• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Spider-Man: No Way Home – mästerligt

15 december, 2021 by Elis Holmström

Spider-Man: No Way Home
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 december 2021
Regi Jon Watts

Regissören Jon Watts bjuder på en magnifik och rörande film som utan tvekan hör till en av årets mest spektakulära. Efter det aningen ljumma mottagandet för Eternals så är det Marvel tillbaka tillbaka i sin fulla prakt. Spider-Man är tillsammans med Batman och Stålmannen några av populärkulturens mest framträdande spelare. De har blivit en del av det allmänna medvetandet och är lika odödliga som James Bond och Darth Vader. Sam Raimis Spider-Man-film från 2002 är ett av de starkaste filmminnen jag har. Det var första gången jag insåg att en film kunde vara både actionfylld och packad med ett stort patos som faktiskt berörde.

Efter sju filmer – ej inkluderat de utan väggklättraren i titeln, samt den närmast klassiker-förklarade Into The Spider-Verse, så kan man fråga sig om det är möjligt att begeistra och förundra en gång till. Det visar sig snart att svaret på den frågan är ett dånande ja. Precis som en Shakespeare-pjäs så kan Spider-Man tolkas på en rad olika sätt, bra som dåliga. Jon Watts valde att ta tillbaka Peter Parker till tonåren. Med hjälp av humor och värme så har filmerna utforskat ungdomlig naivitet och Parkers önskan att till varje pris vara altruistisk och rättfärdig. Det kunde ha blivit övertydligt och tillrättalagt men Watts har injicerat en fantastisk dos uppriktighet som gjort alla karaktärer tillgängliga och oerhört mänskliga.

Marvels styrka – både på film och i serietidningar, har alltid legat i det massiva persongalleriet. Det finns ett skäl till att serietidningarna har insisterat på att behålla sin kontinuitet till varje pris- även om det inneburit stora problem mellan varven. Berättelser från årtionden tillbaka är lika relevanta nu som då för händelseutvecklingen. Den stora kontinuiteten har tillåtit berättare och författare att designa omvälvande sagot där skeenden som tidigare troddes vara triviala nu blir vitala. Samma filosofi går att finna i No Way Home, den otroligt långa historiken och kontinuiteten från tidigare filmer används till perfektion. Det finns inte ett moment som inkluderats av en slump, varenda gest, blick och replik fyller en viktig funktion. Filmens speltid på två och em halv timme känns på intet sätt för lång.

Publiken dras in i den fantastiska kombinationen av action, smart dialog och intensivt berättande. Watts visar inte några som helst spår av slentrian vad gäller att regissera Spider-Man-filmer, istället så verkar väntan och den fruktansvärda processen att filma under Covid-pandemin ha sporrat honom än mer. Energin och entusiasmen är fullkomligt galen, Watts verkar befinna sig i ett lyckorus där han överöser publiken med makalösa actionscener och fantastisk humor som är så pass konstant och effektiv att det behövs syrgas för att stabilisera andningen.

Visuellt så är det en närmast fläckfri filmupplevelse, flera sekvenser som uppvisas här hör till det mest uppfinningsrika vi sett i en actionfilm på mycket länge. Alla tänkbara tricks används, varav inga känns förlegade eller tjatiga, istället så blir det en visuell fest utan dess like som triumferar om och om igen. Ambitionsnivån är så pass hög att man kan undra om det är Babels-torn som byggs, men trots att filmens skala och helt vansinniga aspirationer kunde ha kapsejsat så finns det ett fantastiskt fokus. Långsamma scener får ta sin tid, det finns inga onödiga tillägg eller actionscener som pågår i evigheter. Filmens intro kan vara något av det mest systematiska och tålmodiga Marvel gjort, de förlitar sig helt på skådespeleri och på kemin mellan sina huvudrollsinnehavare.

Och den unga trion bestående av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon skänker också filmen en dramatisk ådra. De tre huvudrollsinnehavarna har precis som Harry Potter-trion med Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint växt ihop och utvecklat en kemi som är genuin, spontan och helt naturlig. Tom Holland i synnerhet är helt makalös, detta är den mest sårbara och mänskliga Peter Parker vi någonsin sett, han är inte någon osårbar utomjording, endast ett barn som kastats in i lejonkulan. Zendaya är bättre än någonsin och skapar den mest mångfacetterade och robusta versionen av MJ som vi sett på film. Flera gånger så slås tittaren av hur rättfram och uppriktig No Way Home känns – till skillnad från flera hyllade filmer om ungdomsliv, så är Jon Watts film autentisk vad gäller att skildra ångesten och förvirringen som så många ungdomar genomgår på daglig basis.

No Way Home är en mästerlig uppvisning i hur medryckande och känslosam actionfilmen kan vara då den är som bäst. Det är en makalöst hjärtlig, rolig och emotionell film som är större än det mesta men som fortfarande behåller fötterna på jorden. Upplevelsen är så pass stark och felfri att jag transporteras tillbaka till den där varma sommardagen när Sam Raimis första film hade premiär. Jag lämnar salongen lika upprymd, optimistisk och lycklig som då.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvel, Spider-Man, Spider-Man No Way Home

Filmrecension: Annette – som en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig

14 december, 2021 by Elis Holmström

Annette
Betyg 1
Svensk biopremiär: 17 december 2021
Regi Leos Carax

Innan sågverket drar igång och gör processen kort med Leos Carax nya film Annette så ska ett fåtal positiva punkter framhävas. Adam Driver är genuint lysande i de stunder då han får leva ut som självupptagen ståupp-komiker. Han hittar ett perfekt läge mellan det löjliga och det träffsäkra. Vi får se ett antal scener med Driver som belyser nutidens cyniska, elaka och impotenta komik som ges oändligt utrymme på teatrar och i krogshower. Carax inleder också filmen med en rasande energi. Det känns som om David Lynch tagit sånglektioner i helvetet och sedan släppts lös. Det är så pass frenetiskt och skruvat att jag faktiskt glömmer bort att jag ogillar musikaler.

Men efter den inledande kvarten så är det slut med det roliga. Annette är skruvad, udda och fullkomligt bisarr men det finns en rad filmer som varit än mer udda, exempelvis Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller Sorry To Bother You, vilka båda var mycket bra. Oavsett hur galen en film må vara så måste det existera ett ramverk som tillåter allting att fungera. Det är inga problem att skapa en motor med hundratals hästkrafter, men för att få fordonet i rullning så måste bilens övriga komponenter vara minutiöst sammansatta. Annette saknar alla former av spärrar eller nödvändiga hämningar för att överhuvudtaget fungera, det är som att titta på en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig.

Där publiken inledningsvis kan fatta tycke för den tokiga entusiasmen så blir den snart enformig och tjatig. Inte ens de dramatiska skiftena hanteras med någon varsamhet, sekvenser som borde vara avgrundsdjupa är som en plaskdamm för barn. Carax verkar dock inte vara medveten om att hela filmen är nedräknad till nio och en halv utan kör vidare med skygglappar på och låtsas som om allting har går enligt planen. Det är som att titta på ett urspårat studentspex där ingen har varit förmögen att sätta stopp för galenskaperna.

I och med att all dialog sker genom sång och musik så borde man prioriterat att faktiskt lägga energi på att försäkra sig om att publiken lämnar biografen med en rad minnesvärda melodier. Men allt som serveras låter identiskt, det vill säga monotont, fånigt, ansträngt och ointressant. Efter en halvtimme så klarar varken trumhinnorna, tålamodet eller sinnesfriden av mer. Värst av allt är dock Annettes totala brist på humor. En film som är så pass galen att den nästan klättrar på väggarna är som gjord för underfundig humor, men de stunder som kunde ha varit förödande roliga är enbart extremt torra.

Som en sista förolämpning så är filmens speltid över två timmar. Annette kunde ha varit ett stycke underhållande och kreativt filmskapande, men en total avsaknad av humor och variation gör det hela så pass anskrämligt att man kan undra om allting är ett grymt och iskallt skämt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Don’t Look Up – idéer och koncept mer intressant än slutresultatet

9 december, 2021 by Elis Holmström

Don’t Look Up
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Adam McKay

Adam McKay har på rekordtid etablerat sig som en regissör av högsta rang. Resan från miserabelt skräp till Oscarsnominerade filmer som The Big Short och Vice har varit explosionsartad. Men att växa för snabbt har sina nackdelar. I och med sin snabba framgång så har Adam McKay aldrig behövt utvecklas. Den ohämmade hyllningskören har lett till att ingen som helst förbättring har gått att se mellan filmerna. Det är fortfarande en oerhört framfusig, gapig och hurtig registil som implementeras då McKay gör film. Det börjar bli alltmer uppenbart att superlativen har lett till en viss hybris. Don’t Look Up är resultatet av en regissör som fått helt fria händer men vars förmåga inte berättigar detta carte blanche. Alla de fel och brister som borde ha åtgärdats har istället vuxit och blivit helt okontrollerbara denna gång. Sedan McKay gjorde The Big Short har han varit besatt av att analysera och parodiera det amerikanska samhället. Först finansvärlden och dess ohämmade lust efter makt och pengar, sedan den före detta vicepresidenten Dick Cheney och dennes ytterst suspekta agerande under sin tid i Bush-administrationen.

Allting har dock porträtterats med ett stort mått av sarkasm och cynism, och någon vidare subtil affär har det inte heller varit. Icke-diegetisk text trycks in publikens ansikten, pop- och rockmusik understryker flera punkter och något större utrymme för personlig reflektion finns inte. Allt detta tas till sin spets i Don’t Look Up. Den här gången må det inte vara någon verklig historia som ligger till grund för händelserna, men trots det så är detta den mest allegoriska film McKay gjort. Många gånger så känns det som ett frontalangrepp mot dagens USA, där konspirationer, hat och korruption är lika naturligt och självklart som morgonkaffe. Med andra ord så finns det en del att ta tag i, men uppgiften att kritisera, fördöma och förnedra USAs värsta sidor faller tyvärr platt. Adam McKay må ha en tydlig idé om vad han vill göra, men utförandet är så pass ensidigt och klumpigt att flera moment som har potential att bli strålande politisk satir resulterar i rullande ögon.

Istället för att välja ett fåtal ämnen och djupdyka i dem så slänger McKay in allt mellan himmel och jord. Det är som om han läst en förstasida i en morgontidning och snabbt avverkar rubrikerna. Här finns det IT-bolag med storhetsvansinne, en galning till president, ytlig medial bevakning och en allmän förnekelse inför vetenskap och empiriska fakta. Inget av dessa ämnen blir mer än ytliga distraktioner, när man kan anta att ämnesområdena är uppnådda så tas det inte vidare. Till slut känns det som att bli tvångsmatad, flera av dessa paralleller till vår egen värld är dessutom klumpigt presenterade vilket gör att det ofta känns som att befinna sig på ett dagis där föreståndaren använder bild, ljud och gester för att i detalj förklara allting.

Det finns ingen anledning till att viktiga ämnen skall trivialiseras, tvärtom, men det verkar som om McKay inbillat sig att satir inte behöver genomföras men någon större omsorg. Samma slapphänta attityd går att hitta i den imponerande skådespelarensemblen. Vad gäller namnkunnighet så är Don’t Look Up i en klass för sig. Meryl Streep, Cate Blanchett och Mark Rylance kan bära upp en film på egen hand men är här bara bifigurer. Som mycket annat i Don’t Look Up så är idéerna och konceptet mer intressant än slutresultatet. Förutom Leonardo DiCaprio som är lysande som en krisande forskare så är skådespelet uteslutande avslaget. Autopiloten har kopplats på långt innan inspelningen och det saknas något som helst intresse för att lyfta dessa karaktärer bortom att vara rena karikatyrer. Jennifer Lawrence förtjänar en extra känga för sitt numera patenterade och enerverande hysteriska skådespel som var ointressant redan i Silver Linings Playbook.

Don’t Look Up må vara intressant som koncept. Med tanke på att det stora landet i väst befinner sig i en nationell kris vad gäller politik, sanning och anständighet så hade en sylvass satir inte suttit fel. Tyvärr så får vi fortsätta att invänta den dagen då vi faktiskt får se en riktigt bra sådan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: West Side Story – en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt

8 december, 2021 by Elis Holmström

West Side Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg visar varför nyversioner kan vara både spännande och relevanta. West Side Story årgång 2021 är en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt. Det är i stunder som dessa som man påminns om skillnaden mellan regissörer och regissörer. Steven Spielberg har lyckats med att röra sig mellan det stora och det lilla med publiksuccéer som Jurassic Park och oerhört svårmodiga och känslomässiga projekt som München och Schindler’s List. Det är en imponerande förmåga att ha så stor erfarenhet av flera olika genres och att dessutom bemästra dem alla. Med West Side Story så erövrar Spielberg det sista området han inte har prövat på tidigare – musikalen.

Trots Spielbergs otroliga kompetens så fanns det en förståelig skepsis när det annonserades att hans nästa projekt skulle vara en nyversion – eller nytolkning, av West Side Story. Inom sin genre så kan originalet från 1961 jämföras med filmkolosser som Casablanca och Borta Med Vinden. Det är närmast helig mark som Spielberg vandrar på och det krävs en mästare för att klara av uppgiften. Lyckligtvis så är Steven Spielberg helt rätt man för jobbet.

Andra nyversioner velar och tvekar inför uppgiften att modernisera och förnya originalet. Oftast kan resultatet bli ett slags Frankensteins-monster där nytt och gammalt skär sig som en bedrövlig bearnaisesås. Men så är inte fallet med West Side Story, istället är det ett praktexempel på hur delikat och sublim en nyversion faktiskt kan vara. Från första rutan är det slående hur oerhört påläst och uppslukad Spielberg är av filmen från 1961 men också av de hundratals olika teateruppsättningar som gjorts. Det är en förödande stilig balansgång där modern koreografi och moderna specialeffekter möter ett klassiskt berättande som är både tillgängligt och charmerande.

Visuellt finns det absolut inget att anmärka på. Med ett stämningsfullt foto som rör sig obehindrat mellan realism och surrealism så skapas en spelplan där dans och hopplös kärlek är som hand i handsken. Koreografin är i det närmaste värt en egen uppsats, det här är bland det mest eleganta och energiska jag sett vad gäller dans på film, det går att se små inslag av pop och hiphop vad gäller vissa danssteg och rörelser, men det klassiska och traditionella förblir ryggraden som skänker West Side Story en oerhörd elegans. Energin och entusiasmen är rentav beroendeframkallande, många gånger känns det som att Spielberg har placerat publiken i en sportbil på en motorväg utan hastighetsbegränsningar. Han lånar helt obehindrat från hela sin filmkatalog, det finns till och med ett par korta ögonblick som tar oss tillbaka till de allra vildaste stunderna med Indiana Jones.

Berättelsen är också förfinad och mer exakt än tidigare. Det görs stora ansträngningar att skapa paralleller till vårt moderna samhälle där småkvarter gentrifieras och där kulturarv och subkulturer utraderas för att ge plats åt kommers. Spielberg närmar sig också diskussionen om ett multikulturellt USA med stor respekt och men också insikt. Till skillnad från filmen från 1961 så hyllas de amerikanska invandrarna, både deras kamp för ett bättre liv och deras kultur. Att ensemblen består av en rad okända ansikten med olika etnicitet stärker känslan av att detta är ett försök att skapa broar mellan olika kulturer och synsätt. Att ensemblen mestadels är obeprövad för de stora massorna bidrar också till färre jämförelserna med skådespelare som Natalie Wood och Richard Beymer. Det hade varit genuint distraherande om Tony och Maria hade spelats av två mer välkända personer. Rachel Zegler i rollen som Maria filmdebuterar och är genomgående lysande i denna ikoniska roll både vad gäller skådespel och sånginsats. Ansel Elgort har det dock svårare, trots en sympatisk framtoning så är agerandet aningen för stelt för att helt övertyga publiken i denna legendariska romans.

Filmens tredje akt är också något av ett sänke. Efter två timmar av dans, sång och romantik så är bränslereserven slut. Finalen är dramaturgiskt perfekt men utförandet är haltande och trött med flera scener som känns utdragna och rent triviala.

Tack och lov så är det inte denna något tomma slutkläm som följer med en ut ur biosalongen. Istället är det en känsla av glädje, beundran och respekt, både inför Steven Spielberg och inför den klassiska berättelsen som har sina rötter hos William Shakespeare. Till och med för en musikalskeptiker som jag själv så känns West Side Story genomgående strålande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Steven Spielberg, West Side Story

Filmrecension: The Hand Of God

1 december, 2021 by Elis Holmström

The Hand Of God
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi Paolo Sorrentino

Paolo Sorrentino vill med The Hand Of God dra sitt strå till stacken vad gäller att skildra sin uppväxt på film. Tankarna dras framfört till Lasse Hallströms Mitt Liv Som Hund – som förvisso inte är kopplad till Hallströms egna erfarenheter som barn. Alltifrån gemenskapen i kvarteret, idrotten och sporten förunderliga kraft att fånga en hel värld och en uppväxt som kantas av tragedi återfinns i The Hand Of God.

Sorrentino är inte heller skygg att visa upp sin vördnad för filmmästare som Federico Fellini och Sergio Leone, de figurerar flitigt i filmen dialog men också visuella attribut och kännetecken går att hitta i varje bildruta. Flera karaktärer i The Hand Of God är nästan oskiljaktiga från valfri Fellini produktion, alltifrån busiga småpojkar till spritt språngande galna mor och – farföräldrar figurerar. Sorrentino passar också på att låna/stjäla Sergio Leones spartanska bildspråk, obetydliga saker som en väderkvarn eller en tekopp kan få mer uppmärksamhet än karaktärerna.

Alla dessa inslag lovar en elegant och passionerad tolkning av den europeiska konstfilmen. Tyvärr så får publiken som håller andan inför något förlossande och storslaget nog se sig om efter syrgastuber och läkarhjälp, för trots ett vackert foto och den uppenbara respekten inför konstfilmen så är The Hand Of God en förvirrad, ointressant och spretig historia som verkar mer vilsen än sin unga protagonist.

Den bångstyrige, svårtydda och unga manliga protagonisten som befolkar filmer och böcker som Catcher In The Rye och De 400 Slagen är oftast utmärkta som plattformar för att studera resan från barndom till vuxen. Mycket av berättelsen i The Hand Of God är färgad av Sorrentinos egna upplevelser som barn i Neapel. Det högljudda och festliga familjelivet trängs med tragedier och svek. På pappret så låter denna blandning mellan skratt och tårar som ett bra ackompanjemang till en film som inte är skygg för att dra sig åt det surrealistiska hållet. Men den behövliga balansen mellan allvar och humor ignoreras helt av Sorrentino. The Hand Of God känns hela tiden vimsig och har ingen aning om sin slutdestination.

Första halvan kastar sig mellan pubertalt trams och syrlig dialog – i bästa Pedro Almodóvar anda, dock utan den spanska mästarens fantastiska uppriktighet eller fingerfärdighet. Om Sorrentino hade valt att stöpa hela filmen i detta gapiga och neurotiska hav så hade slutresultatet varit spretigt men i alla fall unisont vad gäller uttrycksformen. Mot filmens mitt så sadlar dock Sorrentino om, det går då från att vara en melankolisk komedi till att bli ett fullskaligt drama där ångest, sorg och hopplöshet avlöser varandra. Det här skiftet är så pass abrupt att det känns som om Sorrentino kört på världens största fartgupp som lämnar publiken med ryggskott och allvarliga skador.

En film som önskar att sätta allvaret, mörkret och traumatisering i framkanten måste ha etablerat oerhört trovärdiga och intressanta personer. Men då större delen av filmen har ägnats åt ytligheter och tafatt karaktärsarbete så blir omställningen från familjemys till kolsvart förtvivlan helt omöjlig att ta till sig. Det blir inte bättre av att de andra halvan är lika intressant och produktiv som att gärna en grop och fylla dem igen. Det raddas upp en kavalkad av helt menlösa scener trampar vatten, speltiden på drygt två timmar kännas snart som ett par livstider. Sorrentino verkar helt vilsen i sin vision, vad som borde vara intimt, tyst och klarsynt blir istället håglöst. Hela berättelsen känns som ett sönderklippt collage där man tagit sporadiska segment och svetsat ihop dem med de mest grovhuggna verktygen som finns. Det blir inte bättre av att huvudpersonen Fabietto som spelas av Filippo Scotti får gå runt som en fågelholk och stirra livlöst in i kameran.

Ingenting är konsekvent eller engagerande, oavsett hur chockerande eller vansinnigt det som visas upp är. Det enda som överhuvudtaget framstår kompetent är det visuella. Sorrentino har med sin fotograf Daria D’Antonio skapat en fantastiskt vacker film. Neapel är slående vackert både i dags och – nattljus, fotot är sylvasst och kompositionen genomgående strålande. Men ett vackert utseende räcker inte särskilt långt då innehållet är en soppa. Visst finns det russin i denna kaka, men vad som måste förtäras för att nå fram till dessa är närmast hälsofarligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Tommy Körberg bjuder på jazz, humor och en röst i särklass

Tommy Körberg – Nya Cirkus, … Läs mer om Tommy Körberg bjuder på jazz, humor och en röst i särklass

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in