Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Under the Tree – ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut

by

Under the Tree
Betyg 3
Premiär 1 juni 2018
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurdsson

Det är inte farligt att bråka, men med grannar utan gränser accelererar bråket lätt och galenskapen tar vid.

En film som börjar med en separation mellan Atli och Agnes, där ingen vilja till förståelse finns och där hon tolkar allt till det värsta.

Inte så konstigt kanske efter att ha kommit på sin man tittande på gamla sexfilmer med hans tidigare flickvän. När hon kastar ut honom blir han tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Provocerad av Agnes hårda linje att han inte skall få träffa sin dotter gör han misstag och han kämpar hårt för att få delad vårdnad om sin dotter.

Hos föräldrarna råder ingen harmoni och man ligger i fejd med grannen om det träd som växt sig allt för stort och skuggar grannens altan.

Det som börjar med ett träd utvecklas till anklagelser och okväden. Husdjur som försvinner och ett hat utan alla proportioner. Här är det kvinnorna som styr och männen som faller undan.

Två deprimerande historier i en film kan bli för mycket. I den här filmen finns bara problem och oförsonlighet med ett undantag. Ett försoningsbrev om dottern Ása. Visst är filmen realistisk och mustig och i början skrattar man åt kvinnornas påhitt för att störa varandra men sedan blir det bara tragiskt.
Skall man gå och se den här filmen bör man vara helt okänslig och gilla svart humor. Fotot är gråbeige vardag. Edda Björgvinsdóttir personifierar en äldre kvinna som har förlorat alla känslor utom bitterhet och hat kombinerat med sorg och vindrickande.

Ett skickligt framställt porträtt av en människa som har tappat allt. Ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut.

Filmrecension: Recension av I Feel Pretty – Det var länge sedan jag hade så roligt på bio

by

I Feel Pretty
Betyg 4
Svensk premiär 25 maj 2018
Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio. Jag skrattade från början till slut. Igenkännandets glädje med en liten grimas åt mig själv. Varför skall det vara så att vi kvinnor hela tiden iakttager oss själva? Visst kan man tycka att det är ett unket tema, det där att tjejer alltid måste vara snygga. Men i verkligheten finns ju idealen kvar och vi matas med dem ständigt.

Renee (Amy Schumer) arbetar för ett glamoröst kosmetikaföretag i New York. En vanlig tjej som känner sig lite trist och tjock med bristande självförtroende. Tills den dag olyckan händer på gymmet och hon slår i huvudet. När hon vaknar har hon blivit vacker och smal i sina egna ögon. Med ny syn på sig själv öppnar sig plötsligt värden för henne. Att omvärlden inte ser någon skillnad är inget hon inser. Helt plötsligt upplever hon allt det där hon tror vackra flickor gör. Med ett självförtroende på topp tar hon för sig av allt. Filmen innehåller många sköna scener och Amy Schumers energi och utstrålning gör att filmen håller tempot.

På gymmet då cykeln knakar och passet med soulcycle är som ett frälsningsmöte där ledaren hetsar alla för att miraklet ska ske.
Och scenen när gymmets receptionist Sasheer Zamata iakttar Amy när hon vaknar efter att ha slagit huvudet. Hennes minspel är värt hela filmen. När hon tror att killen i kön vill ha hennes telefonnummer fast han pratar om könumret eller att alla busvisslingar gäller henne.
När hon utmanar ett gäng skönheter i en bikinitävling medan den stackars killen på första dejten försöker få henne att avstå för att hon inte skall bli utbuad.

Många bra skådespelare är med. Rory Scovel som pojkvännen Ethan måste man bara älska. Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) är de jordnära väninnorna.

Familjen LeClaire med det kända skönhetsmärket består av Lily (Lauren Hutton), Avery (Michelle Wiliams) och Grant (Tom Hopper). Michelle Williams som en skruvad barbiedocka med talproblem. Amy Schumer är allt i ett, narcissistisk och helt utan självinsikt tar hon alla med storm.

En historia som driver med utseende , kroppsideal och relationer kan lätt bli banal och lite elak. Men här skrattar man lika mycket åt sina egna värderingar som åt Renees.

För visst blir vi alla påverkade av det ständiga flödet av rapporter om lyckade vackra människor med lysande karriärer. Dessutom är filmens sensmoral att självförtroendet och möjligheterna kommer inifrån och att utseendet inte spelar roll. Vem som nu kommer att tro på det?

Filmrecension: Anders, jag och hans 23 andra kvinnor – En varm och äkta film

by

Foto: Folkets Bio

Anders, jag och hans 23 andra kvinnor
Betyg 4
Premiär den 25 maj 2018
Regi Nahid Persson

Ett porträtt av en man som tror att han gör många lyckliga, nästan som en samhällstjänst. En man som lite generat men mest stolt berättar om alla sina flickvänner.
En drömman för många kvinnor och man hittar honom på Tinder. När han möter Nahid faller hon liksom alla övriga kvinnor för den stilige, charmige tennisspelaren. Visserligen inte särskilt intellektuell men vid 50 står det ju inte någon kö av felfria män framför henne. Hon blir förälskad och är lycklig tills hon upptäcker hans sida på facebook med många hjärtan. Vid konfrontation erkänner han att han har fler flickvänner, faktiskt 23 stycken till. Men Nahid tror likt många kvinnor i historien att hon skall kunna ändra honom. De blir ett par.

Hon, dokumentärfilmaren Nahid Persson, som har gjort många filmer. Oförglömliga skildringar som med klarsyn och sanning men också värme visar verkligheten. Han, professionelle tennisspelaren Anders Rosén, som alltid vill vara kvinnor till lags. Han anpassar sig efter vad han tror är omgivningens förväntningar på honom. Med en alltid packad väska är han van att dra när kraven blir för stora. Naturligtvis blir det komplicerat.

Nahid har gjort en film som man skrattar åt i början men som blir ett porträtt av en tragisk person som lever genom att anpassa sig. Om man alltid lever efter andras förväntningar,
eller det man tror är andras förväntningar blir personligheten utslätad. Filmen visar tydligt att det är svårt för Anders att vara den han är. Eller snarare att vara den person som
Nahid förväntar sig att han skall vara. Även om han själv ibland blir grundligt trött på sitt sätt att leva är det svårt att ändra.
Från början handlar filmen mer om Anders andra kvinnor men historien utvecklas till att belysa Nahids och Anders relation. Det är en film utan bitterhet trots att Nahid blir sviken.

Nahids sätt att filma med en direkt introduktion till handlingen gör filmen intressant. Hennes mod att visa sin sårbarhet framför kameran måste beundras. Det är starkt av Nahid att visa sin förälskelse och sin dröm att Anders skall ändras. Hon tycker ju om honom och hon tycker ju synd om honom. Att hon gör ett kärleksfullt porträtt av Anders gör att upplevelsen av filmen blir en helt annan än den sensation som filmens titel förmedlar. En varm och äkta film.

Nahid Persson kom till Sverige 1979 efter iranska revolutionen. Hon har gjort dokumentärer ända sedan 1994 och fått många priser. Bland de mest kända filmerna är: I livets slutskede 2002, Prostitution bakom slöjan 2004, Fyra fruar och en man 2007 samt Drottningen och jag 2009.

Teaterrecension : Äga rum – en dröm om framtiden

by

Äga rum
Manus: Karin Bjurström och Elin Almén efter tolv tjejers berättelser
Regi: Karin Bjurström
Scenografi o kostym: Frej Wells
Premiär på Arena Satelliten Sollentuna den 18 maj 2018

Teater Norras första projekt för ungdomar är en pjäs skapad efter 12 tjejers berättelse om livet som ung och drömmen om framtiden.

Här handlar det mycket om killar och tjejers roller. Om utseende och förväntningar om hur man skall vara. Om sex och längtan efter kärlek, om attityder och förväntan. Om kaxiga killar i flock som blåser upp sig. Men också tjejer med självförtroende som vågar ta plats.

Även om tonen är tuff och kaxig ibland så är det en föreställning som gör en glad. Så mycket tankar och känslor ger en tro inför framtiden.

Jag tycker det är en härlig föreställning som speglade många frågor. Man skrattar igenkännande till mycket, men blir också lite fundersam över att så mycket är sig likt sen förr. Att så lite har hänt i förhållandet mellan könen. Fortfarande är det killarna som jagar tjejerna. Och man har samma
fördomar om kvinnligt och manligt medan mycket annat blivit öppnare. Kanske framtiden blir bättre?

En härlig ensemble av bara tjejer skapar en värld av olika typer, både killar och tjejer. Alla är bra i sina roller även om man naturligtvis deltar olika mycket.

Den mest tragiska blir den vuxna grannen, Inger Nilsson som naturligtvis får dras med alla vuxnas problem. Och lärarinnan som offrade sin dröm om en advokatkarriär för att serva sin pojkvän som sedan blev advokat. Samt den något jobbiga gympaledaren som dyker upp i olika sammanhang. Jämfört med dem så tror man att de här starka unga tjejerna kommer att få en bättre framtid.

Som vuxen känner man att ungdomarna har mycket energi och kraft och när hela ensemblen springer ut i det fria så blir det en perfekt avslutning på en dynamisk och roande föreställning.

Koreografi: Stina O´Connell
Ljusdesign: Philip Öhlund
Ljustekniker: William Sidfäldt
Ljud: Dante Wiechel

Foto: Hermine Werner

Filmrecension: M – En värmande film om kärlek och dess kraft

by

M
Betyg 4
Svensk premiär 11 maj 2018
Regissör Sara Forestier

M är en värmande film om kärlek och dess kraft.

Om ögon kan tala så berättar Lilas (Sara Forestier) ögon en hel historia medan munnen knappt uttalar ett enda ord. Eftersom hon stammar och blir mobbad för det har hon tystnat och skriver ner sina meddelanden istället för att tala. När hon träffar tuffingen Mohamed som kallas Mo (Redouanne Harjane) blir hon tvungen att tala. Han kastar hennes block och penna och tvingar henne att säga något. Tillsammans blir de ett par och han uppmuntrar henne att våga. Så gör också hennes lärare (Nicolas Vaude) som med fransk kärlek till litteraturen prisar hennes dikter. Det gör att hon börjar tala. Visserligen stammande och hackigt men hon utvecklas.

Men ju mer hon utvecklas desto svårare blir deras förhållande. Tuffingen från förorten som försörjer sig på illegal bilracing vågar inte berätta sin hemlighet för henne. En hemlighet som han skäms för och som skapar stora problem för honom.

Filmen utspelar sig i den sociala otryggheten i förorten. Ett parallellt samhälle till det etablerade samhället. Båda kommer från trasiga hem och de lutar sig mot varandra likt utbrända hus lutar sig mot varandra. Men även i den miljön finns fina värden. Hon skriver fantastiska dikter och han bakar perfekta macarones.

Sara Forestier är fransyska men född i Köpenhamn och har medverkat som skådespelare i många filmer. Nu regisserar hon sin första långfilm och spelar själv huvudrollen. I den här känsliga rollen lyckas hon förmedla Lilas osäkerhet men också styrka. Hon är självlysande. Redouanne Harjanes Mo förmedlar sin smärta genom mer våldsamma utfall.

Nicolas Vaudes glödande lärare känns väldigt fransk och entusiastisk. En sådan lärare behöver varje förortsskola.

Det är en känslig film och man hoppas att det går bra för paret. Det är också en socialrealistisk film som visar det franska klassamhället. Att båda kommer från invandrarfamiljer och att båda kommer från familjer med låg social status. Den visar att livet inte är lätt men att de handikapp man bär på kan övervinnas. Och kanske kan problem och brist på kärlek i barndom övervinnas. En hoppfull film trots sociala problem.