Mats Hallberg

Rafflande och tankeväckande skådespel om olika världar – Avatarer på Masthuggsteatern

20 februari, 2020 by Mats Hallberg

Av: Gustav Tegby

Regi: Peter Elmers

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Ljusdesign: Maria Ros

Ljuddesign & komposition: Robin af Ekenstam

Teknik: Philip Lithner

I rollerna: Hans Brorson och Philip Lithner

Spelas till och med 11/3 på Masthuggsteatern i Göteborg

Premiär: 18/2 2020

Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad och Sensus

Har ett ovillkorligt kriterium för god teaterkonst. Vill generellt sett bli uppfylld, få påfyllning. En känsla som kan infrias om nya tankar föds hos mig när dramatiska berättelser förmedlas. En process som underlättas av extraordinärt skådespeleri. Omvänt tappar jag lusten, om tomhet invärtes råder efteråt. Ett tillstånd som bildas då jag känner mig bortdribblad eller exkluderad. Detta förödande tillstånd skulle kunnat inträffa, efter premiären av Avatarer, vars främsta målgrupp är högstadieelever.

Gustav Tegby (gått under min radar) har nämligen skrivit en, enligt honom, förväxlingsdramedy om att vara en gamer. Ett sjuttiofem minuter långt relationsdrama med dråpliga och kusliga inslag i familjemiljö. Handlar om Simon som på fritiden sällan lämnar pojkrummet. Han har gjort sig skyldig till ett virtuellt rån. En förseelse vars konsekvenser blir genomgripande för både honom och hans pappa. Pappan reagerar inte bara med naturlig oro, utan blir omgående besatt av samma dataspel. Han uppslukas av att skapa sig en identitet i cyberrymden, få tillträde till allt högre nivåer, vilket ger en kick vars beroende får honom att åsidosätta livets nödvändiga måsten. X -punkaren Rikard rädd för att stelna i tillvaron, utvecklar samma asociala hikikomori-diagnos som sin son, fast saknar dennes spelmässiga förnuft.

Ur sammanträffanden, missförstånd och hierarkier stegras skeendet i ett omtumlande virrvarr. På vägen fram mot upplösningen exponeras vi för ett par vändpunkter, en avgörande twist samt tunga diskussionsämnen. Förvisso en smärre invändning, men anser att slutet borde stramats åt. Viss mättnad infinner sig hos rastlösa ungdomar. Man börjar skruva på sig inför de sista scenerna.

Har i motsats till de sjundeklassare som besökte Masthuggsteatern noll erfarenhet av dylika aktiviteter på nätet. Trots det infrias med råge mitt kriterium på bra teater. Att förskjutningarna sker abrupt, istället för att mer logiskt planteras gradvis; får skyllas på att en ung målgrupp fordrar snabba impulser, uppdrivet tempo.

Den produktive dramatikern i yngre medelåldern, har delvis specialiserat sig på att förmedla obehag, hämtar gärna stoff från skräck- och fantasygenren. Så även I Avatarer, vars inramning ackompanjeras av avancerad ljudläggning och ruggigt effektiv ljussättning från tre håll. Tekniken triumferar! Allt i syfte att demonstrera växlingarna mellan parallella världar. Blir ideliga skiftningar mellan krigiskt, egoistisk online-beteende och den krassa verkligheten; som ter sig futtigt prosaisk i jämförelse. Regissören och teamet bakom produktionen har åstadkommit en raffinerad, noga genomtänkt uppsättning som biter sig fast i åskådaren. Härskarmentalitet demonstreras påtagligt i gester, repliker och genom duons vapen och kostymering. Manusets latenta mörker – plundra lik etcetera – påvisas bokstavligt.

Brorson och Lithner träder fram som ett durkdrivet radarpar. Var för sig och i sitt gemensamma agerande, behärskar de fullkomligt vitt skilda situationer. Duon manövrerar lysande mellan de motstridiga känslor som deras nätkaraktärer och komplexa far-son förhållande genererar. Scenografin är spartansk. En djup oval i mitten symboliserar den upphetsade action som pågår online. Pjäsens verklighet utspelas när aktörerna befinner sig i sin bostad, står på två avsatser i olika hörn som ska föreställa olika rum. Regissör och ljudansvarige har i brist på rekvisita, kompletterat skådespelarnas repliker. Likt charader visas med handgrepp i luften att sprit hälls upp och att meddelanden går i väg på chat. Genom synkade rörelser och ljud förstår publiken vad som försiggår. Borde rimligen vara en ansträngande pålaga att ombesörja. Resultatet är bländande, liksom tajmingen i övrigt. Gläds åt sällsynt kvalificerat gestaltande. Brorson är kollosallt imponerande, medan hans ”följeslagare Lithner förnämligt matchar kollegans förehavanden.

foto Lina Ikse

Finns så mycket att utvinna ur detta brokiga och civilisationskritiska manus. Märkte att publiken ryggade tillbaka när Brorson, antingen som avatar eller desorienterad pappa, slänger ur sig diverse kontroversiella uttalanden. Han blir gränslös, förmedlar undergångstankar om en rutten värld och praktiserar prepping (bunkar upp och förser sig med överlevnadskit) Multikultur, anarkism, raskrig och systemkollaps är begrepp som svischar förbi. Somligt kan nog ha gått över huvudet på högstadieeleverna, behöver förklaras av vuxenvärlden.

Summa summarum suveränt skådespeleri, intelligent manus med massvis av infallsvinklar, smart regi och magnifika tekniska lösningar. Beståndsdelar som samverkar till en ytterst gedigen produktion. Tonåringar som får se Avatarer är att betrakta som lyckostar.

Lärorikt och skarpsinnigt kammarspel saknar det där extra – Sokrates Död på Göteborgs Dramatiska Teater

17 februari, 2020 by Mats Hallberg

Efter texter av Platon och Franz Kafka

Manus och regi: Hans Blomqvist

Scenografi: Eva Lena Jönsson Lunde

Kostym,: Johanna Van Heljster

ljus: Kim Lech

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Medverkande: Erik Åkerlind, Peter Jägbring, Madeleine Laine, Miia Rasku/ Kim Lech, Ivar Wiklander (röst) och Åsa-Lena Hjelm (röst).

Spelas till och med 9/4 2020 adress; Stigbergsliden 5B i Göteborg

Urpremiär: 15/2

Minnesgoda läsare vet att Kulturbloggen skrivit uppskattande om en handfull uppsättningar av Göteborgs Dramatiska Teater, i några fall rent av varit lyrisk. En sådan händelse var Anteckningar från ett källarhål. Fjodor Dostojevskijs misantropiska monolog iscensattes i förtätad form av radarparet Hans Blomqvist (regi och bearbetning) och Eric Åkerlind (huvudroll). Längre tillbaka i tiden genomfördes ytterligare ett framgångsrikt (inte sett och förlitar mig därför på ansedd kritiker i GP) samarbete på novell av Kafka. Nu har det blivit dags igen, denna gång på temat yttrandefrihetens gränser. Eftersom filosofen Sokrates inte ägnade sig åt att sätta sin lära på pränt, är manus baserat på texter av lärjungen Platon och nämnde Franz Kafka.

Under cirka en timme ges ett skådespel, vars utgångspunkt är den fatala processen mot filosofins urfader. Åklagaren Meletos anklagar honom för att förneka gudarnas gudomlighet, jämte att ha dåligt inflytande på ungdomen. Straffet för dessa försyndelser ska sonas med döden yrkar åklagaren på. Pjäsen uppehåller sig kring det försvarstal Sokrates är berättigad till och hans stoiska hållning. En hållning som gör Meletos besviken och dottern Aspasia upprörd. Lika självgod som ödmjuk påstår Sokrates att han är den visaste av Athenare, eftersom han basunerar ut på gator och torg att han inget vet. Paradoxer är hans gebit! När folkdomstolen på vaga grunder förklarat honom skyldig – ljuset tänds i salongen för att demonstrera vilka som utgör domstol – återstår till slut bara tömmandet av giftbägaren.

Blomqvist förenar högtravande, klassicistiskt rotad retorik med ett underfundigt undersökande drag.. Allvarstyngda resonemang lättas upp av anakronismer. Exempelvis atmosfärisk musik som stundom påminner om halvsekelgammal symfonirock/ psykedelia. Ett ögonblick av teatermagi inträffar i samband med att Sokrates parafraserar Muhammed Alis mest omtalade uttalande. En giftig replik av Aspasia innehåller en ”dräpande” generalisering: ”Kvinnor föder, män slår ihjäl.” Roligaste referensen utgör tveklöst Sokrates kommentar om Aristoteles.

Scenografin är spartanskt funktionell. Skådespelarna behöver förlita sig till texten och samspelet sinsemellan. Eric Åkerlind tillhör gräddan av karaktärsskådespelare i regionen. Han har aktivt bidragit till flera av de succéer jag hintade om inledningsvis. Åkerlind har scenisk karisma, vilket ånyo bevisas. Gestaltningen av en framåtlutad 70-åring vägandes sina ord, när han inte befinner sig i affekt, har stora förtjänster. Med små medel som ett blinkade öga eller hummande, kan han få fram sin poäng. Tillsammans med regissören har han utvecklat ett framgångsrikt förhållningssätt där tajmingen styr, väntar in exakt rätt läge att leverera sina repliker.

Hans motspelare Peter Jägbring (Teater Albatross, också regissör, pianist) gör en avmätt beslutsfattare, lagom potent med ofrånkomlig air av upphöjdhet. Och Madeleine Laine (showartist med mera) är en vitamininjektion, för in ett välkommet emotionellt register. Har en roll som innebär att ifrågasätta genom att hävda sin uppfattning, i en tid när kvinnor inte hade någon talan.

Ljussättningen är en annan detalj värd applåder, liksom de inspelade rösterna och ljudeffekterna. Sokrates Död kan betecknas ses som en tillspetsad historielektion som med konstnärlig frihet rätar ut eventuella frågetecken.

Ser en gedigen, klart godkänd uppsättning. Men den gör tyvärr inte det bestående intryck man bespetsat sig på. Svårt att utröna varför. En förklaring är att konfrontationerna Sokrates har med sin lurade antagonist och sin förtvivlade dotter, stundom saknar den glödheta laddning en kunnat förvänta sig. En annan orsak skulle kunna vara, att dramaturgin inte är konsekvent fokuserad på tragedin per se.

Uppsluppen stilblandning på mycket lyckad releasefest – Mikael Ramel Band på Nefertiti

15 februari, 2020 by Mats Hallberg

Mikael Ramel Band

Nefertiti i Göteborg

13/2 2020

Bortser jag från ett recensionsex som inte fångade mig tillräckligt (och sedan gick ett gruvligt öde till mötes), finns i min ägo inga skivor av Mikael Ramel. Jämfört med samtida storheter som Pugh, Anders F och Magnell, har ordvrängaren som förnämligt förvaltat och utvecklat arvet från pappa Povel, varit mer av en kultartist. Tack vare lovorden inhöstade i närtid och musikerna han omger sig med, lockades jag emellertid till ett välfyllt Nef. Detta gig var den andra releasekonserten för skivan Mikael Ramel band till dej – The Bäst Band Lajv 2019. Till dej hette Ramels debut (1972), som han blev övertalad att framföra på scen i Småland för cirka fem år sedan. Och på den framgångsvägen är det. Nämnda livealbum spelades in i våras i Göteborg och Skottvång Gruva.

Försökte bilda mig en uppfattning genom att se Youtube-klipp. Visade sig med facit i hand att de inte gjorde bandet rättvisa. Blev enormt imponerad över spelningen. Formen var toppad! Repertoaren hade utformats som ett tvärsnitt ur hans tidiga produktion.

Bandet består av frontmannen på sång och akustisk gitarr, Mats Öberg på keyboard och stämsång (Mats/ Morgan Band, Ale Möller, Willemark/ Knutsson/ Öberg), Göran Lagerberg (Tages, Kebnekajse, Egba, Fläsket Brinner), Kenny Håkansson (Kebnekajse, Dag Vag, Torsten Flinck, Baby Grandmothers) samt Benna Sörman bakom trumsetet (Strix Q). Ett kanongäng vars kunnande jag haft ynnesten att frossa i som musikkonsument, live och på skiva med undantag för Sörman. Ska sägas att kvartetten, bortsett från geniet Öberg, förr i tiden utgjorde några av Ramels spelkamrater.

Konserten svänger kopiöst, far avsiktligt iväg i olika riktningar, artar sig till en lekfull mix av genrer. Kompet är rodret medan solisterna är skutans segel segel. Det otroligt meriterade gänget trivs tillsammans. Man är fenomenalt samspelta och kompositören ser till att fokus flyttas runt. Väsentliga delar svävade ut i vad som när det begav sig kallades flum, ett frihetligt begrepp som här oreserverat ska uttydas positivt. Mycket positivt!

Mikael Ramel står stadigt. Har ett ben i en omsorgsfull, litterär texttradition, som rymmer bitska inslag parat med filosofiskt gods i naivismens tecken. Det andra benet symboliserar musikaliskt experimenterande. På plattorna från 70-talet förekom musiker från Steampacket, Splash och Fläsket Brinner. Medger att jag inte haft koll på vare sig dessa samarbeten eller att Ramel själv ingått i proggiga instrumentalgruppen Fläsket Brinner. Blir enormt stimulerad av vad de uträttar på scen. En slags tautologi: Liveversionen av ett livealbum. (samma låtordning?) Båda benen förenas ljuvligt i en vital kropp, tillhörande en 71-åring och hans Bäst Band. Den personliga sången betraktar jag som funktionell. Även om den är lätt att identifiera och rimmen når ut, sitter inte Mikaels styrka främst i det vokala.

I två generösa set hörs samtliga låtar från debuten och mycket annat. Alltifrån underfundiga, glada ”trudelutter” och snälla visor i rockstuk till psykedeliska tongångar, nordisk folkmusik, boogie, reggaetendenser, ösig fusion och några stänk funkigt basspel. Referenserna tränger sig på när taktbyten och stimulerande solon tar vid. Det attraktiva soundet antar ideligen skepnad av läckra kontraster.

Ganska tidigt in i programmet kom Ramels förmodligen största hit Pengar med Sörman sittandes på cajon. En högtidsstund liksom solistutvikningarna i Artificiell Prana. Instrumentala 5emtaktarn var en härligt trixig sak, antagligen påverkad av Gentle Giant och Samla Mammas Manna. Extra Vagansa utvecklas till en harmoniskt utdragen eargasm och Långt in i naturen behandlar fyndigt vårt beroende av och romantiken kring naturen. Framhållas ska också den avväpnande muntra visan betitlad Jag hade fel, vars publikmedverkan höjer temperaturen ytterligare.

Sörman som genomgående praktiserar det tunga artilleriet, är samtidigt en flexibel fantom, som anpassar sig till rådande situation.. Tror att han njuter av att få blomma ut här, jämfört med den strikta hållningen att förhålla sig till hos Magnus Uggla. När jag märkte att han kom in i en andra andning, gav han sig givetvis iväg in i det obligatoriska, underhållande trumsolot.

Ramel är en eminent låtskrivare. Om det är bandledaren själv som delvis stöpt om framförda slagdängor framgår inte. Hursomhelst förekom flera snygga, subtila övergångar och melodier uppdelade i fascinerande faser. Releasefesten bevisade vilka suveräna instrumentalister vi har i landet. De mogna männen befinner sig på en sådan nivå att de inte överträffas av någon. Kenny Håkansson och Göran Lagerberg har i åtskilliga decennier gett value for money, vilket betyder att deras publik aldrig haft anledning att ångra sig.. Håkansson är definitivt en livefavorit hos mig. Och Mats Öberg lever upp verkligen till utmärkelsen Legitimerad Legend ( pris instiftat av Mikael Ramel och Wille Crafoord).. Ett tiotal gång levererar han genialiska infall, ofta med vackra influenser från folkmusik. Vid dessa vidunderliga utblickar associerar jag till Bo Hansson, Merit Hemmingsson och emellanåt Stevie Wonder – Curtis Mayfield.

Publiken kunde glädjas åt superba solister, osannolikt smidigt ensemblespel (ett par låtar hade endast framförts vid något enstaka tillfälle) samt sofistikerade instrumentdialoger. Männen var inte svårflirtade, varför vi bjöds på två extranummer. I ett av dem höll mästerlige Håkansson på sin svarta Gibson, igång en medryckande melodi genom ett inspirerat riffande. Med de kanonmusiker och den låtskatt Mikael Ramel förfogar över, borde jag inte vara förvånad över utgången. Jag novisen, blev minst lika nöjd som kännarna. Det är väl ett lysande betyg?

Ska påpekas att ljudet var förstklassigt med perfekt balanserad bas. Många köpte skivor efteråt av skivbolaget som var på plats. Ramel signerade och tog emot beundrares beröm. Jag gav mig till känna, uttryckte också min tacksamhet till den utflyttade göteborgaren Göran Lagerberg.

Rutinerade och tajta ”hårdingar” levererar bitvis oemotståndligt tunggung – Humans Passin´Thru av Future Elephants?

12 februari, 2020 by Mats Hallberg

Future Elephants?

Humans Passin´Thru

Inspelad i Cosmic Penguin Recordings Stockholm januari 2019 och i Crunch Studio i Solna mars 2019 av Anders Oredson

Mix: Anders Oredson

Produktion: Future Elephants? och Anders Oredson

S-Rock

44:51

Release: 31/1 2020

En volymstark platta som för mitt vidkommande blev ett intressant stickspår, vilket blir uppenbart om man vet något om vad jag hållit på med senaste åren. Ingår ju i Gyllene Skivan – juryn (årets bästa svenska jazzalbumet), besökt folkmusikkonserter, recenserat från många jazzfestivaler, kammarmusikfestival, Clandestino med mera.

Med tanke på den musikaliskt hårdföra 70-tals sfär Future Elephants? hör hemma, är det relevant att nämna att jag på Liseberg sett akter som Hellacopters, Union Carbide, Ian Hunter, The Nomads, Mc5, TSOUL och på annat håll Wishbone Ash-influerade Hollow Ships. Har därtill på WOW gett högsta betyg till Iggy Pop och Thåström. En annan referens med direkt bäring på bandet är boogierockarna Wasa Express, som jag har flera skivor av och sett på såväl Errols 1978 som Stampen i närtid. Den som sjunger på Humans Passin´Thru , är nämligen Roger Holegård känd från bland andra Wasa Express och Neon Rose.

Detta är uppföljaren på debutalbumet från 2016. Bandet består av nämnde Holegård på sång, rytmgitarr och mellotron. Han är omgiven av gitarrvirtuosen Dante Holmberg med bakgrund i exempelvis Strix Q (ursprungligen Magnus Ugglas kompband), Sigvard Frenzel (trummor, percussion och keyboards) vars rytmiska bedrifter hörts med såväl Mikael Rickfors som Johnny Thunders samt på bas och stämsång Anders Lundquist (etablerad som musikjournalist i främst Rock´n Roll Magazine). Bandet odlar en muskulös charm, fungerar utmärkt tillsammans likt en enormt slipad enhet. Vissa svulstiga drag ska inte förnekas.

Man har skrivit albumets åtta låtar (bonusspår på CD-utgåvan) i olika konstellationer. Utan att tillhöra hardcoregenren (Refused – ett flaggskepp inom genren), framförs köttig, progressiv rock med förhållandevis få taktbyten, vars heavy metal – influenser ständigt antyds. De engelska texterna som bifogas i separat texthäfte håller måttet, utan att vara uppseendeväckande. Behändigt att ämnet för varje låt förklaras i pressutskicket. Till saken hör att jag sällan fäster avseende vid vad som sjungs, däremot hur en låt framförs vokalt.

Pressfoto Mats Lefvert – från bandets facebooksida

Vill föra in ett resonemang om Led Zeppelin, en ikonisk kvartett som Future Elephants? ”medger” är en tydlig inspirationskälla, vilket inte går att ta miste på. Jag inser storheten hos Led Zeppelin, inklusive de enskilda medlemmarna. Ändå har jag inte tillnärmelsevis lyssnat lika mycket på dem som The Who. Medan jag älskar Roger Daltreys stämma har jag haft svårt för den ljusa alt Robert Plant förfogat över. Av vokalister stockholmarna listat uppskattar jag den råa urkraften hos Eric Burdon och Steve Marriott likväl som nerven hos den unge Peter Gabriel. Min poäng är att jag inte är särskilt förtjust i Roger Holegårds lika välartikulerade som teatraliska sång. Somliga bedömare hävdar säkert motsatsen, men trots att man slipper det typiska hårdrocksylandet kvarstår min tveksamhet.

Varför ändå ett otvetydigt positivt helhetsomdöme? Jo, tack vare graden av spelskicklighet och samhörighet. Varje pusselbit passar exakt, inga skarvar märks i detta autentiska, feta sound. Nästan mytomspunne producenten och ljudteknikern Anders Oredson ska ha en jätteeloge för sitt formidabla hantverkskunnande. (Han har under fem decennier varit ljudansvarig för en salig blandning av produktioner, flera omistliga sådana äger jag.) Låtarna är grundade i en sammanhängande formel om än av ojämn standard.

Andra halvan som inleds med Free World´s Fallin´Down härbärgerar frapperande bra låtar. Svängfaktorn är påtaglig, liksom nyanserna genom originella ackordföljder och dito tempoväxlingar. De medryckande melodierna öppnar upp, hookarna sitter galant, liksom dynamiken när man går ner i varvtal. Skönjer lysande element av boogie och blues, softa stämningar och symfoniska ansatser. Kan föreställa mig hur avancerade strängbändaren Dante Holmberg live har en personlig hejaklack. Eminenta solon tippar aldrig över och han tillför i övrigt glimrande stringens, lockar fram leenden. Trevligt att han tagit intryck av en mångsidig gigant som David Gilmour.

Kompet förtjänar också att hyllas stort. De alternerar lyhört emellan att vara understödjande och pådrivande. Basgångarna och den släpiga rytmen i Magic Window får mig att jubla. Beträffande vokala insatser ska nämnas att Alicia Frenzel körar på Free World… samt att Oscars kyrkokör skänker A Last Farewell dess högtidligt suggestiva inramning. En episk låt som hyllar musikhjältar som nyss gått ur tiden, exempelvis Gregg Allman, Chuck Berry, Tony Joe White, Tom Petty, Ginger Baker och Walter Becker. ( Alla sexton som nämns inuti cd-fodralet är män.)

Efter de inledande, ganska konventionella låtarna som toppas av ölhävarsång, uppstår gradvis organiskt attraktiva mönster. Förändringen smyglanseras i den kusliga peter_17, vars viktiga budskap signaleras med mellotron. Oförutsägbarheten ökar, nyanser gör sig gällande och originella riff tar vid. Tvekade mellan 3+ och det slutgiltiga betyget, som motiveras av att jag efterhand rycks med allt mer av ett knippe titlar som låter kanon. Leveransen av energi och spelglädje är exceptionell. Betänk att jag är en krävande lyssnare, konsumerar inte regelbundet musik som så här oförblommerat, bekänner sig till ett extremt potent sound med naturlig hemvist i en raka-rör-rocktradition.

Poetiskt och flödande från jämbördig jazzkvartett – Looking Forward av Mikael Godée / Eve Beuvens Quartet

10 februari, 2020 by Mats Hallberg

Mikael Godée/ Eve Beuvens Quartet

Looking Forward

Inspelad i Igloo Studios Bryssel av Daniel Léon 25-27/2 2018

Producerad av Eve Beuvens och Mikael Godée

52:34

Releasedatum: 25/1 2019

Trodde felaktigt att skivan är sprillans färsk, då jag fick den nyligen tillhanda som recensionsex. Verkar istället vara på det viset att gruppen önskar förnyad uppmärksamhet i samband med turné i Sverige. Har lyssnat flera gånger i hörlurar medan jag antecknat. Och musiken bestående av tio originallåtar är av den art, att mina positiva intryck förtjänar att redovisas. Kan nämna att Godée och Beuvens komponerat lika många låtar.

Hörde härom året ett set från konsert på Nef,. Vet att föregångaren kom 2013 och att de genomfört flera turnéer i Europa. Kvartetten utgörs av pianisten Eve Beuvens från Belgien, Mikael Godée på sopransaxofon, basisten Magnus Bergström samt Johan Birgenius. De tre männen är baserade i Göteborg. Har senaste åren hört dem live i ett antal kreativa, välkända konstellationer. Örebrobördige saxofonisten är mest känd från Änglaspel, Corpo och samarbete med Malvakvartetten.

Efter berikande ”studier” uppfattar jag att man både vill utmana och förnöja konsumenter, genom att bege sig ut på sinnrika upptäcktsfärder. Gruppen lyckas överlag mycket väl i sitt uppsåt. Improvisationerna bottnar i dragningen till starka melodier. Vad de åstadkommer känns medvetet varsamt, genomsyrat av en outtalad andlighet. Kvartetten har vinnlagt sig om en jämbördig framtoning, vilket bidrar till att förstärka deras musikaliska karisma.

Utan att gå till överdrift och slå knut på saxofonens ljusa toner, går den enormt skicklige Mikael Godée längst i att sprida sin aura. Fraser i omfattande sjok på sopransax kan (åtminstone hos mig) orsaka mättnadskänsla, även om det till viss del är en vanesak. Kan ändå sakna variation från andra blåsinstrument. Lyckligtvis ger kompositionerna gott om utrymme för övriga att kliva fram. Finner en högtidlig och finstämd hållning i Looking Forward, vars allvar signalerar en ödmjuk respekt gentemot musik som konstform. Det förunderliga är att i första hand Johan Birgenius – som jag hänryckts av vid ett tiotal tillfällen – åtskilliga gånger ser till att det svänger, håller grytan kokande. Två skenbart motsatta synsätt samverkar föredömligt, vid något tillfälle inom samma låt. Har förstås stor behållning av trumslagaren också när hans uppdrag består i att vara diskret rytmkreatör.

Gruppens jazziga sound skiftar på ett delikat sätt. Från nordiskt vemod till ystra tempoökningar med beboppuls. Akustiska sättningen är perfekt balanserad i förnämlig ljudupptagning. Den belgiske pianisten färgar varje låt genom sitt mjuka anslag och sin uttrycksfulla stil. Hon är en fena på att lägga porlande melodislingor. Magnus Bergströms runda, dova basgångar tillför ett behövligt kitt och placeras några gånger i framkant, varför hans nyckelroll förtjänar extra beröm.

. Fäster mig vid en fascinerande mix av lyriska och sprudlande tongångar, dur och moll. Låtskrivarna har framgångsrikt gett förutsättningar för den mångförgrenade klangvärld som uppstår på skivan. Att alla kompositioner inte äger samma tyngd, samma laddning, är helt naturligt. Hör sammanhållen musik, vars natur ändå tillåts vara intrikat. Hängivenheten, samhörigheten och spelglädjen är påtaglig.

Balladen Lacy innehåller precis den poetiska lyster man associerar gruppen med. Här finns inte oväntat inslag av reminiscenser till legendaren Jan Garbarek. Som mest bebop låter det i Tycho, en av flera höjdpunkter. En vackert slingrande melodi, med det där extra man alltid söker har titeln Nothing To Declare. Här tas täten av kvartettens underbart inspirerade ålderman på sitt glänsande behändiga instrument. I de två avslutande ganska långa låtarna stämmer allt. Mycket njutbart händer! På ett förtjusande sätt märks det lyhörda kompets energi och finess.

Mats Hallberg

Footer

Om oss