Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: F1® The Movie – sanslös åktur med för övrigt en makabert usel fogmassa

by

F1® The Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Joseph Kosinski

Sportfilmer har sällan kunnat bryta sina berättarmässiga och strukturella trender som kunnat identifieras genom årtionden i filmer som Chariots Of Fire eller den förkastligt dåliga The Blind Side. Det handlar om att övervinna omöjliga odds, att få sitt hårda arbete belönat och att nå drömmen om att vara världsbäst med integriteten i behåll. Att tematik och dramaturgi återkommer i genrer är varken ovanligt eller ens fel, det är snarare en fråga om hur hela paketet iscensätts och presenteras. Motorsport verkar dessutom ha blivit vad boxningsfilmer var för filmindustrin då klassiker som Rocky och Tjuren Från Bronx anlände inom ett spann på fyra år. Vi har sett alltifrån Niki Lauda, striden mellan Ford och Ferrari samt den hiskeliga Gran Turismo.

Därmed finns det ett behov för F1 och regissören Joseph Kosinski att utmärka sig, tydligt demonstrera varför det behövs ytterligare en film som sätter snabba bilar och uppkäftiga förare i centrum. Men att förvänta sig något vidare narrativ från Kosinski är detsamma som att förvänta sig hälsosam mat på en amerikansk snabbmatskedja. Sedan långfilmsdebuten med Tron Legacy har Kosinski tydliggjort sina färdigheter – och icke färdigheter. Kosinski besitter en otrolig känsla för det visuella, han skapar moderna inramningar som gör att hans filmer ter sig närmast futuristiska. Han har också en stark känsla för att presentera teknik och maskiner vad gäller det visuella, det är som att han har en närmast ohälsosam fascination för mekanik.

Men trots mer än ett årtionde i branschen har Kosinski inte lärt sig att addera någon som helst själ eller personlighet till sina filmer. Förutom Top Gun Maverick där Tom Cruise lyckades tillföra lite passion och livsglädje, är Kosinskis filmer lika döda och kalla som en högteknologisk fabrik. Saker som personregi, emotionell intelligens eller ens omsorg för något som kan benämnas som mänskligt finns inte. F1 är tyvärr inget undantag och ännu en gång så är berättartekniken under all kritik. Trots en magisk ensemble med Brad Pitt i spetsen samt Javier Bardem och den lysande Kerry Condon så verkar Kosinski genuint ointresserad av allt som inte är kall teknologi. Pitt klarar sig på sin – ofta underskattade, scennärvaro medan Bardem flänger runt i desperation med en karaktär och ett manuskript så pass tunt att det kan ta sig under en hermetisk tillsluten dörr. Med sig har Kosinski också manusförfattaren Ehren Kruger vars meriter inkluderar ’’grandiosa projekt’’ som ett antal av Michael Bays Transformers-uppföljare och den amerikanska remaken av The Ring. Detta leder till att F1 dras med dialog och patos så pass banalt att man kan fråga sig om en trasig AI skrivit det hela. De sekvenser som är menade att avancera romansen och relationen mellan Pitt och Condon kan redan nu klassas som något av det värsta som skådats, detta då de båda tvingas kämpa med verbal smörja som tangerar att vara hälsofarlig.

Filmens övergripande moral gällande att unga – givetvis av en etnisk minoritet, bör hålla mun och lära sig av alfahannar som besitter de mest tradiga maskulina troper är svidande tondöv i det nuvarande politiska klimatet. Detta förstärker känslan av att Kosinski antingen inte bryr sig eller inte förstår mänsklighet överhuvudtaget. Humor eller självdistans är det inte heller tal om, något som gör att de närmast otaliga klichéerna som haglar över tittaren framstår som en ren förolämpning.

Eftersom värme, mänsklighet och någon som helst personlighet uteblir finns det dock utrymme för en sak. För precis som förr är Kosinskis tekniska färdigheter imponerande. Då det kommer till att starta motorer och bränna gummi är F1 spektakulär. Detta är tveklöst de bästa racingscenerna som någonsin iscensatts, med ett makalöst foto som förmedlar den totala frenesin – som är att köra bil i över trehundra kilometer i timmen. I ett par scener känns det som att se på en ren actionfilm då bilar duellerar om positioner och då varje kurva blir en övning i att övervinna döden. Tillsammans med Hans Zimmers bombastiska och pulserande musik är allt som utspelar sig på racingbanan storslagen underhållning.

Tyvärr så är det inte mycket värt då allt som inte involverar avgaser och hastigheter hör hemma på en jättelik kalkonfarm. F1 må briljera då motorer skriker och publiken tas på en sanslös åktur, allt däremellan kan endast jämställas med makabert usel fogmassa.

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

by

draktränaren

Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois

Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.

Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.

I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.

Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.

För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.

Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.

Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.

Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.

Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

by

From The World Of John Wick: Ballerina
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Len Wiseman

Att skapa modern och identifierbar så kallad franchise/varumärke på film är idag svårare än någonsin även om den västerländska filmindustrin gjort tappra – och mindre, tappra försök. Att idag få fotfäste och vara associerad med en specifik ingrediens eller vara en garant för kvalitet är det mål de flesta kommersiella filmer strävar efter. Att också kunna bygga ett helt universum, så som Marvel gjort, är också något av en önskedröm.

John Wick har sedan den – enligt mig, överskattade första filmen, lyckats bygga ett varumärke som attraherar publiken och som genom sin relativt låga budget lyckats bli otroligt lukrativt ekonomiskt. När nu Keanu Reeves börjat vackla och i intervjuer sagt att hans knän och kropp inte klarar av mer sparkar, hopp och skottlossningar har det blivit dags att skapa den ökända spin-offen. Det vill säga en film som utspelar sig i samma universum och som innehåller kraftiga referenser till samt karaktärer från de ursprungliga filmerna.

From The World Of John Wick: Ballerina är – som titeln avslöjar, inte bara något diskret sidospår. Filmen utgår från att publiken är väl införstådd och medveten om filmseriens alla egenheter, ingrodda skämt och multum av referenser som bara får de mest hängivna att ropa av glädje. Att det finns minimal tilltro till att filmen skulle klara sig utan det ’’narrativa’’ skelettet från John Wick är inte heller förvånande. Ballerina påstås ha gjorts om från grunden i och med att seriens kreativa huvudman Chad Stahelski ska ha varit mycket missnöjd med det jobb Len Wiseman utfört, något som gjort att filmen stöpts om rejält och att stora doser action adderats.

Ett beslut som nu efterhand måste ses som klokt då allt som inte är skottlossningar, förödande hårda slag eller allmän massaker måste kategoriseras som fullkomligt odrägligt. John Wick har förvisso aldrig försökt vara något annat än grandiosa uppvisningar i hur människor på snabbaste sätt kan skickas till en närmaste kyrkogård. Allt däremellan har varit dramaturgiskt tveksamma sekvenser där skådespelare häver ur sig ödesmättade repliker och försöker etablera en minst lika överspänd mytologi gällande de olika personerna och organisationerna. Men i Ballerina når dessa passager en gränslöst låg nivå. Flera sekvenser menade att ge någon form av emotionell vikt är miserabelt utförda. Berättelsen är trots sin enkelhet en komplett röra och karaktärsarbetet är ungefär lika djupt och finkänsligt som det i en reklamfilm för hushållspapper.

Trots att Ballerina har en förhållandevis bra ensemble med skådespelare som kan sitt yrke kan inget överleva då personregin är apokalyptisk. Ana De Armas fortsätter att agera utan liv eller nyanser, hennes försök att skifta mellan olika känslolägen är detsamma som att se på en bil med en trasig växellåda. Den duktige Gabriel Byrne gör en likblek roll som en följd av att hans antagonist är lika minnesvärd som maskrosor på en äng. Norman Reedus dyker upp och är snabbt borta. Sedan har vi Keanu Reeves som återvänder till sin ikoniska roll, denna gång stelare, tröttare och mer död än någonsin. Faktum är att Reeves insats tangerar att slå hans horribla agerande i Francis Ford Coppolas adaption av Bram Stokers Dracula, något som får ses som otroligt.

Men det finns också inslag som räddar Ballerina från undergång. För ännu en gång har vi att göra med actionscener som är svåra att värja sig ifrån. Faktum är att det vi får se prov på här är avsevärt mer brutalt och fysiskt än något från John Wick-serien. Här finns en hisnande hänsynslöshet som leder till obeskrivligt våldsamma avrättningar där kroppsdelar och ansikten lemlästas och tillintetgörs. Något som adderar till denna mer närgångna känsla är att ljuddesignen har uppdaterats rejält. Det här är en av de mest explosiva och imponerande ljudmixningarna på länge, varje slag känns som åska och varje knäckt ben får publiken att grimasera.

Förutom den adderade brutaliteten visar serien att den har har kvar sin morbida uppfinningsrikedom vad gäller att presentera avrättningar och våld. Här finns ett par sanslösa actionscener som rör sig mellan obehag, komik och extas. Framförallt finalen känns som en enda lång hyllning till det tyska metalbandet Rammstein, där vi får se eld, flammor och explosioner.

Som film betraktat är Ballerina nästintill värdelös, med stelt skådespel, erbarmlig regi och noll sinne för humor. Men här finns ett underhållningsvärde och en potential som gärna får utforskas i en uppföljare, tills dess kanske Ana De Armas också tagit skådespelarlektioner …

Filmrecension: The Phoenician Scheme – fantasilöst navelskådande

by

The Phoenician Scheme
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 maj 2025
Regi Wes Anderson

Då Wes Anderson fick frågan om vad han ansåg om Donald Trumps vansinnesidé att införa pennalistiska tullar på alla filmer som spelats in utanför USA, fick vi ett svar som mer eller mindre summerar Andersons filmskapande de senaste åren: flamsigt, fnissigt och förvirrat där hopen av journalister som samlats alla instämde med forcerade skratt.

För det har sannerligen inte varit någon dans på rosor för den bejublade regissören från Texas. Sedan den hyllade The Grand Budapest Hotel, som fyller otroliga elva år 2025, har Anderson bjudit på en hop tafatta och rent menlösa projekt som mer och mer börjar avslöja hans oerhörda brister som regissör. Ordet auteur är något som gärna används frekvent då profilerade regissörer gör entré på anrika filmfestivaler eller prisceremonier. Det är också en kontroversiell term då filmskapande – tillskillnad mot måleri, är ett arbete som innefattar flertalet personer som vässat och förfinat sitt hantverk. Det är exempelvis svårt att föreställa sig George Lucas framgångar utan kompositören John Williams, den lika geniala konceptdesignern Ralph McQuarrie samt ljuddesignern Ben Burtt.

Anderson är en av de moderna filmmakare som associeras med denna prestigefyllda stämpel. Att han besitter en unik visuell stil har det inte rått någon tvekan om sedan The Royal Tenenbaums. Hans komposition och scenografi är fortfarande närmast unik och det råder ingen tvekan om vem som står bakom filmer som The Life Aquatic eller Fantastic Mr. Fox.

Men vid sidan av den patenterande estetiken har Andersons filmer också manus och personregi som är i det närmaste plågsamma. Det är smattrande nonsensdialog, karaktärer som beter sig bisarrt utan anledning och en överhängande känsla av självgodhet.
Andra regissörer med en mycket säregen stil brukar dock regissera och producera sina verk med en behaglig självsäkerhet, där de olika signumen kan presenteras utan ansträngning. Vår egen Roy Andersson eller Terrence Malick har båda återkommande element i sina verk men dessa presenteras utan minsta pretention.

Wes Anderson har istället blivit besatt av sin egen självbild och regisserar inte längre med självkänsla. Istället känns allting som ren desperation där Anderson febrilt försöker pricka av de självklara ingredienserna som måste vara med för att hans film ska kunna stämplas som ett verk han kan sätta sitt namn på.

Detta leder till att hela The Phoenician Scheme känns löjligt tuktad, stel och framförallt livlös. Det finns ingen som helst inspiration eller entusiasm, allt är gjort efter en mall där målet är att uppfylla ett fåtal krav så att projektet kan utmärka sig som en typisk Wes Anderson-produktion. Alla scener ter sig därmed som rent industriella och helt befriade från någon som helst genuin kreativitet. Det är som att se ett utslitet gammalt rockband som river av gamla hits med död blick och vars nya material bara är transportsträckor till låtar som skapades i en bättre och mer vital period.

Till och med det visuella känns sömnigt och inte det minsta inspirerat. Det liknar istället ett lapptäcke där Anderson saxat valfria segment ur tidigare – och bättre, filmer och nu återanvänder dem. Och där andra regissörer försöker utveckla sitt filmskapande är Wes Anderson totalt ovillig att göra några som helst förändringar, han är istället fast besluten om att några som helst innovationer – eller ens försök till dem, är lika farligt som att inhalera klorgas. Detta gör att filmen känns repetitiv och feg, allting följer menlöst tjatiga mallar och Anderson är totalt likgiltig inför att försöka attrahera eller entusiasmera en ny publik, detta är en predikan till en redan hängiven kör, alla andra ombes bryskt lämna salongen.

Inte ens den magiska ensemblen kan bidra med något vidare ljus, Benicio Del Toro och Mia Threapleton kraxar och utbyter fåniga repliker. Rupert Friend sitter ned på en stol och Bill Murray dyker upp med lösskägg hämtat från någon övergiven julkalender. Och då har vi inte ens diskuterat filmens manus och berättelse som är en gränslös soppa som saknar all form av disciplin och vision, något som gör det hela urbota tråkigt.

The Phoenician Scheme är ett skandalöst och fantasilöst navelskådande som är mer angelägen om att framstå märkvärdig än att faktiskt vara en dräglig filmupplevelse. Detta är mer eller mindre allting.

Filmrecension: Lilo & Stitch – passerar originalet med råge

by

Lilo & Stitch
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Dean Fleischer Camp

Disneys mest ovårdade, stökigaste och styggaste karaktär visar sig också vara den bästa spelfilmsversionen studion bjudit på det senaste årtiondet. Disneys försök att omvandla sina mest älskade och klassiska filmer från animation till traditionell spelfilm har inte gett det magiska resultat som studion – samt publiken, hade hoppats på. Filmerna har – trots jättelik budget, inte heller känts vidare lyxiga eller exklusiva, se bara till Guy Ritchies Aladdin som var ett skräckexempel på detta. Nu senast fick vi Snövit som inte heller var någon större succé, varken hos kritiker eller publik.

Men skam den som ger sig, för med Lilo & Stitch lyckas Disney äntligen att skapa ett genuint existensberättigande vad gäller sina nyversioner. Originalfilmen har inte heller samma legendariska status som nämnda Snövit eller Den Lilla Sjöjungfrun. Tvärtom är ursprungsfilmen en ojämn historia med ett berättande som haltar och vars karaktärer inte är värda att vistas i samma legendariska rum som andra älskade Disney skapelser.

Därmed finns det utrymme för förändring och innovation, något som regissören Dean Fleischer Camp ämnar att ta tag i. För efter introduktionen, som är i det närmaste identisk med originalet, utförs en snillrik men samtidigt vördnadsfull adaption som behåller de viktigaste elementen men som inte heller är rädd för att förnya och förändra. Ett fåtal regissörer besitter en förmåga att djupdyka i filmer med en historik, förstå vilka de viktigaste och mest älskade stunderna är – stora som små, och bevara dem i sin version. Fleischer Camp är en av dessa och de mest minnesvärda momenten är fortfarande här som de klassiska Elvis-låtarna samt de hysteriska upptågen från Disneys minst skötsamma figur.

Allt har dock en oväntad tyngd för att inte säga svärta, här finns nämligen en genuin känsla för dramatik. Detta manifesterar sig främst genom relationen mellan Lilo och hennes syster Nani, en relation som var både underutvecklad och ytlig i originalet men som nu blir filmens kärna. Det ursprungliga patoset om att finna sin egen familj och att stark vänskap mellan individer är oskiljaktig mot traditionella familjeband är centralt även här men betydligt mer drabbande. Detta överraskande resultat uppnås framförallt genom ett par snillrika justeringar vad gäller Lilo och hennes personlighet. Där den animerade förlagan är uppnosig och i många fall irriterande är hon här en betydligt mer sympatisk figur som kämpar mot utanförskap. Skådespelet från den unga debutanten Maia Kealoha i huvudrollen är imponerande och hon ger Lilo en emotionell intelligens som tidigare var helt frånvarande. Men den bästa insatsen kommer från Sydney Agudong i rollen som Kealohas syster. Där Nani endast var ett bihang förut är hon nu central för att göra systerrelationen trovärdig men framförallt intressant. Det finns en uppenbar kemi mellan Kealoha och Agudong som gör att scenerna mellan dem känns som mer än bara utfyllnad.

Att vi slipper alltför kända ansikten bidrar också till att berättelsen och dess karaktärer kan stå i centrum, för där andra adaptioner valt att befolka sin ensemble med stjärnor som Emma Watson och Angelina Jolie väljer Lilo & Stitch istället en rad okända ansikten som är hungriga och redo att ge sig i kast med filmens vision. Därmed känns filmen också sammanhållen och målmedveten, något som var helt frånvarande i exempelvis Snövit.

Men filmens sanna stjärna är givetvis den kaotiska bråkstaken Stitch. Nu animerad till perfektion skapas den ultimata inkarnationen av den skojfriske krabaten. Och då kaoset drar igång erbjuds lysande slapstick, komik och strålande komisk tajming. För trots sin ’’strama budget’’ på påstådda 100 miljoner dollar är Lilo & Stitch otroligt välgjord, detta genom en superb blandning av faktiska miljöer och koncentrerade doser digitala specialeffekter som är både övertygande och stiliga.

Lilo & Stitch är tveklöst den bästa adaptionen av en animerad förlaga som Disney någonsin bjudit på. Den är till och med så pass lyckad att den passerar sitt original med råge. Detta är en värmande, välgjord och dedikerad film som inte går att värja sig ifrån.