Ulrika Sandhill

Haydn hade oturen att vara samtida med Mozart och hamnar därför ofta i hans skugga. Men det är synd, han var en produktiv skicklig kompositör, och en klo är väl Skapelsen, det mäktiga oratorium han skrev år 1798 och som nu Folkoperan nu sätter upp i samarbete med Stadsteatern.

Librettot är en blandning av bibelns skapelseberättelse och Miltons epos Paradise Lost, som beskriver hur Adam och Eva fördrivs från lustgården. Men det låter mer komplicerat än det är. Verket i sig är egentligen en vänlig saga som förundrat vill visa på det storslagna i allt vi har omkring oss. Genom de tre ärkeänglarna Gabriel (Susanna Stern, sopran) Rafael (Martin Hatlo, bas) och Uriel (Jesper Säll, tenor) får vi i recitativ och arior följa hur Gud skapade först ljuset, sedan jorden, havet, himlen, solen, stjärnorna, månen, växterna, alla djuren, …och till sist Adam och Eva. Mellan varven kommer hyllningskören, för Gud såg att det var gott.

Folkoperans orkester och Mikaeli kammarkör framför musiken precis så sublimt och storslaget som man vill att det ska låta. Folkoperan har satsat på många musiker, något som behövs i den torra akustiken, och det gör susen. Klangen blir fyllig. Och körens klang är tät, renklingande och mäktig. Solisterna är fina och har en underbar kommunikation på scenen, inte minst tack vare Susanna Sterns karisma.

Ärkeänglarna skojar till det hela ibland, går ur sina roller och berättar om hur Haydn tänkte sig det hela, eller skålar i champagne och dansar loss som riktiga party animals till hyllningskören när de firar hur bra jobbet med skapelsen går.

Eftersom det är Folkoperan med Mellika Melouani som konstnärlig ledare som ligger bakom uppsättningen, måste det också in lite normkritik i det hela. Enligt programbladet vill hon ”skrota skapelsen” som ju är ”starkt normativ” och ersätta den med alternativa kärlekar. Därför tar hon upp på scen människor som delar med sig av sina historier om kärlek som begränsats av tradition, normer, religion, politik och på duken bakom får vi se  homosexuell och lesbisk kärlek.

Men det mest normbrytande som händer på scenen (nu när normkritik blivit norm) och som man nästan ber om ursäkt för i programbladet, är att man också hyllar parförhållandet. Man till och med bjuder på ett riktigt bröllop mellan – håll i er – en man och en kvinna. Det är faktiskt ett riktigt brudpar som blir gift på riktigt, borgerligt, av en vigselförrättare på scen. Det är ju ett härligt publikfriande och underbart grepp och publiken jublar. Den gamla heteronormativa kärleken får alltså vara med ett tag till – och ur skapelsesynpunkt är den ju faktiskt också den enda möjliga. Om vi inte kan lyda guds uppmaning att ”vara fruktsamma och föröka oss” stannar ju skapelsen så att säga av.

Därför skjuter kanske Folkoperan lite bredvid målet när det gäller logiken, men vad gör det? För föreställningen är fylld av glädje, värme och en dos humor, och duger inte det så har man fått njuta av Haydns fullödiga musik. När den klingat av och de medverkande fått sina blommor på scen väntar ytterligare brölloppsfestligheter i foajen. Ett kul och överraskande grepp! Man går därifrån med ett stort leende på läpparna.

Titel: Hugh och Nancys många världar.
Manus: Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne.
Regi: Lars Rudolfsson
Musik: Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander
Medverkande: Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Magnus Roosmann
m fl.
Scen: Elverket, Dramaten, Stockholm

Hugh och Nancys många världar – mycket finns på plats, ändå lyfter den
inte riktigt

Alla de här misslyckade äktenskapen mellan amerikanska hemmafruar i
högklackat och dammvippa och överintellektuella män i hornbågade
glasögon är ett ämne som aldrig tycks upphöra att fascinera. Här
tolkas det på nytt i musikalen Hugh och Nancys många världar.
Musikalen handlar om matematikern och kvantfysikern Hugh Everett, som
tidigare än någon annan lanserade teorin om parallella universa, om
frun Nancy som trippar omkring i nylagt hår och torkar köksbord, och
om deras två barn, Mark och Liz.

I pjäsen får vi följa Hughs och Nancys äktenskap där Hugh ständigt är
försjunken i sina teorier medan Nancy drömmer om en annan, mer jämlik
värld där också hon får existera. Och så barnen, som pappa gravt
försummar. Genom hela pjäsen går temat om de parallella världarna som
en röd tråd, både universellt och konkret. Kan man någonsin mötas
människa mot människa? Det verkar omöjligt. Men vips hittar Nancy en
dubblett av sig själv i sitt eget hus (i Vanna Rosenbergs gestaltning)
och hon får en bundsförvant. Som en fond ligger det kalla kriget och
hotet från atombomben med en tydlig flirt till dr Strangelove.

Det är ett ambitiöst projekt, nästan tre timmar långt inklusive paus.
Skådespeleriet är suveränt, och även sången. Att Vanna Rosenberg är en
proffsig skådespelerska vet vi, men att hon även är en så fin
sångerska var en positiv överraskning i alla fall för mig. Och j—ar
vilken dynamit som Emma Broomé levererar i rollen som utagerande
tonårsdotter! Musiken är snygg och svalt jazzig. Scenografin är
genial: I en roterbar tredimensionell stålkub har olika interiörer
från familjens villa byggts upp i stilsäkert sjuttiotal och som byts
ut med en enkel vridning.

Ändå lyfter den inte riktigt. En anledning är musiken, som
fungerar fint som stämningsförmedlare men som blir mindre intressant i själva sångnumren. Men den största anledningen ligger i ett svagt manus.
Pjäsen är alldeles för lång och pratig och verkar inte heller riktigt
veta vad den vill ha sagt. Att det var synd om hemmafruarna i 50- och
70-talets USA visste vi redan och det förstod vi också av pjäsens
första scen. För att temat ska kännas relevant i Sverige 2019 måste
man nog dra ut tankespåren en bit till. Det hade man nog faktiskt
också kunnat göra genom att utveckla idéerna om de parallella
världarna på ett intressantare sätt. Och även genom att ta ut svängarna mer med både humorn och tragiken som ligger latent i föreställningen och bara tycks vänta på att få spricka ut.  

Så även om mycket som sagt finns på plats, får föreställningen i brist på bra manus och musikaliska höjdpunkter ändå ingen riktig toppnotering denna gång.