• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Maya Nilo (Laura) – överspänd och överdriven dramatik

2 november, 2022 by Elis Holmström

Maya Nilo (Laura)
Betyg 1
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi Lovisa Sirén

Att kräva alltför mycket av regissören Lovisa Sirén, som endast varit verksam som kortfilmsregissör och som nu långfilmsdebuterar, vore inte rättvist. Dessutom är premissen – en roadmovie, oftast bestämd och traditionsenlig vad gäller dramaturgin. Men Sirén lyckas med konststycket att underminera hela projektet genom usel personregi och oförmåga att kontrollera ett besinningslöst manus.

En roadmovie är – strukturellt, bland det mest enkelspåriga man kan göra, det är i grund och botten en resa från A till B. Under färden brukar karaktärerna genomgå en intern resa som ger dem ett annat perspektiv på livet. Men istället för att vara en resa genom ett regnigt Europa skapar Sirén en hopplös kakafoni som överöser tittaren med pinsamt ansträngd dramatik.

Givetvis kan en resa inte vara utan fartgupp och andra hinder. Men strapatserna som demonstreras antar snart komiska proportioner. Antalet motgångar staplas på varandra i sådan takt att man kan fråga sig om Sirén försöker iscensätta en humorlös version av Kjell Sundvalls Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret?

Flera gånger verkar apokalypsens ryttare stå bakom varje vägskylt, det får Michael Douglas dåliga dag i Falling Down att framstå som en spa-dag i jämförelse. Denna överdrivna och eviga domedag blir inte bättre av att karaktärerna har utrustats med hönshjärnor. Rationalitet eller den mest rudimentära form av eftertanke saknas helt. På rekordtid blir tillbakadragna civilister till biltjuvar och hemfridsförbrytare, många gånger kan man bara gapa över den galenskap som demonstreras av filmens huvudpersoner.

Den här dramatiska härdsmältan skapar snart en virvel som suger in precis allting. I ren panik kastar Sirén in ett par livbojar som träffar publiken rakt i huvudet. Snart inleds verbal pajkastning med karaktärer som tvingats ta på sig clownskor och röda näsor. I en situation där moderation hade varit det bästa väljer Sirén istället att dränka publiken i psykiska sammanbrott, otrohet, rattfylla, skilsmässor och trafikbrott med mera. Till slut kan man fråga sig om tomtar och troll också kommer göra entré i detta vansinne?

De få inslag som hade kunnat blomstra begravas av denna totala brist på disciplin. Den trassliga syskonrelationen undermineras av usel personregi och dialog som skrämmer mer än någon Halloween-dekoration. Sirén behandlar också sina karaktärer som rena köttstycken, de formas om utan förklaring och flera gånger är de rent schizofrena, allting för att passa den okontrollerbara berättelsen.

Visuellt lämnas åskådaren också mållös, av fel anledning. Nog för att filmer kan vara jordnära och befriade från retuschering och pastellfärger. Men fotografen Lisabi Fridell väljer att presentera hela filmen som någon avlägsen släkting till Danny Boyles 28 Dagar Senare. Med ett grynigt och färglöst foto verkar Europa stå inför en annalkande zombie-invasion. Inte ens bilfärden genom Europa lyckas inspirera vad gäller utseende, det kan bero på att vi uteslutande får se EU-vägskyltar, gråsuggor och jämngrå asfalt.

När filmen når sin slutdestination tänds dock ett hopp om att lite genuin och välmenande dramatik kan framträda. I ett kort ögonblick lyckas Sirén skapa en scen som känns genuin och okonstlad. Men detta förtas snart av mer helvetisk dialog och ett slut som är så pass abrupt att det känns som ett slag i ansiktet.

Trots sin enkla premiss kör Maya Nilo rakt in i en bergvägg. Med en helt överspänd och överdriven dramatik blir ett enkelt syskondrama på motorvägen till en seriekrock som inte ens den mest cyniska vill titta på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Black Adam – menlös berättelse, blek regi

20 oktober, 2022 by Elis Holmström

Black Adam
Betyg 1
Svensk biopremiär: 21 oktober 2022
Regi Jaume Collet-Serra

I dagsläget är det svårt att veta vad som är den största cirkusen: Warner Brothers, under – det hittills, inkompetenta ledarskapet av Discovery, eller de hopplösa försöken att få rätsida på sitt DC-filmuniversum.

Idag befinner sig Warner Brothers i upplösningstillstånd. Filmer och TV-serier har lagts ned på löpande band och varslen har gått som en lie över ett övervuxet fält.
En av årets mest uppseendeväckande nyheter rörde DCEU-adaptionen av Batgirl. Filmen befann sig i postproduktion då chockbeskedet kom att projektet skulle läggas ned och aldrig se dagens ljus. Orsaken påstods vara bristande kvalitet.

Om det fanns någon sorts logik, sans eller anständighet borde dessa metoder innebära ett mer selektivt och noggrant utbud där endast det bästa släpps fram. Black Adam har, trots flera förseningar, lyfts fram som en potentiell ’’game changer’’ för Warner och DC, i alla fall om vi skall tro bolagscheferna och huvudrollsinnehavaren Dwayne Johnson.

Trots denna hype-maskin var det nog ingen som trodde att Black Adam skulle skriva om filmhistorien. Regissören Jaume Collet-Serras CV är inte något att skryta med. Dock bjöd han på strålande underhållning i förra årets oväntat trevliga Jungle Cruise. En film som omfamnade matinéfilmens kärna och levererade gemytlig action och romantik.

Precis den sortens underhållande bagatell hade varit välkommen ännu en gång. Framförallt i ett filmuniversum som gnisslar tänder och vägrar visa någon humor eller självmedvetenhet.

Men inte ens de allra lägsta av förväntningar uppfylls. Hela Black Adam känns som en dammig relik från en svunnen tid då spektakel utan substans var tillräckligt för att motivera ett biobesök. Precis som den legendariskt katastrofala Suicide Squad av David Ayer, är hela Black Adam ett chockerande uselt hopkok där ingen av komponenterna fyller någon funktion. Enligt uppgifter ska filmen ha behövt censureras för att få en lägre åldersgräns, en irrelevant detalj som avslöjar det fundamentala felet med hela projektet.

Det är uppenbart att det inte finns en vision utan ett tusen visioner gällande vilken sorts film Black Adam bör vara. En lättsam actionfilm med komiska inslag, en mörk hämndhistoria eller ett magstarkt blodbad i bästa The Boys anda? Denna obestämdhet får hela filmen att likna ett monstruöst lapptäcke som sytts ihop i total desperation.

Ännu en gång har DC fyllt filmen med ett överflöd av karaktärer som inte får en syl i vädret. Essentiella nyckelpersoner från serietidningarna blir här till loja och grovhuggna karikatyrer som endast figurerar i hopp om att kunna användas igen i framtiden. Pierce Brosnan är den enda ljusglimten i en samling av hopplöst ointressanta individer.

För oavsett vad som presenteras landar det med en duns. Visuellt är det plastigt, oinspirerat och åldrat. Zack Snyders förvridna och tröttsamma estetik ligger som en slöja över allting. Detta leder till en presentation som liknar en sunkig musikvideo från tidigt 00-tal, med fasansfulla färgfilter och överdriven ljussättning.

På senare tid har det talats om att visuella effekter blivit allt sämre, ett resultat av överbelastade effektstudios. Detta kan dock vara vara ursäktat om övriga beståndsdelar intresserar. Men inte ens när Black Adam lägger ut en bombmatta av explosioner och superkrafter lyckas man med något annat än att bota sömnlöshet. Med urusel koreografi och en kamera som vägrar stå stilla är actionscenerna i det närmaste omöjliga att följa. Ovanpå det applicerats slowmotion som gör tittaren sjösjuk. Allt detta ramas in av chockartat undermåliga specialeffekter som får mig att längta tillbaka till Ray Harryahusen uråldriga stop-motion.

Berättande är än sämre. Det är en soppa av oändlig expositioner, tillbakablickar och sidospår som i bästa fall är irrelevanta, i värsta fall frustrerande usla. Filmens lövtunna patos bygger dessutom på en vändning som avslöjats redan i trailers inför premiären. Den övergripande dramatiken är därmed överspelad och helt utan överraskningar. Likt en misslyckad ståuppkomiker väljer Collet-Serra att överösa publiken med alla möjliga skämt i hopp om att något skall funka. Alla humoristiska inslag är överspända, stela och plågsamt ansträngda. Inte blir det bättre av att de sämsta skämten återkommer genom två oändligt långa timmar.

Black Adam är i det närmaste chockartad vad gäller bristen på kompetens, artistiskt som affärsmässigt. Med urusla produktionsvärden, en menlös berättelse och blek regi är det skrattretande att Warner Brothers satt all sin tillit till en film som knappt varit godtagbar att skicka direkt till DVD för tjugo år sedan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Crimes Of The Future – en trött och förvirrad sörja

6 oktober, 2022 by Elis Holmström

Crimes Of The Future
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi David Cronenberg

En gång i tiden kunde David Cronenberg chockera med magstarka scener som dränkte biopubliken i kroppsvätskor, men också med oväntat medryckande berättelser. Hans obehagliga och minnesvärda version av Flugan är kanske det bästa exemplet på denna besynnerliga kombination.

Men under hela 2000-talet har Cronenberg slirat runt i en drös av förvirrade och mållösa projekt. Endast den – oväntat, enkelspåriga A History Of Violence har stuckit ut som energisk i en hop av ointressanta filmer. Trots att det gått hela åtta år sedan Cronenbergs senaste film verkar det inte har lett till någon nyvunnen skaparglädje eller ens måttligt intresse.

Denna gång hoppas Cronenberg på två saker. Dels att han fortfarande kan chockera som få, göra biopubliken knäsvag och illamående och dels att skapa paralleller till dagens dödliga exhibitionism och hysterika konsumtionsberoende.

Den första ambitionen rämnar dock som ett korthus i en svensk vinterstorm. Trots flera blodiga scener, där Cronenberg pressar in kameran i öppna sår och gör åkningar kring blodiga organ, är chockvärdet obefintligt. Inte ens då filmen – forcerat, försöker introducera lite ’’hederlig’’ sadomasochism blir det något utslag på chocktermometern. Inte ens i sina mest motbjudande stunder kan Crimes Of The Future tävla med de tamaste scenerna från bloddrypande TV-serier som Game Of Thrones eller The Boys.

Vad gäller de sociala allegorierna är dessa – inledningsvis, bättre. Cronenbergs uppenbara avsky inför dagens mediekultur och mänsklighetens brist på empati, återkommer i filmens introduktion. Om det funnits en vilja, framförallt en påtaglig inspiration, hade dessa vassa gliringar kunnat rädda projektet. Men samhällskritiken blir enbart en tunn fernissa som snabbt känns pliktskyldig. Jag kan uppskatta artistiska chockangrepp på moderna företeelser, men det måste göras mer inlevelsefullt än såhär. Det är som att Cronenberg har en fin deg som han vägrar låta jäsa. Istället kastar han in den ugnen och serverar en hopsjunken och osmaklig limpa som definierar idén om slöseri med tid och resurser.

Den visuella framställningen av ett samhälle i förfall kan – paradoxalt nog, vara både intressant och uppfinningsrik, men även här tar sig Cronenberg an utmaningen med en gäspning. Att mycket av filmen har spelats in i ett lager gör sig ständigt påmint med mördande fula kulisser som får IKEAs hämtningshyllor att framstå som arkitektoniska mästerverk. Förutom snygg rekvisita, som kunde ritats av Alien-designern H.R Giger, finns det inte något av visuellt värde.

Allt det här förvärras då Cronenberg valt att inkludera kolsvart humor, som rör sig mellan cynisk satir och det rent bisarra. För att understryka sin allegori, vad gäller ett känslolöst och kallt samhälle‚ har han tagit det ödesdigra beslutet att regissera samtliga aktörer som om de inte hade muskler i ansiktet – eller några mänskliga känslor. Att framställa apati på film är sannerligen inte lätt, men att låta Viggo Mortensen och Léa Seydoux stirra in i betongväggar, med ögon som är lika livfulla som stenkulor, är under all kritik. Inte blir det bättre av att den eminent usla Kristen Stewart medverkar. Det tveksamma skådespeleriet i kombination med Cronenbergs trötta hållning får alla försök till skruvad komik att framstå lika lyckade som en blodig biff på en vegan-middag.

Ambitionerna att ifrågasätta samhället är det enda som skänker projektet någon substans. Men inte ens detta kan Cronenberg bevara. Istället för att bestämt göra en renodlad samhällssatir irrar han bort sig i ett hopplöst och fåfängt försök att göra filmen till en mörk thriller. Berättelsen är så pass ointressant och förvirrad att det inte går att skapa någon spänning eller mystik. Hela avslutningen blir en fasansfullt rörig och tråkig betongkloss som kulminerar i ett slut som lämnar tittaren mållös, av helt fel anledningar.

Crimes of The Future är en trött och förvirrad sörja. Utan försöker till samhällskritik hade detta behövt åka till soptippens avdelning för miljöfarligt avfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Smile – rudimentär som en ost- och skinksmörgås

29 september, 2022 by Elis Holmström

Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn

Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.

Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.

Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.

Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.

Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.

Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.

Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?

Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Stammisar – Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor

31 augusti, 2022 by Elis Holmström

Betyg 1
Svensk biopremiär: 2 september 2022
Regi: Måns Nyman

Att framgångsrika filmregissörer inleder sina karriärer med exempelvis reklam eller musikvideos är inget nytt. David Fincher och Spike Jonze inledde sina karriärer med musikvideos till bland annat Madonna och Beastie Boys. Måns Nymans meriter som kortfilmare och musikvideoregissör behöver därför inte vara till nackdel med tanke på ovannämndas karriärer.

Nyman följer dock inte samma trappa till himlen som Fincher eller Jonze. Istället är det landsmannen Jonas Åkerlund som efterapas vad gäller filmisk kvalitet. Det är genuint svårt att skriva en utförlig eller objektiv filmrecension rörande Stammisar då travestin når bottennivåer jag inte trodde fanns. Även om vi bortser från det faktum att Stammisar på ett tekniskt plan är undermålig, är det fortfarande omöjligt att bortse från det faktum att filmens manuskript och berättarteknik är rent hälsofarlig.

Idén att låta hela dialogen framföras på vers, med otaliga rim, är ingen nyhet. Sally Potter gjorde detsamma i den intetsägande Yes från 2004. Skillnaden var att Potters film åtminstone hade ett någorlunda berättande och en tematik som passade den besvärliga prosan.

Eftersom Stammisar är lika banal som en ytlig TikTok-video blir detta grepp enbart preciöst och genomgående pinsamt. Dialogen må rimma och låta som en förvriden, förvrängd och förfärlig tolkning av Lennart Hellsing. Tyvärr är det föga behjälpligt när innehållet är lika spännande som en rostig lyktstolpe. Till och med en ofärdig låttext av Sean Banan är mer stimulerande, välformulerad och intellektuell än något som yppas här. Den kreativa avgrunden vet dock inga gränser, pubertala aforismer rörande underliv binds ihop med gräsliga raggningstips som hade varit stötande redan under 1700-talet. Väldigt snart börjar publiken se sig om efter en eventuell katapultknapp på biosätet för att rädda livhanken och den mentala hälsan.

’’Karaktärerna’’ som radas upp är en bunt ytliga, självupptagna och ihåliga personer som inte ens hade kunnat ta värvning i valfri säsong av Robinson. Skådespeleriet som ackompanjerar eländet går inte att beskriva. För att skona alla, inklusive mig själv, från allt för mycket otrevligheter är det nog bäst att stillsamt, men bestämt, dra ett stort svart streck över hela ensemblen.

Det skulle gå att fylla ett helt uppslagsverk med alla fel och brister. Till exempel det erbarmliga soundtracket – från första rutan pågår en stötande och mördande monoton rytm som jag redan nu vet kommer att hemsöka mina mardrömmar. Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor. Kardinalsynden sparas till klimax då ett skrattretande patos slängs rakt i ansiktet på tittaren.

Efteråt sitter jag förstummad kvar i biosalongen, inte sedan Rammstein-sångaren Till Lindemann skickade ut råa fiskar i publiken, under sin spelning på Annexet, har jag varit så här mållös. Stammisar må ha ambitioner att sticka ut men gör det på helt fel sätt. Fast det är klart, om det inte går att bli känd är kanske det näst bästa att bli ökänd som en fullkomlig katastrof?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in