Mats Hallberg

Innerlig silkeslen vokaljazz – Estuary av Cajsa Zerhouni

11 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Cajsa Zerhouni

Estuary

Inspelad Av Otto Wellton i Kingside Studios i Gnesta 2019

Mix och master: David Carlsson i Gula Studion, Malmö

Producent: Cajsa Zerhouni

Do Music Records

47:36

Releasedatum: 11/10 2019

Fullängdsdebut av en sångerska jag hört på Stockholm Jazzfestival för några år sedan, vilket hon lagt på minnet. Häromåret spelade kvinnan med rötter i Skåne, in en homage till Billie Holiday. Efter universitetsutbildning i Lund och Frankrike har Zerhouni försörjt sig som översättare. Beträffande jazzkarriären har finlirare som Carl Orrje och Mathias Algotsson varit ackompanjatörer.

På Estuary har det utvidgade uppdraget gått till pianisten Mattias Lindberg. Kan inte med bestämdhet säga att jag hört honom tidigare. Tagit reda på att vi har hundratals gemensamma fb-vänner och att han examinerades från KMA (Kungliga Musikaliska Akademin) 2012. Fått fram att han spelat med Linus Lindblom, Erik Tengholm och Niklas Fernqvist. Att jag ovan skrev utvidgat uppdrag, beror på att samma kvartett som exekverade releasespelningen på Fasching, återfinns på skivan. Lindberg har sällskap av den tyska tenorsaxofonisten Birgitta Flick, stora talangen Arvid Jullander på bas samt allestädes närvarande trumslagaren Peter Danemo.

Sångerskan lanseras som en raritet, tack vare intimt tilltal, en ultraslät röst och förmågan till storytelling. Omdömen som i stora drag överensstämmer med vad jag hör. Alltid lockande att spekulera i influenser. Hittar inte på rak arm vokalister att jämföra med. Tänker på en sval röst som Julie London och i viss mån Eva Cassidy. Av tio låtar är två original skrivna av Cajsa plus ytterligare kompositörer. Resterande låtar som ingår i American Songbook har skiftande tempo, även om förkärleken för låtar av eftertänksam natur lyser igenom. Sångerskan ansvarar för samtliga arrangemang, vilka är väldigt genomarbetade och varierade. Hav och natur har varit viktiga influenser för Zerhouni.

Man inleder symptomatiskt, innerligt och långsamt i en behaglig standard, vars fina features på flygel och sax förtjänar extra beröm. I Let´s Face The Music And Dance hörs kvicka löpningar över klaviaturen, basisten får svettas och Danemo lägger in ett kortare energiskt solo. En ihärdig låt som bryter av. Det slingrande, nedtonade formatet passar debutanten med föredömlig frasering. Titellåten (ett av originalen) inte enkel att definiera, något av en kammar-jazz pärla. Noterar smeksamt vackra fraser från saxofonisten Birgitta Flick, en master-student på KMA och remarkabel musiker involverad i flera internationella projekt.

På ett album där ljudet är superbt och lyssnaren blir omsluten av musikernas avspända attityd och en betagande röst, återfinns i följd ett knippe glimrande ädelstenar. En ballad av Irving Berlin görs ömsint stretchande, består av flera faser. Utsökt musicerande inriktas på att ha skiftande fokus vad beträffar instrumentering. I Humdrum Blues omvandlas kompet också till förnämliga melodileverantörer. Den vokala färdigheten är här anslående. Örhänget You Don´t Know What Love Is berör. Smärtan och sorgen konkretiseras i varje stavelse, utan att det blir becksvart. Dialogen mellan saxofon – piano låter lysande. Vilken subtil tolkning!

Plattans andra original, döpt till Contemplating Moon kan avgjort uppfattas olika. Antingen ses som spännande formexperiment eller konstig komposition utan riktning. Definitivt mest bångstyriga låten. Som framskymtat är det synnerligen angenämt att höra på pianisten Mattias Lindberg. I Dearly Beloved släpper han loss, briljerar elegant när temat broderas. Blir lika exalterad av prestationen i I Only Have Eyes For You. Visserligen gör melodin ett anspråkslöst intryck, gränsande till det bagatellartade. Dock, sången imponerar genom att obehindrat glida omkring och ta plats. Och utmärkt spel med vispar förhöjer.

Avslutande ballad av Levant/ Heyman förmedlar fullskaliga känslor. Det vokala inslaget existerar sida vid sida med flygelns toner på ett fulländat sätt. Alla låtar kopplar inte samma grepp om lyssnaren, utstrålar inte samma närvaro. Därför plockas klyschan ”en aning ojämnt” fram. Slutklämmen efter ett par hängivna lyssningar i hörlurar, blir att Estuary är till stor belåtenhet, innehåller mycket värt att uppmärksamma.

Vägvinnande samarbete över gränser – Båten av RIM

10 oktober, 2019 by Mats Hallberg

RIM

Båten

Inspelning och mixning: Petter Berndalen i Playing With Music Studio, Stockholm

Master: Claes Persson CRP Mastering, Segeltorp

Producent: Petter Berndalen och RIM

Playing With Music

37:22

Releasedatum: 10/10 2019

Har besökt många festivaler, men aldrig någon spelmansstämma eller festival inriktad på folkmusik, även om jag på samma biljett sett Fläskkvartetten feat Freddie Wadling, Groupa och Hedningarna. Renodlad fiolmusik med polskor och dylikt är generellt sett inte min grej. Krävs något mer för att göra mig upphetsad. Gärna musiker som vågar utforska och experimentera, även om de tar avstamp i traditionen. Vilken lycka då att ha fått ett recensionsex, med en svensk/ norsk kvartett som uppfyller kriterierna på sin andra skiva.

Rim består av Elin Jonsson på fiol och sång, Sunniva Abeli på nyckelharpa och sång, Hilde Fjerdingöy trakterar durspel (dragspel modell mindre) och sjunger samt Jo Einar Jansen som bidrar med fiol, oktavfiol och sång. Gemensamma studier förde dem samman Elin har tilldelats priser, Hilde innehar en masterexamen i nordisk traditionell musik och flera av dem spelar i andra konstellationer. Gruppen förtjänar absolut ett genombrott i större kretsar då de har ett brett register, erbjuder såväl minimalistiska mästerverk som dansanta tongångar.

Att döma av omslagets vyer av fjäll och hav, verkar naturen ha stor betydelse. Rim gräver med ena foten i välbekant mylla, geografiskt hemmahörande i Jämtland, Västerbotten och angränsande regioner på norska sidan. Den andra foten går på upptäcktsfärd, plöjer nya fåror utanför folkmusikgenren. Deras innovativa drag kan i sitt sound påminna om Polarpristagare som Kronos Quartet eller Steve Reich. En sensationell jämförelse som ändå kan motiveras. Musikerna växlar framgångsrikt mellan olika roller, uppfyller ambitionen att ge varandra lika mycket frihet. Av skivans nio spår är det endast tre som inte är komponerade av någon i gruppen. Dessutom står de för arr till de traditionella låtarna.

Första takterna på Båten tar direkt lyssnaren i besittning. Hisnande vackert gravallvar. I förgrunden en fiol som hypnotiskt upprepar melodislingan. Doppolskan avlöses av klämmig polka, en virtuos låt traderad av en finlandssvensk professor. Oklanderlig men i min bok aningen färglös. Titellåten, komponerad av Sunniva Abeli och med text av Catarina Abeli, är lika rörande som charmerande. Det vemodigt hoppfulla temat präglas av skör sång. Hon som står för det vokala inslaget, tycks kämpa för att komma rätt, lyckas precis med uppdraget. Pizzicatopassage skapar fin atmosfär varefter ett instrument tar över (vill inte spekulera) vars ton påminner om cello.

Mittsektionen skulle kunna betecknas som en formidabel svit. Först en låt skriven av Hilde Ferdingöy, ett elegiskt mästerverk med tonartshöjning. Visserligen inte identiskt tempo, men tankarna går till Lars Hollmers instrumentalhit Boeves psalm. Sedan Protestpolka som lyckligtvis undgår sedvanlig hurtfrisk attityd. Pinnar av korresponderande stämmor kastas in i brasan, vars glödheta beat sprider smittsamma toner omkring sig. Fantastisk låt som sprudlar av spelglädje! I en arr baserad på visa från 1800-talet associerar jag till Kronos Quartet. Utforskande intro övergår i suggestivt driv. Ett signifikant exempel på gruppens vilja och förmåga att spränga genren folkmusik. Nytänkande med genialiskt resultat som följd. Man befinner sig ljusår ifrån det klämmiga och stundom glättiga, som ofta häftar vid den dansanta spelmansmusiken. Det hedrar Rim, gör dem spännande. Får ibland LISAS-vibbar, vilket innebär högsta betyg.

I Kråka Laus är Jo Einar Jansen försångare på norska, medan kvinnorna bildar kör. Det är en intrikat konstruerad melodi med ekvilibristiskt durspel. Raffinerat inkorporeras kören Avslutande Vesper binder samman skivans stämningar elegant. Förunderligt nog blir det aldrig gnälligt, trots anhopningen av instrument med dominant diskant. Albumet är istället en skönhetsupplevelse.

Heltäckande omdömen är knepigt. Har lyssnat uppmärksamt och attraheras av vad jag hört. Skönhetsfläckarna är ringa. De bländande, berörande titlarna desto fler. Spelglädjen manifesteras i sofistikerade stråkdrag och dito fingersättning. Mixas med betagande repetitiva strukturer. Tillsammans bildar komponenterna stommen, i en till lika delar svängig och lyriskt cd som stärker lyssnarna.

Obs releaseturnén omfattar Sverige, Norge, Tyskland och Belgien.

Succé för Ida Sand och hennes eminenta band i Lerum

7 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Live Shack på restaurang Torarica i Lerum

3/10 2019

Ida Sand har inmutat en egen bred nisch. Ackompanjerar på keyboard sin själfulla stämma vars bärkraftiga röst, hela tiden signalerar att hon menar vad hon sjunger. Har ett tilltal och en attack som skiljer ut henne, genom passionerad inlevelse, vokal intensitet. och förmåga. Varje formulering känns uppriktig. Sand skriver slagkraftiga låtar, varvar dem med väl valda covers. Nästan allt material hämtas denna afton från senaste skivan My Soul Kitchen. Sångerskan presenterar repertoaren och i några fall förklarar engelskspråkliga titlar.

Etiketter är vanskliga, sällan heltäckande. Damen som gjort fem album, gått Musikhögskolan i Göteborg och samarbetat med Nils Landgren; omspänner i en sprakande tillställning rhythm & blues, groovig soul och lyriska djup. Den genreöverskridande artisten trivs i Lerum, har sett henne i kommunen ett par gånger tidigare. Vid ett av tillfällena tilldelades hon pris av arrangören.

På den i det närmaste fullsatta krogen hörs tyvärr inget blåsinstrument, däremot en härligt påstridig orgel. Gungande Take Me To The River (Al Green) får fungera som uppvärmning, förhållandevis beskedligt framförd, åtminstone jämfört med extasen i konsertfilmen Stop making Sense. Rösten som skär genom lager på lager utan att det blir tillgjort, noteras omgående. Ida är något så ovanligt som en kvinnlig shouter när rätt läge uppstår. Fortsätter på den inslagna banan i egna ”frustrations-låten” Where The Hell are You? Gitarristen Henrik Janson lägger in ett fräsigt solo. I en sång främst förknippad med Dusty Springfield hittas omgående ett luftigt groove. Och i ett av låtskrivarens paradnummer Crash & Burn märks skönt, stuffande sväng i flera skikt. Mästerlige elbasisten Lars Larry Danielsson från Köpenhamn knådar fram fundamentet, medan oemotståndliga temat utvecklas av Robert Östlund på orgel samt bandets sofistikerade gitarrist. Överst glidflyger en betagande röst.

Sands löpningar över klaviaturen blir volymmässigt ofta utkonkurrerade av orgelns framvällande toner. Därför tacksamt att såväl ballader som ett par intron ger publiken en naturlig ingång i hennes självklara och förnämliga musicerande. Angående publiken: glädjande hur uppmärksamt de lyssnade, även de som satt till bords med alkoholhaltig dryck. Blev rörd av hur uppslukade alla var av Ida Sands tolkning av God Only Knows (Brian Wilson), minuter som gjorde outplånligt intryck. Efteråt berättade artisten att hon föredrar att ha åhörarna tätt intill, underlättar publikkontakten. Just för att bandet genomgående körde med öppna spjäll, lät väldigt tajt trots att de knappt repat; uppskattar jag inlagda kontraster. Urladdningar i hög hastighet – långsamt och varsamt spel. Larmiga tongångar – finesser på låg volym.

Konserten genomförs i två set, livestreamas och har till och med en lokal duo specialiserad på bossa som behagligt förband. Före paus sträcker gänget som lite missvisande kallas Stockholm Underground, ut kolossalt i en tät och intensiv rockdänga med få ackord. Syftar på Born On The Bayou (Fogerty) som efterhand draperas i fusiondräkt. Ett sjusärdeles drag uppstår när kompet styr upp genom aviga takter, gitarristen dekorerar med fräcka riff och organisten går loss i frustande solo.

Trumslagaren heter Nicci Notini Wallin (son till Bengt Arne Wallin), ny bekantskap för undertecknad. Ännu ett bevis för hur bred toppen i branschen är numera. Nicci är nämligen synnerligen etablerad som producent, musiker i SVT-husband (Så ska det låta) och med meriter från Jerry Williams, Grymlings, Roffe Wikström med flera. Behärskar spel i skiftande stilar. När det blir åka av i tempo furioso attackeras cymbalerna skoningslöst. Hattförsedda Robert Östlund gör ett strålande intryck, dominerar stundtals ljudbilden. Sa till mig att han spelar starkare när han är nervös, fast tecken på osäkerhet kunde inte skönjas. På sistone har han varit organist hos såväl Eric Gadd som Jojje Wadenius. Till saken hör att elgitarr är huvudinstrumentet (Nils Landgren Funk Unit, Bo Kaspers…).

Andra set innehåller fler stänkare och magiska stunder. Bandet tar spjärn, utmanar varandra, kommer in i andra andningen efter covers på Ray Charles och Stevie Wonder. Dynamiken är makalös! Larry D kliver fram och spelar melodislinga på egen hand, övergår till att praktisera slap-bas teknik. It´s Your Voodoo Working måste anses tillhöra topparna av sångerskans egna kompositioner. Görs med oförställd glädje och smittande energi. När man ger i kast med New Orleans – funk i form av kultgruppen The Meters, överträffar personerna på scen sig själva. Anförda av feta basgångar triggas man till ytterligare en nivå, en bubbla av självgående sväng. Ett lustfyllt riffkalas utbryter. Östlunds fingrar spränger gränser, skapar sann eufori. En orgie i utdraget crescendo!

Av tre namngivna idoler (Aretha, Nina och Bessie) får vi prov på två. Ett antal verser ur snuskiga Empty Bed Blues från 1928 (Bessie Smith) som sticker ut genom läckert basintro och Janssons utbroderade licks. Vidare bitterljuva manifestet I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free (Nina Simone) som extranummer, vars finstämda inledning Ida tar hand om. Bandet inte bara fyllde i, utan vräkte på hejdlöst i finalen. Snacka om spelglädje. Kvintetten får välförtjänt stående ovationer.

obs Bilder publicerade med tillstånd från fotografen Mattias Bucht

Strålande bedrift demonstrerar ondskans väsen – Dvärgen på Göteborgs Stadsteater

6 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Av Pär Lagerkvist

Bearbetning; Askan Ghods och Jesper Söderblom

Regi: Ashkan Ghods

Sceniskt koncept. Askan Ghods och Jesper Söderblom

Ljuskonsultation: Max Mitle

Konstnär/ Illustrationer: Helga Holmén

Kompositör: Tommy Carlsson

På scen: Jesper Söderblom

Spelas till och med 9/11 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Premiär: 4/10 2019

En stark dagboksroman utgiven på 40-talet, bearbetad till monolog för scenen. Även om den utspelas under renässansen finns tydliga kopplingar till andra världskrigets mardrömsår. Lagerkvists extremt kortväxte berättare (26 tum) är osvikligt lojal, i egenskap av betjänt hos fursten Leone i Italien. Dvärgen som känner sig försummad, hämnas genom såväl ondskefulla tankar som handlingar. Oförmågan att ta till sig kärlekens uttryck, lustfylld lek och humanism; gör honom lika sorglig som farlig. En nyckelreplik lyder ungefär ”den du inte hatar kan du svårligen förstå”.

Behöver ju inte påpekas att denne ondskefulle figur har oerhörd relevans också idag. Dvärgen blir fullkomligt exalterad av slagfält som resulterar i blodbad. Jämför med självmordsbombare eller folkmorden I Rwanda och på Balkan. Exemplen kan förstås mångfaldigas. Terrorattentat även i västerländska storstäder,efter millennieskiftet, en oundviklig farsot. Dvärgens hatiska läggning bildar projektionsyta som ringar in några av nutidens hot.

Scenen en trappa ner är idealisk för Lagerkvists ciceron,att förtälja om ett dramatiskt förlopp,att förkunna ett destruktivt budskap. Askan Ghods har senaste åren tillhört Stadsteaterns ensemble. Han har regivana i bagaget när han gör sin första uppsättning på teatern. En längre tid har Ghods planerat ett samarbete med Jesper Söderblom, som kan anses vara en av de mest profilerade skådespelarna i Göteborgs största teaterhus. Utfallet av deras gemensamma ansträngningar är grandiost. Lätt hänt att den i ett teamwork som står på scen får allt ljus på sig, varför duon samfällt ska applåderas. Tillsammans har man renodlat och utvecklat vad dvärgen är med om. Och hur han resonerar och vilka känslor han bär på. Det är infernaliskt skickligt och väldisponerat. Att föreställningen pågår inklusive paus i halvannan timme med skiftande intensitet, gör att publiken ges tillräcklig med tid att lära känna en misantrop, en föraktfull natur som andra i sin tur trampar på, ett förvridet och skarpsinnigt psyke.

Texten och agerandet står i centrum. Sparsamt med hjälpmedel som sig bör. Runt om figurer på väggarna, ser ut som etsningar. Motiven antingen krigiska eller änglalikt svävande. Ljussättningen är minnesvärd,skärmar av och förstärker stämningar. Av de korta musikstycken som kompletterar, satte det Commedia dell arte – liknande störst prägel. Scenografin består mest av formationer i trä som dvärgen kommer upp på via flyttbar trappa. Roligaste, fyndigaste rekvisita är definitivt rökmaskinen. Avslöjar inte vad den får symbolisera. Harnesk och heltäckande hjälm används för att plocka fram den exceptionellt kortväxte kammarherrens fäbless för våld och ädelmod. Att Söderblom varandes något under medellängd spelar dvärg, är inget man invänder mot, vilket säger mycket om hans kapacitet.

Hade höga förväntningar på Jesper Söderblom då han framhållits i åtskilliga av mina recensioner. Förväntningar som infrias med råge. Hans förmåga att utstråla vämjelse, de gycklande imitationerna och den förorättade tonen med stämbandens mångsidiga färgsättning. Han plockar fram sitt ansenliga register, hela skalan av schatteringar. Vet exakt vilka imaginära knappar som ska tryckas på för att trollbinda publiken. Naglar med sin diktion och briljanta kroppsspråk fast åskådaren på samma vägvinnande sätt som exempelvis Shanti Rooney. I och med denna förfärande monolog uppnår Söderblom stjärnstatus. Snabbt marscherat av en skådespelare vars examen bara passerats med fyra år

Firma Ghods & Söderblom har tillverkat en makalös iscensättning. Per Lagerkvist Estate har all anledning att vara nöjda. Den ruggigt obehagliga spegling av människosläktets avarter som Dvärgen utgör, har fått nytt liv. Boken har omvandlats för scen av intelligenta och varsamma händer.

Vass och berörande monolog problematiserar bekräftelsebehov – #WRU av GEST

2 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Manus och regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi, ljus- och kostymdesign: Neon Lodge

Regiassistent, tekniker och inspelad röst: Zahra Ahmadi

Koreografi: Moa Sobelius

Ljuddesign: Karl Wassholm

På scen: Aviva Wrede

Spelas hos Gothenburg English Studio Theatre (GEST) vid Chapmans torg i Göteborg till och med 18/10, därefter tillgänglig för turné i skolor (målgrupp: 10-15 år)

Premiär: 30/9 2019

Av vad jag recenserat från enda engelskspråkiga teatern i Västsverige, har flera pjäser kretsat kring hur unga människans tillvaro styrs av internet och i synnerhet sociala medier. Tacksamt ämne och dito berättarknep, när skolelever ska bli engagerade och på köpet genomgå en rafflande språklektion. Att GEST gärna fokuserar på den virtuella interaktion som exploderat senaste åren, visar att de har näsa för vad som gäller. Efter hemkomst från premiären tittar jag på SVT Aktuellt. En nyhet handlar om ett accelererande fenomen: Privatpersoner som drar in annonsintäkter på bloggar och filmklipp. Redaktionen hade gjort ett inslag om en barnfamilj, som på egen Youtube kanal dokumenterar sitt vardagsliv.

#WRU är en nyskriven monolog vars titel hämtats från SMS-språk. Syftet är att belysa sådana saker som skärmtid, isolering, identitet, nättrakasserier samt hur dysfunktionell en familj kan bli i ett akut läge.. Under cirka 45 minuter möter vi Roija, en ensam tjej i nedre tonåren som beskrivs som en wannabe YouTuber.

Hon drar igång en kanal inriktad på att berätta om storasyster, som inledningsvis betecknas som cool och driftig. Sanningen är istället att föräldrarna oroas av storasysterns tillstånd, inte klarar att bry sig om något annat. Undan för undan rullas en alltmer smärtsam historia upp, när den grymma verkligheten i dubbel upplaga hinner i fatt huvudpersonen. Avslöjas mer om förloppet är det risk för spoilervarning. Roija är avundsjuk, trött på att känna sig försummad och kämpar för att skaffa sig status. Därför stannar hon inne på sitt rum, helt absorberad av att sända egengjorda filmklipp, trotsar gång på gång mammas förmaningar om att andra göromål måste uträttas. En med skärpa och emfas otålig röst framställd av Zahra Ahmadi, en skådespelare med otroligt omfattande cv.

Till viss del är storasysterns belägenhet en förevändning för flickan (döpt efter ett vin) att producera klipp på Youtube. Roija brinner nämligen för att mata tittare med tips på hur man kan förkovra sig, få massor av prenumeranter, likes och delningar. Aviva Wrede går all in, demonstrerar diverse, enligt Roija, framgångsrika metoder genom att dråpligt leka med olika tillvägagångssätt. Mitt i det sorgliga och otäcka som tornar upp sig, tillför flodvågen av instruktioner befriande humor. Utgår från att elever insatta i olika Youtubers egenheter, kommer skratta igenkännande.

Blir smått chockad av första repliken från en lovande tjugoåring som nyligen examinerats från Nordiska Teaterskolan. Varför? Jo, den uttalas på svenska. Några ytterligare gånger hörs svenska meningar. Att rollfiguren inte bara pratar engelska i irriterad ton till sin engelska mamma, utan också till alla potentiella tittare på nätet, förklarar hon vara en förutsättning för att kunna nå ut internationellt. Roija bjuder på sig själv inne i den kub hon sänder ifrån. Koreografin har ”instant appeal”, blir lustig med hängivet dansande, till låtar som skulle kunna vara hits av Zara Larsson. Det påstått pedagogiska kroppsspråket är lika underhållande. Mimiken hos Wrede växlar sinnrikt, övergår till att känslomässigt skildra jaget bakom den tillrättalagda fasaden. Imponerande skådespeleri! I flera sekvenser kan man påstå, att hon spelar mot en anonym twittrare. Mycket trovärdigt får publiken följa svängningar mellan eufori och motsatsen.

Brändén Whitaker (en av teaterns två konstnärliga ledare) har skrivit en rapp och tankeväckande monolog, väjer inte för den stress, de faror och mobbingtendenser som nätet kan orsaka. Tänker på Aschberg och hans trolljägare och fega människor som skadar i lönndom. Vår tids besatthet av yta, egofixering och kändishysteri vidrörs. Problematik som säkerligen dryftas av elever efter att ha sett föreställningen. Alla vill och behöver bli sedda. Men manin att jaga bekräftelse på Instagram och Facebook finns som en våt filt över oss IRL, något manus tar fasta på. Attention-seekers som den tjej #WRU skildrar, löper överhängande risk att bli besvikna.

Regissör och skådespelare biter med gemensamma krafter i det saftiga äpple, som flerdimensionella dramat utgör. Att se Aviva Wrede agera var en fröjd. Hon har studerat in rollen med precision. Hittat rätt tilltal som fängslar genom humörsvängningar, yviga gester, lidelse och energipåslag. Tajming och rytm sitter, med naturligt inlagda pauser, för att händelser ska få sjunka in i åskådarna. Och kontentan av gedigen regi, är bland annat att lika mycket sägs med ansikte/ kropp som med munnen. Snacka om att vara åskådlig! Och engelskan är , så vitt jag kan bedöma, både begriplig och lätt att uppfatta.

Mats Hallberg

Footer

Om oss