Kleerup på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 jul 2016
Betyg 3
Mångsidige Kleerup lärde vi på allvar känna i “Så mycket bättre”. Jag noterade då hur usel han i mina öron lät som sångare, även om andra bedömare inte är lika kritiska överlåter han gärna sångmikrofonen till specialister. Däremot är det ofrånkomligt att respektera hans kunnande som producent och låtskrivare i skiftande genrer. Oönskade löpsedlar genererades som bekant, efter att han mottagit flera välförtjänta Grammis.
Det är historia, nu till hans första spelning på Skeppsholmen på tio år. Mitt inte alltför entusiastiska betyg, beror på att det omedvetet fanns transportsträckor instoppade mellan flera härliga förväntade hits. Konserten var antagligen den första som drabbades av försening.
När den började strömmade ur högtalarna en mix med nordisk folkmusik och electronica, en mix som övergick live genom att bandet fortsatte, lade en väv ovanpå bakgrunden. Musikerna i femmannabandet presenterades inte. Kleerup trakterade ett trekantigt vitt exklusivt bygge, medan sättningen i övrigt var uppmickade trummor, synth, Linn-drums, gitarr och bas. Gästsångare passerade revy den ena efter den andra, utan att majoriteten gjorde något större avtryck. Men hon som sjöng ”Let me in” gjorde en fin insats i en riffig låt med tung sugande bas. Det inlagda sticket var en fullträff och låten en definitiv höjpunkt! Första balladen gjordes i soultappning av en viss Sabina. SwingFly hade för många tjatiga uppmaningar till oss, även om prestationen i ” Let you go” resulterad en stark melodi (tydligen instrumental ursprungligen),vars flöde var högst attraktivt. Relevant i sammanhanget är att publiken svarade, var med på noterna.
“Thank God for sending demons” var smågungig up-tempo pop. Några gånger under konserten var min åsikt att det blev för statiskt, för lite groove. En kollega tyckte det var tunt. Varför en jättetjusig blondin i skinnjacka och pumps hade nästan inget att göra var en gåta. (I skrivande stund fick jag lite bonusinfo av någon som var med om att intervjua Kleerup ett par meter ifrån där jag sitter. Då fick jag reda på att spelningen var ett gitarrbaserat nytt koncept, fast låtarna som vanligt producerats i dator. Basisten var tydligen med i Me & My Army. Annars är det ett nytt gäng.) Till slut fick hon, den coola blondinen, sin stund i rampljuset genom att göra en duett med Andreas, vilket inte tillhörde topparna.
Att bedårande Titiyo gästade i magnifika ”Longing for lullabies (måste vara decenniets bästa svenska poplåt) var rörande, fast hennes band gjorde den ännu bättre. Noterade det typiska klickljudet och tung angenäm ljudmatta. Lite pressade av tidsschemat avrundade man extatiskt med den megahit som skrevs åt Robyn: ” With every heartbeat” gjord med perfekt bpm (bits per minutes). Låten hade grymt gungande groove och är därför en given floorfiller på de hetaste dansgolven.
Till yttermera visso uppskattade jag kompositionens svävande gitarrslinga. Kleerup, blek i bar överkropp, meddelade att han inte hade mycket att säga, verkade närmast överväldigad, tackade tillsammans med alla medverkande den nöjda publiken genom att bocka och buga. Hans högstanivå håller högsta möjliga standard, men den inträffade för sällan för att kunna rendera i högre betyg.
Foto: Hilda Arneback