Mats Hallberg

Scenkonstgalan – Snygg och seriös kärleksbombning

28 november, 2015 by Mats Hallberg

2013 gjorde Scenkonstguiden en halvintern julfest på båten Rio Rio. 2014 blev det gala med prisutdelningar på Brewhouse i Gårda. I år slog man på stort genom att boka in sig på Stora Teatern i Göteborg den 27 november 2015. Om denna utveckling berättade ansvariga trion, samtidigt som de gycklade på temat att hos AF definiera sina yrken. De flesta på galan var snofsigt klädda och påtagligt på partyhumör. För ordningens skull ska noteras att nämnda platser är belägna i Sveriges andra största stad, av den anledningen att Scenkonstguiden ges ut i just Göteborg. Scenkonstguiden och Teater Nu arrangerar galan. Jag nappade på inbjudan, vilket jag inte ögonblick ångrade. Från scen flödade värmen och i salongen med drygt åttio procent beläggning haglade skratten. Vi garvade inte bara, ibland infann sig en andaktfull stämning. Då var det knäpptyst i den fina gamla teatern, vilket inträffade vid flera tal och när Spin gav prov på dans/ rörelse med och utan funktionshinder.

Likt en reporter frågade jag i pausen om hur juryn gått till väga, en jury bestående av scenkonstnärer och Scenkonstguiden. Man hade nominerat tre kvalificerade i åtta kategorier. Vad som premierats var extraordinära prestationer som förtjänar mer uppmärksamhet, vilket innebär att publiksuccéer och institutionsteatrar ofta fått stryka på foten. Pristagarna vinner ära och berömmelse, i praktiken en gatsten och möjligheten att hålla fyndigt tacktal. Och sedan blir utmärkelsen något att ha med i sitt CV. Juryn har främst sonderat bland uppsättningar i Västsverige, men också inkluderat sådant som skett utanför närområdet. Tre av de nominerade produktionerna har jag bedömt med översvallande formuleringar. Syftar på Ingenbarnsland, Slå pattarna i taket och Mens. Här kan skönjas en tydlig inriktning. Anmärkningsvärda ”framfusiga” kvinnor dominerade galan. En av vinnarna proklamerade följdriktigt ”Krossa humorpatriarkatet”.

Kvällens konferencier var komikern och sångerskan Josefin Johansson. Hennes uppenbarelse var nästan bara för mycket. Men det kantrade aldrig, även om hon var medveten om risken. Publiken älskade den rödhåriga kvinnan vars tonfall och verbala uttryck påminde om Anna Mannheimer. Hon drog görrolig anekdot om medverkan i Så ska det låta, fick oss att applådera extra mycket och ledde på ett oförglömligt sätt en variant av karaoke. Hon fick oss att ta i med hela kroppen oavsett om det rörde sig om Lena Ph, Maggio eller svulstige Körberg. Mycket roligt hade vi! När konferenciern sjöng strålande eller sa något lustigt ägde smålänningen scen. Till sin hjälp hade hon ljudkonstnären Amina Hocine, vars dova läckra electronica fylld med beats jag hört flera gånger på Folkteatern.
Emellan prisutdelningarnas två akter bjöds på en hel del öron- och ögongodis. Minns bäst Göteborgs indiekör och ett spektakulärt estetiskt nummer med neonlysande ringar. Kvinnan som utförde detta nummer var helt fantastisk, matchade tävlande i rytmisk gymnastik. Prisutdelarna – tillika jurymedlemmar – framförde antingen berörande texter, estradpoesi, tänkvärda sketcher eller gjorde något koreografiskt. Unge Gustaf Jönsson hemmahörande på Göteborgs Operan gav en avancerad dansuppvisning till musik av Nina Simone. På sitt sätt lika oslagbar som den omnämnde cirkusaktiga artisten med ringar var Åsa Gustafsson. När hon och Teater Tamauer prisades för Mens begick hon ett lustmord på bredbenta skäggiga hamngubbar på grov lokal dialekt. Det var en hejdlöst roligt och fenomenalt bra monolog, om vilken stor sak det hade varit om männen skulle vara de som hade månatliga blödningar. Hände mycket mer i en uppsluppen nästan extatisk anda som inte får plats att kommentera här. Efter att de de offentliggjorda priskategorierna hade haft sina respektive ceremonier visades en snutt av Sven Klangs kvintett. Tog ett tag innan polletten ramlade ner hos mig. Blev så himla glad när några exepel från Henric Holmbergs härligt brokiga meritförteckning lästes upp, från Tältprojektet till Ordverkstaden. Iförd mössa och rock stegade han fram för att mycket välförtjant bli tilldelad galans hederspris. Istället för traditionellt tacktal deklamerade han en kort dikt. När hans namn tillkännagavs reste jag mig i likhet med de flesta direkt ur fåtöljen för att hylla en värdig pristagare.

Pristagare: Spot on ( sätter fingret rakt på verkligheten) = Unveil med Die Bühne
Formförnyare (ger oss nya tankar och nya rum) = Stand up yours – din feministiska stand up – klubb
Sinnesorgasm (får våra känselspröt att explodera) = Mat, Mata, Matas – MOLD
Katharsis (känslostormar som förlöser) = Constellations – GEST Gothenburg English Studio Theatre
Brott (de som brottar ner normen) = Mens – Teater Tamauer
Politiska (välbehövliga käftsmällar) = Troll i utkanten av samhället – Regionteater Väst
Magi (får oss att tappa tid och rum) = Rörelsen får aldrig rynkor – Elin Hermansson
Slowfood ( näringsrikt långkok som får oss att växa) = A particular art of survival -Ami Skånberg Dahlstedt
Hederpris = Henric Holmberg

Tankar om John Holms riktiga comeback på scen

22 november, 2015 by Mats Hallberg

Jag har många gånger besökt Landvetter. Mamma är härifrån, hennes föräldrar och bror bodde livet ut i samhället. Men jag har aldrig tidigare åkt buss dit en isande kall mörk fredagkväll, för att sista biten leta mig fram till krogen Hemma hos. Men när jag genom Lars Nyhlin får nys om att John Holm ska spela två mil utanför Göteborg tvekar jag inte. En kusin hjälper mig att beställa biljett. Väl på plats berättar en av ägarna, när jag frågar hur det gick till att ”fånga in” Holm, att hon erbjöds denne ikon som ersättning för en artist som hade bokat av. Vi var en exklusiv krets på cirka hundra personer som hade betalt en relativt hög entré. Folk var stimmiga! De flesta satt vid långbord som matgäster. Bland kännare och oss andra intresserade kunde en påtaglig förväntan skönjas. En av kännarna råkar jobba på min arbetsplats. I bilen hem sa han ”vad är sextiofem minuters försening när en har väntat i fyrtio år.” Mitt humör sänktes i alla fall en smula av den försening som blev, vars orsak inte fick någon förklaring.

Har under dagen lyssnat på Spotify för att korrekt kunna redovisa låtlistan, vilket jag inte klarade av hela vägen. I mitt sökande inställer sig en fråga till mig själv. Varför har jag under årens lopp, inte mer lyssnat på denna unika artists musik? Förvånas inte direkt över hur välproducerade skivorna är (de första plattorna producerades av Anders Burman på Metronome), men jag blir häpen över hur mångsidig den ljusskygge Holm varit. Han växlar emellan boogierock och visprogg, lössläppt fusion och stompigt saxriff, countrystuk och syntslingor. Mest lägger man märke till det ömsom nakna, ömsom luftiga soundet med kvidande frustande gitarr. Utan att vara överlastade rymmer hans sparsmakade kollektion ett överdåd av gitarrsolon. När jag forskar i vilka som spelat hittar jag bekantingar som Kenny Håkansson, Roffe Wikström och i ett senare skede Lasse Englund jämte Staffan Astner. Live i Landvetter var det Peter Bryngelsson som hade tilldelats den ansvarsfulla rollen att leverera angenäma ackord.

Till sitt förfogande hade han både elslide och vad han kallade en monsterdobro. Efter konserten får jag en pratstund med Bryngelsson, vars Urban Turban jag såg i Göteborg på 90-talet. Denna lärda man som på sistone skrivit böcker om Peter Green och om tystnader, betonar hur vanligt det är att fel människor tillskrivs olika bedrifter. Och för honom är gitarrbyggaren Arne Arvidssons bedrifter helt avgörande. Utan denne för mig totala doldis hade inte ett par av Holms skivor låtit så bra som de gör. Rubriken är förresten också präglad av mitt samtal med Bryngelsson.

Efter en mjukstart med sonen Axel Holm, tar nämnde Bryngelsson vid. Han gör en både fascinerande och knepig instrumentalversion av Enskilt rum på Sabbatsberg. Sedan passar han på att berätta lite allt möjligt. Sa att han och John på 70-talet tillhörde olika musikaliska familjer, vilket vi vet som förnkippar honom med Ragnarök och andra storvulna band. Han spelade emellertid gärna Johns vinylskivor. Och för fyra år sedan upptäckte han att de bodde i samma småländska by, i samma by som Eddie Meduza råkar vara uppväxt. Hur som helst träffades de två, pratade ofta om trädgårdsskötsel. Till slut började de repa. Kan inte låta bli att nämna att läraren och gitarristen Bryngelsson gjorde reklam för de stjärnhimlar som kan skådas i hans kära Älmeboda. I de första låtarna deframför får de sällskap av Axel på munspel. Innan det riktigt tänder till hörs Maria många mil härifrån och Om den blå himlen. Därefter följer en up tempo – låt där John sjunger om att vi lever i en hård värld. Ljudet är tyvärr ganska murrigt. Sedan fyrar man av publikfavoriten Den öde stranden, vars klassiska gitarrsolo återskapas av den 61-årige smålänningen.
Vid den hastiga gemomlyssningen av Holms produktion noterar jag vilken stark röst han haft. Detta märks på titlar som Medan dagen tonar upp, Memoria och Allt du har att ge. Bryngelsson påpekar att sångarens röst låter likadan som för fyrtio år sedan, i motsats till exempelvis Pugh. Visst är det förunderligt, men jag besväras av att den inte bär på samma sätt. Fraseringen är inte heller den bästa, vilket ibland medför att han sväljer vissa stavelser. Inte kul att skriva detta, men detta var mitt intryck. På scen kommer Peter med en värderingsfri kommentar: ”John sjunger i så konstiga tonarter.” Mina förväntningar var kanske orimligt högt ställda. Men att rösten bara ibland nådde ut var ett aber. Tror den behöver mer uppbackning i form av fler instrument, för att låtarna bättre ska komma till sin rätt. Nu kändes det stundom lite ofärdigt.

Inför vad som visade sig vara en av kvällens höjdpunkter utbrast den eminente låtskrivaren ”tunga låtar”. Melodin jag syftar på var Får man leva för det. Bryngelsson påstod efteråt att de någonstans spelade fel, liknade det vid att vara ute på bärtur. Tror ingen av oss i publiken märkte något. Vi fick den pregnanta balladen En vanlig dag, Ingen Ingen och givetvis Vid ett fönsterbord mot parken. Sist nämnda låt framfördes på begäran i somras under en slags gala. Bryngelsson delikata gitarrspel var konstant i förgrunden, vare sig han plockade suggestivt eller lirade något som påminde om Deltablues. Vid ett tillfälle tog han chansen att ropa ”Hallå Landvetter, hur mår ni?” Då svarade någon vitsig person ”det känns som vi lyfter.” Extranumret efter en timmas konsert blev en repris på Den öde stranden, denna gång ännu vassare och jag fick gåshud. När den timide Holm gick av scen efter publikens påtagliga bifall, sa han att ”nästa gång ska vi träna in mer material.” Summa summarum en sällsam afton med några odiskutabla toppar. Lite mixed emotions när jag tänker tillbaka på det overkliga jag var med om.

Foto: Peter Birgerstam

A Clockwork Orange på Backa Teater – Starkt skådespeleri i brutal reningsprocess

15 november, 2015 by Mats Hallberg

clockworkbacka450

A Clockwork Orange
Av Anthony Burgess
Regi och bearbetning Tereza Andersson
Översättning Stefan Åkesson
Scenografi och kostym Sven Dahlberg
Musik och ljuddesign Dan Andersson
Dramaturg Stefan Åkesson
Premiär på Backa Teater 14 november 2015

William Golding fick Nobelpriset i litteratur ett år det hade varit mer logiskt att ge priset till Anthony Burgess, en renässansmänniska som personifierade snille och smak. Hans spirituella tevesända samtal med Isaac B Singer fick mig att känna tacksamhet över denne bildade man. För cirka trettio år sedan roades jag av Slutet på världsnyheterna, vars komplicerade romankomstruktion får mig att tänka på, de olika lager som jag märker att regissör Tereza Andersson fogat ihop. Ungdomsinriktade Backa Teater lanserar A clockwork orange som en kulthistoria, vilket nog är korrekt. Omtalad tror jag dystopin främst blev efter den obeagliga filmversionen av Kubrick. Sent 1980-tal föll författaren till föga. Efter väldigt många år av tjat gjorde han en bearbetning för scen, en pjäs om Alex och hans störda gäng fylld med musik.

Trend eller tillfällighet? Hur som haver är detta pjäs nummer fyra av de jag sett under hösten i Göteborg, som har en kvinna i huvudrollen alternativt i de dominerande rollerna.

När vi vandrar i den långa gången fram till den inneslutna kala salongen/ arenan, bär vi med oss sorgen över terrorattackerna i Paris kvällen innan. Kämslan av att onda krafter attackerat vårt livsrum , ges en metaforisk motsvarighet då Ylva Gallons rollfigur riskerar kvävas av jackan som viras runt hennes huvud.( Terrordåden kommenterades efteråt och vid garderoben fanns tända ljus och ett tänkvärt citat.) Självklart undrar jag hur omständigheterna påverkade de som jobbat fram pjäsen, vars premiär blev framflyttad en vecka.

Testosteronstinna hannar är ett uttryck vi känner igen och förstår. Det motsatta könet, bland annat så kallade kickers, saknar också spärrar. Uppsättningen har vänt på kuttingen, inte bara män kan vara aggressiva ooch våldsbenägna. Fyra tjejer i grå träningsoveraller och vita foppatofflor ska genom chockterapi utrustas med såväl impulskontroll som empati.

Pelle Grytt & Ove Wolf agerar igångsättare av den gestaltande terapin, gör publiken till observatörer och som dompterande tvillingar behåller de samma strikta tonläge under dramats hundra minuter. Jag utgår från att produktionsteamet har sammanställt en lärarhandledning, som underlag för disskussion, om norm och undantag angående våldsbrott. Påpekandet är viktigt! Men jag vill applådera teatern på Hisingen för att de vågar vara kontroversiella. Deras mod påminner om det som Ruben Östlund visade i omdebatterade Play. Dock, mycket koncentration krävs för att den unga publiken ska tillgodogöra sig innehållet. I några medvetet teatrala scener, är det tveksamt om ensemblen når fram. De både osäkra och kaxiga intagna, varken kan eller vill övertygande gestalta alla situationer i det manus (Burgess urtext) de blivit påprackade. Vid ett tillfälle är förresten metaperspektivet så raffinerat att även recensenten blir förvirrad.

Jag inser att regissören tänkt noga på rätt avvägning. Hur tillgjort får det bli? Hur mycket dråpliga sekvenser är okej som andningshål i ångestladdad fysisk teater? Ska nämna att min åsikt är att pjäsen borde ha samma åldersgräns som barnförbjudna filmer. Gränsen är nu satt till tretton år, vilket kan vara i yngsta laget. Till saken hör att scenografen Sven Dahlberg knappt har någon rekvisita eller dekor. Vad som finns är i princip fyra stolar, en filmkamera, en storbildsskärm, och en påse tuggummi.

Inledningsvis får vi veta att behandlingsmetoden bygger på konfrontation och provokation. Ni som kan historien vet huruvida metoden att avprogrammera – få de våldsbejakande tonårstjejerna att sluta säga horrorskönt – verkligen fungerar och därmed gör dem redo för världen utanför anstalten.
Denna ledande scen för unga har under sin konstnärlige ledare Mattias Andersson blivit expert på dokumentärt material. I A clockwork orange i form av autentiska våldsbrott som återberättas på video. Den skådespelande kvartetten kvinnor ger röst åt förövarna.

En slutsats är att de gärna gör sig till offer för situationer de befunnit sig i. Ett annat smart grepp är att visa klipp ur Kubricks film, vilket inger avsky hos huvudpersonen (Gallon) medan publiken ges en uppenbarelse. Något som måste beröras som en möjligen försvårande faktor är språket. Av diffusa skäl har Burgess lekt fram slang (så kallad nadsat), vars obegriplighet en undrar hur skoleleverna kommer hantera. Kan handla om att hans framtidsskildring skulle sakna anknytning till specifik tid eller plats, även om berättelsen signalerar engelsk överklass . En annan underlighet är som bekant införlivandet av klassisk musik, vilket har gett upphov till åtskillig huvudbry. För Ylva Gallons karaktär får det konsekvensen, att hon som botad inte klarar av att lyssna på Beethovens nionde symfoni. Ytterligare ett andningshål i uppsättningen: Lutande överkroppen mot en kullvräkt stol sjunger Karin De Frumerie på ett lysande sätt en översättning av Schillers Ode an die freude. Vore tjänstefel att i sammanhanget låta bli att framhålla teaterns mycket duktiga musiker.

Medveten hållning eller slump? Faktum är att de förnämligaste skådespelarna på Backa Teater frapperande ofta är kvinnor. Kvartetten är totalt synkade, samtidigt som de gestaltar olika öden, olika förhållningssätt. Skickligt tar de fram det trasiga i sina karaktärer, hur de begår övergrepp, förnedrar och – som ett led i terapin – blir förnedrade, hur man försöker hitta tillbaka till att bli sociala varelser. Kan förvisso tolkas som naivitet, att Burgess driver tesen att grunden för vår existens är god. Rätt anslag och drivet samspel etableras omgående. Desperation och smärta, överlägsenhet och ursinne gestaltas proffsigt av samtliga. Hade varit intressant att i närbild detaljstudera Isabella Duarte Nilsson, hennes rollfigurs utvecklingskurva. Mest vana vid att porträttera ovan nämnda sinnesstämningar har Ylva Gallon och Emelie Strömberg. Som vore de glupska på att göra utåtagerande individer, ger de publiken minnesvärda prestationer.

Skådespelare
Karin de Frumerie
Isabela Duarte Nilsson
Ylva Gallon
Pelle Grytt
Emelie Strömberg
Ove Wolf

Machinal på Göteborgs Stadsteater: Skickligt ensemblespel i genusinriktad tragedi

25 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Machinal
Av Sophie Treadwell
Översättning Nils Gredeby
Regi Sisela Lindblom
Scenografi och kostym Kajsa Hilton-Brown
Mask Ingela Collin
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen ch Frej Obenius
Koreografi Dag Andersson
Dramaturg Joel Nordström
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 oktober 2015

Ska kanske utfärda en varning. Recensionen kommer stundtals kretsa kring döden. Till att börja med skedde premiären en dag efter det ofattbara rasistdådet på skola i Trollhättan. Personligen sörjer jag en god och kär arbetskamrat som snart begravs.

Machinal (franskt uttal) är baserad på ett mycket omtalat och omskrivet rättsfall från USA. Ruth Snyder blev 1927 den första kvinnan att avrättas i elektriska stolen. Hon erkände att hon och hennes älskare mördat maken, en make som påstod sig ha äganderätten till henne. Journalisten och sedermera dramatikern/ författaren Sophie Treadwell skrev pjäsen efter att följt rättegången. Denna normkritiska historia har kommit att bli en Broadwaysuccé, märk väl utan att ha omstöpts till musikal. Sisela Lindblom har en bakgrund som författare – drog igång den beryktade debatten om handväskor för några år sedan – och van dramaturg. Denna gång basar hon över uppsättningen, är en målmedveten regissör som lyckas väl med att iscensätta en epok och ett sorgligt öde. Ytterligare en betydelsefull post har en kvinna som ansvarig. Kajsa Hilton-Brown har hand om scenografi och kostym. Hon låter vridscenen verkligen gå på högvarv och har lagt mycket möda på tidsenliga kläder och huvudbonader.

Jag går på röda mattan, välkomas av teaterns VD och kan slå mig ner på salongens bästa plats. När ridån går upp kastas vi in i ett storstadspulserande jäktigt kontorslandskap. Sen ankomst påverkar inte chefens inställning till pjäsens huvudroll. Hon får stenografera för vicedirektören (Mats Blomgren) på hans rum. Omgående friar den stresstålige chefen till Ruth. Hon är definitivt inte förälskad, men smickrad över att bli sedd. Efter att ha vädrat sin tvekan inför mamma (Victoria Olmarker), bestämmer hon sig för att en fullvärdig kvinna bör ingå äktenskap. Vidare tryggar hon på så vis försöjningen för sig och sin bittra mamma. Om fadern vet vi intet. Maken försöker kontrollera sin tystlåtna fru , kräver tillgång till hennes kropp.

I en tragikomisk scen på hotellrum under bröllopsresa- en vanligt förekommande ”incident” i psykologiska dramer – blir vi varse att både omständigheterna och Ruths natur omintetgör en lyckad utgång. Ska betonas att männen i Machinal tar sig otillbörliga friheter, ägnar sig åt att antasta det underordnade könet. Ett steg till mot mot undergången är den förlossningspsykos Ruth drabbas av. Caroline Söderströms gestaltning visar att hennes rollfigur är i aktuv behov av hjälp. Hon vägrar foga sig, vill ut ur sin instängda bubbla där hon riskerar att kvävas. Men fram tills hon på lönnkrog sammanstrålar med en gangster (Rasmus Lindgren), förblir längtan oartikulerad. Jag kan inte undgå att jämföra med bioaktuella Ingrid Bergman, vars förverkligande av drömmar var en total kontrast till denna desperata mörderska. Att något fatalt och destruktivt ska inträffa, för någon som personifierar döden i livet, blir alldeles självklart för publiken. Men jag anser att man överbetonat den tidens normer och förtryck, på bekostnad av Ruths leda och trasiga själ.

Jag vill slå ett slag för birollerna och flera oerhört raffinerade scener. Dag Malmberg är både sopgubbe, auktoritär läkare och påstridig advokat. Det är lätt att gilla hans agerande. Praktikanterna Stina Nordberg och Pia Ternström ligger i med bravur för att skildra diverse figurer. Lika positivt blir omdömet om praktikanten Alex Jubell och John Lalér, vars idoga arbetsinsatser är alldeles lysande utförda. Scenerna i kontors- och krogmiljö , som vid ett par tillfällen skiftar till dansnummer, är otroligt rappt utförda. Allt klaffar och synkar perfekt! En bit in i första akten, fick jag ingivelsen att Machinal är utan defekter, ett verk med exakt precision som bara sköljer över åskådarna. Efter hand reviderar jag uppfattningen något. Har problem med att sätta fingret på varför jag också blir konfys. För mig stannade känslan av att ha upplevt något konstigt kvar efteråt. Kan ju vara tecken på att det är en mångbottnad historia vars märkvärdiga människoöde förmår fascinera. Sedan tillkommer förstås den välgörande tematiken kring strukturer och hur långt vi har kvar till målet jämställdhet överallt mellan könen.

Vad anser jag om de fyra som listas överst i det fylliga programmet? Caroline Söderström kommer jag ihåg från Satanisterna, Crime scenes och inte minst Att begära tre systrar. Visst hade jag funderingar på att ha med henne i rubriken. Söderströms bleka hudfärg har inte någon motsvarighet i hennes agerande. Tvärtom, är hon fantastisk på att måla med hela palettens skiftningar. Förtvivlan och vilestyrka, bräcklighet och villrådighet är drag hon är enastående duktig på att ta fram. Dödsskräcken inifrån och ut i finalen är en av de starkaste enskilda bedrifter jag skådat på länge.

Mats Blomgren minns jag från Den perfekta kyssen på Angereds Teater och Vägen hem på Backa teater förutom en del teveroller. Han är precis så avmätt exakt och distanserad som förväntat. Kan sin roll på pricken, men fast jag brukar uppskatta vad han gör, är detta inte någon prestation som påtagligt sticker ut. Rasmus Lindgren, känd från film och teve, gör den farlige kriminelle älskaren. Hans intima scen med Söderström är välspelad och fångar på kornet belägenheten för två vinddrivna existenser. Victoria Olmarker har jag sett mycket av på Stadsteaterns scener. Tidigare i år var hon formidabel i monologen Ingenbarnsland. Hon är inte med mycket i Machinal, fast tidigt in i berättelsen levererar hon en gastkramande uppgörelse med sin dotter, en dotter som nog alltid haft trasslig relation med en missnöjd mamma som inte kan lyssna. Måste avslöja att trots mina lovord, är jag osäker på om detta räcker för att det ska bli succé. Å ena sidan modigt att inte importera någon med stjärnkvaitet, å andra sidan önskar jag mig sådana som Lena Endre och Michael Nyqvist i de bärande rollerna.

Skådespelare
Mats Blomgren, Alex Jubell, John Lalér, Rasmus Lindgren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Victoria Olmarker, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Caroline Söderström och Pia Ternström
Statister
Johanna Lundaahl och Maja Mogren

Trailer för Machinal from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

Revisorn? på Folkteatern i Göteborg – Faller ibland mellan stolarna

19 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Revisorn?
fritt efter Nikolaj Gogol
Premiär på Folkteatern i Göteborg den 17 oktober 2015

Siktet är inställt på kommunala skandaler, sådana som uppdagats i den stad där jag jobbar. (Kan som kuriosa berätta att jag intervjuat en person som än så länge är ordförande i en betydande kommunsyrelse och en prisad reporter på Svt vars uppgift blev att bland annat granska förhållanden i just denna kommun.) Samtidigt är ambitionen hos dramaturg Magnus Lindman och regissör Frida Röhl, att göra en genomlysning av klassamhället, tillika av allt fiffel som är knutet till hanteringen av pengar. Vad kan då vara mer tacksamt än att utgå från den geniala intrigen i Gogols pjäs från 1836? För att rättfärdiga sin otrogna hållning visavi originalet, hävdar upphovsmakarna att tradera på latin betyder både att förmedla och att förråda. För att verkligen accentuera budskapet om fjäsk kontra människovärde, tjänster och gentjänster; har man tagit ytterligare källor i anspråk. I programbladet publiceras en text av Nina Björk, medan det i föreställningen duggar tätt med citat från olika källor. Inte bara popis-ekonomen Thomas Piketty, utan också hans kritiker Johan Norberg samt Karl Marx, Predikaren och Granskningskommissionen tillsatt av Göteborgs Stad plus en specialskriven monolog av nämnde Lindman.

För fyra år sedan såg jag Stockholms stadsteaters uppsättning med Ingvar Hirdvall, en uppsättning jag tyckte om fast den inte tillförde ny kunskap. I helgen hade en frigrupp i Stockhomområdet premiär på en version, vars likheter med stadsteaterns produktion nog är lätträknade. I Folkteaterns dråpliga drama är det inte mycket ryskt ursprung kvar. Kvar är några ryskklingande namn, bedragarnas kläder + huvudbonader och de avsiktligt överspända känslosvallen i familjen Skrävel; inte minst hos hemmamannen Kardo Razzazi och hans dotter spelad av Ada Teisbo. Kön och titel har ändrats på fler i Gogols rollförteckning än huvudpersonen, vilket kan ha sina poänger. Vad beträffar ensemblens rolltolkningar utgår jag från att de stormtrivs att få agera med överdrivna åthävor. Enkelt uttryckt kan metoden beskrivas som motsatsen till psykologiskt finlir. Den förslagne bedragaren görs av Anders Tolergård på ett grovkornigt underhållande sätt, medan hans degraderade partner in crime (Evin Ahmad) paradoxalt blir en sanningsägare. Ahmad förfogar över en mästerlig diktion.

Scenografen, tillika kostymdesignern, Charlotta Nylund har skapat tre moduler med två dörrar. Politikerns tjänsterum, hennes familjs vardagsrum och skojarnas påvra hotellrum är de tre interiörer där alla scener utspelar sig. Revisorn? lever högt på Lena B Nilsson, vars sätt att vara virrigt beskäftig är halva behållningen. Vill ändå klaga på regissörens förtjusning i att dra ut på situationskomiken. Tar man ut svängarna alltför omständligt, blir det tröttsamt att bevittna. Men visst bjuds publiken på mycket munterhet när polischefen gör sig till åtlöje, sjukhusdirektören krumbuktar sig in absurdum och den ansvarige för skolan konstant är en ömklig stackare. Har det någonsin tidigare på denna scen ägnats så mycket energi åt att öppna och stänga dörrar? Maktens megafoner framställs med lika mycket slapstick som Chaplin eller Buster Keaton använde. Trion Yngve Dahlberg, Sara Wikström och Elisabeth Göransson får jobba hårt. De demonstrerar ett osannolikt frenetiskt kroppsspråk. Och deras rollfigurer är i likhet med familjen Skrävel, alltför upptagna med att försöka dölja sitt myglande, för att kunna tänka klart. Är ändå föga trovärdigt att de misslyckas genomskåda den uppenbara bluffen. Men så är manus skrivet, vilket gör att ruljansen rullar vidare ganska länge. Musiken som framförs av kompositören med de enormt långa flätorna, förstärker det gycklande draget i Revisorn? Det är klaviaturkonstnären Amina Hocine som ånyo samarbetat med Folkteatern.

Dags att förklara varför jag satt en sådan bister rubrik. Det har att göra med att jag tog mig från premiären med en påtaglig tomhet inombords. Jag kände inget för karaktärerna, var till yttermera visso osäker på vad jag lärt mig. Avsaknaden av känslor och engagemang, beror antingen på oförmåga att tillägna mig Frida Röhls estetik, eller så är höstens stora satsning en hybrid som inte lever upp till högt ställda förväntningar.

Mats Hallberg

Footer

Om oss