• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: De oönskade – visar Frankrikes baksida

5 april, 2024 by Elis Holmström

De Oönskade
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Ladj Ly

Något är ruttet i staten Frankrike, för att parafrasera William Shakespeare. Det Frankrike vi vant oss vid att se på film, Rivieran, det glittriga Paris eller den idylliska landsbygden har den senaste tiden börjat ersättas av något helt annat. Även om skräckfilmen Vermin av Sébastien Vanicek var vanvettigt usel fanns det en ambition att gå till hårt angrepp mot det moderna franska samhället, där rasism och polisbrutalitet är alltför ofta förekommande. Dock var denna samhällskritik inte särskilt effektiv då plattformen den tog sats ifrån var förkastlig. Ladj Ly har en helt annan erfarenhet och kompetens vad gäller att ta sig an det franska samhällets baksida. Det började med Les Misérables från 2019 och fortsätter nu i De Oönskade som är nästa steg vad gäller att demolera ett samhälle som endast kan kategoriseras som fördärvat.

Likt Vermin är skådeplatsen ett förfallet bostadskomplex, det är inte tal om några fagra bilder menade att attrahera turism. Istället framstår det bildsköna Frankrike, där det förtärs kaloririk mat, som en ren Potemkinkuliss, ett retuscherat och falskt kamouflage menat att få omvärlden – men även lokalbefolkningen, att vända bort blicken från de massiva samhällsproblemen.

Diskrepansen mellan de vackra och det förfallna används också effektivt i själva berättelsen. De gånger vi får lämna de nedgångna lägenheterna blir en andningspaus samtidigt som ett djupt obehag infinner sig i och med vetskapen om att misären och fattigdomen bara är ett par fotsteg borta. De Oönskade har stora ambitioner och väljer därför att efterlikna samma berättarstruktur som David Simons fullkomligt mästerliga TV-serie The Wire. Detta genom att följa och studera olika delar av samhället. Vi får – givetvis, följa de boende men också delar av polisen samt det politiska spelet där maktbegär och egoism inte har några större problem att köra en ångvält över medmänsklighet och anständighet. Denna övergripande bild är ambitiös men leder också till att filmen saknar en – behövlig, mittpunkt, det påminner istället om ett diorama där alla delar tydligt markerats men där någon form av emotionell koppling saknas.

Filmens oerhörda ambitioner leder till att berättelsen många gånger ter sig som fragmenterad. Flera spännande stickspår introduceras och kunde ha blommat ut och gjort filmen till ett genuint epos, men dessa stoppas snabbt i lådan för att aldrig mer komma tillbaka. Och de gånger som Ly vill skapa en känslomässig laddning blir resultatet mest platt och i värsta fall plågsamt forcerat, eftersom så få personer är något annat än kugghjul i det massiva maskineriet.

Även om omfånget många gånger verkar lova ett oerhört avancerat stycke film är berättelsens kärna en klassisk saga om ont och gott. Och då det kommer till att skapa starka kontraster mellan det rent ondskefulla och hoppfulla lyckas Ly utmärkt. Detta genom två mycket minnesvärda skådespelarinsatser. Anta Diaw i huvudrollen som orubblig och målmedveten aktivist är alldeles lysande och har både utstrålning och karisma. Hennes ’’ärkefiende’’ den brutala, hänsynslösa och mer eller mindre genomusla borgmästaren som spelas av Alexis Manenti är lika minnesvärd, detta genom ett skådespel som alltför väl speglar den hjärtlöse och närmast illvillige byråkraten som får sin vilja igenom oavsett hur många lik som måste staplas. Detta gör striden mellan ont och gott betydligt mer intressant än den hade varit utan dessa två skådespelare som båda gör sina – oerhört, klyschiga karaktärer till något mer än sina beståndsdelar.

Tragiskt nog så lyckas Ly ställa till det rejält för sig själv i ett ofärdigt avslut som lyckas med konsten att sumpa det mesta. Här dundrar risig dramaturgi in som en försupen – och oinbjuden, gäst och lever rövare. Allt leder fram till ett horribelt melodramatiskt avslut som sticker i ögonen och underminerar de oerhört viktiga budskap filmen önskar hamra in i publiken. Viljan må vara på plats men i slutänden lyckas De Oönskade bara vara stabil, något som måste ses som aningen menlöst då Ladj Ly ställt in siktet på stjärnorna med sina oerhörda ambitioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Frankrike

Filmrecension: Ghostbusters: Frozen Empire – stapplar fram

2 april, 2024 by Elis Holmström

Ghostbusters: Frozen Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Gil Kenan

Vad som började som en härlig föryngringskur med Ghostbusters: Afterlife har nu blivit till en pliktskyldig och trött checklista med tafatta vinkningar och en oinspirerad ensemble.

Då Jason Reitman regisserade Afterlife fanns det en poetisk metakvalité, filmen var tänkt som ett nästa steg, att lämna över stafettpinnen till nästa generation men samtidigt tacka den tidigare ensemblen för lång och trogen tjänst. Reitman – som är son till Ivan Reitman, som regisserade de första två filmerna, förstärkte denna känsla. Afterlife besatt en härlig energi, lekfullhet samt en och annan flirt med Netflix supersuccé Stranger Things. Samtidigt lyckades den också ge de mest dedikerade och uthålliga fansen rött kött genom att återförena den kvarvarande truppen av ursprungliga spökjägare.

Uppföljaren borde således vara nästa steg vad gäller att lämna det gamla därhän och låta den nya ensemblen, ledd av Paul Rudd och den fantastiska Carrie Coon, få möjlighet att verkligen göra ett mer bestående intryck. Dock har saker och ting förändrats under de år som gått sedan Afterlife hade premiär. Ivan Reitman har gått bort och Jason Reitman sitter inte i regissörsstolen längre. En sådan massiv förlust kan sporra och leda till att alla involverade gör allt i sin makt för att hylla en nyckelfigur som Reitman. Men i och med att Jason Reitman inte längre är kapten för skutan och har ersatts av den relativt oerfarna Gil Kenan blir det inte tal om någon passionerad hyllning där entusiasmen sprudlar. Kenan fastnar istället med att iscensätta oinspirerad och själlös fanservice där referenserna till tidigare filmer öser ned som en monsun. Rudd och Coon får det inte heller mycket lättare eftersom manuskriptet är något av en utspädd soppa där ingen av nyckelpersonerna tilldelas något av särskilt stor substans. Den duktiga Mckenna Grace – som får hålla i taktpinnen, placeras i en plågsam situation där hon tvingas hålla liv i ett ohyggligt tråkigt sidospår som omdefinierar betydelsen av fogmassa.

Och förhoppningarna om att det gamla gardet, med Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson, skall spela en större roll och äntligen leverera en genuin Ghostbusters 3 fullkomligt grusas. Endast Aykroyd har någon som helst vettig bäring för berättelsen, och det går det inte att undkomma att samtliga veteraner känns trötta och oinspirerade. Mötet mellan gammalt och nytt har visat sig vara betydligt svårare än någon kunde föreställa sig. Då J.J Abrams briljerade med The Force Awakens och fick publiken att skrika halsen ur led då Harrison Ford och Carrie Fisher återvände, har endast toppats av den spektakulära återföreningen i Spider-Man: No Way Home. Men de flesta försöken att fusionera ihop två generationer har mestadels resulterat i axelryckningar, se bara till Jurassic World Dominion som föll platt trots att Laura Dern och Sam Neill medverkade.

Det hela blir inte bättre av att filmen känns mållös och förvirrad. Flera viktiga karaktärer från Afterlife förekommer endast i helt triviala sekvenser, andra försvinner för att senare dyka upp i en rad obetydliga scener. Kenan har inte heller den passion och värme som Jason Reitman kanaliserade i Afterlife. Istället påminner filmen om ett löpande band där det ena efter det andra prickas av från en lista med förhoppningen att det skall vara någotsånär tillfredställande för publiken. Allting slutar också i en oerhört grovhuggen final som varken bjuder på skratt, episka bilder eller något som kan kategoriseras som tillfredställande. Ett och annat skratt blir det förvisso på vägen men inte i närheten så ljudliga, hjärtliga eller härliga som i Afterlife eller i den – fortfarande, superba första filmen.

Gil Kenans enda udd framför Jason Reitman är i hans förmåga att regissera action, framförallt är filmens öppningssekvens oerhört fartfylld och energisk något som ger hopp om en pulshöjande och underhållande upplevelse. Tyvärr är det inte fallet och Frozen Empire stapplar istället fram i mål och ställer frågan om någon behöver ringa Ghostbusters igen?

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Ghostbusters

Filmrecension: Godzilla X Kong: The New Empire – utsmetad sörja av specialeffekter

31 mars, 2024 by Elis Holmström

Godzilla X Kong: The New Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Adam Wingard

Då de titulära karaktärernas plats i filmhistorien studeras är det närmast ofattbart att de nu nått ett stadium där de förvanskats till rena action-leksaker när regissören Adam Wingard lever rövare och förvrider det viktiga arv den jättelika ödlan och apan besitter.

Det må vara årtionden sedan Godzilla eller King Kong befann sig på toppen av den filmiska näringskedjan. Några undantag finns dock, Peter Jackson lyckades göra en fantastisk nytolkning för snart tjugo år sedan och den japanska Godzilla Minus One från ifjol blev oväntat väl mottagen. Men i övrigt har ingen av de massiva filmmonstren varit särskilt relevant eller betydelsefull bortsett från de mest slaviskt hängivna fansen. Båda karaktärerna har en snarlik start, där deras debutfilmer bär med sig en viktig kulturell betydelse. King Kong från 1933 var revolutionerade vad gäller specialeffekter och lyckades trollbinda en hel generation. Godzilla från 1954 är i sin tur en sylvass allegori som angrepp kapprustningen efter kärnvapen. Men det var då, idag är de båda klassiska karaktärerna endast en kommersiell efterkonstruktion där substans eller genuin kreativitet sedan länge retirerat.

Rogue One regissören Gareth Edwards som fick äran att sjösätta den nuvarande iterationen av Godzilla försökte göra en mörk, smutsig och hårdför version. Resultatet var snarare en gråmulen, seg och helt spänningslös film. Inte gick det mycket bättre för lanseringen av King Kong i och med Skull Island från 2017 eller Godzilla-uppföljaren King Of The Monsters.

Efter dessa klavertramp fick Warner Brothers nog och bestämde sig för att går rakt på desserten, som i det här fallet var att slå ihop de två ikonerna för en grandios strid på vita duken. Olyckligtvis blev det inget triumf av en rad anledningar. Godzilla Vs Kong hade premiär mitt under en rasande pandemi, något som ledde till att Warner Brothers bestämde sig för att göra ett simultant släpp där filmen hade premiär på bio och streaming samtidigt. Den stora publiksuccén uteblev därmed, men oavsett om filmen hade haft en normal lansering eller inte hade det nog kvittat, detta eftersom filmen var skräckinjagande usel. När det nu blivit dags för Adam Wingard att ge sig i kast med ännu en grandios och monstruös batalj kanske det förgående och kapitala misslyckandet borde innebära en viss uppryckning? Till viss del är The New Empire aningen mer uthärdlig än föregångaren, detta eftersom Wingard ändrat attityd gentemot filmen. Istället för att inbilla sig att det som skapas är en pjäs av Lars Norén väljer Wingard att behandla hela filmen som ett massivt skämt. Att stöpa filmer med osannolika inslag i komik är alltid välkommet, det finns inget annat sätt att dämpa det galna som utspelar sig framför publiken. Bra komik i kombination med action har avväpnande kvalitéer som funkar bra i bombastiska storfilmer. Ja, om komiken i fråga är bra vill säga, något som – givetvis, inte är fallet med The New Empire. Mängden skämt per minut må vara rekordhögt för serien men potensen och skrattmängden är lika låg som då en dödsdömd marscherar till galgen. Till slut liknar det hela en pinsamt outhärdlig kväll på en ståuppkomik-klubb, där skämten möts av iskall tystnad och bistra muttranden.

Komiken och den närmast nonchalanta attityden vad gäller att ta någonting på större allvar blir snart ett uppenbart kamouflage för det faktum att filmen har historiskt låg substans, även för ett projekt som involverar en jättelik apa och ödla som strider för mänsklighetens fortsatta överlevnad. Inte för att berättelsen i tidigare filmer har varit värdig någon avgrundsdjup analys, men denna gång är det minst sagt krystade händelseförloppet obegripligt – men framförallt, tafatt. Där tidigare filmer i alla fall bjudit på klassiska figurer från Godzilla-mytologin får vi nu antagonister som gör ögonlocken blytunga.

Sedan har vi skådespelet, eller snarare personer i nöd som desperat skriker efter att undsättas. Rebecca Hall som inledde sin karriär med fantastiska rollinsatser i Christopher Nolans The Prestige och sedan Woody Allens Vicky Cristina Barcelona har lyckats med att gradvis destruera sin egen talang och bjuder nu på ett skådespel som är så pass desperat och oinspirerat att men endast kan känna stark medkänsla för Hall. Sedan har vi Dan Stevens vars skådespel inte ens går att beskriva i anständiga termer.

Men vem bryr sig om skådespel eller ett manuskript av hög rang, då allt kommer till kritan handlar denna generation av King Kong- och Godzilla-filmer om destruktiv action där allt jämnas med marken. Inte ens här kan filmen få igång den redan snarkande publiken, actionscenerna är mullrande tjafs där landmärken rivs och där koreografin är lika stelbent som de allra sämsta deltagarna i Let’s Dance. Dessutom är specialeffekterna av hårresande låg kvalitet, trots att fantastiska effektstudios som Weta Digital varit involverande är hela filmen en utsmetad sörja av trött CGI.

Godzilla X Kong: The New Empire är ingen praktfiasko, bara en ovanligt sömnig och inspirationsbefriad klumpeduns till film som begåvats med en clownnäsa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Godzilla

Filmrecension: Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2 – mest en hög inälvor

26 mars, 2024 by Elis Holmström

Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2
Betyg 1
Svensk biopremiär: 27 mars 2024
Regi Rhys Frake-Waterfield

Vanligtvis bör en recension var någorlunda substantiell. Jag har sagt det förut, det finns en yrkesstolthet att inte avföra en film med ett fåtal meningar. Precis som i en rättsprocess förtjänar alla sin dag i rätten. Men att ge Blood And Honey 2 en rättvis och ärlig chans har varit en prövning.

Den första filmen från ifjol kan vara en av de mest groteska och frånstötande filmer jag någonsin haft missnöjet att behöva genomlida. Det var en rent ondskefull film som var dränkt i cynism, inkompetens och ett ruttet inre.

När det nu blivit dags för uppföljaren är förväntningarna rekordlåga. Att det tagit knappt ett år att producera en uppföljare är alarmerande nog. Och det enda positiva som överhuvudtaget kan nämnas i samband med Blood And Honey 2 är att den inte når samma historiskt låga nivå som film nummer ett. Dock skulle det vara en bragd värd att nämnas i Guiness rekordbok. Denna gång har budgeten höjts en aning, från noll till maximalt femhundra vietnamesiska dong. Detta gör att uppföljaren ser aningen bättre ut och inte som något som filmats på en mobilkamera med ett par decennier på nacken.

Där är det dock slut med ”lovorden”… För vad som återstår är – fortfarande, en makaber, motbjudande och hjärtlös smörja som förtjänar att skickas ned till oceanens djupaste dal. Regissören Rhys Frake-Waterfield bekräftar att han var mannnen som aldrig var menad att syssla med något som har med film att göra. Filmen är fortfarande förmäten, självgod, cynisk och fullkomligt humorlös.

”Irrelevant tjafs” som skådespel, manuskript och generell kompetens vad gäller att framställa rörliga bilder är fortfarande av lägsta prioritet. Hela projektet är som ett sjukt och sadistiskt skämt på en studentfest. Problemet är att skrattet fastnar i den avskurna halsen gång på gång. Den helt absurda utgångspunkten med en mordisk version av Nalle Puh och hans vänner borde kunna leda till samma morbida och effektiva komik som vi kunde se i den oväntat vitala Evil Dead Rise, men istället kulminerar allt i en mördande tråkig slaktfest där alla tänkbara kroppsdelar separeras från kroppen. Det är infernaliskt fantasilöst och lika hjärndött som de offer som snabbt disponeras genom filmen.

Frake-Waterfield kan mycket väl vara en av jordens mest cyniska och talanglösa individer, vad som än presenteras är det med en episk idioti. Den enda marginella trösten i eländet är att det inte är lika apokalyptiskt ruttet som för ett år sedan, men det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen då vi har att göra med något som jag inte ens vill benämna som spelfilm, snarare en hög av inälvor, uselt skådespel och ett allmänt förakt mot god smak och talang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Splatter

Filmrecension: Kung Fu Panda 4

21 mars, 2024 by Elis Holmström

Kung Fu Panda 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Mike Mitchell, Stephanie Stine

DreamWorks börjar alltmer acceptera sin – numera, givna plats som nummer tre vad gäller de stora amerikanska animationshusen. Pixar och Illumination fortsätter sin intensiva konkurrens och går i strid med spektakulär teknik med filmer som har potential att nå den himmelska drömmen för biointäkter på 1 miljard dollar. DreamWorks ljusa stunder har varit få i jämförelse under de sensate åren, de har gradvis blivit mer och mer irrelevanta och spelat andrafiol – om inte tredje. Men med Mästerkatten 2 för två år sedan lyckades studion tända till igen, detta med en film som var genuint överraskade och som besatt en makalös energi och lika fyndig humor.

Och eftersom studion stött på patrull med flera av sina nya satsningar väljer de istället att gå tillbaka till sina mest pålitliga ankare, detta i hopp om att försöka behålla sin relevans. Därför har en femte Shrek-film länge varit diskuterad och planerad, men innan dess är det dags för DreamWorks att gå tillbaka till en av de mer pålitliga filmserier de har tillgång till.

Då den första Kung Fu Panda hade premiär för 16 år sedan var animerad film fortfarande något av en lyxvara. Konceptet var dessutom spännande och som om det inte räckte till utrustades filmen med en stjärnspäckad ensemble. Tre filmer senare är serien långtifrån lika fräsch, glamorös eller unik som då. Och för Kung Fu Panda 4 är det inte tal om några nya knep eller knåp. Förutom ett par välkomna nytillskott som Awkwafina – som bidrar med lika mycket energi som en hel pall med Red Bull, och den underbara Ke Huy Quan, är det mesta sig likt. Det går inte undkomma att det råder ett visst mått av slentrian över allting. Berättelsen besitter inte en enda originell eller inspirerad fiber, detsamma kan sägas om den verbala humorn som nog aldrig varit såhär pass trött. Vad det rent tekniska beträffar är loppet slut innan det börjar, DreamWorks har fortfarande inte en suck gentemot de två regerande titanerna. Animationen är på sin höjd duglig men saknar den förundransvärda teknik som hänförde i exempelvis Super Mario Bros.-filmen. Dock har Kung Fu Panda 4 fortfarande en sak till sin fördel, det rent scenografiska är oerhört inbjudande med de fagra östasiatiska miljöerna – hur klyschigt realiserade de än må vara. Detta ger filmen en gemytlig aura trots sin något bristfälliga teknik.

Men trots en stor igenkänningsfaktor och brist på innovation visar sig grundformeln vara oväntat motståndskraftig. Även om mer eller mindre allt är som brukligt är det fortfarande fungerande. Det är gladlynt action, gulliga djur och en Jack Black som stortrivs i huvudrollen. Även om det aldrig når samma fantastiskt hektiska och underhållande nivå som Mästerkatten 2 är det vida överlägset majoriteten av det DreamWorks har erbjudit de senaste åren. Att det också passerat hela åtta år sedan sist gör att repetitionen känns aningen mer dräglig. Filmen besitter också en inneboende charm som är svår att värja sig ifrån, allting är närmast fånigt tillrättalagt, ingenting är avsett att avvika från idén att vara helt harmlös och hundraprocentigt universell.

Kung Fu Panda 4 är ungefär lika nyskapande som IKEAs 2024 års version av bokhyllan Billy, men precis som denna möbelklassiker är det funktionellt, oförargligt och mestadels solitt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in