• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Superman – hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse

9 juli, 2025 by Elis Holmström

Superman
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi James Gunn

Det finns en anledning till att det första numret där Superman/Stålmannen förekommer har sålts för mer än fyrtio miljoner svenska kronor. Karaktären går bortom simpel fanatism som framträder på mässor eller diskussionstrådar på sociala medier. Det är en figur vars historiska betydelse går bortom det mesta och det finns skäl till att karaktären till och med figurerar i kurslitteratur inom amerikansk historia.

Trots detta legendariska arv har karaktären under lång tid haft en oerhört svår och snårig resa på filmduken. För efter den historiska framgången 1978 då karaktären gjorde sin stora debut på biograferna regisserad av Richard Donner med Christopher Reeve i huvudrollen har uppföljarna samt försök till omstarter resulterat i ekonomiska samt kritiska missar – ibland fiaskon. Regissören James Gunn har inte direkt demonstrerat övermänsklig ödmjukhet då han diskuterat och sålt in sin version av den kanske mest kända superhjälten som någonsin existerat. Efter att ha sagt adjö till Marvel Studios med den tredje Guardians Of The Galaxy har Gunn nu blivit chef över DC Studios som avser skapa samma framgångar och kulturella signifikans som konkurrenten. Gunn har i intervju efter intervju blåst upp sitt projekt som nyskapande, genomarbetat och oerhört viktigt. Många gånger har det känts som bombastisk hybris där Gunn försöker sälja in en hysterisk dröm.

Superman (2025) är knappast något nyskapande mästerverk som skriver om genren och dess konventioner, men en solid, stark och oväntat emotionell resa som inger hopp i mörka tider. Efter att den evige klanten Zack Snyder stöpt om DC’s karaktärer i kolsvart tjära, pretentioner och sitt hopplöst monotona bildspråk vill James Gunn hitta liv, energi och entusiasm. Detta görs genom att helt hoppa över den välkända sagan om planeten Kryptons undergång och gå rakt in i något som känns som berättelsens andra akt, där allting redan är i rörelse och publiken tvingas följa med och acceptera Gunns diverse tolkningar. Beslutet att börja i stormens öga har fördelar men också nackdelar, tempot är så pass högt att det många gånger känns ansträngt och påskyndat, samtidigt skänker det filmen en energi och laddning som var helt frånvarande i Snyders glåmiga och livlösa filmer. Att Gunn vill hinna med mycket och därför skär bort segment vi sett förut gör dock att många av karaktärerna inte får den tid de förtjänar. Rachel Brosnahan i rollen som Lois Lane drabbas tyvärr hårdast av detta. Trots en lysande insats från en – fortfarande, underskattad skådespelare, delegeras Brosnahan till scener som inte har någon större potens, snarare utfyllnad där hon tvingas dela scener med än mindre relevanta karaktärer som i bästa fall kan kategoriseras som fogmassa. Majoriteten av strålkastarljuset fallet istället på David Corenswet i huvudrollen samt Nicholas Hoult som denna gång fått äran – eller missnöjet, att raka av sitt hår och axla rollen som Lex Luthor. Corenswet gör en välmenande, stark men också djupt osäker Superman, faktorer som gör karaktären aningen mer mänsklig än då han endast får vara felfri. Corenswet har dock inte alltid den charm och karisma som krävs vilket gör ett par scener – framförallt i filmens final, aningen predikande. Hoult fortsätter att – som många andra, porträttera antagonister i samma mall som verkliga storskurkar såsom Elon Musk eller Jeff Bezos, där ego, avund och ynklighet är drivkraften bakom det illvilliga. Hoult gör en bra insats men materialet han tilldelats kunde i många fall varit mer bearbetat. Tyvärr måste den begåvade Isabela Merced som briljerat i The Last Of Us klassas som ett fiasko då James Gunn valt att förse karaktären med ett horribelt skri som får det hela att tangera en ren parodi.

Gunn har under den senare delen av marknadsföringen talat om viljan att göra filmen aningen politisk – i alla fall kommentera aktuella händelser. Vad som gett karaktärer som Superman men även andra världskända hjältar en sådan potens i modern tid är kapaciteten att skapa allegoriska och djupt insiktsfulla berättelser som belyser och kritiserar samhällsproblem. I kombination med den oändliga eskapism som uppstår då berättelsen besitter karaktärer med extraordinära förmågor kan stordåd uträttas. Och här finns stunder då parallellerna till vår egna mörka samtid skapar en både komisk och obehaglig igenkänningsfaktor, bland annat vad gäller att förvränga sanningen samt konsten att skapa rent vulgär projektion. Andra scener saknar tyvärr modet att verkligen dyka ned i aktuella problem, något som gör att filmen saknar ett konsekvent och behövligt mod.

Andra grandiosa löften som att filmens visuella attribut skulle vara helt unika och inte kunna jämföras med något annat i genren känns som rent tjafs från Gunns håll. Det är kompetent vad gäller specialeffekter och foto men knappast något som kan skrivas in i filmhistorien. Detsamma gäller actionscenerna som också kan beskrivas som ytterst beprövade, fungerande men inte makalösa. I mångt och mycket är filmen en sorts förädlad version – både visuellt och stämningsmässigt, av Superman Returns som ville bibehålla essensen från Richard Donners film fast iscensätta allt med modern filmteknik. Men mer än något annat är det i hoppfullheten och den helt uppriktiga naiviteten som filmen hittar en makalös emotionell kraft. För trots fel och brister vad gäller berättartekniken och att flera skådespelare och karaktärer inte får tillräckligt med utrymme är detta en i omgångar förödande stark upplevelse. Ögonen tåras i de scenerna då hopp, tro och genuin omtanke belyses och inte fördöms som svaghet, ackompanjerat av John Williams perfekta ledmotiv från 1978. I de ögonblicken hittar James Gunn en kärna där mänskliga och objektivt goda värderingar står ovan pengar, makt och egoism. Just då, när musiken dundrar fram, David Corensweat flinar och flyger så snabbt att han bryter ljudvallen är detta en upplevelse som berör djupt.

Superman må inte vara fullt så perfekt, genialisk och nyskapande som James Gunn lovat, istället är det en hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse som ger respit från hopplösheten i vår egen värld som mer än något annat behöver en räddare utan agendor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, James Gunn, Superman

Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

30 juni, 2025 by Elis Holmström

Jurassic World: Rebirth
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 juli 2025
Regi Gareth Edwards

Även om Jurassic Park-serien inte har varit i toppform sedan den första och legendariska filmen av Steven Spielberg från 1993 har den bibehållit en närmast helig plats i filmhistorien. Framförallt för filmentusiaster som många gånger om markerar filmen som startskottet för deras filmintresse. Trots att filmserien aldrig nått samma kulturella och tidlösa status som Spielbergs Indiana Jones är den alltid att räkna med vad gäller att skapa intresse.

Efter den senaste filmen Jurassic World: Dominion som önskade framkalla ohälsosamma mängder nostalgi genom att ta tillbaka trion Sam Neill, Laura Dern samt Jeff Goldblum, är tanken nu att inte starta om utan fortsätta, men denna gång utan några av de mer kända mänskliga ansiktena. Tanken är att gå tillbaka till den första filmen där skräck och spänning var prioriterat framför dundrande dinosaurieslagsmål.

Gareth Edwards lyckades med sin eminenta Star Wars-film Rogue One visa varför det finns ett behov att låta unga och inspirerade regissörer få skapa och verka i de världar som de växte upp med och beundrade djupt. Rogue One var som ett enda långt kärleksbrev till Star Wars. Edwards verkade leva ut alla sina drömmar från barndomen då han iscensatte otaliga scenarion med hjälp av Star Wars-leksaker. Dessutom var Rogue One bländande visuellt detta genom den geniala fotografen Grieg Fraser som gjorde varenda sekvens till en tavla.

Tanken är därför att samma magi och briljans ska kunna framkallas igen. Edwards har ännu en gång att göra med en filmserie som inspirerat otaliga filmskapare och fått dem att drömma. Det är en sandlåda med outtömliga möjligheter.

Men drömmen om att Jurassic Park ska få ett nyvunnet existensberättigande krossas på nolltid. För väldigt, väldigt snart börjar en horribel magkänsla infinna sig. Ett obehag som tyvärr bekräftas då Jurassic World Rebirth visar sig vara ett debacle som tyvärr fortsätter att ställa serien i ett förfärande ljus.

Nu har Gareth Edwards inte heller briljerat sedan Rogue One, hans The Creator blev ett rejält kommersiellt misslyckande och var långt ifrån så omtumlande som filmens potential utlovade. Dock fanns det element att beundra, framförallt scenografi och foto.

I Rebirth verkar Edwards tyvärr pensionerat – eller åsidosatt, sitt vanligtvis vassa estetiska handlag. Trots att filmen spelats in på analog film – ett faktum som understrukits gång på gång i filmens marknadsföring, är detta tveklöst den mest ointressanta filmen Edwards gjort vad det visuella anbelangar. Det analoga fotot gör inte heller mycket för sig, istället ger den filmen ett mossigt, onödigt grynigt och trött utseende. Inte blir det bättre av att Edwards också verkat förlorat sin talang för att visualisera det storslagna. Trots dinosaurier i skala XXXL är Rebirth chockerande loj och inte det minsta imponerande. De enorma kreaturen – med undantag för den legendariska Tyrannosaurus Rex, presenteras utan någon vidare kraft.

Spänningen – som filmen åtrår mer än något annat, uteblir också då allting telegraferas kilometervis i förväg och all form av nerv eller inspiration saknas. Sedan har vi filmens karaktärer eller rättare sagt skyltdockor. Trots en eminent och stjärnspäckad ensemble är resultatet lika spännande som att stirra på köksmöbler. Scarlett Johansson är märkligt icke övertygande i sin roll som stenhård soldat, detta trots sin medverkan i fyra Avengers-filmer. Den fantastiska Mahershala Ali får stirra och stöna, Rupert Friend har den stora äran att göra precis ingenting. Som om inte detta var illa nog har den magnifikt urusla Ed Skrein lyckats infiltrera inspelningen och gör en redan svår situation tusenfalt värre med sitt monumentalt ruttna skådespel.

I en tid då de flesta storfilmer har ett halvt dussin manusförfattare är Rebirth endast författad av en man, nämligen David Koepp som var ansvarig att adaptera Michael Crichtons bok för den första filmen. Att Koepp nu återvänder som manusförfattare har också varit en stor del av marknadsföringen. Men i en tid då filmer kritiseras för att vara gjorda efter fokusgrupper och marknadsundersökningar är det förvånande att manuskriptet till Rebirth känns fullkomligt schizofrent. Flera gånger tycks vi ha att göra med två helt olika filmer, där den enda delen ger rysliga påminnelser om den fantastiskt usla Jurassic Park 3 och den andra försöker – men misslyckas, att skapa ett aningen mer fantasifullt äventyr.

Gareth Edwards verkar också djupt obekväm med Koepps manus. Detta gör att filmen vill nå sin slutdestination på nolltid, varenda sekvens snubblar fram och innehåller värdelös exposition som kastas fram i rekordhastighet. Det hela känns ofärdigt, slarvigt men framförallt menlöst. Allt detta kommer till sin spets i finalen som inte kan beskrivas som något annat än ett platt fall.

Jurassic World: Rebirth önskar återskapa magin och förundran från Spielbergs original men lyckas med konststycket att känns än mer desperat och torftig än de föregående tre filmer. Jag vägrar dock att tro att konceptet inte går att lyfta högre. Det kan inte vara möjligt att något så barnsligt, fascinerande och storslaget som dinosaurier på film måste vara såhär dåligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: dinosaurier, Filmkritik, Jurassic World, Jurassic World: Rebirt

Filmrecension: F1® The Movie – sanslös åktur med för övrigt en makabert usel fogmassa

23 juni, 2025 by Elis Holmström

F1® The Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Joseph Kosinski

Sportfilmer har sällan kunnat bryta sina berättarmässiga och strukturella trender som kunnat identifieras genom årtionden i filmer som Chariots Of Fire eller den förkastligt dåliga The Blind Side. Det handlar om att övervinna omöjliga odds, att få sitt hårda arbete belönat och att nå drömmen om att vara världsbäst med integriteten i behåll. Att tematik och dramaturgi återkommer i genrer är varken ovanligt eller ens fel, det är snarare en fråga om hur hela paketet iscensätts och presenteras. Motorsport verkar dessutom ha blivit vad boxningsfilmer var för filmindustrin då klassiker som Rocky och Tjuren Från Bronx anlände inom ett spann på fyra år. Vi har sett alltifrån Niki Lauda, striden mellan Ford och Ferrari samt den hiskeliga Gran Turismo.

Därmed finns det ett behov för F1 och regissören Joseph Kosinski att utmärka sig, tydligt demonstrera varför det behövs ytterligare en film som sätter snabba bilar och uppkäftiga förare i centrum. Men att förvänta sig något vidare narrativ från Kosinski är detsamma som att förvänta sig hälsosam mat på en amerikansk snabbmatskedja. Sedan långfilmsdebuten med Tron Legacy har Kosinski tydliggjort sina färdigheter – och icke färdigheter. Kosinski besitter en otrolig känsla för det visuella, han skapar moderna inramningar som gör att hans filmer ter sig närmast futuristiska. Han har också en stark känsla för att presentera teknik och maskiner vad gäller det visuella, det är som att han har en närmast ohälsosam fascination för mekanik.

Men trots mer än ett årtionde i branschen har Kosinski inte lärt sig att addera någon som helst själ eller personlighet till sina filmer. Förutom Top Gun Maverick där Tom Cruise lyckades tillföra lite passion och livsglädje, är Kosinskis filmer lika döda och kalla som en högteknologisk fabrik. Saker som personregi, emotionell intelligens eller ens omsorg för något som kan benämnas som mänskligt finns inte. F1 är tyvärr inget undantag och ännu en gång så är berättartekniken under all kritik. Trots en magisk ensemble med Brad Pitt i spetsen samt Javier Bardem och den lysande Kerry Condon så verkar Kosinski genuint ointresserad av allt som inte är kall teknologi. Pitt klarar sig på sin – ofta underskattade, scennärvaro medan Bardem flänger runt i desperation med en karaktär och ett manuskript så pass tunt att det kan ta sig under en hermetisk tillsluten dörr. Med sig har Kosinski också manusförfattaren Ehren Kruger vars meriter inkluderar ’’grandiosa projekt’’ som ett antal av Michael Bays Transformers-uppföljare och den amerikanska remaken av The Ring. Detta leder till att F1 dras med dialog och patos så pass banalt att man kan fråga sig om en trasig AI skrivit det hela. De sekvenser som är menade att avancera romansen och relationen mellan Pitt och Condon kan redan nu klassas som något av det värsta som skådats, detta då de båda tvingas kämpa med verbal smörja som tangerar att vara hälsofarlig.

Filmens övergripande moral gällande att unga – givetvis av en etnisk minoritet, bör hålla mun och lära sig av alfahannar som besitter de mest tradiga maskulina troper är svidande tondöv i det nuvarande politiska klimatet. Detta förstärker känslan av att Kosinski antingen inte bryr sig eller inte förstår mänsklighet överhuvudtaget. Humor eller självdistans är det inte heller tal om, något som gör att de närmast otaliga klichéerna som haglar över tittaren framstår som en ren förolämpning.

Eftersom värme, mänsklighet och någon som helst personlighet uteblir finns det dock utrymme för en sak. För precis som förr är Kosinskis tekniska färdigheter imponerande. Då det kommer till att starta motorer och bränna gummi är F1 spektakulär. Detta är tveklöst de bästa racingscenerna som någonsin iscensatts, med ett makalöst foto som förmedlar den totala frenesin – som är att köra bil i över trehundra kilometer i timmen. I ett par scener känns det som att se på en ren actionfilm då bilar duellerar om positioner och då varje kurva blir en övning i att övervinna döden. Tillsammans med Hans Zimmers bombastiska och pulserande musik är allt som utspelar sig på racingbanan storslagen underhållning.

Tyvärr så är det inte mycket värt då allt som inte involverar avgaser och hastigheter hör hemma på en jättelik kalkonfarm. F1 må briljera då motorer skriker och publiken tas på en sanslös åktur, allt däremellan kan endast jämställas med makabert usel fogmassa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, F1, Filmkritik, Filmrecension, Joseph Kosinski, Sportfilm

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

15 juni, 2025 by Elis Holmström

draktränaren

Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois

Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.

Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.

I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.

Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.

För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.

Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.

Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.

Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.

Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Draktränaren, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

5 juni, 2025 by Elis Holmström

From The World Of John Wick: Ballerina
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Len Wiseman

Att skapa modern och identifierbar så kallad franchise/varumärke på film är idag svårare än någonsin även om den västerländska filmindustrin gjort tappra – och mindre, tappra försök. Att idag få fotfäste och vara associerad med en specifik ingrediens eller vara en garant för kvalitet är det mål de flesta kommersiella filmer strävar efter. Att också kunna bygga ett helt universum, så som Marvel gjort, är också något av en önskedröm.

John Wick har sedan den – enligt mig, överskattade första filmen, lyckats bygga ett varumärke som attraherar publiken och som genom sin relativt låga budget lyckats bli otroligt lukrativt ekonomiskt. När nu Keanu Reeves börjat vackla och i intervjuer sagt att hans knän och kropp inte klarar av mer sparkar, hopp och skottlossningar har det blivit dags att skapa den ökända spin-offen. Det vill säga en film som utspelar sig i samma universum och som innehåller kraftiga referenser till samt karaktärer från de ursprungliga filmerna.

From The World Of John Wick: Ballerina är – som titeln avslöjar, inte bara något diskret sidospår. Filmen utgår från att publiken är väl införstådd och medveten om filmseriens alla egenheter, ingrodda skämt och multum av referenser som bara får de mest hängivna att ropa av glädje. Att det finns minimal tilltro till att filmen skulle klara sig utan det ’’narrativa’’ skelettet från John Wick är inte heller förvånande. Ballerina påstås ha gjorts om från grunden i och med att seriens kreativa huvudman Chad Stahelski ska ha varit mycket missnöjd med det jobb Len Wiseman utfört, något som gjort att filmen stöpts om rejält och att stora doser action adderats.

Ett beslut som nu efterhand måste ses som klokt då allt som inte är skottlossningar, förödande hårda slag eller allmän massaker måste kategoriseras som fullkomligt odrägligt. John Wick har förvisso aldrig försökt vara något annat än grandiosa uppvisningar i hur människor på snabbaste sätt kan skickas till en närmaste kyrkogård. Allt däremellan har varit dramaturgiskt tveksamma sekvenser där skådespelare häver ur sig ödesmättade repliker och försöker etablera en minst lika överspänd mytologi gällande de olika personerna och organisationerna. Men i Ballerina når dessa passager en gränslöst låg nivå. Flera sekvenser menade att ge någon form av emotionell vikt är miserabelt utförda. Berättelsen är trots sin enkelhet en komplett röra och karaktärsarbetet är ungefär lika djupt och finkänsligt som det i en reklamfilm för hushållspapper.

Trots att Ballerina har en förhållandevis bra ensemble med skådespelare som kan sitt yrke kan inget överleva då personregin är apokalyptisk. Ana De Armas fortsätter att agera utan liv eller nyanser, hennes försök att skifta mellan olika känslolägen är detsamma som att se på en bil med en trasig växellåda. Den duktige Gabriel Byrne gör en likblek roll som en följd av att hans antagonist är lika minnesvärd som maskrosor på en äng. Norman Reedus dyker upp och är snabbt borta. Sedan har vi Keanu Reeves som återvänder till sin ikoniska roll, denna gång stelare, tröttare och mer död än någonsin. Faktum är att Reeves insats tangerar att slå hans horribla agerande i Francis Ford Coppolas adaption av Bram Stokers Dracula, något som får ses som otroligt.

Men det finns också inslag som räddar Ballerina från undergång. För ännu en gång har vi att göra med actionscener som är svåra att värja sig ifrån. Faktum är att det vi får se prov på här är avsevärt mer brutalt och fysiskt än något från John Wick-serien. Här finns en hisnande hänsynslöshet som leder till obeskrivligt våldsamma avrättningar där kroppsdelar och ansikten lemlästas och tillintetgörs. Något som adderar till denna mer närgångna känsla är att ljuddesignen har uppdaterats rejält. Det här är en av de mest explosiva och imponerande ljudmixningarna på länge, varje slag känns som åska och varje knäckt ben får publiken att grimasera.

Förutom den adderade brutaliteten visar serien att den har har kvar sin morbida uppfinningsrikedom vad gäller att presentera avrättningar och våld. Här finns ett par sanslösa actionscener som rör sig mellan obehag, komik och extas. Framförallt finalen känns som en enda lång hyllning till det tyska metalbandet Rammstein, där vi får se eld, flammor och explosioner.

Som film betraktat är Ballerina nästintill värdelös, med stelt skådespel, erbarmlig regi och noll sinne för humor. Men här finns ett underhållningsvärde och en potential som gärna får utforskas i en uppföljare, tills dess kanske Ana De Armas också tagit skådespelarlektioner …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in