Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Mission Impossible: The Final Reckoning – snyggt men varken mäktigt eller imponerande

by

Mission Impossible: The Final Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Christopher McQuarrie

Efter tre Mission Impossible-filmer tillsammans har Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie nått en sättning som tagit serien till sin absoluta topp. Med den tredje filmen Dead Reckoning skapade duon den bästa filmen i serien, det var också ett projekt som summerade vad den ultimata Tom Cruise-filmen är och var, besinningslös action, våghalsiga och dåraktiga stunts och en pojkaktig charm som övervann ’’petitesser’’ som ett kasst manus och ointressanta karaktärer.

Cruise och McQuarrie har med The Final Reckoning utlovat en film som skall överträffa allt som kommit innan. Det faktum att filmen också försenades som ett offer för den stora skådespelarstrejken 2023, har också lett till att skruva upp förväntningarna. Filmen är tänkt som en jättelik summering och hyllning till att som skett sedan den första filmen hade premiär 1996. Likheterna med Avengers Endgame är därför oundvikliga, det är ett avsked där man inte avser att spara på någonting.

Men där Endgame slutade i en historisk triumf blir The Final Reckoning haltande och tyngd av bördan att tillkännage den långa historiken. Det är uppenbart att Cruise och McQuarrie, precis som bröderna Russo vill skapa en kraftig distinktion mellan två filmer som – narrativt, är menade att gå hand i hand. Detta genom att ändra filmen visuellt men också innehållsmässigt. The Final Reckoning rör sig ifrån den distinkt skinande ljussättningen från föregångaren och skapar ett dovare mer återhållsamt – men snyggt, utseende.

Mer än något annat vill Christopher McQuarrie gå ifrån att bara leverera action som höjer pulsen och som får publikerna på fötter. Detta genom att lägga stor emfas på berättelsen men framförallt karaktärerna. Detta är ett beslut som i teorin borde applåderas och ses som en form av mognad, men som i praktiken inte fungerar. Mission Impossible har alltid kunnat komma undan med horribla logiska luckor, färglösa personer och klyschor genom en sällsynt briljans och förståelse vad gäller att iscensätta sina mest spektakulära sekvenser. Viljan att faktiskt visa på mer än bara spektakel är något som kräver ett klart bättre dramatiskt fundament och handlag än det McQuarrie besitter. The Final Reckoning vill – som många andra actionfilmer idag, skapa en sorts intern mytologi där tidigare händelser och personer från förr ska komma att spela en avgörande roll då allting kulminerar. Detta fungerar dock bara om det funnits en faktisk plan från första början. För precis som då James Bond – med Spectre och No Time To Die, önskade skapa kopplingar till det förflutna, där sambanden inte var avsedda att gå samman utan var konstruerade i efterhand, blir flera segment otroligt krystade. Många utlovade stora avslöjanden faller också platt då de känns som en ren efterkonstruktion. Manuset är fortfarande fyllt av klyschor och dialog som är så ödesmättad att den når parodiska nivåer.

Flera delar av filmen är också överlastade med exposition där spänning försöker byggas genom evighetslånga förklaringar. The Final Reckoning kastar sig också mellan olika platser, karaktärer och tillbakablickar något som gör att det hela framstår onödigt kaotiskt. Viljan att göra det hela känsloladdat får också varierat resultat, detta då McQuarries handlag för det emotionella inte direkt hör hemma på teaterskolan. Där Dead Reckoning besatt ett osannolikt tempo där allting kändes som en åktur i första klass är detta som ett enda djupt andetag med förhoppningen att den stora adrenalinrushen ska komma. Dessa förhoppningar infrias alltför sällan och löftet om att detta skulle tangera alla de galenskaper vi sett får ses som ren hyperbol.

De stora spänningsmomenten är förlagda till filmens final. En av dessa sekvenser är helt och hållet baserad under vatten, och även om det vi får se här är mäkta imponerande vad gäller ren teknisk kompetens är undervattensscener alltid långsamma och utdragna historier som sällan kan mäta sig med att åka motorcykel i motsatt trafik. Först då dubbeldäckarplanen plockas fram känns det som att filmen hittar hem. Här får vi se allt det vi lärt oss älska och beundra med Mission Impossible. Då blir hela biosalongen till ett jättelikt pojkrum där Tom Cruises galna bestyr charmerar, skrämmer och entusiasmerar. Det är en helt fantastisk sekvens som får en att undra varför övriga 130 minuter inte kan bjuda på samma rus.

Beslutet att förlita sig på sin berättelse och på nostalgi kunde ha resulterat i en oväntad triumf men The Final Reckoning stapplar in över mållinjen och når endast betyget bra. Detta som ett resultat av sin magiska flygplansakrobatik och en oväntat känslosam Tom Cruise som bjuder på sitt bästa skådespel på år och dagar. Men det går inte att undkomma att det som borde vara ett gränslöst actionfyrverkeri endast bjuder på en smärre knall. Det är svulstigt utan att någonsin vara mäktigt eller genuint imponerande.

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

by

The Legend of Ochi
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Isaiah Saxon

Varför göra en fantasifull och stämningsfull barnsaga då man kan förvränga det hela till ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag. The Legend Of Ochi är ett praktexemplar på hur hybris kan kapsejsa något som i teorin vore osänkbart.

I grund och botten borde det inte vara någon ohelig katastrof. Berättelsens tematik om missförstånd och rädsla är lika klassiska som ketchup på varmkorven. The Legend Of Ochi är i mångt och mycket en klassisk barnsaga vars mörka undertoner kan spåras till bröderna Grimm och H.C. Andersen. Synd då att långfilmsdebutanten Isaiah Saxon inte har någon förståelse – än mindre något genuint intresse, för sina inspirationskällor. Istället för att skapa en personlig, känslofylld och patosdriven film gör Saxon om det hela till en smärtsam uppvisning i motbjudande pretention och pseudo-intellektualism.

Redan i filmens utdragna och märkliga introduktioner börjar brandlarmet tjuta. Istället för att låta de deprimerade och våta miljöerna – de rumänska slätterna, tala för sig själva får publiken utstå den värsta tonsättningen till en film sedan Jonny Greenwood och Mica Levis vedervärdiga skapelser från Pablo Larraín-projekten Jackie och Spencer. Det spelar ingen roll att det finns en intention att belysa meningen bakom vokaliseringar och läten i filmens usla patos, denna ljudliga tortyr med falska fioler och gnölande mässingsinstrument får öronen att blöda och tålamodet att implodera.

Givetvis räcker det inte att utsätta intet ont anande biobesökare för denna soniska fasa. Visuellt väntar samma hiskeliga domedag, detta genom ett allmänt utseende som är så pass artificiellt och identitetslöst att det i många scener liknar en smetig AI-bild. The Legend Of Ochi är som en förvrängd och hiskelig TV-shop reklam som konstant utstöter ”men inte nog med det!”.

Dialog och personregi är bortom all beskrivning. Isaiah Saxon kan tillsammans med den Stephen Norrington – mannen bakom den katastrofala The League of Extraordinary Gentlemen, vara en av få människor som är tondöva inför att förundras eller glädjas av att arbete med fantastiska och övernaturliga element. Där mästare inom ämnet som Guillermo del Toro njuter av varenda sekund, då han kan utforska det osannolika, skrämmande men samtidigt fascinerande, verkar Saxon endast besvärad. Hela filmen drar sig för att verkligen anamma sina sagoboks-rötter, istället verkar målet vara att skapa någon absurd och fullkomligt grotesk version av Det Sjunde Inseglet, ja, utan den vassa dramatiken, minnesvärt skådespelet och det vackra fotot. Saxon liknar en ung filmstudent vars enda erfarenhet är introduktionsboken i första kursen i filmvetenskap. Därför plockar han element och inslag från klassiska och renommerade filmskapare som Andrei Tarkovsky och Wes Anderson, dock utan förstånd eller insikt, vilket gör att allt känns som en ytlig och – genomgående, löjlig imitation.

Inte för att det är brist på skådespelare av hög kaliber. Willem Dafoe fortsätter att vara en av industrins mest underskattade och mest magiska aktörer, men inte ens denna tillgång används till något annat än total dravel. Här får Dafoe springa runt, gapa och utstöta infernaliskt dålig dialog. Detsamma gäller Emily Watson som spökats ut till någon hipsterversion av Pomperipossa och som får den stora äran att spotta ut nonsens som måste skrivits då alkohol och gräs kombinerats. Unga Helena Zengel i huvudrollen gör inte heller mycket för att avancera sin karriär med ett dött skådespel som på sin höjd inspirerar till att fly fältet.

Hela cirkusen avslutas sedan med ett klimax så sockersött och sliskigt att tänderna ilar. The Legend Of Ochi hade potentialen att vara en vass och egensinnig barn- och ungdomsfilm i samma anda som Henry Selicks animerade Coraline eller en mer personlig karaktärsstudie likt Debra Graniks Leave No Trace. Vad vi istället får är en patetiskt pretentiös soppa som känns lika inbjudande som en våt filt.

Filmrecension: Death of a Unicorn – Will Poulter är den enda som hittar rätt

by

Death of a Unicorn
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 maj 2025
Regi Alex Scharfman

Filmbolaget A24 kan enkelt stämplas som finsmakarnas egen Marvel Studios. Under de senare åren har studion gjort sig känd för att producera och distribuera filmer som mött oerhörda framgångar hos recensenter och som alltid haft en signifikant närvaro vid diverse prisceremonier. Framgångarna är många, med filmer som Everything Everywhere All at Once, Past Lives och nu senast Brutalisten. Studion har skapat ett unikt signum med små, dramatiska och ytterst prestigefyllda projekt som nämnda titlar, en A24-film är numera del av en sorts institution där studions anspråkslösa logotyp blivit en garant för kvalitet.

Dock finns det en annan sida av A24, en som studion själv inte vill stoltsera med. För bredvid dessa hyllade produktioner hittar vi också filmer som verkar vara skapade efter den mest artificiella av mallar. Däribland fjolårets Dream Scenario med Nicolas Cage som trots sitt underhållningsvärde kändes som en sorts independent pudding som kombinerade de mest tröttsamma tendenserna från moderna independentfilmer, med alltför lite självsäkerhet och egen identitet. Detta märktes främst genom bisarr humor, en djup ironi och ett stort mått självgod cynism.

Dessa inslag kan i rätta händer vara utmärkta men kan – då det skär fel, vara lika utmattande och menlösa som evighetslånga digitala massförstörelse-scener. Death Of A Unicorn känns som en hopplös och än mer outhärdlig släkting till Dream Scenario, det är en film som utstrålar övermod, nonchalans och en allmän likgiltighet. Hela filmen kan överlag bäst beskrivas som ointresserad och larvig ned till minsta beståndsdel. Där andra regissörer med mer erfarenhet än Alex Scharfman – som långfilmsdebuterar här, kan tygla vitt skilda genrer och element, föra samman dem till en udda men ändå övertygande helhet, är detta ett kaos som känns som en ren lekstuga där ingen med sunt förnuft vågat sätta ned foten.

Ambitionen är att göra en personlig, allegorisk och mörk skräckkomedi som storögt ser till Jordan Peele och dennes Get Out, där överklassen och samhälleliga fel får sig både en och annan känga. Men detta förblir bara embryon, vad publiken istället får är en provocerande slarvig film som stirrigt och ofokuserat försöker balansera tematik och inslag alltför komplexa och svåra för dess ytterst låga intellektuella kapacitet.

Att det förekommer ett stort mått av oerfarenhet, kombinerat med inkompetens, går inte att undkomma. Alex Scharfman vill sikta högt men klarar inte ens av att nå upp till höjdgränsen för de snällaste attraktionerna på Gröna Lund. Försöken att skapa en hjärtevärmande relation mellan Paul Rudd och Jenna Ortega faller platt då kemin mellan de båda – samt personregin, är urusel. Samma okunskap drabbar skräckmomenten som är utan den behövliga ironiska komiken eller något genuint skräckvärde.

Den helt absurda premissen till trots är filmen löjligt tillknäppt, humorn som är essentiell i ett projekt som önskar blanda det groteska med det vansinniga, är enklast uttryckt kass. Det faktum att kompetenta och vanligtvis goda skådespelare som nämnda Rudd men också den fantastiska Richard E. Grant lämnas vind för våg är inget annat än skandalöst. Enligt uppgift sägs Jenna Ortega skrivit på sitt kontrakt för filmen innan hennes stora genombrott med Netflix-serien Wednesday, något som kanske förklarar varför Ortega bjuder på sitt sämsta skådespel hittills. Detta är en hiskeligt apatisk insats där Ortega tittar ut i en ful barrskog med död blick och kör in en e-cigarrett i ena mungipan. Det är precis lika trist och håglöst som det låter.

Det enda som räddar Death Of A Unicron från totalt undergång är Will Poulter som trots den ruttna regin lyckas hitta rätt i sitt skådespel. Poulter verkar vara den enda som haft ork och uthållighet nog att överleva inkompetensen och bjuder på filmens enda fungerade komik. Tur det för annars hade detta behövt disponeras lika brutalt som filmen gör med flera av sina intet ont anande offer.

Filmrecension: Warefare

by

Warefare
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Alex Garland, Ray Mendoza

Då Warfare har premiär ackompanjeras den av en lyrisk hyllningskör som basunerat ut toppbetyg och utnämnt den till en modern klassiker vad gäller att skildra krigföring. Kritikernas varma mottagande drar automatiska paralleller med den mästerliga The Hurt Locker av Kathryn Bigelow, en film som också kom från vänster och som tog filmvärlden med storm.

Det finns såklart fler likheter, även Warfare är en film som likt Hurt Loker har Irak-kriget som bakgrund, en konflikt som historiskt blir ytterligare ett amerikanskt militärt misslyckande. Och precis som Bigelows film är det brödraskapet mellan soldaterna och hur de hanterar de omöjliga situationerna – som är aktiv strid, som står i centrum. Dock vill regissören Alex Garland och hans medregissör Ray Mendoza minimera filmens spektra och sätta publikens fokus på den strid som filmen baseras på, helt och hållet utifrån minnen från de soldater som medverkade. Ambitionen är att demonstrera hur modern krigföring och eldstrider ter sig, inte som exalterande underhållning i TV-spel som Call of Duty utan som en nervpirrande och skräckinjagande mardröm.

Det oerhört snäva perspektivet har både styrkor och fördelar. Då filmen mer eller mindre utspelar sig i realtid kan regissörsduon faktiskt demonstrera den fruktansvärda nervositet och spänning som utspelar sig i det tysta. Sekvenserna då evighetslång spaning utspelar sig är mer intensiva och nagelbitande än de flesta skräckfilmer. En klunk vatten blir detsamma som att desarmera en bomb. Vi har att göra med spänning på en obeskrivlig nivå och det hela utförs med briljans. Även David Fincher försökte sig på att visa hur nervpirrande väntan kunde vara i den aningen haltande The Killer, det finns en inneboende styrka i att faktiskt visa på hur väntan på första skottet kan vara mer medryckande än då helvetet bryter loss.

Men samtidigt finns det flera motstridiga ideér och kreativa beslut som hämmar visionen att skapa en hundraprocentigt uppslukande film. Det första är det visuella beslutet att använda digitalakameror. Detta ger filmen ett alltför nutida utseende som gör att sekvenserna liknar en form av filmad teater, inte som något som kan misstas för att vara en dokumentär. Det oerhört kliniska och fläckfria utseendet gör att filmen också saknar behövlig textur vad gäller det visuella. Utöver det finns det också problem i rollbesättningen, inte vad de faktiska skådespelarinsatserna anbelangar utan det faktum att karaktärerna spelas av alltför kända ansikten. Detta gör att den äkthet som Garland och Mendoza strävar efter blir aningen haltande. Will Poulter samt Joseph Quinn är alltför igenkännbara, något som faktiskt distraherar då filmen värnar om att sälja in illusionen om att det vi ser är närmare ett historiskt dokument och inte en dramatisering.

Filmens form, som en sorts tårtbit ur en större konflikt och – per automatik, soldaters liv har också problem vad gäller engagemanget för filmens personer. Även om skådespelet är oerhört kompetent gör filmens mikroskopiska spektra det omöjligt att komma nära någon av soldaterna. Något som inte hade varit särskilt relevant om filmen endast haft striden i centrum, men det finns också en vilja att skildra den mänskliga faktorn. Något som blir än tydligare i filmens eftertexter vilka är en enda lång hyllning till de faktiska soldaterna som deltog i striden. Detta omöjliggörs av filmens rigida format, något som leder till att slutresultatet blir aningen avslaget vad gäller det emotionella.

Och de omtalade krigsscenerna är inte heller tillräckligt för att få publiken att glömma dessa problem. För även om de är en enda lång – och imponerande, fortsättning på det filmskapande vi såg prov på i Garlands Civil War, är de i slutänden gjorda inom en ram för vad som setts förut, trots det ypperliga genomförandet. Det går inte heller att undkomma att det inte finns någonting här som kan mätas med den oförglömliga prickskytts-scenen från The Hurt Locker, som trots en större emfas på mer traditionell dramatisering, ändå förmedlar nerven och det taktiska arbetet bättre.

Warfare kan liknas vid en episk åktur i en berg – och dalbana, det är gränslöst intensivt, högljutt, explosivt men efter upplevelsen lämnar adrenalinet snabbt kroppen. Vad som borde bli ett bestående minne blir istället bara en stund av gastkramande desperation.

Filmrecension: Thunderbolts – underhållningseufori som sällan går att uppleva

by

Thunderbolts

Thunderbolts
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 april
Regi: Jake Schreier

Det må vara den trettiosjätte Marvel Studios-produktionen, en siffra som borde signalera katastrof. Men trots detta visar Thunderbolts varför receptet som nyttjats av Marvel lett till de otaliga framgångarna. Efter det ofantliga antal filmer i det alltmer växande MCU finns det två sätt att ta sig vidare för filmskapare. Antingen att nyttja maskineriet till att skapa mer eller mindre personliga projekt, förklädda som kolosser. Detta exemplifieras kanske bäst av Taika Waititi som gjorde den senaste Thor-filmen Love And Thunder till en sorts hysterisk explosion av alla sina exentriska kvalitéer, något som ledde till en uppsjö av frustrerade fans som ansåg att regissören tagit sin hysteriska komik ett steg för långt. Alternativ två är att följa den formula som etablerats under studions guldår från 2012-2019 då varenda film tycktes slå alla tänkbara ekonomiska rekord.

Regissören Jake Schreier väljer att ta sig an formulan, där komik, action och superkrafter mixas, fast med en gränslös energi som leder till en film så inspirerad att man kan tro att studions sanna guldålder är tillbaka. Thunderbolts kan liknas vid en pizza, det är en rätt som förtärts oräkneliga gånger, fast med passion – för att inte säga inspiration, kan den lyftas och imponera djupt. Alla delar må ha setts förut men då de serveras i ett såhär förstklassigt paket är det svårt att inte fyllas av eufori. Alla de klassiska elementen tas här till sin spets utan att på något sätt överanvändas, tvärtom så förstår Schreier också vilka förändringar som krävs för att göra den klassiska formulan maximalt effektiv.

Detta sker framförallt genom att man för första gången sedan det gamla gardet av legendariska hjältar – Captain America och Iron Man bland annat, äntligen fått en sättning där studion men också berättandet är redo att ta nästa steg. Resan att bygga upp en ny trupp som kan ta upp stafettpinnen har varit snårig men i Thunderbolts uppnår man äntligen drömmen att länka samman det gamla med det nya. Detta genom element som känns igen fast med en ny ensemble som är hungrig men också bestämd att göra sitt unika avtryck i detta enorma universum.

För den stora styrkan i Thunderbolts är just karaktärerna, något som oftast underskattas. Marvel på film må ha varit en företeelse i över tjugo år – om vi räknar med Sam Raimis Spider-Man, men i serietidningsform har karaktärerna levt ett liv som får flera åldringar att verka unga. Äventyren har rört sig mellan högt, lågt, magiskt och uruselt, men det finns en inneboende kraft och potens i karaktärsarketyperna. Marvels skapare Stan Lee avsåg att skapa människor med extraordinära förmågor, inte bara sagofigurer som konkurrenten DC och deras Stålmannen. Den mänskliga kvalitén manifesterar sig med oerhörd kraft i Thunderbolts, och trots att ensemblen av antihjältar inte kan mäta sig med storprofiler som Spider-Man eller Wolverine, är deras anonymitet en styrka. Detta gör att Schreier samt manusförfattarna Eric Pearson och Joanna Calo kan expandera och göra förändringar utan att känna sig alltför bundna till källmaterialet.

Detta resulterar i den kanske mest brokiga men också sympatiska skara figurer sedan Guardians Of The Galaxy. Framförallt är det förunderligt hur bihang som Hanna John-Kamens Ghost från Ant-Man And The Wasp nu blir en genuin storstjärna som visar på både karisma och utstrålning. Detsamma gäller Julia Louis-Dreyfus som äntligen kommer till sin rätt i en diabolisk roll som skulle göra sig utmärkt som en ersättare till den smilande och än mer djävulska amerikanska justitieministern Pam Bondi. Men den sanna triumfen – vad gäller aktörerna, är Florence Pugh och David Harbour. Från att ha visat upp ypperlig kemi i den underskattade Black Widow får duon nu äntligen komma tillbaka och vara bättre än någonsin. Pugh och Harbour är essensen av hela filmen, med extraordinär komisk timing, energiskt skådespel samt en genuin värme.

För där andra filmer väljer att nå till underhållningshimlen – däribland många Marvel-filmer, med enorm action eller vyer som får publiken att dra efter andan, vill Schreier istället värna om värdet i att bevittna god kemi mellan personer. Detta gör att Thunderbolts förlitar sig på kemin och energin som bildas i en ensemble. Actionscenerna må vara både välgjorda och påkostade, men det är de mer triviala strapatserna, då John-Kamens syrliga brittiska humor kommer fram eller då David Harbour lever rövare, som verkligen stannar kvar. Dessutom har Thunderbolts kanske den mest originella och vågade finalen som skådats i en Marvel-film, en final som i mångt och mycket bygger på karaktärsutveckling och inte fullskaligt krig mellan rymdvarelser och superhjältar. Men det är i denna final som filmens primära brist gör sig påmind, för även om det nyttjas mörk tematik som psykisk ohälsa, förtvivlan och medial manipulation så blir dessa ämnen aldrig så omfattande och essentiella som de kunde ha varit. Även de allegorier till vår faktiska värld som Marvel alltid velat inkludera är aningen för nedtonade, trots att det finns gott om möjligheter att säga både det ena och det andra om dagens samhälle.

Detta är dock det enda som håller Thunderbolts från att klassas som en felfri triumf. För vad som erbjuds är en underhållningseufori som sällan går att uppleva. Värmen, glädjen och entusiasmen är i det närmaste beroendeframkallande och då allt är avslutat uppstår ett hål, för det finns inte en enda attraktion på något nöjesfält som kan mäta sig med detta.