Ystad med omnejd
31/7-4/8 2019
En festföreställning på Teatern, värdigt upphovets dignitet, inhöstar idel glada miner. A TRIBUTE TO SVEND ASMUSSEN görs av en pianolös dansk/svensk grupp vars medlemmar turas om att stå i centrum, flera av dem med meriter från legendaren ( besökte YSJF 2016) Programmets preludium är ett bildspel, jämte hjärtlig presentation av den osannolikt pigga änkan. Samtliga i en illuster line up är lika delaktiga: Grammyvinnande adepten Bjarke Falgren (violin), Asmussens gitarrist sedan 1992 Jacob Fischer, Aage Thanggard vars trumspel förknippas med den världsberömda violinisten, basisten Hans Backenroth, munspelaren Filip Jers, Mads Mathias på sång och tenorsax samt Sinne Eeg vars mäktiga stämma kan ljuda som självaste Alice Babs (Swe-Danes). Instrumental början åtföljs av ett knippe väl valda sånger, varav ett par trevliga duetter. Hantverket på scen utstrålar finess med van, lätt hand. Det frejdiga musicerandet övergår enstaka gång i en reflekterande stil. Vi får i ett inhopp fantastiskt pianospel av Jan Lundgren, attraktiva ackordföljder från Fischer i Tea For Two, oemotståndligt Nashville-stuk i Scandinavian Shuffle, makalöst munspel från Filip Jers i en hyllning till Toots Thielemans, bedårande tolkningar av Making Whoopee och Skylark från Sinne Eeg (vars svävande röst i sist nämnda ballad får publiken på fall) och flera virtuosa ”violinexcesser” i de sista låtarna. I detta demokratiska projekt ges även solistutrymme till kompet. Finns som framgått inget att ifrågasätta beträffande förmåga. Ändå blir bestående intrycket att det är alltför klämmigt, saknar emellanåt tyngd och svärta.
Klassiska läskiga sagan (förvisso lyckligt slut) Peter och Vargen tonsattes för symfoniorkester av Sergej Prokofjev. Katarina Thomsen från Tyskland har med tillstånd från efterlevande, klätt det dramatiska förloppet i jazzdräkt. Vi ser henne dirigera NORRBOTTEN BIG BAND interfolierade av den mycket passionerade berättaren BEATRICE JÄRÅS, skådespelare och musikalartist. Den lika roliga som fascinerande konserten att betrakta som en ingång för de minsta, bode haft rekommenderad åldersgräns, på grund av höga ljud jämte rastlöshet hos de minsta barnen efter cirka en halvtimme. Blåsarna, formerade i halvcirkel, representerar olika djur eller personer. Janne Thelin på otymplig kontrabasklarinett symboliserar exempelvis den hotfulla vargen, medan Peters känslor och förehavanden uttrycks av trumpeter. Maffigt värre när svindlande höga trumpettoner stryker under handlingen med feta streck. Extra kul moment inträffar när två bråkiga instrument trotsar dirigentens aktion. Noterar programmusik med stora bokstäver, väldigt effektfull rysk expressionism. Ska verkligen betonas hur Järås framförde texten. Med energisk emfas levde hon sig in i dramatiken med hela kroppen. Fräckt, innovativt och ytterst kompetent genomfört! Hade målgruppen varit äldre hade det varit på sin plats att presentera musikerna.
MAGNANIMUS TRIO från Grekland har ett drömskt meditativt sound med referenser till E.S.T och Arvo Pärt. Trion som leds av Christos Barbas kommer från Thessaloniki, är mycket välutbildad och man har var för sig sysslat med filmmusik, flamenco och folkmusik. Pianisten Barbas både inleder och avslutar genom att spela på flöjt från Mellanöstern. Inuti denna cirkelrörelse framförs suggestiva original (alla tre bidrar i låtskrivarprocessen) med utmejslade detaljer. Hör en förtjusning i upprepade linjära mönster, vilket leder tankarna till minimalistiskt komponerande. Musiken pågår ofta i maklig takt. Ett annat kännetecken är deras pendlingar mellan snabbt – långsamt, starkt – svagt och crescendo – diminuendo. I innerlig sekvens som utgör en höjdpunkt, nynnar trumslagare, basist och pianist på ett sätt som ger mig Shai Maestro – vibbar. Pianisten dominerar skeendet utan att de andra hamnar i skuggan. Vissa passager på slutet sensationellt spröda, sällan så här nedtonad lyrisk kammarjazz framförs utomhus. På innergård i Ystad funkar det förträffligt! En helgjuten konsert vars musik närmast hypnotiserade den påverkade publiken, klingade ut med kärlekssång på engelska, sonett av Shakespeare. Märkligt nog har jag under Gmlstn Jazzfestival hört en annan grekisk pianotrio spela subtil, aningen inåtvänd meditativ jazz.
Anrika unika skivbolaget ECM firar 50 år i år, vilket uppmärksammas på festivalen. Under den celebrerande vinjetten arrangeras bland annat spelningen med norska TORD GUSTAVSEN TRIO sent en kväll på Teatern. Måste erkänna att jag inte tidigare lyssnat på den prisade pianisten som också är psykolog. Han kompletteras av egensinnige Jarle Vesperstad bakom trumsetet och vikarie på kontrabas vid namn Ellen Brekken. Mestadels ges kompositioner från fjärde och senaste trioplattan, vars utfall liknas vid en meditativ resa. Tillägnar mig ett enhetligt sound, snarare än ett pärlband av låtar. Anföraren och hans medmusiker beger sig ut på fruktbara utflykter, fast jag är för utmattad efter resan med X 2000 för att hänga med hela tiden. The Tunnel och ett par Bach-improvisationer exponerar trion när de är som mest förföriska. Noterar att de pregnanta basgångarna ligger något för högt i ljudmixen, att trumslagaren är en attraktion i sig som ett tag trummar med två rör samt personligt färgade, sinnrika löpningar över klaviaturen, på en flygel med kablar inkopplade. Vesperstad får utrymme för ett mycket dynamiskt solo, vilket absorberade publiken totalt. Ett landskap av skenbart sökande karaktär växer fram, ihopsatt av fragment vars utlösning stundtals uteblir. Trion som sällan spelar i Sverige gav mersmak, inbjöd till vidare studier. Superb akustik!
CAECILIE NORBY har på initiativ av skivbolaget ACT bildat projektet SISTERS IN JAZZ. På scen syns den danska sångerskan ihop med Dorota Piotrowska från Polen på trummor, Lisa Wulff från Tyskland på bas, Hildegunn Öiseth från Norge på trumpet, Nicole Johänntgen från Schweiz på sax samt nytillskottet Anke Helfrich, en begåvad pianist från Tyskland. Den europeiska högklassiga ensemblen har konsekvent nog, nästan uteslutande kvinnliga komponister på repertoaren. Till saken hör att jag entusiastiskt recenserade releasegig i OJ och sammalunda med deras debutalbum tidigare i år. Stolt över att min skivrecension användes i marknadsföringen. Sista konserten på ett fullmatat dygn innebär sammantaget, varken den densitet eller det hundraprocentiga ensemblespel som jag hörde på releasen. En annan negativ faktor: volymen genomgående för låg. Vokala förmågan hos Norby är förstås häpnadsväckande och i Hallelujah märks ett hisnande operaavsnitt. Åtskilliga strålande enskildheter kan adderas till pluskontot, som balanserar helhetsomdömet. Vill framhäva crescendot i Droppin´Things, lyckade dynamiken i Jolene, Miles-doftande takter från ljuvligt spelande Öiseth, basgångar i dialog med scatsång, fyrverkeriet från Piotrowska, raffinerade explosioner från Johänntgen i Girl Talk ( hade påföljande morgon solokonsert i Klosterkyrkan). Lekfulla kreativa moment vävs sålunda in i starka låtar, varav arret på Man From Mars (Joni Mitchell) onekligen ett mästerverk Mycket att glädjas åt, trots viss besvikelse.
Nödvändigt intag av föda medför att jag missar ungefär tjugo minuter av LARS JANSSON TRIO på Teatern. Tröstar mig med att ha recenserat honom vid två andra tillfällen i sommar längs västkusten. Två förändringar till denna gång är att konserten spelas in av P2 samt att ordinarie danske basisten Thomas Fonnesbaek finns med som central pelare. Trumslagare är som vanligt pianoprofessorns son, elastiske rytmkreatören Paul Svanberg. Vad en jublande publik ”utsätts” för bör betecknas som delikat akustisk pianojazz, som den i sällsynta fall kan arta sig när inspiration, skicklighet och samförstånd konvergerar. Underbart smidigt samspel och strålande självständigt pianospel i spännande låtar! Vilken ynnest att man avrundar med livefavoriter som Hilda Smiles jämte More Human. Eftersom det var premiär för trion på festivalen förelåg troligen ett uppdämt behov, vilket besannas av att Jansson i tältet efteråt sålde 30(!) skivor.
