• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

23 november, 2023 by Elis Holmström

Foto: Josua Enblom

Syndabocken
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Axel Petersén

Idén att göra en svensk gangsterfilm borde vara något att applådera. Inte för att försök inte har gjorts, dock är alla ursäktade om de glömt bort praktfiaskot Gangster med Mikael Persbrandt. Dessutom väljer regissören Axel Petersén att inte låta filmen utspela sig i vårt nordliga land utan i Malta, en plats vi – alltför sällan, får se på film. Inledningsvis finns ett molekylärt hopp, fotot drar tankarna åt den skickligt dramatiserade TV-serien om Lasermannen, där den fantastiska Hoyte Van Hoytema stod som fotograf. Dessutom verkar Petersén – som också står som manusförfattare, vilja visa den oerhört tveksamma affärsverksamheten bakom online-casinon. Den internationella prägeln gör det också omöjligt att inte tänka på Tarik Saleh och dennes ambitiösa projekt som mer än gärna rör sig i genrer som svenska filmer inte vill närma sig.

Dock raseras det hela så fort gummit möter asfalten. Vad som snart uppenbarar sig är en katastrof som många gånger saknar motstycke. Det är genuint svårt att förklara vad som får det hela att blir till filmvärldens motsvarighet till zeppelinaren Hindenburg. Men efter en kort introduktion där Malta och karaktärerna -slarvigt, presenterats, får publiken träda in i en skärseld av inkompetens. När huset står i lågor är det svårt att peka på var elden är som värst. Men dialogen och skådespelet som ackompanjerar är ett inferno som kan smälta bort ytterligare lite av vår älskade polar-is. Det som framförs verbalt befinner sig på en nivå bortom ord. Tanken är att röra sig bort ifrån strukturerad, förfinad och traditionell filmdialog – som inte har mycket med verkligheten att göra. Idén må vara god men det som förekommer här kan få de mest tålmodiga pacifister att inleda fysiskt uppror.

Att kategorisera dialogen som kass är en underdrift, men den är i alla fall i gott sällskap då den framförs av skådespelare som alla lär önska att varenda kopia av filmen sov med fiskarna. För de involverades – och mitt eget, välbefinnande kommer ingen att benämnas specifikt som det primära felet, detta är en kollektiv attack på allt som symboliserar bra skådespel. Och när sångaren Tommy Nilsson gör entré måste jag sluta ögonen och be om att eländet snart skall ta slut.

Tyvärr är så inte fallet, Syndabocken fortsätter i evigheter. Trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som den längsta sittningen jag genomlidit sedan ett tåg blev stående på Borlänge station i timtal på grund av ett strömfel. ’’Berättelsen’’ som presenteras är också ett virrvarr som inte går att begripa i och med usel berättarteknik och dramaturgi. Försöken till spänning är lika hopplösa, då det hela skall kulminera i lite pulshöjning är jag övertygad om att Gösta Ekmans Papphammar kunde gjort mer imponerande stunts. Det hela är också täckt av en plastig slöja där Petersén försöker applicera en forcerad och överspänd attityd, där det görs horribla försök att projicera en hård image, vilket resulterar i ofrivilliga och plågsamma skratt. Det är sammanbitet och nödigt bortom parodi.

Syndabocken är en av årets mest hopplösa filmer och mer eller mindre omöjlig att titta på. Titeln är dock nära målet, men istället för Syndabocken borde den heta Gävlebocken, hela åbäket brinner nämligen lika lätt som då alltför förfriskade individer bestämt sig för att iscensätta en majbrasa i december.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Caravaggios skugga – en prövning av bibliska proportioner

17 november, 2023 by Elis Holmström

Caravaggios Skugga
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Michel Placido

Det kvittar att det finnas kopplingar till flera dagsaktuella frågor som yttrandefrihet och repressiva institutioner, eller att det finns ett multum historiskt intressanta anslagspunkter. Upplevelsen som är Caravaggios Skugga kan endast beskrivas som en prövning av bibliska proportioner. Inledningsvis är det dock svårt att inte vara hoppfull, regissören Michel Placido ramar in filmen som en mix mellan en mörk thriller och Akira Kurosawas legendariska Rashomon, som låter diverse utsagor från anhöriga utgöra det huvudsakliga berättandet. Den uppbrutna och inte helt enkelspåriga strukturen skapar en spänning där precis allt ifrågasätts, det faktum att mycket av Caravaggios liv fortfarande är dunkelt och mystiskt tillåter flera berättarmässiga friheter.

Med andra ord verkar vi ha att göra med något mer än en traditionell – och stram, biografisk genomgång. Men de initialt spännande greppen visar sig snart leda till ett episkt fall. Där den uppbrutna kronologin och icke-linjära strukturen skapar spänning i inledningen och ger publiken frihet att på egen hand pussla ihop de många olika segmenten, blir greppet snart till en barlast bortom all beskrivning. Då filmen går från att vara en ren utredning beträffande sanningen och börjar utforska specifika episoder ur den kände målarens liv förvandlas allting till en kakofoni, som i bästa fall söver och i värsta fall orsakar huvudvärk. Sätter Placido väljer att hoppa mellan årtal, platser och karaktärer är utan någon som helst plan, flera exkursioner och möten med personer känns direkt överflödiga och gör ingenting för att göra personen Caravaggio intressant. Överlag är karaktärsgalleriet lika fascinerande som valfri busskur i huvudstaden, trots att skådespelet är genomgående kompetent – bortsett från Louis Garrel som verkar provspela för Greve Dracula, finns det inte en enda person som är värd att lägga på minnet. Inte ens den burduse och excentriske, men uppenbart mentalt instabile, titelpersonen är något annat än en gråsparv vars artistiska briljans endast kan förmedlas genom att övriga karaktärer ständigt påminner tittaren om den.

För att vara en film som mer än något vill lyfta upp Caravaggios konstnärsskap är den helt tandlös vad gäller att tydliggöra vad som gör dennes konst unik, förutom att motiven är ’’obscena’’ för sin tid. Det skall inte behövs en kandidatexamen i konsthistoria för att kunna greppa narrativet men först vid egna studier på internet – efter filmens slut, förtydligas Caravaggios sanna artisteri och genialitet, något filmen aldrig lyckas förmedla eller presentera.

För varje minut som går blir allting mer och mer livlöst och intetsägande. Det underliggande ropet efter yttrandefrihet lyckas inte ens motivera eller skänka någon behövlig låga till filmen, istället lufsar allting på mot en fullkomligt likgiltig final. Förvisso blir detta oerhört passande då allt har genomsyrats av ointresse och en brist på en vision. Caravaggios Skugga har ingredienser för att berätta en både fascinerande och relevant historia om såväl nutid som dåtid, men slutresultatet är totalt ointressant och till största del menlöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension; Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes

16 november, 2023 by Elis Holmström

Tom Blyth as Coriolanus Snow and Rachel Zegler as Lucy Gray Baird in The Hunger Games: The Ballad of Songbirds and Snakes. Photo Credit: Murray Close

Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Francis Lawrence

Hunger Games är ett av få – moderna, litterära fenomen som lyckats ta världen med storm under de gångna åren. Men med tiden har fenomenet och intresset avtagit och dess relevans inom dagens populärkultur är avsevärt dämpad.

Produktionsbolaget Lionsgate är också något av en underdog, till skillnad mot kollegorna/konkurrenterna Universal eller Disney är Lionsgate en förhållandevis liten institution utan någon massiv stridskassa. De senaste åren har en rad rykten också florerat om att bolaget är en potentiell kandidat för ett uppköp av någon av de större aktörerna. Att retirera tillbaka till Hunger Games genom en prequel känns desperat och fantasilöst, ett försök att fylla ut den kommande kvartalsrapporten. Men den ointressanta utgångspunkten visar sig inte vara hämmande, The Ballad Of Songbirds And Snakes är överraskande bra och framförallt oväntat vågad vad gäller det politiska budskapet. Om det inte hade varit för en fullkomligt hopplös tredje akt hade det varit en av årets mer fascinerande storfilmer.

Hunger Games har alltid haft en mörk och hård inställning till världen. Till skillnad mot postapokalyps skriven för en relativt ung målgrupp, är Hunger Games fascinerande brutal och nihilistisk. Den återkommande optimism och polerade fasad som genomsyrar andra framgångsrika romanserier, som Rowlings Harry Potter, är pulveriserad här. Där andra låter mörker och hopplöshet träda fram i marginalen, som en ytterst diskret krydda, väljer författaren Suzanne Collins att istället måla allt i svart. Denna gång är hopplösheten och brutaliteten mer framträdande än någonsin, men detta kombineras också med en rad mycket effektiva politiska allegorier.

Där auktoritära samhällen och förtvivlad dystopi alltid har varit effektivt för att fånga fantasin blir det extra effektivt i mörka tider som dessa. Regissören Francis Lawrence lägger också en oerhörd emfas i de många politiska inslagen och det känns inte som en tunn fernissa utan ett tydligt inlägg i en samhällsdebatt. I andra sammanhang hade detta budskap framstått forcerat men actionpackad underhållning har visat sig vara en effektiv plattform för samhällelig observation. Tematiken må vara kolsvart men också tankeväckande. Modet att överhuvudtaget implementera det måste applåderas i en tid då andra filmer – för att undvika kontroverser, värjer sig från att ta någon som helst politisk position.

Men intressanta observationer och kommentarer kring vårt nuvarande samhälle räcker bara så långt, det måste finnas ett driv och en magnetism som attraherar tittaren. Där tidigare filmer alltid burit med sig vissa tekniska begränsningar – som ett resultat av Lionsgate mer restriktiva budgetering, har Lawrence nu hittat ett sätt att presentera sin vision. Med hjälp av mer avancerad teknik, men framförallt erfarenhet, skapas en betydligt mer intressant film vad det visuella anbelangar. Vissa sekvenser dras fortfarande med att kännas olustigt plastiga vad gäller scenografi, men på andra sidan myntet väntar också magnifika scener med superb arkitektur. Denna gång förstår Lawrence de ekonomiska begränsningarna och har mer förmåga att navigera runt dem. Denna tydliga förbättring vad gäller handlag resulterar i en film som är betydligt mer spännande än någon av tidigare delar. Det är svårt att inte dras med då filmen rusar och överöser med – för sin åldersgräns, chockerande våld och intensiva överlevnadsförsök. Dessutom måste Rachel Zegler i en av huvudrollerna berömmas. Efter sin starka filmdebut i Steven Spielbergs nyversion av West Side Story har Zegler utvecklat en mycket potent scennärvaro och en karisma som är betydligt mer intressant än Jennifer Lawrence mer stoiska Katniss Everdeen.

Det hela ser ut att vara på väg mot mållinjen i full triumf, men filmens tredje visar sig vara ren och skär kryptonit. Från att ha varit en medryckande och kompromisslös historia om överlevnad och brutalitet, både vad gäller våld och allmän människosyn, förvandlas allting till en dagssåpa innehållandes barrock romans och ett berättande som är närmast obegripligt. Då berättelsen försöker att länka samman med de ursprungliga filmerna och förklara motivationer och tankegångar verkar ingen rim eller reson finnas. I en rad krystade scener stressas karaktärsutvecklingen fram, flera intiativ och handlingar är fullkomligt oförståeliga. Detta kan dock inte Lawrence beskyllas för då boken som står som förlaga har samma problem, att göra en total revision hade inte garanterat ett bättre slutresultatet. Utöver det finns vårtor och skönhetsmärken, ett par scener innehåller genuint risig personregi och den vanligtvis strålande Viola Davis verkar mest medverka för att kunna betala räkningar, inget annat kan förklara det helt hisnande överspelet.
Trots det genuint misslyckade slutet är inledningen och den massiva adrenalinrushen som kommer farande under filmens actionscener tillräckligt för att motivera en rekommendation. Hunger Games -The Ballad Of Songbirds And Snakes lyckas vara oväntat energisk, inspirerad och medryckande men framförallt vågad, något som ingen kunde ha trott innan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Rapport från Comic Con Stockholm 2023 – kvantitet segrar över kvalitet

12 november, 2023 by Elis Holmström

Tanken att kvantitet segrar över kvalitet stämmer sällan, men då Stockholm Comic Con firar tio år lyckas man bevisa motsatsen. Efter ett par svåra år under pandemin och en hämmande svensk lågkonjuktur vore det inte konstigt om mässan valde att krympa och sakteliga försöka bygga upp intresset igen efter turbulenta år. Dessutom har det inte hjälpt att arrangören Heroes/EasyFairs i somras trampade i klaveret med Made In Asia, en mässa som kändes lika genomtänkt som tandkräm innehållandes socker. Men EasyFairs har inte avskräckts av den nationella ekonomin eller sommarens snedsteg.

Om tidigare årgångar har varit insjöar är detta oceanen vad gäller skala. Genom att byta lokal från den – förvisso trevliga Kistamässan, till Stockholmsmässan i Älvsjö ges ett helt annat spelutrymme. Att en större lokal kan göra skillnad är inget nytt, men frågan var om arrangemanget skulle kunna fylla ut den jättelika lokalen. Svaret är ett rungande ja!

Tanken att fånga in alla områden av populärkulturen är en närmast omöjlig uppgift, på toxiska internetsidor tycks det pågå ett krig gällande vilket nördigt uttryck som kan tituleras som nummer ett. Det pågår en ständig och knappast behjälplig debatt om vem som vinner loppet, men på tillställningar som Comic Con försvinner skrikhalsar och polarisering. Istället flyter allt samman i en energigivande kompott som trots vitt skilda områden gifter sig förvånansvärt väl. Hur bisarrt det än må vara att se den skräckinjagande Chainsaw Man – från mangan med samma namn, vandra bredvid Marvel karaktären Hawkeye i den populära cosplay-paraden är en omaka mix som enbart funkar i en miljö som Comic Con.

Ordet synergi är numera lika fräscht som två månader gammal mjölk, men få termer är mer passande vad gäller att beskriva årets tillställning. Blandningen av allt som kan kategoriseras som nördigt skapar en berusande stämning, alla besökare får något för den kostsamma inträdesbiljetten. Till skillnad mot förgående upplagor tillfredsställs genuint alla behov och intressen. Även om min klagan gällande en brist på mer exklusiva produkter – som statyer, ännu en gång går att lyfta fram finns det ett ändå smakprov på de allra mest sällsynta och esoteriska föremålen att bevittna. Det mest anmärkningsvärda är en byst av Gal Gadots Wonder Woman i naturlig storlek från den magnifika tillverkaren Queen Studios, skapad i silikon och med äkta hår är detta ett av de mest sällsynta objekten som visats i huvudstaden vad nörd-produkter anbelangar.

Men mässan lyckas som nämnts erbjuda något för alla, oavsett ålder eller budget. Genom att stilfullt portionera ut hallen i specifika sektioner kan exempelvis bräd- och kortspel få ett utrymme som tidigare inte var möjligt. De analoga sällskapsspelen får nu skina och det erbjuds demonstrationer av alla de slag som får vana som ovana spelare att överväga ett inköp.

I ett annat hörn kan eminenta Lego-konstruktioner beskådas, alltifrån ikoniska London-hotell till en svensk fika i Legotappning står uppställda som konstverk på en vernissage. Det hela påminner om en resa på det bästa av nöjesfält, attraktionernas tematik må inte ha något gemensamt men den sammanlagda effekten och närheten leder till ett energisk rus.

Mässans mest inspirerande och entusiasmerande sektion Artist Alley är i år större och bättre än någonsin tidigare. Detta är märkbart då utställarna glöder av av kreativitet. Få saker känns lika tillfredställande som att assistera och uppmuntra talangfulla artister som hoppas på ett genombrott. Den otroliga mängden utställare, aktiviter och intressanta personer att språka med slår alla rekord och för första gången i mässans historia känns det mer eller mindre omöjligt att se allt på en dag, en känsla som inte ens den massiva – och numera nedlagda Köln upplagan av CCXP från 2019, lyckades med.

Inte ens då mässan närmar sig sina sista timmar på söndagen – den sista dagen, känns det helt färdigt och man kan fråga sig om ytterligare en dag inte hade varit till gagn. Genom att erbjuda ett sällan skådat fyrverkeri av precis allt i en större och bättre lokal lyckas EasyFairs äntligen att göra den sortens mässa som imponerar djupt. Det är svårt att inte titulera årets upplaga som en fullkomlig triumf, även om det finns utrymme för förbättring vad gäller smådetaljer som aningen mer kvalitativ försäljning av memorabilia, är detta – utan någon som helst tvekan, det bästa vi skådat vad gäller sammankomster för popkulturella fantaster i Sverige.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Toppnytt

Filmrecension: The Marvels – bäst när de inte behöver rädda galaxen

8 november, 2023 by Elis Holmström

THE MARVELS. © 2023 MARVEL.

The Marvels
Betyg 3
Svensk biopremiär: 8 november 2023
Regi Nia DaCosta

Det är och förblir en myt, att Marvel – då Stan Lee skapade sitt numera världskända universum, var tänkt att i huvudsak vara en odyssé i det fantastiska och spektakulära. De elementen har givetvis en viktig och essentiell plats i de många sagor som seriefantaster – och de senaste årtiondena, biobesökare fått ta del av. Men ett huvudsakligt syfte var att se bortom de färggranna trikåerna och faktiskt lära känna människorna bakom dem. Till skillnad mot konkurrenten DC, med den ståtliga trion Wonder Woman, Batman och Superman, var flera av Marvels karaktärer inte gudar, osårbara utomjordingar eller miljardärer. De var gymnasister, yrkesmilitärer eller arbetare vars privata liv ständigt blev ett lika stort hinder som de fantasifulla skurkar och banditer de mötte.

Denna mer jordnära och alldagliga sida har alltid varit central i de bästa Marvel-filmerna. Bortom de gigantiska specialeffekterna och intergalaktiska hoten finns det ett starkt patos och en oväntad emotionell kärna som gör det till mer än bara trivial underhållning. Och det är i stunderna som inte har någon större betydelse då den fantastiska trion med Brie Larson, Iman Vellani och Teyonah Parris får göra det mest menlösa saker, som regissören Nia DaCosta och The Marvels skiner. Samspelat mellan trion är genuint strålande och det finns en uppenbar kemi och bekvämlighet mellan samtliga. Trots det är den unga Vellani filmens centrum, Kamala Khan är en av Marvels mest uppiggande och positiva tillägg till sitt redan massiva karaktärsgalleri. Vellani gjorde en ypperlig insats redan i Ms. Marvel där publiken först fick möta Kamala, men nu tas nästa steg att utveckla karaktären och Vellanis skådespel. Sättet Vellani balanserar ungdomlig entusiasm, idoldyrkan och beslutsamhet är fenomenalt och det råder inget tvivel om att karaktären är ett framtida fundament som Marvel – med all rätt, räknar med att luta sig på. Parris är också oväntat färgstark, detta trots en mycket begränsad närvaro i Marvel-universumet sedan sin medverkan i WandaVision. Att Parris tidigare samarbetat med DaCosta är märkbart då det finns en uppenbar rutin mellan dem som återspeglas i personregin. Brie Larson – som genom ’’intelligenta’’ människor på det – som alltid, fantastiska internet blivit till en slagpåse för sina progressiva åsikter, har inte låtit hatstormen avskräcka henne, istället känns hon betydligt mer bekväm, lös och och ledig. Den oförglömligt charmiga Khan-familjen från Ms Marvel återkommer också och är lika underbar som sist och tillför varm humor som gifter sig ypperligt med det kosmiska vansinne som pågår runtom.

Men där karaktärerna och deras vardagsaktiviteter presenteras med stor kompetens är övriga bitar betydligt svajigare. Tanken att en Marvel-film kan regisseras av vem eller vad som helst motbevisas om något i och med The Marvels. Idén att ta in unga, hungriga och energiska regissörer, låta dem tillföra sin unika udd men samtidigt jobba inom ett etablerat ramverk har gett storslagna resultat, exempelvis Ryan Cooglers Black Panther eller bröderna Russos actionfester i de två mest älskade Avengers-filmerna. På senare tid har även filmskapare som Destin Daniel Cretton kunnat hitta ett sätt att utmärka sig samtidigt som de publikfriande Marvel-inslagen bevaras.

DaCosta skapade nyligen rubriker med den intervju där hon mer eller mindre erkände att flera sektioner av manuskriptet – som hon delvis varit med och författat, framstod som obegripligt för henne. En kommentar som drogs upp i diverse krönikor som ett bevis på att filmen var dömd att kapsejsa som Vasa-skeppet. Detta visar sig dock vara en imaginär prognos men det är omöjligt att inte se stora problem med hur DaCosta hanterar filmens dialog. Flera popkulturella uttryck har alltid ett behov att bre ut sig vad gäller bakgrund, fiktiv historik och referenser till tidigare berättelser. Många gånger leder detta till långa och måttligt spännande utläggningar med nonsens som får publiken – inklusive en tolerant fantast som mig själv, att himla med ögonen. Marvel Studios har dock varit duktiga på att inte slå knut på sig själva med denna typ av stapplande föreläsningar, men DaCosta är uppenbart obekväm med de många faktorer och parallella historier som utspelar sig. Detta leder till att hon snabbt vill komma vidare och forcerar och stressar igenom flera sekvenser som är mer beroende av exposition. Flera av dessa sekvenser känns krystade och nästintill slappa. DaCosta lyckas inte heller skapa någon vidare intressant antagonist, även om Zawe Ashton gör ett bombastiskt och teatralt framförande är detta en återgång – och inte en positiv sådan, till den era då Marvel-skurkar var fullkomligt likbleka.

Däremot fungerar DaCostas vision om en mer lättsam och slimmad produkt oväntat väl. Förutom uttalandet om innehållet har den relativt korta speltiden på 105 minuter också diskuterats och setts som ett tecken på bristande kvalitet. Detta är en mer rudimentär och enkelspårig berättelse i matinéanda, detta förenklade berättande har dock också sina rötter i den version av Captain Marvel som serieförfattaren Kelly Sue DeConnick skapade då karaktären skulle göras om för en ny generation. DeConnick – vars tolkning fortfarande står sig som den bästa karaktären i serietidningsform, använde enkla narrativa utgångspunkter som gärna fick dra åt det fåniga och banala. Men allt genomsyrades av en lekfullhet. Mycket av DeConnicks berättarstil är närvarande här, detta gör att de vanligtvis frenetiska och tunga actionscenerna och insatserna, där hela universum står på spel, tas med en klackspark. Actionmässigt avlossas också den bästa sekvensen mycket tidigt och då det handlar om de mer traditionella actionscenerna känns de enbart funktionella.

The Marvels är i sitt esse då de tre huvudpersonerna inte behöver rädda galaxen och visa upp sina fantastiska förmågor, där stortrivs DaCosta med både sitt material och sin ensemble. Därför är det synd att det inte ges mer tid åt just dessa sekvenser då det är där filmens hjärta och själ finns. Att ta sig an ett projekt signerat Marvel visar sig mer komplext än vad många trott och Nia DaCosta blir varse detta aningen försent då slutresultatet landar i att vara tillfredställande, många gånger underhållande och roligt men långtifrån makalöst, något som studion har – och kan, leverera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in