Göteborgsmusiker och gästartister under ledning av Pablo Copa
Forever Young
4
Stora Teatern i Göteborg
29/11-30/11 2019
Några av musikerna och sångarna kände jag till, de flesta var obekanta för mig. Under cirka 1,45 betar man av ett pärlband slitstarka låtar signerade Neil Young. De som repat in repertoaren tillsammans med presentatören Copa heter Erik Ivarsson, Alexander Ringbäck, Nils Dahl, Tony Martinsson och Malin Almgren. Anmärkningsvärt med Almgren är att hon kommer från jazzsvängen och är mest känd för syskonduon Sisters of Invention. Att de uppräknade haft tillgång till en enorm låtskatt måste anses oomtvistat. Men jag saknade en motivering från scen varför man bestämt sig för just detta storstilade projekt. Lite bakgrund kring låtarna hade inte heller suttit fel.
Som gitarrist, sångare och låtskrivare bör Young rankas som en av de främsta. Behärskar diametralt olika stilar, vilket märks i hans omfattande katalog. Av 74-årige kanadensaren som två ggr valts in i Rock and Roll Hall of Fame har jag uppemot ett tiotal skivor i olika format plus hans första självbiografi. 1993 bilade jag till Stockholm för att se honom på Sjöhistoriska, i en magisk konsert med Booker T Jones band inklusive Jim Keltner. Har också på bio sett en konsertfilm där Young turnerar med sitt Crazy Horse.
Inledningen av Forever Young illustrerar kongenialt olika sidor hos upphovsmannen. Alexander Ringbäck slår an den första tonen på akustisk gitarr, medan han sjunger den ikoniska strofen My My, Hey Hey och i mellanrummen lirar munspel. Övriga i bandet äntrar scen efter hand, fyller i med ett taggigare sound i samma medryckande melodi. Första solot kommer från Erik Ivarsson på hans typiska Gretsch-gitarr. Svajarmen är ofta i drift. Låter fräckt och bandet i övrigt är goda hantverkare, kompet okomplicerat och effektivt. Kvartetten som lirar stränginstrument byter flitigt instrument. Ringbäck är mestadels basist, fast i slutet kör han ånyo solo. Då genom att vokalt framföra soundtrack från slutscenen av Philadelphia och ackompanjera sig på keyboard.
Kan tyckas förvånansvärt att flera kvinnor gillar att göra Neil Young – kompositioner. Två som ska berömmas stort och vars versioner jag njutit av live, är Amanda Werne och Ida Sand. Den sist nämnde har till och med gjort ett strålande kontemplativt album med tolkningar. Deras nivå är nära att tangeras på Stora Teatern, men håren reser sig inte helt på motsvarande sätt. Av de förhållandevis oetablerade vokalisterna är Tilde Hjelm först i raden. Gör en gripande ballad med akustiskt klingande band, jämte glädjechockar med sköna vibbar á la Steely Dan i Lotta Love. Elina Ryd står för fina insatser i par med Matti Ollikainen på elpiano. Vill lyfta fram Mattis superba handlag och tolkningen av Only Love Can Break Your Heart. Mest respons ger publiken Anastasia Grivogiannis som dessförinnan agerat kör. De lågmälda hits hon tilldelats är Old Man respektive Heart Of Gold. Registrerar tjusigt solo på keyboard i ett stick samt Anastasias extraordinära pipa med stöd av vibrato.
Av gästerna är det endast Damon Collum från Texas som har engelska som modersmål. Framför en coolt lunkande Long May You Run och lap steel dominerade (eloge till Martinsson) ”honky tonk visan” Are You Ready For The Country? Stefan Missios ( Hagatrion mm) såg jag ett par gånger i somras som kapellmästare i husband på Brännö Värdshus. På Stora Teatern har han tacksamt nog,vokalt fått ta sig an några örhängen. Klarar sin uppgift väl men utan tillräcklig lyster. Uppskattar i min absoluta favorit Cinamon Girl det pådrivande trumspelet ( associationen landar hos Moe Tucker) och riffen från Ivarsson. Habilt groove också när Missios på munspel duellerar med Copa. Nils Dahl förtjänar också att harangeras för snygga melodislingor. Arvid Nero är en rising star. Han pluggar in sin elgitarr när han sjunger ösiga Like A Hurricane omgiven av andra distade gitarrer. Samtliga på scen varvar upp till ett taktfast beat. Här och i Chicago (Nash) skapas ett makalöst sug genom stimulerande soloutflykter av Erik Ivarsson. Kul att han ges utrymme att briljera! Sist nämnda låt är en snärtig sak som studsar fram med emfas.
Visserligen förutsägbart, men extranumret Rockin´in the Free World är så att säga oundvikligt. En entusiastisk publik hyllar de medverkande. Den andra av två upplyftande kvällar var till ända. Ljudet lyckligtvis excellent. Vi slapp den mullrande bas som ofta är ett störningsmoment på Pustervik. Som projekt ett sympatiskt och berättigat initiativ, som för mig innebar upptäckten av flera förmågor i Göteborgstrakten, som annars sällan frontar i så här exklusiva sammanhang där biljetten kostar ett antal hundralappar.
obs bilderna tagna av Leif Wivatt är från fredagens konsert.