• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Way Out West: Morrissey – Oantastligt men inte oförglömligt

12 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Morrissey_01

Morrissey på Way Out West torsdag 11 augusti 2016
Betyg 4

Enligt en inhemsk omröstning är Manchester-sonen Englands näst störste ikon. Mitt förhållande till honom? Ett par år efter att The Smiths upplösts köpte jag trippel-LP:n ”How Soon is Now?” och jag äger två av hans 1990-tals album och lånade i somras intervjuboken ”Möten med MorriSsey”; vars inledning och avslutningskapitel förmedlar artistens besatthet av Oscar Wilde. Journalisten Len Brown påstår i boken att antingen älskar man eller avskyr denne kontroversielle sångare och låtskrivare. Brown bråkade ständigt med sina kontrahenter på NME (den falang som favoriserade ny hårdför musik inom reggae och hiphop) om hur ofta Morrissey kunde vara omslagsbild. Jag håller inte riktigt med i hans tes.

Jag hade högt ställda förväntningar, trots en medvetenhet om att det mesta går i moll med likartade tonarter. Som framgått är jag långt ifrån något hardcore-fan, sådana som oavsett kön hävdar att Morrissey gett dem avgörande hjälp i livet. Men jag gillar den cyniske romantikerns musik och gick och laddade hela kvällen. Timmarna innan fanns INGET på WOW som fastnade hos mig och the Libertines tvingades ju skjuta på sin spelning ett dygn.

Befriande nog hade basisten Mando Lopez en tillbakadragen roll i ljudbilden. (Ljudet var fördelaktigt, fast med för mycket diskant.) Dominerade gjorde istället nombastiske trummisen Matthew Aron Walker (X-Smashing Pumpkins med flera) och oumbärlige strängvrängaren Boz Boorer. Mest överraskad blev jag av den allsidige Gustav Manzurs kunnande. Jag räknade med att bli indragen i en sprakande bubbla av 57-åringen och hans femmannaband. Allt var ytterst kompetent utfört, men den elektriska känslan saknades, att jag som lyssnare tas i anspråk fullt ut. Min förhoppning var ju att hela kroppen skulle omslutas, från hjässan till lilltån. Varför det inte riktigt blev på det viset är öppet för spekulationer. Kanske berodde det på att jag inte kan musiken tillräckligt eller på att den är för beräknande. För min del trivdes jag allra mest när de lämnade sin traditionella rock, för att involvera arabiska influenser eller marschtakt eller latinska tongångar. Vi fick ett tajt band som både kom i en andra och tredje andning, men det slutade abrupt efter halvannan timma utan att jag inombords blivit het; vilket hade behövts i den råkalla kvällen. Morrissey verkade samlad, var på gott humör och sjöng förträffligt. Så jag undrar hur nöjda var kännarna? Rycktes de med? Motsvarade spelningen deras dröm om en himlastormande upplevelse?

Ska skamset erkänna att jag är relativt ointresserad av att analysera låttexter. På backdropen sågs diverse bildsköna ansikten inklusive en indianhövding. Men det som stannar kvar är förstås den hiskeliga polisbrutaliteten under ”Ganglord” och det om möjligt ännu grymmare collaget till ”Meat is Murder”. Morrissey sa att det var en ära att få framträda på ett utsålt WOW, tillägnade en låt de boende i Nice och Paris, frågade om vilken presidentkandidat vi föredrar och uppmanade oss att strunta i tevenyheter för att undvika depression. Stephen Patrick och hans mannar har bevisligen en hög lägstanivå. Men för att uppnå status som magisk, hade jag önskat mer av deras gig. Mer av uppiffade arrangemang och uppbrutna rytmer, precis som i ”All You Need is Me” och ”Irish Blood, English Heart”. Och när Boorers ylande gitarr var som en korsning mellan Fripp och Ronsons domäner. Då var det väldigt kul att lyssna.

Låtlista (ej helt fullständig) ”Suedehead”, ”Alma Matters”, ”You Have Killed Me”, ”Ganglord”, ”Speedway”, ”You´re the One For Me”, ”Fatty”, ”Ouija Board”, ”Kiss Me a Lot”, ”The Bullfigheter Dies”, ”Meat is Murder”, ”Everyday is Like Sunday”, ”The World is Full of Crashing Bones”, ”First of the Gang to Die”,” All You Need is Me”, ”I Will See You in Far Off Places”, ”Irish Blood, English Heart”, ”What She Said” samt som epilog opera av Klaus Nomi.

Foto: Peter Birgerstam

Morrissey_02

Morrissey_03

Morrissey_04

Morrissey_05

Arkiverad under: Musik Taggad som: Morrissey, Musikfestival, Way Out West, WOW

Stockholm MUSIC & ARTS – krönika med många aspekter

3 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Kraftwerk 1

Fönsterrutorna skallrade betänkligt plötslig när jag satt och skrev i pressavdelningen belägen i Moderna Museet. I den värsta urladdningen av drone metal och skoningslöst skrikande från Anna Von Hausswolff, kunde inte grabbarna i mediahörnan intill hålla sig. Deras kommentar blev ungefär ”Vad håller hon på med nu, slaktar en ko?” Min poäng är att ytterst få liverecensioner tillmäter kvalitet på ljudet, det värde denna avgörande faktor ska ha. Ibland under dessa tre dagar var det en fröjd, ibland en plåga. Öronproppar flitrerar tyvärr bort mycket diskant. Oavsett dessa, vill det sig riktigt illa yttrar sig felbalanserat ljud i huvudvärk och andningsbesvär. Apropå nämnda organist med goth-stämpel, överskred hon enligt obekräftad uppgift, med råge gränsvärdet för tillåten decibelnivå. Kraftwerks volym var perfekt, däremot inte den hos Air och John Grant att döma av hur det färdades dit jag satt inomhus, medan Joan Baez som förväntat höll sig i den motsatta änden av skalan.

Experter skulle kanske kunna hitta gemensamma punkter mellan de medverkande. Jag tyckte utbudet spretade lika mycket som den heterogena publiken. På och framför de två scenerna fanns många sorter och stilar, vilket ska ses som en styrka. Kan inte nog påpekas att mottagarna av den musikaliska underhållningen, bara i högst begränsat antal utgjordes av så kallade hipsters.

flaskaBeträffande en annan viktig variabel, är min åsikt att attityden – vilken smittar av sig på stämningen – är positivare på Skeppsholmen än WOW. Minns fortfarande hur trevligt och avslappnat det var på Jazz & bluesfestivalerna. Logistiken funkade, i princip ingen trängsel eller köer, förutom förstås när ikonen Patti Smith uppträdde på intima Trädgårdsscenen. Läste att vi var 9.000 under finalakten med pionjärerna från Düsseldorf, vilket är en skaplig siffra. Men jag tror inte att årets festival blev utsåld. Faciliteter som toaletter, mat och dryck fungerade antagligen nöjaktigt, hörde inga direkta klagomål. För egen del blir jag störd av att handlarna får lov att idka vad som gränsar till ocker, tänker på drickor för 30 kronor/flaskan. En annan framgångsfaktor är rätt sorts väder. Och förutom en rejäl skur lördag eftermiddag, var de yttre förutsättningarna otroligt gynnsamma. Hade inte bruk för medhavda jackor eller tjock tröja. Kan spekuleras i om det berodde på tur eller proffsig organisation. Faktum är att vi slapp longörer som försköt schemat. Enda struliga förseningen stod Kleerup för. Hoppas innerligen att Music & Arts slapp sexuella övergrepp och andra avskyvärda brott.

När andra rapporterar från festival jag varit på, uppstår ofta en omotiverad frustration, en frustration bottnande i att ha missat det mest väsentliga. Spår av den känslan infann sig även denna helg. Jag vet på förhand att jag måste sålla, ibland vila öron och kropp. Kan inte tillgodogöra mig allt utbud, gillar dessutom långt ifrån alla akter. Ansenlig tid går också åt till att skriva och uträtta bilologiska och sociala behov. Konversationer med skrivande kollegor befruktar ens verksamhet. Vad anser jag att jag missat? Tomas Andersson Wij, Michael Kiwanuka och självfallet Patti Smith på liten scen. Konstprogrammet hoppade jag helt över, bortsett från bildspelet som visades i bion. Var ett bildspel betitlat Ur Olles kamera, tekniskt ofta undermåliga foton utan skärpa med ett ändå obestridligt värde. Har fått veta att den karismatiske Olle Ljungström (1961-2016) – som skrev under ett suddigt foto ungefär ”tänk om man hade råd med en ängel” – inte ville bli hjälpt ur sitt drogberoende. Kvinnokollektivet Träningsvärk med risk för huvudvärk bjöd på en grässlänt på många garv genom snack, koreografi och ironiska sånger, påstår att de framför en politisk show i rosa.

Vasas flora och fauna
Vasas flora och fauna
Gjorde minst två fynd. Charmiga vemodiga finlandssvenska trion Vasas flora & fauna vars låtlista fanns uppklistrad på området. Snärtig vek pop framställd genom manlig och kvinnlig sång, akustisk gitarr och habilt pianospel. Dystre Albin Lee Meldau och hans tre musiker hade förtjänat avsevärt större publik. Det kanske han istället får på WOW. Riktigt bra låtar, en trollbindande bevekande röst och diskreta musiker som i ett fall skiftade mellan piano och trummor. Ljudet tack och lov perfekt. Kämpade mig in i bastuvarma överfulla Galeasen och hörde 2/3 av Osslers spelning, spänd på hur gitarristen lät under eget namn. En synnerligen respekterad och rutinerad upptäcksresande i mörka värrldar, gjorde med band låtar från skiva vars inspelning pågår. Den hypnotiska ganska gnissliga musiken med texter på svenska, gick bokstavligt och bildligt talat i svart. Blev särskilt fascinerad av Susanna Brandin på e-bow, en förunderlig konstruktion som trakterades med stor begåvning. Motsvarade högt ställda förväntningar! Hann bara med fem minuter av hajpade Cherrie, vilket inte räcker för att ha en åsikt.

Kraftwerk och deras 3-D show blev en värdig avslutning, gjorde mig inte besviken, även om upprepningar inte sätter sig lika djupt hos mig. Fck för mig att de förnyat sig en aning sedan jag såg dem på WOW. Ralf Hüttner och hans besättning befinner sig i en helt igenom originell och fantasifull struktur, influerad av såväl Gorgio Moroder som Steve Reich. Sigur Rós hade tydligen med sig utrustning som transporterades i tre stora truckar. På sätt och vis behövs islänningarnas förbluffande och färgsprakande LED-ljus och karga dokumentärfilmer. Falsettsången på nonsensspråk, det vinande ljudet från gitarrens stråke och de programmerade syntarna i moll; övergår från fascinerande till enehanda i längden. Dock, finalen (Popplagiò) med bombastiska eskalerande trumslag var oförglömlig.

En kollega hade synpunkter på Joan Baez kavalkad av evergreens. För egen del gillade jag konserten från en vital 75-åring, vars darr på stämbanden med ålderns rätt upphört. Patosfyllda damen med fötter trötta efter många protestmarscher, omgav sig med sin duktige son på slagverk och en superb multiinstrumentalist vid namn Dirk Powell. Borde ha blivit än mer tagen än jag blev. Att Imagine väckte anmäkningsvärt mycket bifall, berodde på att Patti Smith var med på ett hörn.

Arkiverad under: Krönikor

Sthlm Music and Arts: Kleerup – Ojämnt fast flera högtidsstunder

31 juli, 2016 by Mats Hallberg

kleerup

Kleerup på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 jul 2016
Betyg 3

Mångsidige Kleerup lärde vi på allvar känna i ”Så mycket bättre”. Jag noterade då hur usel han i mina öron lät som sångare, även om andra bedömare inte är lika kritiska överlåter han gärna sångmikrofonen till specialister. Däremot är det ofrånkomligt att respektera hans kunnande som producent och låtskrivare i skiftande genrer. Oönskade löpsedlar genererades som bekant,  efter att han mottagit flera välförtjänta Grammis.

Det är historia, nu till hans första spelning på Skeppsholmen på tio år. Mitt inte alltför entusiastiska betyg, beror på att det omedvetet fanns transportsträckor instoppade mellan flera härliga förväntade hits. Konserten var antagligen den första som drabbades av försening.

När den började strömmade ur högtalarna en mix med nordisk folkmusik och electronica, en mix som övergick live genom att bandet fortsatte, lade en väv ovanpå bakgrunden. Musikerna i femmannabandet presenterades inte. Kleerup trakterade ett trekantigt vitt exklusivt bygge, medan sättningen i övrigt var uppmickade trummor, synth, Linn-drums, gitarr och bas. Gästsångare passerade revy den ena efter den andra, utan att majoriteten gjorde något större avtryck. Men hon som sjöng ”Let me in” gjorde en fin insats i en riffig låt med tung sugande bas. Det inlagda sticket var en fullträff och låten en definitiv höjpunkt! Första balladen gjordes i soultappning av en viss Sabina. SwingFly hade för många tjatiga uppmaningar till oss, även om prestationen i ” Let you go”  resulterad en stark melodi (tydligen instrumental ursprungligen),vars flöde var högst attraktivt. Relevant i sammanhanget är  att publiken svarade, var med på noterna.

”Thank God for sending demons” var smågungig up-tempo pop. Några gånger under konserten var min åsikt att det blev för statiskt, för lite groove. En kollega tyckte det var tunt. Varför en jättetjusig blondin i skinnjacka och pumps hade nästan inget att göra var en gåta. (I skrivande stund fick jag lite bonusinfo av någon som var med om att intervjua Kleerup ett par meter ifrån där jag sitter. Då fick jag reda på att spelningen var ett gitarrbaserat nytt koncept, fast låtarna som vanligt producerats i dator. Basisten var tydligen med i Me & My Army. Annars är det ett nytt gäng.) Till slut fick hon, den coola blondinen, sin stund i rampljuset genom att göra en duett med Andreas, vilket inte tillhörde topparna.

Att bedårande Titiyo gästade i  magnifika ”Longing for lullabies (måste vara decenniets bästa svenska poplåt) var rörande, fast hennes band gjorde den ännu bättre. Noterade det typiska klickljudet och tung angenäm ljudmatta. Lite pressade av tidsschemat avrundade man extatiskt med den megahit som skrevs åt Robyn: ” With every heartbeat” gjord med perfekt bpm (bits per minutes). Låten hade grymt gungande groove och är därför en given floorfiller på de hetaste dansgolven.

Till yttermera visso uppskattade jag kompositionens svävande gitarrslinga. Kleerup, blek i bar överkropp, meddelade att han inte hade mycket att säga, verkade närmast överväldigad, tackade tillsammans med alla medverkande den nöjda publiken genom att bocka och buga. Hans högstanivå håller högsta möjliga standard, men den inträffade för sällan för att kunna rendera i högre betyg.

Foto: Hilda Arneback

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kleerup, Musikfestival, Stockholm Music and arts

Stockholm Music and Arts: Suzanne Vega – Lycklig av en mästerlig duo

31 juli, 2016 by Mats Hallberg

Suzanne Vega 1

Suzanne Vega på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli
Betyg 5

I min ägo finns debutalbumet på vinyl, en produktion från sent 1980-tal som gav mersmak, visade upp en färdig artist i full frihet. I den vevan följde hennes två monsterhits ”Luka” och in tune – provet ” Tom´s diner”. Sedan tappade jag bort Vega, vilket var oklokt. Vad som hördes från stora scenen var spänstiga lysande visor draperade i rockskrud. Inom denna spännande stilblandning måste hon anses tillhöra de yppersta. Jag blev översvallande glad och djupt imponerad. Och ljudet var lätt att uppskatta. Därför, efter viss tvekan, utdelas högsta betyg.

Assisterade gjorde den glimrande gitarristen från Dublin, vithårige Gerry Leonard som Vega brukar anlita som parhäst. Han lirade i Adrian Belew- style, med mycket fuzz, dist och reverb (men aldrig för mycket) på sin fender. Jag blev förälskad i sättet att hantera  instrumentet. Han körde ett gnistrande intro och sedan äntrar huvudpersonen scenen klädd i svart kostym, slips, solglasögon och sedermera hög hatt.

Vega levererar med besked och har lagom fylliga introduktioner. Apropå soundet är det inte så avskalat som man kan tro med bara två instrument live. De använder mycket loopar med basgångar, men framför allt behagliga läckra trumbeats. Öppningen blir rytmisk, för att åtföljas av genombrottet ”Marlene on the wall” från nämnda debutalbum. Sedan följer ett dussintal lyckade låtar som ett pärlband, ingen faller ur ramen. Alla är bra och flera tillhör kategorin mästerverk.

En helt ny sång ”Crack In the World” presenteras. ”Jacob and the Angel” var makalöst bra, med sina svängningar mellan det klangrika och det taktfasta. Verkligen en aptitlig suggestiv favorit. Ska poängteras att Vega fraserar fantastiskt. Och hennes känsla för rytmik och melodi är enastående. Mitt i frågar hon retorisk -mjukt eller högljutt?. Hon väljer ”Blood makes noise”, vilket gjorde att Leonard frambringade en orgie i distade gitarrstämmor, lager på lager med ljuvliga vinande ackord. Vi hör ett än så länge outgivet alster betitlat ”The we in me”, hämtat från en pjäs amerikanskan från N.Y.C skrivit. En absolut topp är ”I never wear white” med en snillrik text som förklarar varför. Då hörs pockande påträngande slingrande figurer på en skönt brötig  vass gitarr. ”Left of centre” från filmen Pretty in Pink fungerade väl, liksom oundvikliga ”Luka”.

Före ett extranummer gjort i ett intrikat arr, kom ytterligare en fullträff i form av lika oundvikliga Tom´s Diner”. Den framfördes delvis sfäriskt i en görbra (förlåt min lokala dialekt) fräck version. Den inprogrammerade rytmiska bakgrunden var helt underbar. En inte jättestor publik bländade också av eftermiddagens solgass, verkade uppskatta konserten ungefär lika mycket som undertecknad.

Foto: BeA Nilsson

Suzanne Vega 2

Suzanne Vega 3

Suzanne Vega 4

Suzanne Vega 5

Suzanne Vega 6

Suzanne Vega 7

Suzanne Vega 8

Suzanne Vega 9

Suzanne Vega 10

Suzanne Vega 12

Arkiverad under: Musik Taggad som: Musikfestival, Stockholm Music and arts, Suzanne Vega

Stockholm Music and Arts: Dungen

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Dungen 1

Dungen på Stockholm Music and Arts
Dungen på Stora scenen, lördag 30 juli
Betyg 4

Även här är jag novis, absolut ingen kännare. Vill inte börja med att ursäkta mig, fast nog borde mer förberedelser gjorts. Och texterna från Music & Arts levereras under  tidspress. Nog med bortförklaringar. För cirka åtta år sedan hörde jag Dungen på Bananpiren i Göteborg. I övrigt får jag hänvisa till min ungdom. Vad jag syftar på är givetvis att vad som var Gustav Ejets projekt – numera ett elastiskt och väldigt samspelt band – musikaliskt har sina rötter i det sena 1960-talet och tidiga 70-talet. Musiken kan rubriceras som instrumental progg, psykedeliskt eller om man vill vara stygg flum. Vi snackar Hendrix, powertrion Cream, Marshal-förstärkare; också symfoniska konstellationer såsom E,L & P, Yes och Camel.

Nu öppnade man med en furiös urladdning, innehållande vildsint trummande av Johan Holmegård jämte ett distinkt kortare gitarrsolo av en av de stora inom genren. Mannen i fråga heter Reine Fiske och titulerades världens bäste av Ejets. Har för mig att Fiske haft eget band och vet bestämt att han samarbetar med exempelvis Jonas Kullhammar. Är hur som helst kul att lyssna på honom, när han med hjälp av olika effekter vräker på för fullt, eller blir mer finstämd. Basisten Mattias Gustavsson behärskar vad han gör, utan att man fäster något större avseende vid hans spel. Holmegård kompar desto mer intensivt och uttrycksfullt, en man värd att uppmärksamma.

Frontmannen sitter längst fram på scen, ger ett förvånansvärt stressat intryck. Både hans röst och spel på elpiano når emellertid fram alldeles utmärkt. För att vara ärlig känner jag inget sug efter att specialstudera hans skivor. Men tilltalades ganska mycket av det rockigt ösiga som ibland blev oförutsägbart. Allra bäst blev det när de gick ner i varv för att börja plocka, brodera ut ackord efter ackord, riff efter riff. Intro i fjärde låten var vilsamt, stämningsfulla löpningar av yrvädret Ejets. Alla låter håller dock inte lika hög klass som musikerna. De svenska texterna är lite poetiska, tematiskt kretsar de kring filosofiska betraktelser jämte psykologiska iakttagelser.

För att prata klartext parades de luftiga melodierna med mycket dist och rundgång, vissa sekvenser kan till och med benämnas oväsen. Apropå låtar med sång minns jag bäst en barnslig ramsa vars musik byggdes på raffinerat successivt, samt en singel som sades vara gjord till en stumfilm (Cinemateket tackades). I denna låt spelade  Gustav tvärflöjt. Senare delen av deras spelning passade jag på att äta hamburgare, vilket inte hindrade min verksamhet. Summasummarum en uppåtkick, men inget jag skulle lira på min stereo, mer än i mindre doser.

Foto: BeA Nilsson

Dungen 2

Dungen 3

Dungen 4

Dungen 5

Dungen 6

Dungen 7

Dungen 8

Arkiverad under: Musik Taggad som: Dungen, Stockholm Music and arts

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 234
  • Sida 235
  • Sida 236
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 255
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in