Mats Hallberg

Exceptionell förmåga blottlägger sårbarhet och spänningar – Faces av Göteborgs Dramatiska Teater

21 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam – pressfoton Per Larsson

Originalmanus: John Casavettes

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Ljus: Kim Leach

Komposition och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Magnus Sundberg, Hanna Ullerstam, Mia Eriksson, Erik Åkerlind och Simon Eriksson.

Spelas till och med 7/12 2019 hos Göteborgs Dramatiska Teater på Stigbergsliden 5B.

Sverigepremiär 19/10

John Casavettes (1929-1989) har av filmvetare kallats punkare. Han var en särling, pionjär och varm anhängare av improvisation. Okonstlad, rå realism jämte oansenlig produktionsapparat utgjorde grundstenar i hans estetik. Mastodontprojektet Faces hade premiär 1968. Tvåhundrafemtio sidor manus renderade i etthundrafemtio timmar inspelat material. Efter flera års slit klipptes filmen slutligen till hanterbart skick. (Kan erinra mig en lysande dokumentär om denne independentregissör, producent och skådespelare.) I sin iver att förmedla hudlös konst ville dysterkvisten Casavettes komma så nära som möjligt, var närmast besatt av närbilder. En hängivenhet som triggat regissören Marcus Carlsson, vars gåtfulla Shirins Vargar jag såg på Göteborgs Stadsteater tidigare i år.

Intrigen kretsar kring ett gift intellektuellt par i övre medelklassen, vars äktenskap krackelerar på makens initiativ. Han har rumlat runt på baren Loser´s Club i N.Y.C med snobben (Freddie), bästa kompisen. Stiligt ekiperade och rejält tankade hamnar de hos en lastbar skönhet på efterfest, varvid den överförfriskade Freddie skämmer ut sig och visas på dörren, medan nämnde make (affärsmannen John) stannar kvar, blir blixtförälskad. Hans fru reagerar på begäran om att skiljas, genom att gå ut med sin väninna. En kaxig yngling attraherar dem, raggas upp, följer med till party i makarnas våning. Och fortsättningen inbegriper såväl ömsesidig njutning som rop på hjälp och djupgående konfrontationer. Gentemot den ikoniska filmen verkar kronologin vara något omkastad och den åldrande playboyen omvandlats till hormonstinn, självsäker tonåring.

Är för första gången med om att publiken i salongen sitter på motsatta sidor av scen. I högtalare hörs soft trumpetjazz. Första scenen är från baren där det dansas, dricks och röks cigaretter. I tidstypisk mikrofon sjunger Jeannie (Hanna Ullerstam) Strangers In The Night, medan Richard (Magnus Sundberg) maniskt drar ordvitsar. Stämningen bekymmerslös och uppspelt. Faces kännetecknas av en slags hedonistisk bejakelse utan konsekvenstänk. En filosofi (viktigt begrepp för Casavettes) som genererar såväl extas som konflikter och hotfulla underströmmar.

Regissören har gjort ett storstilat jobb. Förtätat ett ordrikt, tämligen ostrukturerat drama, fått det att vibrera. De skådespelare som inte medverkar i scenerna sitter på lediga stolar, kring den lilla scenen som avgränsas av vit heltäckningsmatta. Han betonar med bravur karaktärernas trassliga relationer och bräckliga psyken. Avslöjar effektivt att den olyckliga umgängeskretsens beteende, krampaktigt håller upp en cool mondän fasad. Tänker ändå på manusförfattarens användning av naket närgången kamera. Visst är teater en annan konstform. Men hade gärna sett att man införlivat bruket av videokamera (i likhet med vad Stadsteatern frekvent gjort), eller att ljusansvarig ägnat sig åt att släcka ner och rikta strålkastare mot ansikten som våndas. Scenografin fungerar väl, trots sparsmakad utformning med ett bord i centrum. Mer krut har Fianna Robijn lagt på kläder och håruppsättningar. Det yttre är viktigt för rollfigurerna, vilket sannerligen märks. Ett stort plus för denna omsorgsfulla insats.

Magnus Sundberg – pressfoton Per Larsson

Nästan oförskämt att ännu inte ha skrivit om ensemblen. Motorik och samexistens vittnar om total närvaro. Ser passionerat finkalibrerade skådespelare mejsla fram glimrande porträtt. Märkligt nog finns inte någon i produktionsteamet ansvarig för skådespelarnas rörelseschema. Idéer och utförande vad beträffar det koreografiska är på absolut toppnivå. Och att med trovärdighet agera onykter och ändå leverera tydliga repliker, är att betrakta som avsevärd yrkesskicklighet.

Magnus Sundberg (känd från teveserier och En man som heter Ove) glänser med hela kroppen i sin roll som dominante Richard. Den imploderande laddning Erik Åkerlind besitter är beundransvärd. Firar triumfer när hans Freddie inser att han betett sig pinsamt. Hanna Ullerstam dubblerar, fast det är som outtalad eskort – den karismatiska roll som Gena Rowlands gjorde på vita duken – man blir betagen av hennes stolta rollfigur. Mia Erikssons gestaltning imponerar återigen, inte minst när skenbart stabila Maria förvandlas. Har en strålande förmåga att förmedla energi och känslor utan verbala uttryck. Simon Eriksson (har långfilmsvana) porträtterar den impulsive och nervige tonårsgrabben genom att ta ut svängarna och behärska läget. Alltid en fröjd att se välgjord teater med påtaglig densitet.

Tragikomiskt om oförnuftig arbetsmiljö – Öppna kontorslandskap av Hagateatern

20 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Manus: Sara Klingvall, Helena Gezelius & Åsa Gustafsson

Regi: Åsa Gustafsson (tillsammans med det konstnärliga teamet)

Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen

Koreografi: Julia Sjönneby & Josefin Samuelsson

Konstruktion & snickeri: Hannes Hansson

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Skådespelare: Jan Ericsson, Sara Klingvall & Helena Gezelius

Spelas till och med 23/11 på Hagateatern (före detta Teater Tamauer) i Göteborg

Premiär: 18/10 2019

Av Jan Ericsons rollfigur får vi veta att tillfredsställande arbetsförhållanden är inskrivet som en rättighet i FN-stadgan. Hur stor klick av alla anställda har villkor på jobbet som i praktiken uppfyller detta mål? Har för egen del ingen regelbunden erfarenhet av kontorssysslor, däremot av nyckfulla omorganisationer under drygt trettio år med samma arbetsgivare. Förändringar verkar ske utifrån hur forskningsrön kan tolkas och utifrån påstådda kostnadseffektiva argument. När stenen väl sattes i rullning, har öppna kontorslandskap mot bättre vetande blivit en svårstoppad trend. Det ”fina i kråksången” var att kvinnor i publiken vittnade om hög igenkänningsfaktor, ett gott betyg åt de som gjort produktionen.

För första gången är jag med om att publiken sitter längs båda långsidorna. Med tanke på pjäsens tematik om öppenhet och att vara flexibel, blir åskådarna handgripligen indragna i problematiken som de tre aktörernas mellanchefer ideligen brottas med. Mer antydning än så skulle förta överraskningsmomentet. Greppet åskådliggör finurligt den luddiga läran om aktivitetsbaserat förhållningssätt. Manus innehåller mycket att skratta åt. Genom absurd situationskomik förhöjs verklighetsnära inslag. Det ter sig osannolikt att något konstruktivt kan uträttas av tre mellanchefer, under de distraherande betingelser som råder. Idén till verket uppstod när vän till Helena Gezelius, berättar att kön till toaletten på jobbet blev allt längre. Anledningen: enda frizon där sekreterarsamtal kunde tas ostört Därför handlar Hagateaterns nya produktion, om människors häpnadsväckande förmåga att anpassa sig till orimliga omständigheter.

Scenbygget är en sinnrik träkonstruktion bestående av ett antal kvadrater, vars platser skådespelarna kliver emellan likt hinderlöpare. Utanför är kopieringsapparat och kaffeautomat placerade som andningshål. I ena hörnet modeller av toaletter. Mitt i är bollhavet placerat, lika obegripligt som underhållande. Stor humor att iaktta hur de tre frustrerade gestalterna obevekligt dras dit. De berättar för oss om sina respektive uppgifter inom HR, kommunikations- och ekonomiavdelningen. Vi möter tre klämda, tämligen maktlösa personer som nås av meddelanden från företaget, via info i högtalare från anonyma överordnade. Röster som ger publiken mer kött på benen om den ideologi som styr arbetsmiljöns design.

Öppna Kontorslandskap är inriktad mer på att beskriva ett osunt tillstånd än att förmedla en berättelse med början och slut, något man lyckas förträffligt med. De inkluderande yviga rörelserna som signalerar öppenhet (poängteras att motsatsen inte finns rent semantiskt), övergår efterhand i osäkerhet, till och med övergivenhet. Att tvingas ta i något obehagligt, överlämna besked om uppsägning, är nästan enda ingrediens som driver intrigen. Över två akter pågår en eskalerande absurd process utan en lösning i sikte. En dörr att stänga om sig förblir en dröm, istället uppmuntras personalen att rotera, skapa sig nya arbetsytor. Föga förvånande ekon av en Kafkaesque tillvaro. Var håller övriga avdelningar till? Det hotfulla okontrollerbara, förstärks av kompositören Anna-Maria Engberg.

I en gränslös föreställning om fåfänga försök att finna sin vrå på kontoret, har de icke-verbala reaktionerna avsevärd betydelse. De två kvinnorna ansvariga för koreografin ska harangeras. Skådespelarna Klingvall, Ericson och Gezelius bottnar perfekt i en noga utprövad naiv estetik, där kroppsspråk och repliker tillmäts lika stort värde. Desperationen Helena Gezelius demonstrerar, när rollfiguren trots lurar, störs oupphörligt av sin stelbent hänsynslösa kollega, är dråplig att skåda. Hennes skickliga agerande är uppsättningens största behållning.

Åsa Gustafsson är inte bara meriterad scenkonstutövare, musiker och radioröst (hade nöjet att recensera hennes första show på eget manus). På senare år har hon varit framgångsrik som regissör. Den här gången fokuseras begåvat på absurditeter, till synes opåverkbara tokerier. Man kan invända att uppsättningen skildrar ett I-lands problem. Men att sakna inflytande på jobbet är ett växande bekymmer, ger upphov till ohälsa. Öppna Kontorslandskap har ett angeläget budskap, lika roligt som tankeväckande.

Helena Gezelius – foto från Hagateaterns facebooksida

Stockholm Jazzfestival 2019 del II

19 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

EKDAHL/ BAGGE BIG BAND tog jag till mig under en dryg halvtimma, i andra set som varade till efter midnatt. Man har klämt in sig i källaren på Scalateatern, en egentligen för ändamålet omöjlig lokal. För att se och höra optimalt står jag mellan garderoben och kassan. Det långsmala rummet har blivit något av en samlingsplats för gräddan av huvudstadens jazzmusiker, på och nedanför scen. Inget undantag denna afton några timmar efter Jazzkatten-galan. Den tajta orkestern förser oss med god stämning genom att kombinera seriositet med skojfriskt humör. Orkesterns medlemmar turas om att ansvara för arrangemang. Man tänjer ut och håller ihop strålande i låtar från Thad Jones och Duke Ellington. I en sedvanligt namn- kunnig träblåssektion, fick inhopparen Jonas Kullhammars glänsa mest. Högst på solisttoppen placerade sig trumpetaren Tobias Wiklund. Om ni undrar över grundarna, så är Per Ekdahl stabil trumslagare medan pianisten Carl Bagge har egen mycket renommerad trio och gör avtryck lite överallt. Ekdahl/ Bagge Big Band tillhör landets yppersta elitorkestrar.

Hon har varit en livefavorit hos mig senaste åren. Högt ställda förväntningar infrias med råge när jag ser ISABELLA LUNDGREN genomföra konsertversionen av sitt Dylanprojekt på ett i princip utsålt Södra Teatern (premiär för undertecknad). Hade vidtagit föredömlig uppladdning med god middag på Riche, drink på Rival och som indirekt, möjligen långsökt förberedelse, sett mannen döpt till Robert Zimmerman på Scandinavium i somras. Det sjungs kraftfullt med kolossalt övertygande nerv, suverän frasering och dito modulering. Flera av låtarna framfördes, inte fullt lika genomarbetade, redan 2015 på Fasching (var där). Lundgren som förklarar hur hennes dyrkan av Dylans låtskatt uppstod, är inte ute efter att behaga, vilket är en av anledningarna till att hennes uttrycksfulla stämma går rätt in. En annan orsak är musikerna hon omger sig med och deras vidunderliga arrangemang, på annars ganska rätlinjiga kompositioner. Satt på andra balkong, hänfördes och antecknade i mörkret. Ljudet var oklanderligt, möjligen aningen hög bas inledningsvis.

Påfallande många solon av virtuos kaliber från Daniel Migdal på fiol. Färre, men minst lika drabbande från Johan Lindström på ”Hawaii- ljudande” pedal steel och effektfull elgitarr. Niklas Fernqvist (bas) jämte trumslagaren Daniel Fredriksson uträttar stordåd, genom att bädda in och utveckla sofistikerade arrangemang. Och vid pianot sitter melodileverantör Carl Bagge, vet exakt hur de rätta ackorden ska frambringas. För att göra listan på medverkande komplett ska en man vid namn Brian Kramer på akustisk lågmäld gitarr nämnas. Honom träffade Isabella i N.Y.C för tio år sedan. I Don´t Think Twice, It´s Alright och It´s All Over Now Baby Blue utgjorde han enda ackompanjemang. Massvis av underbara detaljer i denna helgjutna releasekonsert, vars mäktiga bygge avslutades i ofattbart magnifika tolkningar av Trouble, It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) och allra sist lyfte Forever Young mot taket. Hyllningen till en butter och genial låtskrivare hade inte en slätstruken sekund, var istället sällsamt förtrollande.

Lockelsen i att höra OZ NOY TRIO tog mig till Klubb Nalen för första gången. Hade inte tidigare lyssnat på den flinka fusion-gitarristen från Israel, sedan länge bosatt i N.Y.C. Hade emellertid tagit reda på att han spelat med många storheter. Ett förhållande som ånyo bekräftades när han till festivalen skapat en ruggigt tajt powertrio, bestående av Jimmy Haslip på bas och Dennis Chambers bakom trumsetet. Stående publik på cirka 275 personer, nästan uteslutande medelålders män. Är kluven till konserten, har besvär med att avge ett entydigt omdöme. Kännetecknet är nämligen blixtsnabba ackordföljder, vilka kan beundras för sin skicklighet.. Men de fladdrar iväg utan förankrade känslor, fäster inte, tillför inget. Lyckligtvis erbjöd spelningen annat än ren uppvisning. I flera passager hemfaller de åt en utforskande spelstil.

Mesta materialet hämtas från Noys senaste album Booga Looga Loo, hans tionde på 2000-talet. Vid några sekvenser avbryts deras exakta samspel. Yellow Jackets stadigvarande basist har ett par egna utflykter med feta basgångar och på sluttampen styckar trumfantomen Chambers fräckt upp rytmer. Hade önskat att han hade fått profilera sig mer. Hör ett medvetet skitigt sound, ibland groovy, ibland racerbetonade licks. Associerar till gitarrgudar som Scott Henderson, Mike Stern och i viss mån Jeff Beck. Lika mycket fuzz och vibrato. En avgörande skillnad: Noy är inte på samma nivå som låtskrivare. I lyckade Chocolate Souffle kan ett mellanting av blues och boogie identifieras. En långsam behaglig sak övergår i aftonens största behållning, hopflätade riff i låt som påminner om The Meters. Extranumret flödade av melodisinne när trion pumpade på i klassisk James Brown.

På Nalen inför en euforisk global publik ställer RICHARD BONA & ALFREDO RODRIGUEZ till med en musikalisk happening. Att jag hann fram först en dryg kvart efter utsatt tid, gjorde inte så mycket eftersom de inte ville sluta. Första turnén tillsammans för två befryndade världsmusikambassadörer. Kamerunfödde basisten och sångaren Bona turnerar gärna i Sverige, verkar live ha lämnat den moderna jazzen för romantiska språng på flera språk. På senare år har han fördjupat sig i afro-kubanska tongångar (vilket jag blev varse på Göteborgs Kulturkalas för ett antal år sedan), varför samarbetet med en sjutton år yngre klassiskt skolad pianist från Havana, sitter som hand i handsken. Som den farbror han känner sig som, sköter Bona allt mellansnack. Man lirar främst sådant någon i duon skrivit. Ett undantag är låt av Mercedes Sosa.

Blev uppiggande soloavdelningar, allsång och skämtsamt nojsande. Lekfulla improvisationer präglade samarbetet plus förkärleken till olika kulturers populärmusik. Var inte förberedd på att Bona skulle ägna sig åt det vokala Musicerandet ger upphov till skratt och lättsinne, resulterar i förbrödrande känsla hos en internationell publik. Förnuftigt nog får alla femhundra i stora salen hålla till godo med ståplats, somliga av dem tar danssteg. Rodriguez bländande löpningar höjer temperaturen ytterligare, medan Bonas sångkonst, på fler för honom främmande språk, bidrar till feststämningen. Till melodiernas fromma lägger instrumentalisten Bona band på sig. Flera gånger är han på vippen att braka iväg och visa sitt halsbrytande handlag. Nöjer sig med att fabricera loopar som omgående bildar bakgrund. Konserten synes löst strukturerad, inriktad på glädjeförmedling av publikfriande art. I den sprittande upplösningen märks västafrikanska rytmer när Bona sjunger och tar fram gitarren. En energigivande tillställning, som åtminstone för stunden var storartad underhållning utan dystra inslag.

obs Kan som kuriosa nämna att jag råkade bo våningen ovanför Hellsten Bar där konsert arrangerades varje kväll, vilket resulterade i att det blev några pratstunder med musiker på hotellet, samt en pytteliten dos av livemusik.

ps Har vänner som blev saliga av en av festivalens huvudattraktioner, nämligen John McLaughlin & The 4th Dimension. Har sett honom i Holland, men missade honom tyvärr när han spelade på Cirkus

Stockholm Jazzfestival 2019 del I

18 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

Om jag räknar rätt femte året jag recenserar från landets största jazzfestival. Som vanligt endast några väl valda nedslag, då kostnaden för hotellvistelse är kännbar. I år blev det premiär för somliga lokaler, vilket gav mig chansen att upptäcka nya ställen.

Första konserten jag bokat in mig på var MAGNUS CARLSSON & MOON RAY QUINTET som förlagts till Dansens Hus, vars kapacitet på c:a 800 platser nära nog tagits i anspråk. Satt förnämligt och ljudet hade föredömlig balans där pianot hävdade sig väl, varför arrangörens omdöme ”extraordinär” har fog för sig. Den för aftonen förstärkta kvintetten skulle ha kallats coverband om termen funnits i jazzsammanhang. De ofta förekommande och hyllade livemusikerna från bland andra Oddjob, ”dammar av” låtar (ej skrivna av jazzkompositörer) från sina två skivor, plus att de gör låt av Les McCann. Den stilsäkra vokalisten berättade att Kjell Andersson parade ihop honom med hungriga jazzmusiker för drygt tio år sedan, när han trots framgångarna med Weeping Willows, funderade på att sadla om genom att överge karriären.

Konserten över 75 minuter blir en fullträff, lika lössläppt som uppstyrd. Bland vemod i kubik från låtskrivare som Nick Drake och José Feliciano, petar man in suggestiva stänkare, vars original hämtats från exempelvis Nina Simone, Paul Weller, Moose Allison och the Doors. Svänger skönt! Frontmannen vid sångmikrofonen är en strålande uttolkare när två kulturer frimodigt frotteras. Instrumentalisterna ges stor rörelsefrihet, vilket gör att de kan färga anrättningen i magnifika solon. Den ende av dem som inte har egen avdelning är trumslagaren Lars Skoglund, vars spel istället högst fördelaktigt präglar tilldragelsen i stort, oavsett om det rör sig om snirkligt gung i If You Live, stompig up tempo som Ain´t There Something Money Can´t Buy. eller smattrande rytmer i You Do Something To Me. Tror Per ”Ruskträsk” Johansson inhöstar flest applåder, tätt följd av Goran Kajfes (sprider himmelskt vackra toner) och Carl Bagge. Fina markanta insatser också från Peter Forss och extrainkallade Robert Östlund. En mycket nöjd publik får allra sist njuta av betagande ballad förknippad med Chet Baker.

Skyndar till överlappande konsert på Fasching. Kommer in i slutskedet av Per ”Texas” Johanssons nykomponerade musik. Den framförs av honom själv på blås (ofta klarinetter), Margareta Bengtsson (harpa), Josefin Runsteen (fiol), Mattias Ståhl (vibrafon) samt Konrad Agnas (trummor). En ömsom yster, ömsom lyrisk väv av klanger som bidrar till att utvidga jazzens formspråk.

CARLA BLEY TRIO är ett av de allra största affischnamnen i år, inte minst för att hon tvingades ställa in i fjol. 83-åringen verkar ha skört skelett, men i musicerandet märks inga krämpor. Har lyssnat med förtjusning på ett par livealbum från 80-talet, men har inte sett henne tidigare. Hennes verk gör sig allra bäst för litet storband. Dock, trion med maken Steve Swallow på bas och Andy Sheppard (tenorsax) är ett intressant, avskalat format som förmår lyfta fram Bleys alster. Ett aber personligen består i att jag på ett knökat Fasching saknar sittplats. Efter en trekvart tryter min ork efter förhållandevis tidig uppstigning jämte en släng av åksjuka från X2000.

En enhet vars beståndsdelar väger lika tungt. I och med att Swallow (som jag såg gästa Bohuslän Big Band för ungefär tio år sedan) mest spelar smäcker basgitarr, kan man påstå att samtliga genomgående spelar melodistämmor. Eftertänksam släpig start som doftar stadig blues. I övrigt lagom knixigt ringlande teman med sax i framkant. Saxofonisten vandrar tämligen fritt i vissa passager, vilket inte riktigt är min bag. Först ut en fyrdelad svit betitlad Life Goes On. Därefter bland annat Ups And Downs, Banana Quintet samt ett Carly-arr på Misterioso (Monk). Aningen introvert musik med reflekterande grunder och sömlöst samspel, tillfördes understundom sakrala stänk, impro-snuttar eller mjukt pulserande beat. Deras ultrasofta extranummer lät definitivt som ledmotiv ur populär musikal/ film. Coolt att rent fysiskt vara så nära en bräcklig stor pianist och kompositör. Men försmädligt att påverkas av att vara renons på energi.

Jazzfestivalens tisdag hålls sedan ett antal år branschens egen gala Jazzkatten (instiftades 1991), på Fasching. Galan direktsänds av Jazzradion. Artister och grupper i skiftande stilar framträder live med ett par låtar. Och prominenta prisutdelare delar ut en handfull olika priser i fem kategorier. Varje kategori innehåller fem nominerade som jazzlyssnare och jury får rösta på. Värd i vinröd kostym var Edda Magnusson, som också sjöng soundtrack ur The Joker. Hann vara med under halva sändningen, avlägsnade mig när We Float påbörjat sitt framträdande eftersom jag snabbt skulle vidare. Jazzkatten som har fri entré, inleddes med att Isabella Lundgren och Carl Bagge trio visar var skåpet ska stå. Ogenerat omvandlar de på jazzvis två Dylan-låtar med vasst sjungande Lundgren i täten. Längre fram plockar Erik Söderlind på sin nylonsträngade gitarr, läckert fram essensen hos odödliga Paul McCartney – hits. Smidigt tillför han samtidigt egna tillägg. Som prisutdelare hann jag se och höra rappa Anders Berglund, Rigmor Gustafsson och Vanna Rosenberg. Var på plats när pris utdelades till årets musiker, -grupp, – kompositör samt hederspriset för samlad gärning betitlat Guldkatten. Av välförtjänta vinnare kan en rubriceras som något överraskande, medan en annan av dem är att beteckna som högoddsare.

Nykomling = Josefin Runsteen

Musiker = Joel Lyssarides

Grupp = Johan Lindström Septett

Kompositör = Georg Riedel (på grund av sjukdom togs priset emot av Sarah Riedel)

Guldkatten = Elise Einarsdotter

/Har sett de fem belönade live och träffat fyra av dem. Kulturbloggen gratulerar pristagarna!

Crossover-jazz med åtskilliga pärlor – Places And Dreams av Hannah Svensson

13 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Hannah Svensson

Places And Dreams

Inspelad maj 2019 i Nilento Studios i Kållered

Inspelning, mix och master: Lars Nilsson

Producent: Lars Nilsson

Nilento records

51:25

Releasedatum: 11/10 2019

Hur kommer det sig att nyinspelad musik känns igen? Jo, majoriteten låtar har jag hört live, i vissa fall vid flera tillfällen. Har nog sammanlagt hört sångerskan Hannah Svensson ett tvåsiffrigt antal gånger (flera gånger recenserat), recenserade föregående skivan Pictures In Mind och gjorde intervju för Orkesterjournalen med anledning av Falkenbergs Jazzdagar. Hade stående inbjudan till ryktbara Nilento i min hemkommun. Mitt besök råkade till och med sammanfalla med paus för föreliggande inspelning. Har ändå bestämt mig för att göra en personlig beskrivning/ bedömning av inspelningen, eftersom den äger ansenliga kvaliteter. Ljudet är som väntat oklanderligt fylligt.

Apropå nämnda föregående skiva fylld av popjazz med viskaraktär, blev jag berörd och imponerad. Då hade sångerskan från Halland samlat uttrycksfulla instrumentalister i sin egen generation. På nya albumet märks äldre musiker med ofantliga meriter, sådana hon massvis av gånger sjungit och spelat in med. Syftar på hennes far Ewan Svensson på gitarr, stjärnpianisten Jan Lundgren som hon lever tillsammans med, klippan Matz Nilsson vars basspel exempelvis ingått i det husband Ewan varit kapellmästare för under flera decennier. Och slutligen Zoltan Csörcz på trummor, med i Jan Lundgren trio. Fyra ytterst välrenommerade musiker med minst en fot i jazzen, beundransvärda män jag lyssnat på ett otal gånger.

foton av Marianne Rylander – från releaseskonserten på Victoriateatern i Malmö

Av elva låtar är åtta tillverkade av singer – songwritern själv. Stråk av vemod präglar genomgående harmoniken. Det är en sinnesstämning Hannah Svensson bottnar i. Rösten är lagd åt det romantiska, vilket är ett avgörande skäl till att hon ofta berör och låter autentisk, lite som Norah Jones. Sången kan också tippa över. När hon inte får till det, hamnar 33-åringen farligt nära det sentimentala och manierade . Dock, sången på Places And Dreams låter fint, engagerande och avspänd på samma gång. Förmågan att töja på stavelser är ett kännetecken. De tre inledande låtarna har gemensamma drag. De färgas av melankoli, frid och längtan. Titelmelodin är först ut. Avrundar gör en tillbakalutad cover, nämligen Woodstock (Joni Mitchell) som fångar optimismens tidevarv. De kolossalt erfarna musikerna utmärker sig i enbart positiv mening. Binder samman följsamt och har solon som tillfredsställer finsmakare. Alla bidrar förtjänstfullt!

Några smärre skavanker ska bokföras. Friday Afternoon innehåller snyggt spel på piano och gitarr. Men i mina öron en bagatell, påminner om hundratals andra småputtriga up tempo – låtar. I Not Meant To Be eroderar tillfälligt den framgångsrika förbindelse man förankrat hos lyssnaren. Trots snärtigt solo av Ewan Svensson ett förhållandevis ointressant spår. Live funkar låten bättre, vilket till viss del också stämmer in på Malibu Song. I en skaplig låt uppskattar jag ändå det coola tassandet, anstrykningen av sorg och att formidable Lundgren vistas i centrum.

Catch The Stars heter en elegiskt draperad poppärla som accentuerar rytmens påverkan. Tajmingen sitter perfekt för vokalist och musiker. Man glider sömlöst omkring i ojazzig terräng. I ett mellanrum drar den skicklige gitarristen iväg ett fräsigt solo, förstärkt av fräckt ljudande effektpedal. Ett annat lika strålande original har titeln Let Go. Kompet markerar genom att etablera ett bluesigt groove. Definitivt en höjdpunkt genom att accentuera den lediga spelstilen, en stil som doftar amerikansk västkust. Högklassig komposition och dito utförande! En kvalificerad vokal bedrift görs på Honeysuckle Rose. Matchas av personliga tillägg från Zoltan Csörcz, som driver denna kvicka standard framför sig och ett blixtrande gitarrsolo. Plattan avrundas med soft ballad på svenska. Mycket vacker pianoslinga avlöses av solo på kontrabas. En behaglig melodi!

Inte riktigt lika originell eller homogen som föregångaren, men överlag mycket hållbara melodier av Hannah Svensson, melodier som ligger rätt i hennes mun. Och lätt att fatta sympati för den gränsöverskridande, mollanstrukna atmosfären. Duktiga vokala prestationer finns det gott om. Vad som färgar i minst lika hög grad är det avspända soundet, jämte kvartettens alla förnämliga insatser. Samspel och solon av yppersta dignitet!

Mats Hallberg

Footer

Om oss