Blåsarsymfonikerna:
Clara Schumann 200 år på Musikaliska Akademien, Stockholm
21 september 2019
Medverkande
Terés Löf, piano
Blåsarsymfonikerna
Dirigent: Cahtrine Winnes
Iscensättning: Konstmusiksystrar
Kostymdesign och scenografi: Sera Cederberg
Konferencierer: Kajsa Magnarsson och Anna Jakobsson
Programmet:
Clara Schumann
O Lust, o Lust, vom Berg ein Lied ur Sechs Lieder aus Jucunde op.23 nr.6 (1853)
Ballade nr.4 i D-moll och Toccatina nr.1 i A-moll ur Soirées Musicales op.6
Pianokonsert i A-moll op.7 (1833–36)
Robert Schumann
Träumerei ur Kinderszenen op.15 nr.7 (1838)
Olav Berg
In Brief (2006)
Catharina Backman, Ylva Fred, Madeleine Jonsson Gille, Kajsa Magnarson, Alexandra Nilsson, Kajsa Magnarson
Är jag den enda?
Johannes Brahms
Akademisk Festouvertyr i C-moll op.80 (1880)
Härligt 200-årskalas med Musikaliska Akademien och Clara Schumann
När musikaliska Akademien fyller 200 år passar man på att fira det med att uppmärksamma årsbarnet tillika akademiledamoten Clara Schumanns konstnärskap. Firandet görs också i samarbete med nätverket Konstmusiksystrar, som jobbar för en jämställd scen i musiklivet. Fem kvinnor i nätverket har fått ett beställningsverk från Kulturrådet att tillsammans komponera ett stycke med inspiration av Clara Schumanns pianokonsert, vilket uruppfördes på konserten.
Konserten föregicks av ett samtal med tonsättarna på temat om geniet, det som av hävd är manligt kodat. Utgångspunkten var det forna underbarnet Clara Schumanns dagboksanteckningar där hon många år senare som maka och mor skriver:
”Jag trodde en gång att jag var besatt av kreativ talang men jag har gett upp tanken. En kvinna ska inte komponera – det har aldrig funnits någon som kunnat det. Skulle jag vara den enda?
Genom sin komposition vill Konstmusiksystrarna bevisa att Clara hade fel, att de finns och har funnits många kvinnor som komponerar – och kanske också krossa myten om det ensamma (manliga) geniet som förutsättning för kreativt skapande.
På repertoaren står förutom Clara Schumanns pianokonsert och nätverkets stycke ”Är jag den enda?” bland annat maken Roberts ”Träumerei” ur Kinderszenen och parets gode vän Johannes Brahms akademiska festouvertyr. Blåsarsymfonikerna framför verken under ledning av norska dirigenten Cathrine Winnes. Pianosolist var konsertpianisten Terés Löf. Solocellist i pianokonsertens andra sats var Christina Wirdegren.
Konserten gick alltså i kvinnligt tecken, något man egentligen skulle vilja slippa notera som speciellt anmärkningsvärt. Och om det nu händelsevis fanns någon i publiken som i smyg var tveksam till det hele så måste hen ha blivit omvänd under konsertens gång. Den fantastiska Cathrine Winnes hade blåsarsymfonikerna i ett perfekt grepp, fast, tydligt men ändå lekande lustfyllt. Terés Löf spelade Clara Schumanns pianokonsert med en härlig passion; fritt, ledigt men med precision och styrka. Befriande också att hon uppträdde så chosefritt, i en bekväm och redig långklänning och utan obekväma klackskor som jag antar gjorde att hon kunde koncentrera sig helhjärtat på spelandet.
Efter pausen var det dags för uruppförandet. Och hur var nu det? Jo, intressant, absolut! Rent musikaliskt vet jag inte hur det talade med Clara Schumanns kompositioner, men stycket innehöll allt från eteriskt xylofonspel, taktfasta, suggestiva stötar som från en mekanisk maskinpark eller kulspruteknatter, massiva ljudkaskader och sublima solistpassager där kontrabasen som enda stråkinstrument utgjorde det dova tongolvet. Och mycket mer. Som ljudupplevelse är stycket utan tvivel ett mycket högkvalitativt sådant i den nutida paletten – vilket visar att samarbete fungerar. Samtidigt blir det för mig helt ärligt inget annat än en spännande ljudmatta eftersom kompositionen underkastar sig de modernistiska lagarna som fortfarande gäller i skrået och som förkastar allt som är för melodiskt och intagande. Kanske skulle det vara befriande för kvinnliga kompositörer att göra upp med den här kvävande modernismen som ju faktiskt föraktade ”kvinnliga värden” och göra något eget på riktigt, kanske till och med genom att – hemska tanke – ta sig ur återvändsgränden och ta fasta på ett par punkter i backspegeln?
Om man vill blicka tillbaka på Clara Schumanns tonsättarskap, är det också viktigt att veta att hon skrev sin pianokonsert som hon har blivit mest berömd för, när hon endast var mellan 13 och 17 år. Så oavsett kvaliteten på detta verk hör man att hon mognat mycket som tonsättare i stycken hon skrev senare, exempelvis i hennes pianotrios. Så om ett syfte med konserten var att visa upp hennes konstnärskap hade det varit roligt att få höra mer också av hennes senare verk.
Men nog med petitesser. 200-årsfesten var en fantastisk upplevelse med vacker, passionerad och spännande musik framförd av av en blåsarsymfoniker i toppform, fina solister och en cool, snygg, karismatisk och professionell dirigent. (Jag vet att ingen man skulle bli bedömd på det sättet men det är vad alla sitter och tänker så varför inte skriva det.) Bra gjort! Synd att ni missade detta, alla ni ungdomar under 80, för det var väl där ungefär som medelåldern på publiken låg.