Elis Holmström

Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín

Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.

Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.

Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.

Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.

Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.

Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?

The Matrix Resurrections Recension
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Lana Wachowski

Syskonen Wachowski injicerade nytt liv i action-genren 1999 då The Matrix hade premiär. Det fanns tydliga influenser från Hong Kong-regissören John Woo, vars actionfilmer innehöll så mycket krutrök att slaget vid Lützen bleknar vid en jämförelse. The Matrix har satt djupa spår i en hel generation och att ignorera filmens betydelse för actionfilmens utveckling vore ett tjänstefel. Men när den oundvikliga uppföljaren blev av så var det slut med lovorden, häpnaden och framförallt vördnaden. The Matrix Reloaded må ha erbjudit en handfull minnesvärda actionscener, men den krystade och diffusa berättelsen från den första filmen blev enbart än mer rörig och ointressant. The Matrix Revolutions hör till en av de värsta filmupplevelserna jag någonsin behövt genomlida, vad som borde varit en sprudlande och färgstark final blev istället en öppen avrättning av hela filmserien mitt framför publikens ögon.

Drygt tjugo år efter den första filmen så står Lana Wachowski ensam som regissör för Matrix Resurrections. Det borde varit en hyllning till filmserien och dess arv, vi har sett oräkneligt många äldre filmserier bli vitaliserade med nyversioner och uppföljare, Star Wars The Force Awakens, Ghostbusters Afterlife, Mad Max: Fury Road för att nämna några exempel. Men The Matrix Resurrections har inget intresse av att leverera en uppriktig ursäkt till publiken för de tidigare felstegen, istället så har man satt på sig både hörselskydd och skygglappar vad gäller att ta till sig av kritiken. Lana Wachowski verkar övertygad om att det publiken vill ha är mer av de absolut sämsta delarna från del två och tre. Detta innebär att vi – ännu en gång, måste utstå ett bombardemang av flummiga aforismer som skulle göra Björn Ranelid generad. Konceptet om en virtuell värld som förslavar mänskligheten kunde ha fungerat som en parallell till vårt eget samhälle där våra liv på internet verkar spela större roll än vårt verkliga liv. De scener som försöker vara allegoriska och komiska är dock så pass klumpiga och platta att alla chanser till att skapa någon som helst reflektion hos publiken rämnar likt ett korthus.

The Matrix Resurrections är också helt besatt av meta-referenser. Där andra filmer som önskar väcka publikens nostalgi, gör det diskret och med fingerfärdighet, så väljer Lana Wachowski att vara övertydlig. Det räcker inte med tonvis av referenser till tidigare filmer, en ansenlig del av hela The Matrix Resurrections består av klipp från de tre tidigare filmerna. Någon tilltro till publiken finns inte, vad som än händer så måste det förklaras och förtydligas in absurdum. Många gånger känns det lika pinsamt som då en komiker måste förklara sitt skämt i detalj efter att ha misslyckats med att generera ett enda skratt, väldigt snart blir alla dessa vinkningar bedövande.

Samtidigt som denna meta-hysteri pågår så glömmer Wachowski helt bort att en actionfilm borde ha en story som ständigt rör sig framåt. Det radas upp evighetslånga sekvenser där Keanu Reeves utför ’’gastkramande saker’’ som; att dricka kaffe, promenera och äta nudlar. Om det hade funnits någon dramatisk eller tematisk betydelse för dessa scener i slutänden så hade dessa triviala handlingar kunnat accepteras, men när filmen väl kulminerar så är allt som skett mer eller mindre irrelevant. Att endast en handfull originalskådespelare återvänder bidrar också till att filmen känns fattig och innehållslös. Reeves – som blivit något av en institution för popkultur, är i sitt privata liv en både generös och trevlig person. Tyvärr så lämnar hans skådespel en hel del i övrigt att önska, det är trötta repliker och en minst lika sömnig uppsyn. Stackars Jessica Henwick har tilldelats en karaktär som är lika spännande och minnesvärd som en golvbrunn. Både Neil Patrick Harris och Jonathan Groff är totalt vilsna i pannkakan och får varken hjälp av regin eller manuskriptet. Den enda som överhuvudtaget gör något avtryck är Carrie-Anne Moss som är lika hård, beslutsam och intensiv som vi minns henne.

Men det är varken varken skådespeleri eller snyggt berättade som intresserar då vi talar om Matrix. I slutändan så måste det finnas actionscener som är så pass spektakulära och märkvärdiga att man glömmer bort det erbarmliga berättandet och de usla aforismerna. Vad som var revolutionerande 1999 är dock gammal skåpmat i dag. Action-utbudet i Resurrections är under all kritik, det är en kavalkad av vajrar, hoppsparkar och sunkig Kung-Fu som rör sig i samma takt som en sömngångare.

The Matrix Resurrections är en katastrof från början till slut. Vad som troddes vara en återupplivning visar sig istället vara en gigantisk begravning. Denna tragikomiska stämning når sin topp då det blir dags att spela den fantastiska Rage Against The Machine låten ’’Wake Up’’ – som blivit något av ett ledmotiv för serien. I filmens sista självande sekunder verkar det som att vi äntligen ska få höra denna tuffa och kompromisslösa rocksång, men vad som levereras är en ihålig cover… Detta summerar den totala bluff som är The Matrix Resurrections.

’

Sing 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Garth Jennings

Trots enorma finansiella framgångar med Dumma Mej och spin-off-filmen Minioner så är de gula filurerna och den machiavelliska Gru långt ifrån lika omtyckta som valfri Disney- eller Pixar-karaktär.

Inom den animerade filmen är Pixar fortfarande helt oöverträffade vad gäller kvalitet, både i berättande och teknik. Sing var en oerhört positiv överraskning för fem år sedan. Det var en mer återhållsam film än tidigare Illumination-produktioner. Det breda och färggranna karaktärsgalleriet var både minnesvärt och charmigt. Att rollbesätta dessa skojfriskt designade antropomorfa koalor, piggsvin och gorillor med superkändisar som Scarlett Johansson fick Sing att likna lyxchoklad med en rasande grann paketering.

Fem år är dock en ansenlig tid, och under de gångna åren så har Pixar radat upp ett pärlband av klassiker. Tyvärr så har den långa väntetiden inte resulterat i en mer slipad slutprodukt. Sing 2 är fortfarande charmig mellan animationerna och detaljnivån på karaktärerna är makalös. Många gånger närmar sig Sing 2 en perfekt blandning mellan det fotorealistiska och stiliserade. Saker som päls och ljussättning är storslagna att se på.

Men visuella stordåd räcker bara så långt. Sing 2 känns oftast mer som Sing 1.5 än som en fullfjädrad fortsättning. Berättelsen är inte i närheten av att vara lika underhållande som sist. Intrigen känns som en ren improvisation och händelseförloppet är närmast identiskt med föregångaren. Det finns en viss ironi i att ett av filmens många patos grundar sig i värdet av att våga gå mot strömmen och inte tvivla på sin egen förmåga. Denna moraliska läxa verkar inte ha absorberats av regissören och manusförfattaren Garth Jennings. Vägen framåt görs med myrsteg, och när det dyker upp en gaffel i vägen – som hade kunnat leda in på nya territorium, så väljer man det säkra före det osäkra.

Filmens soundtrack måste dock lyftas fram, förvisso är en rad nummer identitetslös popmusik, men det finns stunder då vi får Coldplay, Elton John och såklart … U2. I och med att den irländska bandet har lånat ut sin galjonsfigur Bono, som medverkar i en av rollerna, så är det som upplagt för en hyllning till ett av världens bästa band. Och att få se animerade djur uppträda till fantastisk musik som ’’I Still Haven’t Found What I’m Looking For’’ och ’’Where The Streets Have No Name’’ är oväntat upplyftande, att inte sjunga med mellan varven är närmast omöjligt. Sing 2 har stunder som får publiken att vilja resa sig upp och sjunga med, men som bäst är det en favorit i repris.

Annette
Betyg 1
Svensk biopremiär: 17 december 2021
Regi Leos Carax

Innan sågverket drar igång och gör processen kort med Leos Carax nya film Annette så ska ett fåtal positiva punkter framhävas. Adam Driver är genuint lysande i de stunder då han får leva ut som självupptagen ståupp-komiker. Han hittar ett perfekt läge mellan det löjliga och det träffsäkra. Vi får se ett antal scener med Driver som belyser nutidens cyniska, elaka och impotenta komik som ges oändligt utrymme på teatrar och i krogshower. Carax inleder också filmen med en rasande energi. Det känns som om David Lynch tagit sånglektioner i helvetet och sedan släppts lös. Det är så pass frenetiskt och skruvat att jag faktiskt glömmer bort att jag ogillar musikaler.

Men efter den inledande kvarten så är det slut med det roliga. Annette är skruvad, udda och fullkomligt bisarr men det finns en rad filmer som varit än mer udda, exempelvis Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller Sorry To Bother You, vilka båda var mycket bra. Oavsett hur galen en film må vara så måste det existera ett ramverk som tillåter allting att fungera. Det är inga problem att skapa en motor med hundratals hästkrafter, men för att få fordonet i rullning så måste bilens övriga komponenter vara minutiöst sammansatta. Annette saknar alla former av spärrar eller nödvändiga hämningar för att överhuvudtaget fungera, det är som att titta på en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig.

Där publiken inledningsvis kan fatta tycke för den tokiga entusiasmen så blir den snart enformig och tjatig. Inte ens de dramatiska skiftena hanteras med någon varsamhet, sekvenser som borde vara avgrundsdjupa är som en plaskdamm för barn. Carax verkar dock inte vara medveten om att hela filmen är nedräknad till nio och en halv utan kör vidare med skygglappar på och låtsas som om allting har går enligt planen. Det är som att titta på ett urspårat studentspex där ingen har varit förmögen att sätta stopp för galenskaperna.

I och med att all dialog sker genom sång och musik så borde man prioriterat att faktiskt lägga energi på att försäkra sig om att publiken lämnar biografen med en rad minnesvärda melodier. Men allt som serveras låter identiskt, det vill säga monotont, fånigt, ansträngt och ointressant. Efter en halvtimme så klarar varken trumhinnorna, tålamodet eller sinnesfriden av mer. Värst av allt är dock Annettes totala brist på humor. En film som är så pass galen att den nästan klättrar på väggarna är som gjord för underfundig humor, men de stunder som kunde ha varit förödande roliga är enbart extremt torra.

Som en sista förolämpning så är filmens speltid över två timmar. Annette kunde ha varit ett stycke underhållande och kreativt filmskapande, men en total avsaknad av humor och variation gör det hela så pass anskrämligt att man kan undra om allting är ett grymt och iskallt skämt.