Suzanne Vega på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli
Betyg 5
I min ägo finns debutalbumet på vinyl, en produktion från sent 1980-tal som gav mersmak, visade upp en färdig artist i full frihet. I den vevan följde hennes två monsterhits ”Luka” och in tune – provet ” Tom´s diner”. Sedan tappade jag bort Vega, vilket var oklokt. Vad som hördes från stora scenen var spänstiga lysande visor draperade i rockskrud. Inom denna spännande stilblandning måste hon anses tillhöra de yppersta. Jag blev översvallande glad och djupt imponerad. Och ljudet var lätt att uppskatta. Därför, efter viss tvekan, utdelas högsta betyg.
Assisterade gjorde den glimrande gitarristen från Dublin, vithårige Gerry Leonard som Vega brukar anlita som parhäst. Han lirade i Adrian Belew- style, med mycket fuzz, dist och reverb (men aldrig för mycket) på sin fender. Jag blev förälskad i sättet att hantera instrumentet. Han körde ett gnistrande intro och sedan äntrar huvudpersonen scenen klädd i svart kostym, slips, solglasögon och sedermera hög hatt.
Vega levererar med besked och har lagom fylliga introduktioner. Apropå soundet är det inte så avskalat som man kan tro med bara två instrument live. De använder mycket loopar med basgångar, men framför allt behagliga läckra trumbeats. Öppningen blir rytmisk, för att åtföljas av genombrottet ”Marlene on the wall” från nämnda debutalbum. Sedan följer ett dussintal lyckade låtar som ett pärlband, ingen faller ur ramen. Alla är bra och flera tillhör kategorin mästerverk.
En helt ny sång ”Crack In the World” presenteras. ”Jacob and the Angel” var makalöst bra, med sina svängningar mellan det klangrika och det taktfasta. Verkligen en aptitlig suggestiv favorit. Ska poängteras att Vega fraserar fantastiskt. Och hennes känsla för rytmik och melodi är enastående. Mitt i frågar hon retorisk -mjukt eller högljutt?. Hon väljer ”Blood makes noise”, vilket gjorde att Leonard frambringade en orgie i distade gitarrstämmor, lager på lager med ljuvliga vinande ackord. Vi hör ett än så länge outgivet alster betitlat ”The we in me”, hämtat från en pjäs amerikanskan från N.Y.C skrivit. En absolut topp är ”I never wear white” med en snillrik text som förklarar varför. Då hörs pockande påträngande slingrande figurer på en skönt brötig vass gitarr. ”Left of centre” från filmen Pretty in Pink fungerade väl, liksom oundvikliga ”Luka”.
Före ett extranummer gjort i ett intrikat arr, kom ytterligare en fullträff i form av lika oundvikliga Tom´s Diner”. Den framfördes delvis sfäriskt i en görbra (förlåt min lokala dialekt) fräck version. Den inprogrammerade rytmiska bakgrunden var helt underbar. En inte jättestor publik bländade också av eftermiddagens solgass, verkade uppskatta konserten ungefär lika mycket som undertecknad.
Foto: BeA Nilsson