eddington” kunna locka istället – den nya filmen från Ari Aster (Hereditary, Midsommar) som tycks vara en modern västern med satirisk blick på samtiden och vår besatthet av sociala medier och teknik som inte alltid används på bästa sätt.

Allt som allt erbjuds ett väldigt brett och spännande filmprogram som perfekt kompletterar musik- och mat-upplvelserna som under årens lopp blivit festivalens signum. Det finns något för alla, och möjlighet att upptäcka både nya stjärnor (såväl bakom som framför kameran) som senaste alstren från redan etablerade röster som senare i år kommer gå varma på bioreportearen.

Här hittar du filmprogrammet på Way Out Wests hemsida.

Spelrecension: Death Stranding 2 On the Beach

by

Death Stranding 2: On the Beach
Format Playstation 5
Skriven och producerad av Hideo Kojima
Betyg 5

Efter åratal av samarbete mellan Konami och den kultförklarade spelproducenten Hideo Kojima (Metal Gear Solid, Zone of the Enders) började det plötsligt knaka i fogarna mellan de två livslånga samarbetspartnerna och storföretaget skulle plötsligt plocka bort hans namn ur storspel, inte låta honom närvaro på spelgalor där han vunnit pris och lägga ned det skräckspel som först släpptes som en P.T – playable teaser – och sedan bekräftades vara ett nytt Silent Hill-spel som skulle ha skapats i samarbete med den legendariska filmregissören Guillermo del Toro men som avbröts innan det ens gick in i full produktion. Kort därefter bekräftade Konami att de stängt ner Kojima Studios helt och fullt och därmed avbrutit deras samarbete helt. Men Kojima sörjde inte, utan gick istället direkt till Sony och började istället sin egna studio under samma namn där och med hjälp av den Holländska spelstudion Guerilla Games (Killzone, Horizon) och den egenskapade grafikmotorn de av respekt för spelskaparen skänkte honom för att hjälpa till då han inte längre hade tillgång till sin egenskapade Fox Engine som var låst till Konami – Decima, en grafikmotor som drivit de båda Horizon-spelen till Playstation 4 och 5 och de båda Death Stranding-spelen till samma format. Motorn skapar inte bara vackra världar och karaktärer, utan närmar sig också i senare verk en haktappande fotorealism som närmar sig film mer än tv-spel. Och när vi introduceras till den mexikanska naturen i inledningen av detta nya spelet ser det ut som ett filmklipp, alldeles för vackert och naturtroget för att vara spelbart, men som snabbt visar sig vara det. Det är svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte bli hänförd och bländad av tekniska nivån och vad de lyckats åstadkomma i denna uppföljaren till det kritikerrosade Death Stranding.

Som livslång älskare av såväl litteratur som film har Hideo här hämtat både titel och inspiration från den klassiska Stanley Kramer-filmen On the Beach från 1959 där australienare lever under faktum att världen har krossats under atomkrig och allt liv snart upphör. Det är alltså ingen slump att merparten av spelet utspelar sig i Australien, i en postapokalyptisk version där jordbävningar, översvämningar samt både sandstormar som snöstormar gör livet svårt för de som överlevt invasionen av de döda och kämpar för att återigen koppla samman mänskligheten i hopp om att kunna rädda den från undergång. Om originalet var en allegori över kärnvapenhot och klimatförändringar bygger denna uppföljare vidare på dessa teman med såväl smältande isar och brinnande omvärld, men också med introduktionen av hjälpande av djur som behöver räddas och forskas på för att kunna låta dem leva vidare jämte människan. Men där en springer runt i den stora öppna världen med tunn linje mellan levande och döda, där hotet från de senare till och från ger spelet en mer skräckinriktning i klass med Silent Hill utöver spelets actionäventyr, ställer spelet också frågan om det verkligen är i vårt bästa intresse att hålla oss sammankopplad – en idé som började växa inom Kojima under Covid-pandemin och den internationella lockdown som följde där mångas psyken blev lidande utöver kulturell och finansiell krasch. Spelet är således en produkt av sin samtid, samtidigt som det bygger vidare på första spelet men också introducerar flera vidareutvecklade inslag som gör det till otroligt mycket mer än bara en rak uppföljare.

Berättarmässigt är Kojima i högform, och nyttjar skådespelare som Norman Reedus (som precis som originalet spelar Sam – den karaktär du spelar som) Léa Seydoux och Troy Baker men också nya karaktärer som Elle Fannings Tomorrow – en karaktär som gör en väldig personlig resa och utvecklas både emotionellt och som människa på sätt som känns väldigt kreativt och oförutsägbart – men också regissörerna Del Toro och Nicolas Winding Refn (samt hans fru i en specialroll) och nu även George Miller (vars Mad Max-filmer kan kännas igen i DS-spelen) som alla gör unika och personliga rolltolkningar precis som på film. Även musiken kan precis som i originalet sägas spela en nyckelroll i den emotionella resan som görs både psykiskt och fysiskt. Den trallvänliga B.J Thomas-låten Randrops Keep Falling on my Head intar en speciell plats I spelet och kopplas samman till såväl spelvärlden och personers utveckling.

Trots att spelet är väldigt allvarligt i såväl tema som presentation är den också varm av karaktärers personliga kemi och alldagliga upptinade nördhumor som tar udden av allt allvar och låter spelaren koppla av lite. Sin vana trogen låter Kojima också sin satiriska sida glänsa igenom när han river den så kallade fjärde väggen där en kultledare tittar ut mot spelaren när han pratar om hur onödigt det vore med ytterligare en bossfight, som han låter göra upp med traditionell speldesign som ofta förlitar sig på oinspirerade bossfighter. Dock faller det lite på sig självt eftersom spelet både före och efter gör det själv. Men även där delar av spelet påminner om tidigare delar av första spelet är det aldrig oinspirerat upprepande utan drivs hela tiden till sin spets och aldrig låter spelaren känna sig säker i vad som ska ske där näst. Så även om moment kan kännas igen handlar det aldrig om trött återupprepning utan snarare om perfektion av moment och teman auteuren vill utforska och samtala kring. Så även om bossfight följer är det i situationer och i haktappande briljerande miljöer som får ens hjärna att börja brinna något. Och att göra upp med gitarrspelande är lika humoristiskt som designmässigt perfektionistiskt. Och det är smått omöjligt att veta vart allt leder till och vad som faktiskt upplevs och vad som bara är representation av det mänskliga psyket, lidande och kännande. Men det är också en del av upplevelsen, att inte vara så säker på vad som faktiskt händer. Precis som riktiga livet kan kännas som ibland.