Birgitta Komaki

Corpus Christi
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2020
Regi Jan Komasa

Daniel, en 20-åring med kriminell bakgrund, sitter på ungdomsanstalt med ett hårdfört gäng andra unga män. Han drömmer om att bli präst men vet att det är omöjligt att komma in på prästakademin på grund av hans bakgrund. När han skickas till ett sågverk efter frigivningen hamnar han stället i en kyrka. Genom några förflugna ord råkar han bli prästvikarie och är helt plötsligt fader Thomaz . Daniel lär sig snabbt och han växer in i sin roll genom att studera sin omgivning. Han kombinerar sin andliga och världsliga roll likt en frikyrkopastor. Samtidigt som han leder församlingen med stora utspel har han kvar sin ungdomliga gränslöshet. I sina försök att göra gott agerar han för att lösa den stora sprickan som blivit i församlingen efter en svår olycka.

I det djupt religiösa Polen spelar kyrkan en stor roll och prästen är en nyckelperson. Filmen är inspirerad av verkliga händelser i Polen med falska präster. Utan att vara en religiös film visar den här filmen religionens stora betydelse både andligt men också som maktfaktor i samhället . Den belyser kyrkans centrala roll långt från det sekulariserade svenska samhället.

Bartosz Bielenia är ingen charmig huvudrollsinnehavare. Med intensiv blick och stort allvar är hans snaggade pojkpräst upptagen av sina sakrala uppgifter. Men han är också upptagen av rädslan att bli upptäckt och avslöjad. Samtidigt som viljan finns att göra gott och att tjäna Gud och mänskligheten, så vet han att han inte har någon grund att stå på. Att han aldrig kommer att kunna bli den fader Thomaz han utger sig för att vara. Kanske därav hans konstant sorgsna blick?

Filmen skildrar en ung människas kamp mellan ont och gott i ett samhällssystem där han redan har fått sin plats.
Ett intensivt sökande efter en frälsning som kan öppna andra vägar i livet.

En stark film som visar både individens utveckling och samhällets normer.

Sanningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 mars 2020
Regi Hirokazu Kore-eda

Ett franskt-japanskt relationsdrama med en primadonna i huvudrollen. En av Frankrikes största primadonnor – Catherine Deneuve.

När den berömda divan Fabienne (Catherine Deneuve) skall ge ut sina memoarer från ett långt liv som skådespelare kommer dottern Lumirs (Juliette Binoche) hem från New York. Med sig har hon maken (Ethan Hawke), även han skådespelare, och en liten dotter. Fabienne filmar ännu och hon har ingen avsikt att släppa greppet. Hon bevakar noga sin plats och förväntar sig den uppskattning hon alltid har fått som skådespelare. Lumirs ifrågasätter deras relation som mor och dotter. Hon ifrågasätter också bilden av sin barndom som hennes mor beskrivit i memoarerna.

Vad är sanning och vad är lögn? För Fabienne hade vardagslivet ingen betydelse. Hon var kanske en dålig mor och vän men det viktigaste var att hon var en bra skådespelare. Även nu blir hennes memoarer lika mycket teater som sanning. Symboliskt nog är sciensfiction filmen hon nu spelar in, historien om en mor som bosatt sig i rymden och bara återvänder vart 7:e år. Uppgörelsen mellan Fabienne och Lumir är som tagen ur en pjäs.
Catherine Deneuve gör här sitt livs roll och hon syns njuta av den. Likheten med berömmelsen i hennes eget liv är symptomatiskt och hon är sin diva. Hennes ofta lite återhållna energilösa spelstil ersätts här av en vitalitet som hedrar henne. Hon blommar ut och det var länge sedan jag såg henne så bra. Juliette Binoche lämnar stort utrymme till stjärnan och Ethan Hawke är underhållande Sidekick.

Regissören Hirokazu Kore-eda har gjort många kända filmer om familjerelationer. Hans senaste film Shoplifters, om en fiktiv familjs relationer fick mycket uppmärksamhet.
Även om historien inte känns nyskapande så är filmen gjord med mycket poesi och fingertoppskänsla. En blandning av franska poesi och japansk regi lyfter filmen och Catherine Deneuve är en njutning.

Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Regi Moa Gammel

En krystad detektivhistoria utan spänning eller igenkännande.

I filmen Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet har tiden stannat någonstans på 50-talet. De populära detektivböckerna har filmats förr och lånas fortfarande mycket på biblioteken. Tågrånarens hemlighet kommer nog att hitta sin publik eftersom efterfrågan på spelfilm för barn är stort.

Intrigen är den vanliga från Lassemaja-böckerna. När telefonen ringer på den lilla detektivbyrån är Lasse och Maja alltid redo att rycka ut. De hjälper polismästaren i alla svårlösta fall. I den här historien är handlingen enkel och de vuxna lika enfaldiga som tidigare. Lite moderniserat med en kvinnlig polischef, en färgad fångvaktare och erbjudanden om förstoringsglas med GPS. Men historien känns som mossig 50-talsnostalgi, mer för vuxna än för barn. Barn är barn och många tycker om mysterier men filmen känns väldigt omodern. Det samhälle som detektivbyrån verkar i är 50-talets småstad, där tågen ännu stannade vid de små stationerna och alla visste vem stinsen och polischefen var.

Men jag saknar charmen och sammanhangen i historien.

Synd på fina skådespelare , Tomas Norström, Thmas von Brömssen, Alexej Manvelov, Ulla Skoog med flera som deltar i den här träiga historien. Roligaste rollprestationen har faktiskt autopiloten som styr tåget med jämna mellanrum. Och som vuxen kan jag uppskatta det fina landskapet och att barnen alltid får rätt.

Familjefesten
Betyg 3
Svensk premiär 7 februari 2020
Regi Cédric Kahn

Ingen släktfest utan att konflikter kommer upp till ytan. Här kommer de inte bara upp till ytan utan hela havet stormar.

När Andréas (Catherine Deneuve) skall fira sin 70-årsdag kommer sönerna hem. Vincent (Cedric Kahn) är civilekonom med läkarhustru och två söner i 10-årsåldern och Romain (Vincent Macaigne) är en emotionell fotograf med hälften så gammal flickvän i släptåg. Miljön är fantastisk med ett stort hus och fin prunkande trädgård. Med maten i centrum, ankan som ska trancheras och med barnbarnens inrepeterade pjäs samlas familjen för att festa. Allt skall filmas av sonen Romain som enligt honom själv är berömd skapande fotograf. Det hela artar sig till en trevlig fransk familjemiddag tills Claire (Emmanuelle Bercot) dyker upp efter tre års bortavaro. Naturligtvis blir glädjen stor över återseendet men festen och middagen urartar snart. Claire varvar sina utbrott av moderskärlek för sin övergivna dottern med våldsamma angrepp på allt och alla. Dessutom äger Claire en stor andel av huset som hon inte fått betalt för och nu vill hon sälja huset.

Cathrine Deneve är matriarken som tröstar och förstår, slätar över och jämkar. Hon bara finns där utan att ta stor plats. Jag älskar när hon försöker klämma fast grillen med händerna på bilen som Romain kvaddat. Hon lämnar stor plats för övriga skådespelare och Emmanuelle Bercot är den som allt snurrar kring. Hon gör Claire till den mest instabila, provocerande och gränslösa familjemedlem man kan tänka sig. Och då är det ändå en intensiv familj med skämt och retsamma samtal som urartar i gräl och där stämningen skiftar snabbt.

Den här filmen har mycket av allt. Lite för mycket för två timmars film men den är underhållande. Jag har inte tråkigt en sekund men efteråt känner man sig ganska övermätt. Det ständiga skeendet och snabba intensiteten , liksom orden som flödar snabbt gör att man skulle vilja stoppa för att smälta allt. Emmanuelle Bercot gör en fantastisk prestation och henne vill jag gärna se mer av. En dramatisk och komisk historia som kunde vara sann.