Franska Trion
Dom ensammas planet
4
Mixad och mastrad av Mattias Glavå i Kungstens Studios
Grafisk form: Maria Kask (vinylutgåva)
Border Music
Release: 26/7 2019
Tionde skivan för en synnerligen produktiv grupp från Göteborg, vars releasespelning på Liseberg jag bevistade. Tajt, inspirerad konsert som rönte berättigad uppskattning. Man bildades 2002 och förgrundsfiguren heter Matti Ollikainen bördig från by utanför Gällivare, en eminent musiker som i vanlig ordning skrivit all text och musik. Medlemmarna i Franska Trion är och har varit verksamma i andra konstellationer. Sedan ett antal år tillbaka spelar Viktor Turegård kontrabas. I vintras dog hastigt deras färgstarka trumslagare Thommy Larsson, en fruktansvärd förlust. Dom ensammas planet tillägnas honom. Vi hejade på varann när vi sågs på Nef. Thommy var en oförliknelig trummis med sin attack och spontana koreografi en publikfavorit med spjuveraktig framtoning -intimt förknippad med Franska Trion. Officiell ersättare är inte utsedd. På Liseberg och flera andra gig spelar Christopher Cantillo ( Nils Berg Cinemascope, Viva Black med flera). På skivan delar han sysslar med Erik Fastén, Pontus Torstensson samt Anton Johnsson.
Trion uppträder ofta på jazzklubbar, kanske för att deras mycket personliga stil – boogie, blues och drabbande ballader- har ett anarkistiskt drag över sig som passar i jazzens inkluderande hägn. För cirka tolv år sedan var jag med när de tog Nef med storm och många år senare gjorde de lika outplånligt intryck på Scandic Europa. Dessa extatiska glädjechocker är nästintill omöjliga att återge i skrift, påminner om lika oöverträffade livesekvenser på YouTube med Jerry Lee Lewis, Cream eller The Who. För mig är således Franska Trion främst en liveföreteelse, har inte lyssnat på skivorna.
Vid en jämförelse märks en avgörande skillnad. Live har trions medlemmar jämbördigt utrymme, medan Dom ensammas planet domineras av den sjungande låtskrivaren. Basist och trummis intar sedvanliga roller som kompmusiker. ( märks extra väl vid lyssning i hörlurar). Följdriktigt hörs Matti på egen hand inledningsvis genom naket pianospel och viskande, reciterande röst förmedla en oerhört sorglig text. Svidande stark öppning som adresserar utan pardon. Svartsynen, galghumorn och de omväxlande harmonierna är Franska Trions unika adelsmärke, även om låtskrivarens betraktelser sagts likna Kjell Höglund. Med tanke på att bandledaren enligt uppgift, bara marginellt lyssnat på svensk musik, förunderligt att han uteslutande uttrycker sig på det svenska språket.
Sången måste kommenteras då den är nära förbunden med deras sound. På skivan framför Ollikainen sina texter med antingen passionerad lågmäldhet eller uppsluppen charm. Han ligger längst fram i ljudmixen, även om stavelser inte hela tiden är tydligt urskiljbara. (Att rösten live i extatiska överslag kan te sig svajig och rent av ful, är en annan historia.) Poängen är att Franska Trion besitter ansenliga kvaliteter, stundom trots, inte tack vare vokala insatsen. På Lättare körar Elina Ryd, ett klokt initiativ som gärna fått förekomma fler gånger.
Upphovsmannen blottar sig i mångordiga verser, genom pendlingar mellan uppgivenhet och tillkämpat tillstånd av livsvilja. Ledsna känslor som bottnar i sorg, tristess och saknad skiner igenom. Någonstans kan lycka och längtan skönjas, från en särling och magnifik klaviaturspelare, vars tidigare alkoholmissbruk och resignerade läggning inkluderas i textskrivandet. I sina långsamma gripande alster framstår han emellanåt som svensk motsvarighet till dystra snillen som Nick Drake och John Martyn. Ett lysande exempel är Hägringen, vars starkt berörande desperation nära nog framkallar en tår i ögonvrån.
Viktor Turegård jämte alternerande rytmläggare tillför förstås sitt gedigna kunnande, accentuerar finkänsligt somliga låtar. Tre av trummisarna har jag hört live på skilda håll och den duktige Cantillo känns igen på sin teknik. De gör avtryck, markerar närvaro här och var. I Fallna änglar och Lättare tar de upp tempot i bubblande, medryckande melodier, klatschig pop som påminner om Jakob Hellman. Några gånger hörs paradoxalt nog sprittande refräng. till mörk melankolisk text.
Ljudet på vinylen är tungt, motsatsen till futtigt. Så pass massivt att det kan anses på vippen till alltför starkt vissa sekvenser. Fordom kultförklarade trion har successivt blivit upptäckt av alltfler. Inte förvånande, då de är en sällsynt kreativ konstellation, vars vandringar mellan genrer är en stor tillgång. Ytterst få band i landet är i närheten av att vara lika förstklassiga, på att gripa tag i lyssnaren, för att därpå släppa loss ett sjusärdeles sväng. Detta varumärke är intakt på Dom ensammas planet, även utan the one and only Thommy Larsson.