Jag har många gånger besökt Landvetter. Mamma är härifrån, hennes föräldrar och bror bodde livet ut i samhället. Men jag har aldrig tidigare åkt buss dit en isande kall mörk fredagkväll, för att sista biten leta mig fram till krogen Hemma hos. Men när jag genom Lars Nyhlin får nys om att John Holm ska spela två mil utanför Göteborg tvekar jag inte. En kusin hjälper mig att beställa biljett. Väl på plats berättar en av ägarna, när jag frågar hur det gick till att ”fånga in” Holm, att hon erbjöds denne ikon som ersättning för en artist som hade bokat av. Vi var en exklusiv krets på cirka hundra personer som hade betalt en relativt hög entré. Folk var stimmiga! De flesta satt vid långbord som matgäster. Bland kännare och oss andra intresserade kunde en påtaglig förväntan skönjas. En av kännarna råkar jobba på min arbetsplats. I bilen hem sa han ”vad är sextiofem minuters försening när en har väntat i fyrtio år.” Mitt humör sänktes i alla fall en smula av den försening som blev, vars orsak inte fick någon förklaring.
Har under dagen lyssnat på Spotify för att korrekt kunna redovisa låtlistan, vilket jag inte klarade av hela vägen. I mitt sökande inställer sig en fråga till mig själv. Varför har jag under årens lopp, inte mer lyssnat på denna unika artists musik? Förvånas inte direkt över hur välproducerade skivorna är (de första plattorna producerades av Anders Burman på Metronome), men jag blir häpen över hur mångsidig den ljusskygge Holm varit. Han växlar emellan boogierock och visprogg, lössläppt fusion och stompigt saxriff, countrystuk och syntslingor. Mest lägger man märke till det ömsom nakna, ömsom luftiga soundet med kvidande frustande gitarr. Utan att vara överlastade rymmer hans sparsmakade kollektion ett överdåd av gitarrsolon. När jag forskar i vilka som spelat hittar jag bekantingar som Kenny Håkansson, Roffe Wikström och i ett senare skede Lasse Englund jämte Staffan Astner. Live i Landvetter var det Peter Bryngelsson som hade tilldelats den ansvarsfulla rollen att leverera angenäma ackord.
Till sitt förfogande hade han både elslide och vad han kallade en monsterdobro. Efter konserten får jag en pratstund med Bryngelsson, vars Urban Turban jag såg i Göteborg på 90-talet. Denna lärda man som på sistone skrivit böcker om Peter Green och om tystnader, betonar hur vanligt det är att fel människor tillskrivs olika bedrifter. Och för honom är gitarrbyggaren Arne Arvidssons bedrifter helt avgörande. Utan denne för mig totala doldis hade inte ett par av Holms skivor låtit så bra som de gör. Rubriken är förresten också präglad av mitt samtal med Bryngelsson.
Efter en mjukstart med sonen Axel Holm, tar nämnde Bryngelsson vid. Han gör en både fascinerande och knepig instrumentalversion av Enskilt rum på Sabbatsberg. Sedan passar han på att berätta lite allt möjligt. Sa att han och John på 70-talet tillhörde olika musikaliska familjer, vilket vi vet som förnkippar honom med Ragnarök och andra storvulna band. Han spelade emellertid gärna Johns vinylskivor. Och för fyra år sedan upptäckte han att de bodde i samma småländska by, i samma by som Eddie Meduza råkar vara uppväxt. Hur som helst träffades de två, pratade ofta om trädgårdsskötsel. Till slut började de repa. Kan inte låta bli att nämna att läraren och gitarristen Bryngelsson gjorde reklam för de stjärnhimlar som kan skådas i hans kära Älmeboda. I de första låtarna deframför får de sällskap av Axel på munspel. Innan det riktigt tänder till hörs Maria många mil härifrån och Om den blå himlen. Därefter följer en up tempo – låt där John sjunger om att vi lever i en hård värld. Ljudet är tyvärr ganska murrigt. Sedan fyrar man av publikfavoriten Den öde stranden, vars klassiska gitarrsolo återskapas av den 61-årige smålänningen.
Vid den hastiga gemomlyssningen av Holms produktion noterar jag vilken stark röst han haft. Detta märks på titlar som Medan dagen tonar upp, Memoria och Allt du har att ge. Bryngelsson påpekar att sångarens röst låter likadan som för fyrtio år sedan, i motsats till exempelvis Pugh. Visst är det förunderligt, men jag besväras av att den inte bär på samma sätt. Fraseringen är inte heller den bästa, vilket ibland medför att han sväljer vissa stavelser. Inte kul att skriva detta, men detta var mitt intryck. På scen kommer Peter med en värderingsfri kommentar: ”John sjunger i så konstiga tonarter.” Mina förväntningar var kanske orimligt högt ställda. Men att rösten bara ibland nådde ut var ett aber. Tror den behöver mer uppbackning i form av fler instrument, för att låtarna bättre ska komma till sin rätt. Nu kändes det stundom lite ofärdigt.
Inför vad som visade sig vara en av kvällens höjdpunkter utbrast den eminente låtskrivaren ”tunga låtar”. Melodin jag syftar på var Får man leva för det. Bryngelsson påstod efteråt att de någonstans spelade fel, liknade det vid att vara ute på bärtur. Tror ingen av oss i publiken märkte något. Vi fick den pregnanta balladen En vanlig dag, Ingen Ingen och givetvis Vid ett fönsterbord mot parken. Sist nämnda låt framfördes på begäran i somras under en slags gala. Bryngelsson delikata gitarrspel var konstant i förgrunden, vare sig han plockade suggestivt eller lirade något som påminde om Deltablues. Vid ett tillfälle tog han chansen att ropa ”Hallå Landvetter, hur mår ni?” Då svarade någon vitsig person ”det känns som vi lyfter.” Extranumret efter en timmas konsert blev en repris på Den öde stranden, denna gång ännu vassare och jag fick gåshud. När den timide Holm gick av scen efter publikens påtagliga bifall, sa han att ”nästa gång ska vi träna in mer material.” Summa summarum en sällsam afton med några odiskutabla toppar. Lite mixed emotions när jag tänker tillbaka på det overkliga jag var med om.
Foto: Peter Birgerstam
