Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

by

Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2023
Regi Jeff Rowe

Teenage Ninja Mutant Turtles må inte placera sig högst på listan över personliga favoriter vad gäller populärkulturella uttryck men jag har ändå en varm relation till varumärket. Den numera trettio år gamla animerade serien förblir en rolig, lättsam och effektiv actionsåpa som än idag är svårt att inte ha väldigt roligt med. Turtles är också unika på så sätt att de har antagit en rad olika skepnader under åren. Den ursprungliga serietidningen skapad av Peter Laird och Kevin Eastman är en oväntat våldsam och mörk berättelse som inte alls skulle kännas igen av den generation som kom att associera de fyra ninjabröderna med lättsamma äventyr. Spelfilmerna har också spretat vad gäller ton och genre. Den första filmen från 1990 försökte blanda det skojfriska tramset från den animerade serien med mer glåmiga inslag. Nu senast fick vi två outhärdliga filmer där Michael Bay stod som producent. Detta innebar givetvis motbjudande sexsim, groteskt skådespel från Megan Fox och värdelös action.

Därför hoppades jag att Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem skulle vända på skutan och hitta en innovativ och modern infallsvinkel. Flera av människorna bakom de makalösa Spider-Verse filmerna har också lånats in, något som märks på den rustika estetiken och animationen som hittar en perfekt balans mellan att framstå digital och analog. Det finns inte heller några större förväntningar på att en animerad Turtles-film skall vara extraordinär. Regissören Jeff Rowe och manusförfattarna – med bland annat skådespelaren Seth Rogen i spetsen, har därmed öppet fält att slå publiken med häpnad.

Om Mutant Mayhem endast hade varit en tafatt kopia av någon av de två Spider-Verse filmerna hade det varit mer än tillräckligt, framförallt med tanke på den pina som Bay-filmerna utsatte publiken för. Ingen kan begära att samma höga kreativitet och snillrika berättande skulle gå att överföra utan vissa problem. Men Mutant Mayhem är inte ens värd att rengöra de trendiga sneakers som Spider-Verse protagonisten Miles Morales vandrar runt i. Istället är det en plågsamt hjärtlös, trött och slarvig film som till slut känns cynisk och manipulativ.

Problemet är inte viljan att rida på den eminenta våg som är Spider-Verse, istället är det den totala bristen på färdigheter för att genomföra en sådan imitation som blir Mutant Mayhems fall. Seth Rogens manus försöker desperat att kanalisera samma ungdomliga och oemotståndliga entusiasm. Även om det kläms in ett patos med potential, välmenande karaktärer och stora mängder action känns det inte det minsta genuint. Rogens rötter som komiker är tydliga då filmen ständigt vill förlita sig på kaosartad komik. Att forma om serier och dess karaktärer till något som är helt skilt från ursprunget må vara kontroversiellt hos de mest inbitna, rabiata och militanta fansen, men borde snarare anammas som något positivt och behövligt. Se bara till Greta Gerwig som lyckats skapa en helt egensinnig version av Barbie. Nyckeln till en lyckad nytolkning är inte val av genre, mängden humor eller allvar, det är en fråga om utförandet. Är kompetensen tillräckligt hög, regin solid och visionen uppriktig? Tyvärr så misslyckas Mutant Mayhem med att uppfylla någon av de livsviktiga kriterierna.

Därför blir också filmens konstanta tillit till humor och trams snabbt utmattande. Även de mest galna upptågen känns tafatta och regisseras med provocerande apati. Förutom ett par måttligt charmiga referenser till andra popkulturella fenomen känns varje försök till komik plågsamt ansträngt. Det blir inte bättre av att all dialog slår rekord i att vara ensidig. Seth Rogen och de andra författarna verkar helt inkapabla till att förse de olika karaktärerna med distinkt språkbruk. Oavsett vem som talar är det som att ingen besitter ett unikt ordförråd eller sätt att uttrycka sig på. Om det inte vore för att karaktärerna har olika stämmor hade det varit enkelt att tro att det var en och samma person som talade, något som bara understryker det miserabelt slarviga manuskriptet.

Lika livlöst och trött är röstskådespelet. Säga vad man vill om Pixars Elementärt, men vad gäller röstskådespelet, framförallt Leah Lewis i huvudrollen, fullkomligt förnedrar man det som vi får se prov på i Mutant Mayhem. Ensemblen är sannerligen inte befriad från talangfulla aktörer, Paul Rudd, Rose Byrne och Jackie Chan är bara några av de som lånat ut sina röster. Men inte ens dessa – vanligtvis, karismatiska skådespelare tillför något av värde, istället verkar det som om alla medverkar under tvång. Många gånger kan man fråga sig om det inte är en artificiell intelligens som läser upp replikerna, det skulle förklara det helt döda framförandet.

Inte ens i den självande sista minuten, då filmens patos om acceptans och familj skall ställas i rampljuset, ger det några utslag på publikens emotionella mätare. Istället känns budskapet lika påklistrat som en politisk slogan som far förbi i bakrutan på en bil.

Mutant Mayhem må vilja introducera Turtles till en ny publik men också tillfredsställa gamla anhängare. Men då genomförandet är provocerade är det tyvärr bara att konstatera att detta är ytterligare ett platt fall. Hur mycket jag än vrider och vänder för att försöka hitta något positivt förblir det en omöjlighet, något som på fullaste allvar smärtar.

Filmrecension: Elementärt – bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort

by

Elementärt
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Peter Sohn

Det är svårt att föreställa sig att den animerade filmen hade nått sina sagolika framgångar utan Pixar Studios. Pixar har gjort filmer som cementerat sin plats i både filmhistorien och publikens hjärtan. Studion har också hållit huvudet högt – även i sina mer tveksamma stunder. Svackorna har nästan alltid vägts upp av publiksuccéer. Efter den taffliga Bilar kom den mästerliga Ratatouille, efter den stapplande Monsters University kom klassikern Insidan Ut.

Men de senaste åren har de mer ointressanta projekten inte följts av ren och skär briljans. Även om filmer som Toy Story 4, Soul och förra årets Lightyear – som jag var den enda som uppskattade, har hållit hög klass har de inte varit alls lika potenta eller minnesvärda som det sanna guldet som går att hitta i studions valv. I och med pandemin har Pixar mer eller mindre blivit en dussinstudio vars filmer skickats direkt till Disney Plus. Konkurrenten Illumination har också knappat in på studion rent tekniskt. Den senaste tiden har de också sprungit förbi Pixar vad gäller intäkter.

Det krävs därmed en ny klassiker, ett mastodont kliv för att återta tronen och demonstrera fortsatt relevans. Tyvärr är Elementärt inte rätt film för jobbet.
Utan att ta till alltför grandiosa termer så kan detta vara bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort sedan The Good Dinosaur, studions kanske värsta lågvattenmärke, ironiskt nog också regisserad av Peter Sohn som ansvarar för Elementärt. Studions – vanligtvis, pålitliga lägsta nivån håller tyvärr inte för den massiva håglöshet som faller ned som ett hammarstäd.

Hela Elementärt känns tillagad i mikrovågsugn, det enda som krävs för en totalt medioker anrättning befriad från näring och kreativitet är att lite vatten tillsätts. De vanligtvis snillrika och uppfinningsrika berättelserna, som lyckas ta de mest abstrakta koncept och göra dem till filmmagi, känns denna gång krystade och fantasilösa. Att låta de olika elementen representera folkslag öppnar för en film som vill hantera en rad svåra frågor. I centrum står immigration och integration, högaktuella ämnen som bör belysas i alla typer av konstnärliga uttryck, men inte på ett såhär tafatt sätt. Allegorin där eld och vatten inte är kompatibla blir snarare löjeväckande banalt, flera av referenserna till verkliga kulturer känns stereotypa. Allegorin blir snart ett hinder kontra ett effektivt sätt att förmedla en god berättelse. Med tanke på att Pixar inte varit skygga för att göra berättelser där vår egen verklighet möter det övernaturliga – Coco, är det obegripligt varför man inte stöpt filmen i en liknande mall för att på så sätt kunna hantera dessa ämnen på ett mer effektivt sätt.

Där tematiken kring utanförskap och behovet av tolerans känns påklistrat och inte särskilt genuint, är Romeo och Julia-berättelsen som skall fungera som drivmedel minst lika trivial. Det är standardiserade skämt där saker och ting går snett, karikatyrliknande figurer som gestikulerar vilt och lite ansträngd dramatik. Att sådana mediokra inslag figurerar i den usla norska animerade filmen Helt Super är en sak, att en studio som Pixar väljer sådana genvägar är under deras värdighet. Det hela är också utmattande förutsägbart och lika spännande som en repris av Wahlgrens Värld. Det enda som Peter Sohn lyckas med är att göra huvudfiguren Ember oerhört levande och sympatisk. Men detta beror i huvudsak på en mycket stark insats från Leah Lewis som lånar ut sin röst åt karaktären.

Men det är inte bara allegorin som faller platt. Pixar har oavsett kvalitet på berättelse eller koncept alltid bländat med den bästa tekniken som finns tillhands. Den hårt kritiserade Lightyear var ett under att se på bio. Elementärt ser snarare ut som en snålversion från någon av de mindre kompetenta konkurrenterna. Jag kan inte påminna något tidigare Pixar-projekt som varit såhär generiskt, ointressant och genuint åldrat vad gäller tekniken. Förvisso kvarstår de fantastiska färgerna och flera mindre inslag, som hur vatten animeras, är genuint häpnadsväckande. Bortsett från det är allting befriat från någon som helst förundran eller passion. Även i sina mest vardagliga stunder har Pixar kunnat blända med sagolik animation, men inte ens i filmens fiktiva stad – som borde tillåta fantasin och kreativiteten att flöda, får vi någonting värt att minnas.

Elementärt är tyvärr den mest ointressanta filmen Pixar skapat på ett årtionde. Även om det finns goda intentioner är det ingen ursäkt för att berättandet är i det närmaste amatörmässigt. Det är bara att hoppas på bättre tider för en studio som i sina bästa stunder har gjort sig mer än välförtjänta av att klassas som en av filmvärldens mest betydelsefulla och bästa kreatörer.

Filmrecension: Mission Impossible: Dead Reckoning Part One – den bästa MI-filmen på år och dag

by

Mission Impossible: Dead Reckoning Part One
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2023
Regi: Christopher McQuarrie

Den actionfilm som Tom Cruise förälskat sig i är sakta men säkert på väg att försvinna. Genren har idag utvecklats till att vara mer komplex och spänna över multipla filmer som väver ihop ett massivt berättade. Det klara och det enkla – för att citera Ulf Lundell, är helt enkelt inte lika roligt, framförallt eftersom det setts och gjorts så många gånger om. Actionfilmer utan multiuniversum och specialförmågor blir antingen bökigt skräp som Fast & Furious, eller en extremt koreograferad blodsbalett – John Wick. Spioneri, män och kvinnor inom underrättelsetjänsten är inte längre intressant för biopubliken, framförallt i en värld där det mesta av detta farliga arbete sker genom datorer.

Tom Cruise kunde inte bry sig mindre. Trots att tiderna ändrats är Cruise kvar i den gamla skolan, alla stunts skall genomföras praktiskt – med livet som insats. Allting handlar också om att ge publiken maximal valuta för pengarna vad gäller häpnadsväckande action. Andra har försökt att fånga denna klassiska actionformula och misslyckats. Cruise och regissören Christopher McQuarrie visar dock var skåpet skall stå genom en otrolig övertygelse, och en bindgalen entusiasm genom att göra den bästa Mission Impossible-filmen på år och dagar.

Efter sex filmer, en karriär av galna stunts och ett än mer turbulent privatliv borde Tom Cruise inte ha mycket kvar att ge allmänheten. Otroligt nog så verkar något ha skett sedan inspelningen av den föregående filmen, ’’Fallout’’. Det är som att den hårda inspelningen av ”Dead Reckoning” – som plågades av COVID-19, fått samtliga inblandade att inse att inget kan tas för givet, att varje sekund av inspelningen måste nyttjas maximalt. Detta kombineras med att Christopher McQuarrie som regissör, för första gången, verkar ha genuint roligt. Rogue Nation och Fallout var förvisso kompetenta men det saknades vital lekfullhet och glädje. Det var som att alla de otroliga actionscenerna, där skådespelare och inspelningsteam riskerade allt, tärde på McQuarrie. Även om det bjöds på fantastiskt uppseendeväckande uppvisningar – som en hysterisk motorcykeljakt genom Paris, saknades det livsviktiga leendet på läpparna som tillät publiken att verkligen njuta.

Denna gång är denna osäkerhet och oro som bortblåst. Inte sedan J.J Abrams styrde upp den tredje – och enligt mig bästa filmen, i serien har det varit såhär roligt, ungdomligt och medryckande att hänga med på ett actionäventyr med Ethan Hunt och hans team. Att saker och ting rätats ut, förfinats märks tidigt genom fotot som nu framstår exotiskt och oerhört stilfullt. Det verkar som att allting fått nytt liv, ett nytt perspektiv vilket gör att saker och ting flyter på och manifesterar sig mer vitala än någonsin. Det märks även på ensemblen som – äntligen, svetsats samman och utvecklat en värmande kemi som skänker flera scener behövlig mänsklighet och humor. Ta bara Vanessa Kirby som verkar stortrivas, från att ha varit en parentes i föregående film har Kirby nu blivit till en diabolisk och fräsande nihilist som är en perfekt blandning av överdriven ondska och självmedvetet överspel.

Tyvärr så dras filmen fortfarande med vår egen Rebecca Ferguson, som spenderar det mesta av sin medverkan med att surmulet stirra in i kameran och definiera begreppet total irrelvans. Men här träder räddaren i nöden fram i och med fantastiska Hayley Atwell som är fullkomligt briljant. Till skillnad mot Ferguson har Atwell en ypperlig karisma och kraft i sitt agerande, hennes kemi med Cruise är påtaglig och mycket av deras antagonistiska relation påminner om något från klassisk relationskomik som ’’Go’dag yxskaft?’’. Detta är inte den enda parallellen eller hyllningen till det förflutna. Tom Cruise har aldrig försökt dölja sin kärlek till film, men till skillnad från det normala snobberiet hos personer inom industrin – som icke skall nämnas vid namn, är Cruise kärlek till mediet folkligt och brett. Det märks framförallt i en grandios hyllning till ’’Lawrence av Arabien’’ och i finalen som är en skamlös – men genuint varm, salut till Mordet På Orientexpressen av Sidney Lumet.

Dessa hyllningar, god kemi och uppenbar entusiasm må ha stor betydelse för en actionfilm… Men när gummit skall möta vägen återstår bara en fråga, är actionscenerna något att ha? Att svara ja på denna fråga vore en genuint patetisk underdrift. Detta är en actionbomb av första klass, tempot är oupphörligt högt, Cruise och McQuarrie lyckas överträffa allt de tidigare gjort med helt sanslösa scener som aldrig verkar ta slut. Det är alltifrån en makalös biljakt på Roms gator till den – numera, ökända sekvensen där Tompa kör motorcykel utför ett stup. Fantastisk action och en Cruise som riskerar livet i och med dessa eskapader är förvisso inget nytt, men aldrig tidigare har det känts såhär levande och smittsamt entusiastiskt. Cruise och samtliga inblandande i produktionen verkar alla vara i extas, mer sporrade än någonsin att slå oss alla med häpnad. Många gånger kan man inte låta bli att skratta i total eufori när explosionerna blir till en sorts symfoni. Det finns något barnsligt, pojkaktig och nästan oskyldigt över allt som sker. Det är som att Cruise och McQuarrie gått tillbaka till sina pojkrum och fantiserat fram den ultimata pojkdrömmen, med snabba bilar, pistoler och resor till exotiska platser. Medan konkurrensen innehållandes samma ingredienser ofta ter sig smaklösa, testosterona och tröttsamma återfinns inga av dessa attribut i Dead Recknoning. Istället är allt genomfört med en oväntad elegans som gör att flera scener – som i grund och botten är upprepningar av saker vi sett för, känns inspirerade och spännande.

Något som däremot inte kan tilldelas något beröm är filmens berättelse. Trots dagsaktuella ämnen som artificiell intelligens, samhällets ökande skepsis mot fakta och sanning och människans beroende av teknologi, är dessa brinnande ämnen endast en ursäkt att skapa galna upptåg. De sekvenser som inte innehåller en springande Tompa eller smattrande skjutvapen är överfyllda med ödesmättad dialog om undergång och mänsklighetens sista räddning. Och då det inte är bombastiska tal får vi istället tonvis med exposition som är totalt obegriplig och ointressant. Är detta nödvändigtvis ett sänke? Knappast… att söka efter bra berättande i en Mission Impossible-film är lika lönlöst som att leta efter bra mat i valfri restaurang från Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Den marginella story som finns är menad att vara en sorts ytlig krydda som förhöjer insatserna och bidrar till Hitchcocks klassiska suspensmoment, något som faktiskt uppnås många gånger om.

Dead Reckoning är en enda lång kavalkad av fantastisk action som spetsas ytterligare genom oväntad entusiasm från alla inblandade. I en nyligen publicerad intervju menade Tom Cruise att han gärna fortsätter göra Mission Impossible till 80 års ålder, något som är svårt att säga nej till om det är såhär pass underhållande.

Konsertrecension: Bruce Springsteen & The E Street Band Ullevi

by

Bruce Springsteen & The E Street Band
28 juni 2023
På Ullevi
Betyg 5

Det finns flera klyschor och ordspråk gällande Bruce Springsteen. Men det kanske mest berömda – eller ökända beroende på vilken kväll man har turen att få biljetter till, är att konserterna endast blir bättre för varje spelning som går samma plats. Mönstret har varit detsamma sedan 1985 – enligt dem som var där, den första kvällen passerar alla gränser, de mest otroliga superlativ och hyllningar framkommer och himmelriket verkar ha hittats. Men kvällen därefter spränger man ljudbarriären och knäcker ryggraden på all rim, reson och logik. Det borde inte vara möjligt men så är det bara.

Vad gäller konsert nummer tre har Springsteen dock fått kämpa med sin världsberömda och vanligtvis perfekta dramaturgi. Under kväll två brukar skattkammaren öppnas, då ignoreras de mer publikfriande spåren, istället plockas det fram rariteter som får de mest lojala och dedikerade att skrika halsen ur led. Den tredje kvällen, oavsett om det är Friends Arena i Stockholm eller MetLife Stadium i New Jersey, kämpar med att hitta en form som tangerar kväll två. Oftast har det blivit ett fantastiskt potpurri av klassiker och sällsynta b-sidor, men den perfekta helheten har ibland uteblivit.

Turnén som Springsteen och hans tappra E Street Band genomför 2023 är dock inte särskilt lik det vi vant oss vid att se under de senaste årtiondena. Springsteen är tillsammans med Pearl Jam den enda akten som vågar – och kan, kasta om och röra runt i låtlistan kväll efter kväll. Senaste besöket i Göteborg 2016 innebar att mer än 50 unika låtar framfördes under tre kvällar. Men detta har upphört i och med spelningarna 2023, Springsteen har istället skulpterat en mycket strikt spellista som inte avviker från det som framfördes på turnépremiären i februari. Spekulationerna kring varför har haglat och varit alltifrån rimliga till skrattretande. Men det är uppenbart att en anledning är E Street Band och Bruce hälsa, som trots extrem träning och en hälsodisciplin som får flera proffsatleter att skämmas, börjar svikta en aning. Springsteen har sedan senaste turnén genomgått en allvarlig operation i nacken som gjorde det omöjligt för honom att sjunga i tre månader. Även benen är stela och han springer inte runt obehindrat på scen.

Detta innebär att mycket av det hysteriska vansinnet, som att dra upp önskelåtar från publiken eller dansa med de främre raderna uppe på scen, har försvunnit. På pappret har turnén sett ut som den stelaste och mest ensidiga bandet gjort sedan 1999 då låtlistorna förblev totalt cementerade.

Men för E Street Band genomförs ingenting på någon maläten rutin. Detta är inte någon trött repris eller menlös utställning där publiken får titta på legendariska rockreliker där bäst före-datumet passerat sedan länge – host, host, Rolling Stones. Istället har Bruce designat och skapat en show som gör det möjligt för E Street Band att leverera en konsert som är lika explosiv, spännande och medryckande som de gånger då arenor spruckit och där publiken slagit rekord i höjdhoppning då de studsat upp och ned. Precisionen, kraften och entusiasmen i framförandena är fullkomligt förbluffande samtliga kvällar, men under den avslutande tredje kvällen verkar det som att alla hämningar släpper. Det är inte längre en fråga om att spara sig eller distribuera energin så att det räcker till för framtida konserter.

Diskussionerna om att det finns en risk för att detta är sista gången bandet uppträder på Ullevi har har pågått sedan 2008, samtliga gissningar har visat sig vara fel. Men denna gång är känslan otäckt närvarande. För mellan de passionerade och helt absurda explosionerna i euforiska stormar som The Promised Land, No Surrender, där gitarristen Little Steven visar upp världens stöd till Ukraina genom en gitarr målad som landets flagga i fult och blått, eller det nyskrivna mästerverket Ghosts, vilar det ett mörkt allvar över konserten. Last Man Standing inleds alltid med ett bitterljuvt och sorgest tal där Bruce tar oss tillbaka till den gången han spelade i sitt första rockband, en berättelse som kulminerar i konstaterandet att han nu är den sista överlevande medlemmen. Konsertens tydliga narrativ om avslut och avsked är påträngande och genuint plågsamt. Men Springsteen och E Street Band har alltid haft en förmåga att blanda mörker med humor, trams och glädje. Trots en spellista som inte innehåller några större överraskningar vad gäller låtval är detta ett av de mest maniska och hysteriska framförandena jag sett. Låtar som på andra platser vore rena parenteser blir till dånande fester. Johnny 99 som fått flera fans och kritiker att rulla med ögonen blir till en kakafoni av blås och dans där publiken vrålar efter mer ’’cowbell’’. Den obskyra och okända E Street Shuffle känns som om den är lika älskad som Born To Run.

Det är återigen en kliché, men det är svårt att fånga vad som händer många gånger då publiken och E Street Band ingår någon sorts symbios som gör att precis allting funkar. Kitty’s Back som är ett långt bökigt jazzinfluerat nummer, som hör hemma på de små teatrar som bandet spelade på under sent 70-tal, blir till en fest utan dess like där hela Ullevi flaxar med armarna. Energinivån är bortom allting och får de två andra fantastiska kvällarna att blekna en aning. Aldrig tidigare har det varit så tydligt att låtlistan är fullkomligt irrelevant då samspelet mellan publik och artist är fullkomligt. Precis allting lyfter och blir guld värt. Höjdpunkterna är för många att räkna upp utan att göra hela recensionen odrägligt lång. Men den inövade och tempomässigt perfekta finalen får även de mest luttrade och surmulna att tappa fattningen. Born In The USA och Born To Run kan utmana de mer eller mindre perfekta versionerna på den legendariska samlingsboxen Live 1975-85, då bandet spelar som besatta och publiken är farligt nära att behöva läggas in på akuten för att stilla pulsen. Den ibland stela och reserverade svenska publiken förvandlas till något som man bara kan se på inspelningar från Buenos Aires. Under Dancing In The Dark vänder sig en kvinna om och pekar på mig och skriker för allt hon är värd. Främlingar omfamnar varandra och unga som gamla lever loss som om de vore rastlösa tonåringar som upplever Bruce-ruset för första gången. Men inte ens denna urladdning har något att sätta emot då det ultimata extranumret plockas fram för första gången på sex år. Twist And Shout, låten – eller orkanen, som fick Ullevi att rämna 1985. Även om versionen inte är lika lång som tidigare är responsen och energin densamma. Under sex minuter är Ullevi farligt nära att åter kollapsa då publiken överröstar bandet och hoppar som om livet hängde på det.

Kvällen avslutas dock – som alltid, med I’ll See You In My Dreams i en akustisk tappning där Bruce står ensam kvar på scenen. Låten som varit ett enda långt avsked blir ikväll något annat i och med ett kort uttalande från Springsteen själv. Under hela turnén har de sista orden alltid varit ’’the E Street Band loves you’’ något som brutit mot det tidigare ’’we’ll be seeing you’’ som alltid yttrades på förgående turnéer. Men ikväll gäller inga regler, efter att Bruce hakat av sig munspel och gitarr tackar han för tre fantastiska kvällar och avslutar med ’’we’ll be back’’… Jublet som följer kan ha hörts ända till New Jersey. Genom en omänsklig hängivenhet och en vilja av stål skapade Bruce Springsteen och E Street Band en kväll som inte längre borde vara möjlig, en klassiker som kommer leva kvar för alltid.

Här finns fler bilder från Bruce Springsteens konserter i Göteborg sommaren 2023

Rapport från Made In Asia

by

Arrangören Heroes, en subdivision för Easyfair, har sedan de lanserade spelmässan GameX år 2010 gjort ett gediget – men försiktigt arbete, med att hjälpa mässan att växa och expandera. Ett antal år efter premiären anammades det världskända namnet Comic Con. Detta innebar att mässan kunde expandera och fånga in fler målgrupper. Ambitionen att bredda har gett avkastning, trots risig hushållsekonomi och färre utställare var förra årets upplaga av Comic Con Stockholm en publiksuccé med 30 000 besökare.

Framgångarna har gett mersmak för Heroes. Nu lanseras Made In Asia, en mässa som fortfarande har en fot planterad i populärkulturen men som – i sin marknadsföring, vill fokusera på Asien. Precis som de flesta nördiga fenomen har intresset också ökat för anime, framförallt med serier som Attack On Titan och Spy X Family. Att skapa en specialiserad mässa, som också inkluderar den fantastiska österländska gastronomin, känns därför som en spännande avstickare som kan ha en mer distinkt och säregen profil än Comic Con.

Men ambitionerna visar sig vara alltför storslagna, framförallt för ett så relativt litet land som Sverige. Stjärnkocken Erik Videgård himlade med ögonen i ett reportage då han skulle summera vad indisk mat var för något. Videgård menade att detta var en omöjlighet då detta är ett land med nästan 1 miljard invånare och ett multum av olika regioner med mycket individuell matkultur. Begreppet asiatisk mat är därmed lika diffust och menlöst som att säga europeisk mat. Och exakt samma luddiga identitetsdefinition drabbar Made In Asia. Det här är ett event som vill inkludera allt som har någon helst anknytning till Östasien – Indien är frånvarande vad gäller exponering, men i sina storslagna ambitioner blir slutresultatet ofta förvirrande.

Trots att Kistamässan är en solid utställningshall, är den för liten för ett event med målet att appellera till en bred skara. Det finns ett antal scener som huserar paneler om matlagning, K-Pop och kimonodesign. Det här hade inte varit något större problem om presentationerna hade skett i separata hallar eller auditorium, faciliteter som Kistamässan faktiskt har och som använts då Comic Con ägt rum. Men nu har samtliga dessa evenemang flyttats ut på mässgolvet. Detta skapar en kakafoni som jag inte ens upplevt på de mest stökiga rockkonserter. Den karismatiske och talangfulla Jimmy Guo från Sveriges Mästerkock står vid en scen och lagar mat, några meter därifrån pågår en K-pop-konsert där ljudkvalitén är så undermålig att man kan undra om spelningen utförs under vatten, en bit därifrån ringlar lunchköer till de food trucks som ställts upp i mässans bortre hörn. Kaoset är många gånger så intensivt att även jag – med relativt god vana för evenemang med tusentals besökare, snabbt blir utmattad.

Förhoppningen att skapa en mässa som tilltalar alla leder också till det klassiska resultatet att ingenting känns riktigt gediget. Flera försäljare och utställare, som vanligtvis går att hitta på Comic Con, har inte sortiment som är fullt kompatibla med denna – än mer, nischade tillställning. Det gör att många säljer mer produkter från Star Wars än från de mest populära mangaserierna. Därför känns flera sektioner av Made In Asia som en sorts generalrepetition inför novembers Comic Con.

En stor del av mässans marknadsföring har legat på varierad mat som skall kunna erbjuda smakupplevelser från hela Asien. Men tyvärr är även detta utbud snålt och aningen ensidigt, det är vårrullar, friterad kyckling och bowls, förvisso av hög kvalitet och välsmakande men den utlovade jättepaletten uteblir.

Men allting är inte halvmesyrer eller logistiskt kaos. Som alltid har Heroes en otrolig förmåga att lyckas bjuda in artister, mer specifikt serietecknare och kreatörer som kan klassas som de sanna hantverkarna bakom mycket av det vi får uppleva på bio eller TV. Animatörer och designers roll inom animation blir än mer framträdande då det visuella kan formas ned till minsta detalj. Futoshi Higashide och Takahiro Yoshimatsu är båda erfarna animatörer som jobbat på några av de mest populära och älskade animeserierna som finns, däribland Hunter X Hunter och Bleach. Båda herrarna deltar båda dagarna och är generösa mot fansen och bjuder utan extra kostnad på autografer. Och det är artisterna – kända som okända, som gör varje mässa individuell och personlig. Fler begåvade tecknare och skapare går att hitta i det som kallas Artist Alley, en sektion där aspirerande och ambitiösa artister kan sälja sina alster. Tyvärr har mässan tagit det obegripliga beslutet att denna gång placera Artist Alley längs med en vägg bredvid ett skralt bås för grossisten Costco, något som gör att den försvinner i mängden. Men det är i dessa skapare som mässans själ finns, där inspirationen och hängivenheten kanaliseras genom hyllningar och tolkningar av populära karaktärer från spel, serier och filmer.

Och som brukligt är stämningen god och alla besökare artiga, trevliga och öppna, något som måste applåderas i dagens samhälle.

Då dagen väl är slut lämnar jag med blandade känslor, idén med en nischad mässa är välkommen och med tanke på att vi – till skillnad mot US inte direkt är bortskämda med.