
Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2023
Regi Jeff Rowe
Teenage Ninja Mutant Turtles må inte placera sig högst på listan över personliga favoriter vad gäller populärkulturella uttryck men jag har ändå en varm relation till varumärket. Den numera trettio år gamla animerade serien förblir en rolig, lättsam och effektiv actionsåpa som än idag är svårt att inte ha väldigt roligt med. Turtles är också unika på så sätt att de har antagit en rad olika skepnader under åren. Den ursprungliga serietidningen skapad av Peter Laird och Kevin Eastman är en oväntat våldsam och mörk berättelse som inte alls skulle kännas igen av den generation som kom att associera de fyra ninjabröderna med lättsamma äventyr. Spelfilmerna har också spretat vad gäller ton och genre. Den första filmen från 1990 försökte blanda det skojfriska tramset från den animerade serien med mer glåmiga inslag. Nu senast fick vi två outhärdliga filmer där Michael Bay stod som producent. Detta innebar givetvis motbjudande sexsim, groteskt skådespel från Megan Fox och värdelös action.
Därför hoppades jag att Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem skulle vända på skutan och hitta en innovativ och modern infallsvinkel. Flera av människorna bakom de makalösa Spider-Verse filmerna har också lånats in, något som märks på den rustika estetiken och animationen som hittar en perfekt balans mellan att framstå digital och analog. Det finns inte heller några större förväntningar på att en animerad Turtles-film skall vara extraordinär. Regissören Jeff Rowe och manusförfattarna – med bland annat skådespelaren Seth Rogen i spetsen, har därmed öppet fält att slå publiken med häpnad.
Om Mutant Mayhem endast hade varit en tafatt kopia av någon av de två Spider-Verse filmerna hade det varit mer än tillräckligt, framförallt med tanke på den pina som Bay-filmerna utsatte publiken för. Ingen kan begära att samma höga kreativitet och snillrika berättande skulle gå att överföra utan vissa problem. Men Mutant Mayhem är inte ens värd att rengöra de trendiga sneakers som Spider-Verse protagonisten Miles Morales vandrar runt i. Istället är det en plågsamt hjärtlös, trött och slarvig film som till slut känns cynisk och manipulativ.
Problemet är inte viljan att rida på den eminenta våg som är Spider-Verse, istället är det den totala bristen på färdigheter för att genomföra en sådan imitation som blir Mutant Mayhems fall. Seth Rogens manus försöker desperat att kanalisera samma ungdomliga och oemotståndliga entusiasm. Även om det kläms in ett patos med potential, välmenande karaktärer och stora mängder action känns det inte det minsta genuint. Rogens rötter som komiker är tydliga då filmen ständigt vill förlita sig på kaosartad komik. Att forma om serier och dess karaktärer till något som är helt skilt från ursprunget må vara kontroversiellt hos de mest inbitna, rabiata och militanta fansen, men borde snarare anammas som något positivt och behövligt. Se bara till Greta Gerwig som lyckats skapa en helt egensinnig version av Barbie. Nyckeln till en lyckad nytolkning är inte val av genre, mängden humor eller allvar, det är en fråga om utförandet. Är kompetensen tillräckligt hög, regin solid och visionen uppriktig? Tyvärr så misslyckas Mutant Mayhem med att uppfylla någon av de livsviktiga kriterierna.
Därför blir också filmens konstanta tillit till humor och trams snabbt utmattande. Även de mest galna upptågen känns tafatta och regisseras med provocerande apati. Förutom ett par måttligt charmiga referenser till andra popkulturella fenomen känns varje försök till komik plågsamt ansträngt. Det blir inte bättre av att all dialog slår rekord i att vara ensidig. Seth Rogen och de andra författarna verkar helt inkapabla till att förse de olika karaktärerna med distinkt språkbruk. Oavsett vem som talar är det som att ingen besitter ett unikt ordförråd eller sätt att uttrycka sig på. Om det inte vore för att karaktärerna har olika stämmor hade det varit enkelt att tro att det var en och samma person som talade, något som bara understryker det miserabelt slarviga manuskriptet.
Lika livlöst och trött är röstskådespelet. Säga vad man vill om Pixars Elementärt, men vad gäller röstskådespelet, framförallt Leah Lewis i huvudrollen, fullkomligt förnedrar man det som vi får se prov på i Mutant Mayhem. Ensemblen är sannerligen inte befriad från talangfulla aktörer, Paul Rudd, Rose Byrne och Jackie Chan är bara några av de som lånat ut sina röster. Men inte ens dessa – vanligtvis, karismatiska skådespelare tillför något av värde, istället verkar det som om alla medverkar under tvång. Många gånger kan man fråga sig om det inte är en artificiell intelligens som läser upp replikerna, det skulle förklara det helt döda framförandet.
Inte ens i den självande sista minuten, då filmens patos om acceptans och familj skall ställas i rampljuset, ger det några utslag på publikens emotionella mätare. Istället känns budskapet lika påklistrat som en politisk slogan som far förbi i bakrutan på en bil.
Mutant Mayhem må vilja introducera Turtles till en ny publik men också tillfredsställa gamla anhängare. Men då genomförandet är provocerade är det tyvärr bara att konstatera att detta är ytterligare ett platt fall. Hur mycket jag än vrider och vänder för att försöka hitta något positivt förblir det en omöjlighet, något som på fullaste allvar smärtar.



Diskussionerna om att det finns en risk för att detta är sista gången bandet uppträder på Ullevi har har pågått sedan 2008, samtliga gissningar har visat sig vara fel. Men denna gång är känslan otäckt närvarande. För mellan de passionerade och helt absurda explosionerna i euforiska stormar som The Promised Land, No Surrender, där gitarristen Little Steven visar upp världens stöd till Ukraina genom en gitarr målad som landets flagga i fult och blått, eller det nyskrivna mästerverket Ghosts, vilar det ett mörkt allvar över konserten. Last Man Standing inleds alltid med ett bitterljuvt och sorgest tal där Bruce tar oss tillbaka till den gången han spelade i sitt första rockband, en berättelse som kulminerar i konstaterandet att han nu är den sista överlevande medlemmen. Konsertens tydliga narrativ om avslut och avsked är påträngande och genuint plågsamt. Men Springsteen och E Street Band har alltid haft en förmåga att blanda mörker med humor, trams och glädje. Trots en spellista som inte innehåller några större överraskningar vad gäller låtval är detta ett av de mest maniska och hysteriska framförandena jag sett. Låtar som på andra platser vore rena parenteser blir till dånande fester. Johnny 99 som fått flera fans och kritiker att rulla med ögonen blir till en kakafoni av blås och dans där publiken vrålar efter mer ’’cowbell’’. Den obskyra och okända E Street Shuffle känns som om den är lika älskad som Born To Run.
Det är återigen en kliché, men det är svårt att fånga vad som händer många gånger då publiken och E Street Band ingår någon sorts symbios som gör att precis allting funkar. Kitty’s Back som är ett långt bökigt jazzinfluerat nummer, som hör hemma på de små teatrar som bandet spelade på under sent 70-tal, blir till en fest utan dess like där hela Ullevi flaxar med armarna. Energinivån är bortom allting och får de två andra fantastiska kvällarna att blekna en aning. Aldrig tidigare har det varit så tydligt att låtlistan är fullkomligt irrelevant då samspelet mellan publik och artist är fullkomligt. Precis allting lyfter och blir guld värt. Höjdpunkterna är för många att räkna upp utan att göra hela recensionen odrägligt lång. Men den inövade och tempomässigt perfekta finalen får även de mest luttrade och surmulna att tappa fattningen. Born In The USA och Born To Run kan utmana de mer eller mindre perfekta versionerna på den legendariska samlingsboxen Live 1975-85, då bandet spelar som besatta och publiken är farligt nära att behöva läggas in på akuten för att stilla pulsen. Den ibland stela och reserverade svenska publiken förvandlas till något som man bara kan se på inspelningar från Buenos Aires. Under Dancing In The Dark vänder sig en kvinna om och pekar på mig och skriker för allt hon är värd. Främlingar omfamnar varandra och unga som gamla lever loss som om de vore rastlösa tonåringar som upplever Bruce-ruset för första gången. Men inte ens denna urladdning har något att sätta emot då det ultimata extranumret plockas fram för första gången på sex år. Twist And Shout, låten – eller orkanen, som fick Ullevi att rämna 1985. Även om versionen inte är lika lång som tidigare är responsen och energin densamma. Under sex minuter är Ullevi farligt nära att åter kollapsa då publiken överröstar bandet och hoppar som om livet hängde på det.
Trots att Kistamässan är en solid utställningshall, är den för liten för ett event med målet att appellera till en bred skara. Det finns ett antal scener som huserar paneler om matlagning, K-Pop och kimonodesign. Det här hade inte varit något större problem om presentationerna hade skett i separata hallar eller auditorium, faciliteter som Kistamässan faktiskt har och som använts då Comic Con ägt rum. Men nu har samtliga dessa evenemang flyttats ut på mässgolvet. Detta skapar en kakafoni som jag inte ens upplevt på de mest stökiga rockkonserter. Den karismatiske och talangfulla Jimmy Guo från Sveriges Mästerkock står vid en scen och lagar mat, några meter därifrån pågår en K-pop-konsert där ljudkvalitén är så undermålig att man kan undra om spelningen utförs under vatten, en bit därifrån ringlar lunchköer till de food trucks som ställts upp i mässans bortre hörn. Kaoset är många gånger så intensivt att även jag – med relativt god vana för evenemang med tusentals besökare, snabbt blir utmattad.
Men allting är inte halvmesyrer eller logistiskt kaos. Som alltid har Heroes en otrolig förmåga att lyckas bjuda in artister, mer specifikt serietecknare och kreatörer som kan klassas som de sanna hantverkarna bakom mycket av det vi får uppleva på bio eller TV. Animatörer och designers roll inom animation blir än mer framträdande då det visuella kan formas ned till minsta detalj. Futoshi Higashide och Takahiro Yoshimatsu är båda erfarna animatörer som jobbat på några av de mest populära och älskade animeserierna som finns, däribland Hunter X Hunter och Bleach. Båda herrarna deltar båda dagarna och är generösa mot fansen och bjuder utan extra kostnad på autografer. Och det är artisterna – kända som okända, som gör varje mässa individuell och personlig. Fler begåvade tecknare och skapare går att hitta i det som kallas Artist Alley, en sektion där aspirerande och ambitiösa artister kan sälja sina alster. Tyvärr har mässan tagit det obegripliga beslutet att denna gång placera Artist Alley längs med en vägg bredvid ett skralt bås för grossisten Costco, något som gör att den försvinner i mängden. Men det är i dessa skapare som mässans själ finns, där inspirationen och hängivenheten kanaliseras genom hyllningar och tolkningar av populära karaktärer från spel, serier och filmer.