Linou Gertz

Den vilda roboten
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Chris Sanders

Ur en lång rad animerade succéer, som Lilo & Stitch och Draktränaren, från Dreamworks kommer nu ytterligare en animerad film – den här gången baserad på den bästsäljande romansviten om The Wild Robot med just den titeln. Då det är en barnfilm visas den här med svensk titel, undertext, tal och musiktolkning. Det är en vacker sång, även på svenska, som passar både melodiskt och textmässigt in i resten av filmen och dess teman om att finna mod, utvecklas och våga vara den man är – men också finnas där för varandra och både hjälpa och lyfta varandra istället för av elakhet klanka ner på andra för att de exempelvis inte är som de själva.

Det är en fin och vacker animation, dock med väldigt högt tempo – och det känns som den är gjord för en modern publik med kort attentionspan. Det är mycket jakter fram och tillbaka med få lugna stunder och pauser där varken robotar, djur eller publik kan andas. Men de finns, och de är välkomna. Men precis som tempot är högt som på sociala medier är filmens apokalyptiska framtoning av världen lik den doomscrolling många av oss ständigt möts utav. Den vilda roboten är uppspolad på en strand och utöver naturen finns ingen civilisation att finna – vilket senare understryks av både Golden Gate bron och städer under vatten. Roboten – en restprodukt av människan och vår förödande produktion som skadar naturen mer än bidrar till den – finner sig vilsen bland djuren och utan ägare eller familj. De har nämligen inget behov av människans uppfinningar och bekvämlighetssträvan utan klarar sig bra själva. Såklart. Hela dess funktion med AI och maskinlärning – som just nu utvecklas i rask takt och med visserligen fantastiskt resultat men också hög energiomsättning – är i fel kontext helt överflödig. Vilket också blir en fin kommentar om att en som person kan känna sig vilsen i livet och samtidigt känna sig ouppskattad utan att passa in – vilket kan tyda på att en bara är på fel plats och inte är undermålig som människa. Det finns således mycket att hämta i filmen både för vuxna och barn – filmen har nämligen mycket hjärta och fina saker att säga om familj, ibland skapad än bara organiskt framväxt, och tillhörighet. Tyvärr ges känslan av framstressade bilder och situationer att det sägs mer i ord än bilder och gester – vilket gör att känslan av att filmen har mer hjärta än själ.

Ändå är det en väldigt fin och rolig film. Mycket humor, både glättig och uppfostrande sådan – men också en hel del mörkare humor som kanske passar äldre bättre. Och när den vilda roboten möter en gås som ser den som mamma, och den växer upp i ”fel” kontext, får den både oväntad roll och vänner längs vägen. Samtidigt som den själv försöker hitta sin plats i världen med tillhörighet. Vilket är som vi många vet lättare sagt än gjort. Så när den stackars gåsen som växer upp med roboten senare kommer i kontakt med andra gäss är de väldigt otrevliga och direkt elaka mot den något udda gässlingen som inte riktigt passar in och är som ”alla andra”. Men senare lär den unga gåsen sig att flyga och får träffa en äldre fadersgestalt som bildligen tar den under sina vingar och släpper in den i värmen. Vilket senare blir någonting hela djurriket får lära sig om, att acceptera varandra och att hjälpa varandra istället för att stöta ut det de inte känner igen sig i, när den onaturligt hårda vintern som klimatkrisen skapat hotar att utrota dem alla. Vilket blir ytterligare en lektion för både unga och vuxna: att om vi ska överkomma framtidens utmaningar kan vi inte titta på ”vi och dom” utan hur vi tillsammans kan jobba mot en värld på branten mot undergång.

Den vilda roboten, bortkommen från sina tillverkare, blir tillslut uppjagad för att tas tillbaka igen – men får då understöd från de djur som tidigare försökt förstöra den. Läxan är lärd och det okända är inte längre skrämmande utan en del av samhörigheten, och det blir en fin illustration om natur mot industrialismen och hur den måste kämpa i självförsvar för överlevnad. Men tillslut inser roboten att den inte hör hemma där utan måste i ett sista självuppoffrande gest lämna sina nyfunna vänner och familj för att de inte ska drabbas vidare av robotar som med våld förstör för dem. Men det känslomässiga band som skapats mellan roboten och gåsen tar inte slut för det utan i en fin sista bild lägger de pannan mot varandra och utan ord berättar vikten av den familj de inte fötts till utan skapat själva längs livets resa. Det är rätt fint i en annars ganska ytlig gestaltning som annars mest berättar snarare än visar sina känslor. Men till slut görs det alltså rätt.

Så länge hjärtat slår
Betyg 4
Regi Ella Lemhagen
Biopremiär 27 september 2024

Vad som börjar väldigt trevligt och festligt i en konsertlokal, där ett band framför titellåten Så länge hjärtat slår med sångaren Hanne (Bianca Kronlöf) i fronten, följs av att hon drar upp sin vän Katrin (Liv Mjönes) upp på scenen för att fira hennes födelsedag med sång och tillrop. Det är tydligt att de är såta vänner som står varandra nära på ett personligt plan – men också professionellt ska det visa sig, då de också jobbar ihop. Dock inte som kollegor, utan Katrin är Hannes chef på ett vårdhem för äldre och dementa. Men Hanne identifierar sig såklart inte som skötare ändå, utan är ju musiker.

Vad som börjar väldigt varmt och glatt, nästan som en komedi, förvandlas snart till någonting helt annat. Någonting mycket mörkare och allvarligare. För precis som samhället och världen i stort förändrades väldigt snabbt i våren 2020 efter att Covid-19 blev en global pandemi, så påverkas också både Katrins och Hannes liv otroligt mycket. Både professionellt och privat. Inledningen blir en snygg kontrast som påminner oss hur snabbt allting kan vända, både i våra personliga liv men också mer allmänt ute i samhället. Och då covid fortfarande är som ett öppet sår på samhällskroppen som knappt hunnit läka, är det många som fortfarande inte återhämtat sig helt efter detta även om samhället i stort ändå kunnat göra det.

Baserad på verkliga händelser handlar detta främst om Hanne och hennes arbetskollegor på ålderdomshemmet och hur deras arbetsplats och situation drastiskt förändrades, precis som stora delar av samhället i stort, och utan att riktigt veta hur de så snabbt skulle anpassa sig och hantera den enorma krissituation som livet blev då. Men det handlar också om Hanne och hennes kamp mot vårdbolaget, deras olika chefer som vägrar lyssna till hennes larmrapporter och om styrelser som trots enorm bristande arbetsmoral ändå sätter vinstintresse framför att få in rätt hjälpmedel så personalen kunde göra sitt jobb. Och om chefer som tar ut bonusar istället för att sätta in de pengarna och täppa igen de resursbrister de så uppenbart hade då. Det blir först en ensam kamp som gör henne lite till paria på sin arbetsplats, då de övriga arbetarna inte vill stöta sig med ledningen och riskera sina jobb, men sen också ger henne ett sammanhang och högre mening.

Trots sin någorlunda ljusa och lätta ton är det ändå en väldigt stark och drabbande film. Flera gånger känner jag att den ger mig en klump i magen, och lämnar mig nära till tårar mer än en gång. Att jobba inom vården är nog inte så lätt vanligtvis, men under specialtillstånd som dessa och dessutom inte ha ledningen bakom sig utan närmast blir gaslightad till att allt är som det ska trots enorma resursbrister och krishantering som mestadels byggs på lögner så måste det verkligen vara en helt ny sorts helvetesring ingen kunnat föreställa sig innan. Vilket gör att en verkligen känner med Hanne och hennes situation, känner hennes hopplöshet och förtvivlan, och Bianca gör verkligen en otrolig rollprestation här. Liv Mjönes är också väldigt bra, som alltid, även om det är svårare att känna med henne som mest ljuger och tar avstånd från sin vän när det blir jobbigt. Hanne bryr sig mer på ett personligt plan, om de andra anställda, brukarna hon jobbar med och anhöriga som också drabbades. Hennes engagemang blir lika värmande som hjärtskärande.

Filmen blir som ett testamente för vikten av personligt mod, att våga ta fighten mot företag som gör fel, att inte vika sig när det blir tufft, men också för att stå upp för sanningen – och varandra. Men också för hur viktig media och journalistiken ändå fortfarande är i vårt moderna tidevarv, hur det kan ge röst åt den lilla människan som försöker tystas av det stora maskineriet trots att det är hon som befunnit sig på golvet och sett hur deras felhantering påverkat både anställda och brukare. Det är lätt för chefer som sitter på sina fina kontor i helt andra byggnader att säga att allting är bra och går rätt till när de varken behöver hantera eller personligen drabbas av konsekvenserna. Tack vare bra anställda som insåg hur fel allting blev, och som gick till media och vågade prata om det så allmänheten fick upp ögonen för det kom de inte undan med det. Så händer någonting liknande igen hanteras det förhoppningsvis bättre. Och inte på de arbetandes bekostnad.