• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Legendar levererar örongodis -Bernt Rosengren Quartet feat Christina Von Bülow på Nefertiti

12 januari, 2020 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Nefertiti i Göteborg

10/1 2020

Tenorsaxofonisten och kompositören Bernt Rosengren uppfyller definitivt kriterierna för att få kallas legendar. Verksam på toppnivå sedan sent 50-tal, har förärats ”konstnärslön”, fått en räcka priser inklusive hederspris från Jazzriksförbundet och hela fem gånger tilldelats Gyllene Skivan (rekord). Jag har senaste fem åren sett honom fyra gånger. Bör ha sett honom spela på Skeppsholmen och minns en slags jazzfestival på krogar längs Avenyn på 90-talet. Då medverkade Nannie Porres på sång. I femton år har stockholmaren haft nuvarande kvartett, som består av Stefan Gustafson (piano), Hans Backenroth (bas) samt Bengt Stark (trummor). Märks hur förträffligt de samverkar och trivs tillsammans på scen och studio. Den 82-årige legendaren sporras av att spela tillsammans med instrumentkollegor. Vid flera tillfällen senaste åren har valet fallit på altsaxofonisten Christina Von Bülow från Danmark. Hon finns med på den sprakande liveskiva som släpptes i höstas producerad av Hans Backenroth.

foto Kenth Wångklev

Man lirar en tyglad variant av bebop i olika hastighet med melodin i centrum, vilket förmodligen innebär en lagom utmaning. Musikerna supportar å ena sidan den obestridliga stjärnan, å andra sidan ges gott om utrymme för solon. Balladspelet är så läckert! Fem förvaltare av bebop varvar bunden form med luftiga stråk. Utan att man baxnar har Gustafson vid flygeln ett angenämt Tommy Flanagan-liknande anslag, vilket vi får flera fina exempel på. Bengt Stark håller grytan kokande på ett förhållandevis diskret vis. Han är känd både från storband och smågrupper, som han lirar med när han inte undervisar på ”Ackis”. Hans Backenroth är en mästerlig, flitig basist som turnerar ständigt, bortsett från sommartid när han ansvarar för jazziga måndagar på Skansen. Trots att jag haft förmånen ett otal gånger live, häpnade jag över hans bedrifter på Nef. Var faktiskt kvartettens premiärspelning i denna lokal. Christina Von Bülow kompletterade gracilt harmoniskt och friskt pådrivande , oavsett om det rörde sig om ensemblespel eller egna kontrollerade utflykter.

foto Leif Wivatt

Repertoar vald med omsorg hämtas från amerikanska låtskrivare undantaget ett original (Ever Blue). Öronen kittlas av låtar från bland andra Hank Mobley (samma melodi som inleder liveskivan), Red Garland, Horace Parlan och Dave Brubeck. Ur standardkatalogen plockas alster som What´s New, och extranumret Autumn Leaves. Böljande strukturer byggs upp och töjs ut i en mycket uppskattad konsert över två set. Förtjänar att påpekas att musikälskare med skeptisk inställning till jazz, troligen skulle ändra sig om de ”utsattes för” livemusik från denna kvintett, vars gemyt tillsammans var påtagligt.

foto John Nygren

Har fått reda på att Bernt stortrivs med att turnera och kunna möta en hängiven publik, komma i kontakt med glädjen som grundas på den värme och den nerv han förmedlar. Stämningen blir förtätad, samtidigt avspänt lekfull. Rörande att se och höra honom på en förbluffande hög nivå. En finstilt känslighet är närvarande i hans spel! Som om vad som kommer ur tenorsaxofonen representerar samlad erfarenhet från en framgångsrik karriär, har lagrats i hans trygga och finessrika musicerande. Ska erkänna att jag under hans hyllade, experimenterande 70-tal stundtals fann fri form-stilen svårsmält. Från storbanderan på 80-talet och fram tills nu har jag dock blivit en trogen följare.

Recensenter brukar utelämna personliga förutsättningar i sina texter, fast de påverkar ens bedömningar. Den här gången mådde jag prima, hade sovit bra föregående natt och ätit god laxrätt på krog intill. Satt med vän på pall med ryggen mot pa-båset och kaffedrink i handen. Såg perfekt, ljudet lika perfekt, vilket ljudtekniker Gert Ryding ska applåderas för. Mitt i andra låten bekräftas min förhoppning om att få vara med om the real thing. Upplevde någon slags tillstånd av transcendens. Tyckte mig hamna i ett paradis, ett Shangri-La reserverat för kräsna vanebesökare av livemusik. Magin tangeras fortsättningsvis några gånger. Naturligt nog stående ovationer från publiken.

obs Kom fram till att tänkt rubrik med formuleringen still going strong kändes olämplig, även om den i bildlig betydelse är adekvat. Bernt Rosengren har nämligen avsevärda problem med att röra sig obehindrat, vilket nådde sin riskabla kulmen när han med käpp i högerhanden och saxofonfodralet i den vänstra skulle gå av scen. Hoppas han får tillbaka styrka och rörlighet i benen. Fick trevligt nog träffa Bernt och flera andra musiker efteråt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Årskrönika 2019 – Rapsodisk kulturrelaterad sammanfattning från Mats i Mölndal

6 januari, 2020 by Mats Hallberg

foto Susanne Durlind Ystads Allehanda

För egen del ett märkligt år att redovisa. Orkar inte göra en tillbakablick på hela decenniet. I slutet på 2018 tog jag farväl av min arbetsgivare under drygt trettioett år på Göteborgs Postterminal, främst på grund av orimligt nattschema. Möjligheten att pensionera sig i förtid var alltför frestande, även om den totala friheten varit vansklig att hantera. Borde kanske blivit utrustad med livscoach. Har lyckligtvis haft gott om skrivuppdrag, vilket också gjort att jag kunnat gå på betydligt fler evenemang än ekonomin annars tillåter.

Publicerade cirka 140 texter på Kulturbloggen och Orkesterjournalen plus ett antal betraktelser enbart på Facebook. Har varit selektiv vid förfrågningar, men också hittat fynd när recensionsex skickats eller frigrupper/ artister kommit med inbjudningar. Av större händelser i Göteborgsområdet har jag varit press på filmfestivalen, WOW, P3 Guld, några glassiga krogshower, musikal på Operan, premiärer på Stads- och Folkteatern jämte kammarmusikfestival på Gunnebo Slott. Som jazzälskare lyxigt att kunna bevaka två av landets främsta festivaler De som äger rum i Ystad respektive Stockholm.

Ida Sand på Liveshack i Lerum – foto Mattias Bucht

Värnar min skarpsynta(?) uppriktighet, trots vetskap om att en sur recension försvinner i mediebruset. Hyser oändligt större lust att skriva berömmande, då tillfällen uppstår. När artister/ PR-människor delar länkar, botas min ”bekräftelsesjuka” Har hänt några gånger att recensioner genererat hundratals likes och älska-markeringar. Mest respons rönte kanongig med Ida Sand i Lerum och Caecilie Norby på Stora Teatern.

Genomförde fyra intervjuer, varav en via mejlfrågor på engelska vars svar jag översatte. De som intervjuades är erfarna instrumentalister: världsberömde pianisten Shai Maestro, globalt verksamme och mångsidige pianisten Mattias Nilsson, trumveteranen Gunnar Pettersson från Hisingen vars liv inte tidigare dokumenterats samt grundarna av Göteborg Jazz Orchestra, det vill säga Johnny Olsson & Johan Borgström.

Flankerar tillsammans med musikjournalisten Leif Wivatt Miriam Aida på Stora Teatern

LIVEMUSIK På konsertfronten händelserikt med sex festivaler plus jazzvecka i Ljungskile och jazzdag i Falkenberg. För ovanlighetens skull minimalt besök på Kulturkalaset, eftersom det krockade med WOW. Ibland har jag kunnat stå på gästlista även när jag inte ”tjänstgjort”, en förmån att vara tacksam över. Den scen som bevakats överlägset flest gånger är anrika och välljudande Nefertiti. Största inomhusarena som bevistats tveklöst Scandinavium, där min morbror agerade presentatör för sådär fyrtiofem år sedan. Spättans antikvariat vid Masthuggstorget och replokalen Fabriken i Gamlestaden kan koras till de minsta lokaler jag hörts livemusik i. Tillräckligt intima för att en publik på ett dussintal personer ger ett trångt intryck.

Trevligt att få ta sig till för mig nya ställen under jazzfestivalen i huvudstaden. Tänker på Nalen, Södra Teatern och Dansens Hus vid Norra Bantorget. Bästa ljud finns generellt på Stora Teatern, Lilla scenen på Liseberg och Ystad Teater. Gjorde återigen en nedstigning till ungdomlig populärmusik när jag rapporterade från P3 Guld, vilket fick stort genomslag på Kulturbloggen.

foto Mattias Ahlm Sveriges radio

För att ge en uppfattning av musikalisk mångfald listar jag utan inbördes ordning utsökta konserter. Har säkert missat några glädjekickar, men dessa minns jag i alla fall med välbehag. Råkade bli 88 konserter. Rocket 88 av Ike Turner brukar ju kallas den första riktiga rocklåten. OBS Har inte tagit med samma artist/ grupp mer än en gång, inte heller konserter som jag missade mer än någon inledningslåt.

  1. Shai Maestro trio – Nefertiti 2. Rymden – Hebesalen Trollhättan 3. Isabella Lundgren tolkar Dylan – Södra Teatern 4. Marius Neset Quartet – Laxbutiken Ljungskile 5. Pugh Rogefeldt Liseberg 6. Mozdzer–Danielsson-Fresco – Ystad Teater 7. Vivian Buczek med Martin Sjöstedt och Bohuslän Big Band – Nefertiti 8. GWO och Jan Lundgren trio – Ystad Teater 9. Bob Hund – Slakthuset Gamlestan 10. Joyce Moreno – Ystad Saltsjöbad 11. Charles Lloyd – Ystad Teater 12. Lisen Rylander Löve – Liseberg 13. Gothenburg Combo – Gunnebo slott 14. Magnus Carlson & Moon Ray Quintet – Dansens hus i Stockholm 15. Varmare än Körv – S/S Marieholm (Bluesbåten) 16. Caecilie Norby i Jazzy Christmas – Stora Teatern 17. Omar Sosa och NDR Big Band – Ystad Teater 18, Anders Bergcrantz Quintet – Nefertiti 20. Carla Bley trio – Fasching 21. Fresu-Galliano-Lundgren – Ystad Teater 23. Rigmor Gustafsson – Nefertiti 24. Ida Sand & Stockholm Underground – Liveshack Lerum 25. Nils Berg Cinemascope – FOLK 26. Henrik Cederblom – Konstepidemin 27. Fire trio – FOLK 28. Kaja – Kronhuset 29. Magnus Lindgren med Miriam Aida och BBB 30. Kullrusk – Nefertiti
Ceacilie Norby (foto från Stora Teaterns hemsida)
  1. 31. Sisters in Jazz feat Caecilie Norby – Nefertiti 32. New Tide Orquesta – Kungsbacka Teater 33. Lars Jansson trio och Sinne Eeg – Laxbutiken Ljungskile 34. Pharoah Sanders – WOW 35. Svante Thuresson med Claes Crona trio tolkar Beppe – Stora Teatern 36. Ronnie Gardiner septet – Helsas Gård Ystad 37. Jakob Karlzon trio – Dergårdsteatern Lerum 38. Sharon Clark med Mattias Nilsson trio – Folkets Hus Trollhättan 39. The Cure – WOW 40. Daniel Norgren – WOW 41. Sofia Mono, Erik Björksten och Olle Niklasson tolkar Joni Mitchell – Bengans fik 42. Josefine Cronholm – Nefertiti 43. Bo Sundström – Kongressalen Trollhättan 44. Olli Soikkeli – Hebeteatern Trollhättan 45. Mimi Terris – Morten Café Ystad 46. Amanda Andreas – Liveshack Lerum 47. Richard Bona & Alfredo Rodriguez – Nalen 48. Hannah Svensson Group – Hwitan Falkenberg 49. Amason – WOW 50. Franska Trion – Liseberg 51. Stina Andersdotter – Nefertiti 52. Örjan Hultén trio – Brötz 53. Major Swing – Mölnlycke Kulturhus 54. 4Wheel Drive – Ystad Teater 55. Magnanimus trio – Morten Café Ystad 56. Ola Salo – Rondo 57. Amanda Ginsburg – Nefertiti 58. Lisa Miskovsky – Stora Teatern 59. Eric Bibb – Stora Teatern 60. Sofia Karlsson & Martin Hederos – Stora Teatern 61. Pernilla Andersson – Brännö Varv
Josefine Cronholm och hennes grupp – foto Rachel Koumparou
  1. 62. Tord Gustavsen trio – Ystad Teater 63. Bernt Rosengren – Liseberg 64. Kiralina Salanday & Blues Transfusion – Liveshack Lerum 65. Ellen Sundberg tolkar Kjell Höglund – Fyren i Kungsbacka 66. The Art Of The Quartet – Nefertiti 67. Dan Viktor – Brännö Varv 68. Gin House Blues – Nefertiti 69. Iiro Rantala – Hebeteatern Trollhättan 70. Göteborg Jazz Orchestra med Mårten Lundgren – Vauxhall (Contrast Public House) 71. Benny Golson & Norrbotten Big Band – Ystad Teater 72. RIM – Folkmusikcaféet 73. Tribute to Svend Asmussen – Ystad Teater 74. Little Dragon – WOW 75. Bådagård & Långbacka – Konstepidemin 76. Bob Dylan – Scandinavium 77. Göteborgskollektivet Forever Young tolkar Neil Young – Stora Teatern 78. Cory Henry – Pustervik 79. Bror Gunnar Jansson – Folkets Hus Trollhättan 80. Claus Sörensen Quart – Unity 81. Christian Jormin/ Magnus Bergström – Katakomberna i Mölndal 82. Soundscape Orchestra – Morten Café Ystad 83. Eric Gadd – Trädgår´n 84. Hannah Tolf – Nefertiti 85. Anders Hagberg – Folkteatern 86. Malin Wättring 4 – Nefertiti 87. Erja Lyytinen – Kongressalen Trollhättan 88. Christina Branco – Ystad Saltsjöbad (som sagt inte någon fallande skala, men de som listas först har oftast gjort störst intryck.)
foto Johannes Ferm Winkler

NYA SKIVOR Är sällan någon som letar upp och införskaffar det senaste. Ibland har jag fått plattor av artister vars konsert jag ska recensera. Vidare har det blivit ett antal recensioner när inspiration fått igång mig, lyssnar i sådana fall med mottagliga öron flera gånger och söker efter både info och välgrundade formuleringar. Har hänt att jag utmanat mig själv genom att lämna den vida jazzfåran, tagit mig an klezmer, nydanande folkmusik funkig fusion och träskrock.

Högsta betyg har utdelats till meriterade Rigmor Gustafsson i OJ, svensk/norska folkmusikkvartetten RIM, Stockholm Jazz Orchestra och kompositören Peter Knudsen, den estniske accordeonisten Tullike Bartosik, Vivian Buzceck med Norrbotten Big Band under ledning av Martin Sjöstedt, jazziga softa Hans Loelv/ Klas Toresson, superrutinerade Henrik Cederbloms fräckt svängande debut, välkända svenska visor och låtar signerade Willemark/ Knutsson/ Öberg, lyriskt pianospel av Tommy Kotter och det alltigenom kvinnliga projektet Sisters In Jazz feat Caecilie Norby. Därtill kan läggas ett trettiotal fylliga skivrecensioner vars bedömning stannade på godkänd eller med (stort) beröm godkänd.

Tuulikki Bartosik – foto Kröök Tarkmeel

Finner det svårt och slitsamt att göra finslipade produktioner rättvisa i skrift, fast samtidigt lustfyllt om man lyckas någorlunda.När en text jag knåpat med när fram genom att den framhålls och citeras ur, då känns det som lön för mödan. Underligt nog betydligt enklare att ta beslut som ingående i juryn för Gyllene skivan. Bobo Stenson trio tilldelades utmärkelsen för fjärde gången, ett val även jag lade min röst på. Även om jag är restriktiv gentemot blommiga metaforer, avundas jag kreativiteten hos sportkrönikörer. En praktisk omständighet värd att nämna i digitaliseringens tidevarv, är att jag till skillnad från somliga avlönade skribenter vägrar att recensera via länk på datorn. Apropå leverans av fysiska album, kan som kuriosa nämnas att viskonstens okrönta drottning Christina Kjellsson stod för en glad överraskning, genom att personligen överräcka sitt färska alster på vinyl. Angående att samla, eller ha samlat på vinylskivor, är det en kul ”arkeologisk” verksamhet som jag numera får utlopp för på givande vinylträffar på Bengans.

Hade en stående inbjudan till vida omtalade Nilento-studion i Kållered. Gjorde en lyckad utflykt dit med cykel i maj, fick en guidning när man hade matpaus. Mycket intressant! Har också guidats i grupp på Waldemarsudde, Mölndals Museum samt i Jonsered. Efter guidningen vid Jonsereds fabriker blev det charmanta examenskonserter med masterclasstuderande med exempelvis Sjostakovitj på repertoaren.

FILM Brukar få presentkort av mamma med begränsad giltighetstid, vilket per automatik garanterar några biobesök. Har roats av fulländade The Favorite, vars gycklande ton föll mig i smaken. På Göta spreds den andliga extasen äntligen visuellt såsom den blev till i Aretha Franklins största försäljningssuccé Amazing Grace. Vidare njutit av ännu en dokumentär om jubilerande legendariska bolaget Blue Note. Tillkommer tre recensionssvep, ett par pressmeddelanden, hyllningsbetraktelse av svenska Till drömmarnas land samt referat av intervju med Mads Mikkelsen. Dessa texter skrevs under Göteborgs filmfestival. En tilldragelse jag tog semester för på 90-talet, som jag för första gången skaffade mig ackreditering till. 5 i topp: 1. Kursk 2. Vid evighetens port 3. Ben Is Back 4. If Beale Street Could Talk 5. Sons of Denmark SVT Play är en guldgruva, inte minst för dokumentärer. Har med behållning sett sådana i flera avsnitt om country, punk och det så kallade svenska popundret. Särskilt gott handlag med genren har Jane Magnusson, som jag på Facebook lovordade för hur hon sammanställde serien om Ingmar Bergman. Gladdes åt att hon tackade plus att flera gillade mina synpunkter. Gott resultat med annan infallsvinkel också för tredelade dokumentären Hasse & Tage

TV/ RADIO Babel brukar varje gång bjuda på några matnyttiga, stimulerande inslag och intervjuer. Kulturfrågan Kontrapunkt var lika roligt att se på som På spåret. Otroligt snöpligt att lag Apelgren gick miste om titeln med minsta möjliga marginal. Lite lyxigt att ha tillgång till oförutsägbara Kulturveckan när man vill orientera sig. Vidare ska diverse temakvällar lyftas fram och förstås K-special. Av radioprogram lyssnar jag regelbundet på Studio Ett och panelen i God morgon Världen. Är förtjust i Språket och Ring Kulturradion. Jazzradion och deras inspelningsbuss måste harangeras. Av Sommar-värdar fastnade jag för Vera Vitali, Agneta Pleijel, Stina Wolter, Adam Pålsson, Lisa Miskovsky och givetvis en Eija Hetekivi Olsson i stenhård offensiv. (har ännu inte hört alla som jag varit sugen på). Sedan är det aldrig fel att tipsa om Kalle Linds tematiskt upplagda podd Snedtänkt. På promenader har jag tagit för vana att ha med hörsnäckor kopplade till mini-radio, lyssnar mest på P1. En talkshow jag lärt mig tycka om är Nordegren & Epstein.

Thomas Nordegren och Louise Epstein – foto Ulrika Lindqvist SR

SCENKONST Blev emellanåt så pass många självvalda skrivjobb att jag hamnade farligt nära ett tillstånd av utmattningssyndrom. Bortsett från recensioner från Göteborgs fyra institutioner inklusive Operan, har åtskilliga visiter avlagts längs med det så kallade Teaterstråket. Därtill på Stora Teatern sett giftig, kul monolog av Anna Pettersson och tveeggat komisk metapjäs utifrån #metoo av Teater Giljotin. Efter pjäsen (Backstage) medverkade bland andra Julia Dufvenius och Simon Norrthon i panelsamtal. Har varit på Wendelsbergsrevyn i Mölnlycke, brutalt ungdomsdrama i Mölndal samt konfliktladdat hörspel framfört live i lägenhet i Bergsjön samt nyskriven sommarteater på Tofta herrgård i södra Bohuslän. För att inhämta fler perspektiv valde jag att se om två uppsättningar på Stadsteatern, dels Förbjuden Ingång med vidhängande publiksamtal uppstyrt av Mattias Nordkvist, dels Lärda Kvinnor vars sista föreställning gränsade till happening när man avsiktligt tog till överspel för att ”krama musten” ur sina karaktärer. Minst tre produktioner på Folkteatern bevittnades utan att det blev recensioner. Syftar på den frustande monologen Vi går aldrig sönder, en mer tillgänglig och tankeväckande monolog av Malin Morgan samt Frieda x3 som visade sig vara ett finurligt rörelsebaserat verk om Frieda Kahlo.

Från Nakna som foster och gudar – foto Markus Gårder

Utöver mer eller mindre konventionell dramatik har jag bedömt musikaliskt berättande lunchteater, opera, dansverk om döden, sett öppen repetition, både rörelsebaserad och stum barnteater, engelskspråkig teater, fyra krogshower, musikal med mera. Bevakade i sedvanlig ordning den nationella Scenkonstgalan (tyvärr nedlagd). Att ute i krogvimlet träffa en skådespelare med flera huvudroller bakom sig var roligt då hen delgav mig ofiltrerade ”sanningar”. Lika inspirerande som panelsamtalet om konstnärlig kvalitet en folktom söndagskväll i foajébaren på Stadsteatern. Träffade efteråt aktad kollega från DN. Full hand av favoriter: 1. Nakna som foster och gudar – Folkteatern/ Riksteatern 2. Flickan med svavelstickorna – Backa Teater 3. Lärda Kvinnor – Stadsteatern 4. Faces – Göteborgs Dramatiska Teater 5. Dvärgen – Stadsteatern I knivskarp konkurrens (även med sig själv i rollen som Ebba Witt-Brattström) koras Lisa Lindgren för årets prestation som herr Puntila i Pontus Stenshälls utsvävande Brecht-makeover. Kan i sammanhanget nämna att den äkta Ebba såg jag på Världskulturmuseet, när hon redogjorde för sin senaste bok om #metoo-uppropen kopplade till litteraturhistorien.

Till höger min författarvän David Ericsson belönad på Bokmässan i Göteborg – foto Lennart Johnsson

LITTERATUR Och FÖRFATTARE För att vara säker på vad jag läst noteras varje titel i en för ändamålet avsedd anteckningsbok. Kom upp i föga imponerande 31 böcker under föregående år. Lägger betydligt mer energi och tid på att se på fotboll och bearbeta texter. Är med i två litterära sällskap, varav det ena hade årsmöte i Långedrag. Talar om Ove Allansson-sällskapet som under Bokmässan i montern för Sjöfartens Kultursällskap, delade ut hans stipendium till stockholmaren David Ericsson. Var med och gratulerade en robust arbetarförfattare vars samlade produktion jag läst. Spenderade därför ett par timmar i trängseln. Lyssnade exempelvis på Silvia Avallone (läst hennes första romaner), Gunnar Harding och Gunnar Bolin.

Gick bara någon enstaka gång på Författarcentrums uppläsningsscen. Ett avgörande skäl till detta är att flera författare tyvärr varit behäftade med usel mikrofonteknik och dito diktion. Ett trevligt evenemang huvudsakligen ämnat för inköpare på bibliotek är Författardagen på Stadsbiblioteket. Deltog också i år och fick därmed en gedigen presentation av en unik Bellman-biografi signerad Carina Burman. Till nämnda bibliotek styr jag stegen varje månad för att gå på deras utsökta program. Kan vara Världsbokdagen, bokpresentationer, uppläsningar, panelsamtal eller berikande evighetsserien Klassikerprat. Blev som enda man inbjuden till litteraturfrukost hos dem. Vi som hade plattformar utgjorde målgruppen för läsecirkel designad för kommande besök av Torbjörn Elensky, vars nya roman vi skänktes. Som extra bonus blev det rundvandring, men tyvärr missade jag själva träffen med Elensky.

Stadsbiblioteket i Göteborg – foto Anna-Lena Lundqvist

. Mitt lokala bibliotek i Mölndal hade i våras en temasatsning på Demokrati. Lyssnade då vid skilda tillfällen på Elisabeth Åsbrink och Isobel Hadley- Kamptz. På UB redovisade ett antal kvinnliga professorer hur sensationellt spridda svenska kvinnliga författare var under 1800-talet, hur stora upplagor som trycktes och översattes. Litteraturhuset nära Järntorget ordnar spännande evenemang. I hektiska adventstid medverkade Augustprisvinnaren Marit Kapla och Erik Andersson och i samma lokal hölls en intressant diskussion av kvinnliga yngre kritiker om kontroversielle M Houellebecqs senaste roman. Folkteatern har anordnat angelägna kunskapsförmedlande föredrag/ samtal. Tänker särskilt på en spirituell konversation om den komplexe Karin Boye med bland andra Ulrika Knutsson (som jag också hade förmånen att träffa på kammarmusikfestival när temat var Proust). På Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan på Norrmalm pratade Monika Fagerholm om sin nya roman.

Bokrekommendationer, 10 i topp över mina läsefrukter: 1. De dubbelt så bra – Bengt Ohlsson 2. Ett jävla solsken – Fatima Bremmer (biografi om Ester Blenda Nordström) 3. Americanah – Chimamanda Ngozi Adiche 4. Siesta hela veckan – Jan Sigurd 5. Malström -en memoar – Sigrid Rausing 6. Historier från Österlen – Fritiof Nilsson Piraten 7. Kungsträdgårdens svarta hål – Per Johansson 8. Den stora utställningen – Marie Hermansson 9. Solidärer – Anna Jörgensen 10. Mitt namn är Lucy Barton – Elizabeth Strout

Som önskad present fick jag omtalade reportageboken Klubben skriven av DN-journalisten Matilda Gustavsson. Fruktansvärt otäcka avslöjanden av vad som kunnat pågå bakom den eleganta finkulturella fasaden. Korruptionen och bedrägerierna är egentligen lika stötande som de sexuella övergreppen JCA dömts för (som ju utgör en bråkdel av de psykotiska maktfullkomliga handlingar han läggs till last i Klubben).

Väljer att illustrera avdelningen boktips genom att lansera ytterligare en välskriven, i detta fall skrämmande bok utan fiktiva inslag. Erhöll nämligen av Teg Publishing När vinden exploderar mot min hud – dagbok från Damaskus av Suzanne Ibrahim (fristadsförfattare i Östersund). En välskriven, skakande berättelse om hur civilbefolkning utsätts för värsta tänkbara faror. En lika viktig bok som sammanställandet av de intervjuer jag hörde Syrienfödda Samar Yazbek redogöra för i samband med Bokmässan.

ps Om stad inte anges i krönikan åsyftas Göteborg.

Omslagsfoto Basel Nissafe

Arkiverad under: Krönikor

Kontemplativ sinnrik väv – Månen och den eviga kon av Iréne Sjöberg – Lundin/ Owe Almgren och Jila Mossaed

29 december, 2019 by Mats Hallberg

Omslagsmålning Iréne Sjöberg Lundin

Iréne Sjöberg – Lundin, Owe Almgren och Jila Mossaed

Månen och den eviga kon

4

Inspelad och mixad av Åke Linton maj 2019 i Svenska Grammofonstudion Göteborg

Mastering: Henrik Alsér, Ultimate Mastering

Producerad av Oh Yeah Records med stöd av Per Göran Traung

40:17

Release: 27/9 2019

Med tanke på omedelbara närheten till Göteborg har det ändå ordnats en hel del kulturevenemang under de snart 35 år jag bott i Mölndal. För att anknyta till föreliggande skiva, har i sexton år extroverta eldsjälen Iréne Sjöberg-Lundin – tidigare kantor i Svenska Kyrkan – arrangerat omväxlande program med utomordentlig verkshöjd. Åtskilliga celebriteter har gästat under årens lopp. Har varit publik när hon bjudit in till festival i Fässbergs kyrka, program i kyrkorna i Stensjöns församling, Kulturhallen (numera second hand butik), i sitt galleri, pianokonserter i Fabriken samt konstnärliga tilldragelser i katakomberna i Götaforsliden intill; en unik plats som utgjort bas för omfattande verksamheten. Har alltid gått med öppna sinnen utan pressen att vara ålagd skrivuppdrag. Efter att i november lyssnat på en suggestiv duo som musicerade på flygel och kontrabas, interfolierat med läsning av österländsk poesi, erhöll jag ett ex av Månen och den eviga kon. Titeln är synonym med Jila Mossaeds första bok skriven på svenska. Vad vi hör på albumet är vad som ägde rum i maj i Katakomberna inför en andäktig publik. Under publiken forsar vattenmassorna i Mölndalsån.

Med oregelbundna mellanrum planerar således arrangören in konserter med sig själv på scen. Det gör hon enligt mitt förmenande rätt i, är lätt att falla för hennes utsökta, impressionistiska stil. Sjöberg – Lundin bestämde sig för att pianots harmonier skulle mötas av toner från elbas, varvid hon kontaktade sin favorit Owe Almgren boendes på nära avstånd. Upprinnelsen till idén bestod i en förtjusning, när Iréne bekantade sig med poesin av kvinnan som 1986 flydde från Iran. Blev ett telefonsamtal till den nyligen invalde akademiledamoten Jila Mossaed boende i Göteborg. Att hon tackade ja till att komma och läsa var förstås själva förutsättningen för projektet som sådant.

Duon spelar tre stycken av pianisten och företar sig därtill ett antal improvisationer. Mestadels separerat men vid enstaka tillfällen integrerat med musiken läser Mossaed ur sina fyra senaste diktsamlingar. På albumets insida berättar initiativtagaren att hon förälskade sig i poesin med sitt vackra språk och många berättelser. ”Så mycket av allt, sorg, saknad, kärlek, hopp…” Jag har hört prisbelönte Mossaed deklamera sin poesi ett par gånger. Lägger nu märke till att hon korsar den stora världen med den lilla genom drastiska metaforer. I eminenta uppsättningen Upprorets poet låter hon som manusförfattare en av den unga skådespelarna figurera som alter ego. Finns en komplikation med att kvinnan som flydde Iran som 38-åring läser sina egna dikter En påtaglig brytning är noterbar. Att vissa ljud inte kan uttalas korrekt blir rent av till ett uppslag. Å andra sidan onekligen en tyngd och seriositet när orden kommer direkt från källan. Tyvärr finns inte texthäfte bifogat, vilket gör att den genuint intresserade får leta i boklådor.

foto Eva Bergström

Tycker mycket om inledande Love to… Låter omfamnande och öppen, en värdig och stillsam komposition som repriseras allra sist. När melodin återkommer hörs i förgrunden poetens röst. Melankoliska ackord på flygeln backas upp av finkänslig, lagom dov elbas. Tonerna söker sig fram, fast paradoxalt nog på ett målmedvetet sätt. Efterhand förskjuts elbasens understödjande roll, dess position flyttas fram. I övrigt framstår musiken övervägande som skisser, liknar demoversioner. Ibland ter sig improvisationen experimentell utan att kantra, när pianosträngar slås an och försynt mullrande basgångar ger sig till känna.. Åttonde spåret börjar med intro på elbas. Uppskattar hur den egentligen aparta duon förenar sig, deras naturliga handlag med sina instrument.

Många har med framgång tonsatt dikter. Tror däremot det är tämligen sällsynt att man producerar plattor där musik och dikt är skilda uttryck, även om de stundtals samexisterar. Håller med skivbolaget (som drivs av familjen Almgren) om att musiken är dels meditativ, dels kraftfull. I mina öron låter det genrefritt, möjligen med en ohämmad dragning åt kammarjazz eller eftertänksamt soundtrack. Om mitt tips bidrar till att fler hittar detta vackra verk fyllt av kreativitet och sinnrika strofer, har min föresats infriats.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Frisinnad jazz med ena foten i folkton – Live i Umeå av Karolina Almgren project

22 december, 2019 by Mats Hallberg

Foto: Lina Arvidsson

Artist: Karolina Almgren Project

Titel: Live i Umeå

Betyg: 4

Inspelad 22/11 2018 under Umeå jazzfestival

Mixning & mastring: Henrik Alsér

Producerad och utgiven av Oh Yeah Records

57:11

Releasedatum: 6/12 2019

Ett debutalbum vars uruppförande jag hörde i Ystad 2017, fast då med annan cellist. Tyckte om musiken som var en beställning från ledningen för stadens jazzfestival. Tidigare samma år skrev Karolina Almgren flertalet låtar plus samtliga arr till sitt projekt, när hon vistades i Visby som Composer in Residence. Musiken är en blandning av mer eller mindre spretande jazz och svensk folkton i olika tempo. Karolina är mest känd från prisade syskonduon Sisters of Invention, har skrivit för exempelvis Bohuslän Big Band, flera gånger nominerats till Jazzkatten och hennes sopransax har förekommit i flera skånska sammanhang (Fanny Gunnarsson Quart, KAALM…) Hon har gått den vanliga vägen numera, fhs därpå Musikhögskolan i Malmö.

Projektledaren har valt att omge sig med celebriteten Svante Henryson på cello. I övrigt uteslutande kvinnor: Systern Malin på trumset och klockspel, mamma Martina på trummor och percussion samt kontrabasisten Isa Savbrant (Marit Bergman mm). Verkligen en unik sättning. Kan skjuta in att jag åtminstone vid tre tillfällen hört Sisters of Invention live och att jag i Falkenberg hört familjebandet Almgren, det vill säga nämnda systrar, mamma och pappa Ove på elbas. För att göra bilden ännu mer komplett, meddelas att Oh Yeah Records är familjens eget skivbolag.

foto Lina Arvidsson

Först av tio låtar kommer ett solostycke på sopransaxofon. Två teman spelas växelvis, varav det ena är älskade Uti vår hage. Man kan misstänka att låten ursprungligen arrades utifrån lekfull impro. Den första av Karolinas original tar vid. Hör klockspel, fyllig bas och två trumset som framställer tassande rytmer. Melodin andas optimism. Spännande fördelning av tyngd kontra spröda toner, vilket också kännetecknar själva albumet. Ihärdigt målande ljusa toner på blåsinstrument införlivas i ett suggestivt sound, där cellon får träda fram i helfigur. Syftar på en vindlande låt av Wayne Shorter från -64 betitlad Mahjong (som jag har på cd). Virtuose Henryson (härligt brokigt cv) tillför ett fräckt solo, medan basgångens utformning leder tanken till Rena Rama.

Basisten Isa Savbrant har ett uppfriskande solo i In A Sentimental Mood, evergreen i ny tappning. Att Ellingtons ballad svidas om resulterar i en toppnotering. Omdaningen av Ack Värmeland du sköna är knepigare att greppa. Efter fulländat intro av världsstjärnan på cello utbryter luftigt, aptitligt trumspel i dubbel upplaga. Arrangemanget är dock så halsbrytande att den vemodiga melodin hamnar i skym undan. Kan näppeligen ha gjorts någon vildare version någonsin. Svepande linjer på saxofon glider sömlöst ihop med cross-over musikerns stråkdrag. Apropå särpräglade tolkningar sminkas en standard som Here´s That Rainy Day till närmast oigenkännlighet. Två lyckade kompositioner av 27-åringen avrundar. Dels en låt med groove i högsätet, dels en sak som kan liknas vid en omväxlande resa vars referens får bli Charlie Haden. Låter stillsamt och krängande om vartannat.

foto Lina Arvidsson

Karolina Almgren är en mycket duktig saxofonist och en intressant kompositör, någon som inte väjer för att utmana. För mina öron blir det stundtals ovant med så många gälla toner i samlad form. Hade önskat att hon inte bara spelat sopran. Då jag lyssnade igenom skivan i hörlurar, framstod den inte lika tillgänglig som vid uruppförandet i Ystad. Förmodligen kan min mottaglighet tränas upp.

Obestridligen har vi att göra rikhaltig musik som erbjuder många delikatesser, skapad av en kvinna uppväxt i Mölnlycke. Anmärkningsvärt att trumspelet inte tar över, istället dynamiskt och flerskiktat. Samspelet är finemang, ljudbilden oklanderlig och alla instrument ges utrymme i framkant. Och somliga låtar/ arrangemang bör definitivt kallas mästerverk.

Arkiverad under: Recension, Scen, Skivrecensioner

Lika självständigt som strålande – Stjärnenätter med Sofia Karlsson & Martin Hederos

19 december, 2019 by Mats Hallberg

Pressfoto Stora Teatern

Stora Teatern i Göteborg

17/12 2019

4+

Har sett antingen Martin Hederos eller Sofia Karlsson cirka femton gånger (ett par gånger recenserat), varför lockelsen att höra dem live tillsammans var naturlig. Duon har sedan 2015 genomfört flera omtyckta julturnéer. Två album har det blivit, varav en liveskiva. Några år tog man en paus när Sofia blev mamma. Att samarbetet blivit så fruktbart beror på öppet sinnelag och det faktum att de kommer från olika genrer. Martin spelar i flerfaldigt grammisbelönade Tonbruket och var i sjutton år medlem i dynamiska Soundtrack Of Our Lives. Volymstark psykedelia och progressiv, egenartad jazz med tvära kast. På senare år har han blivit expert på att ackompanjera framstående kvinnliga singer song – writers. Fyra gånger grammisbelönade Sofia Karlsson ska betraktas som en portalfigur inom folkmusik och visa på 2000-talet.

Dessutom har hon på eget bolag producerat en fristående, tredelad svit med övervägande instrumental musik av melankoliskt snitt betitlad Sally Wiola Sessions. Lyssnar i skrivande stund på undersköna vol I som består av solostycken av pianisten Martin Hederos. Oortodoxa superduon Lisas debut blev i min bok årets skiva härom året. Och i höstas kom utsökta Guitar Stories signerad ”skivbolagsdirektören” själv . Ett beundransvärt konsekvent projekt, vars relevans i recensionen är självklar. Somliga låtar i julprogrammet Stjärnenätter härrör nämligen från egna kompositioner. Bortsett från ett par traditionella julsånger verkar konceptet vara, att ge publiken vad de inte vet att de vill ha. En framsynt befriande tankegång, innebär att slentrian undviks. Istället ett personligt avtryck och ett andningshål., i en frizon av spelglädje och tröst.

Hade föreställt mig Martin sittandes vid flygeln, medan Sofia skulle stå i närheten bakom ett mikrofonstativ. Oj, vilken felaktig förutsägelse. Vi har istället framför oss en omväxlande resa , iscensatt av två fängslande multiinstrumentalister. Scenen har de möblerat med instrument, adventsstakar och en fåtölj. Likt spektakulära shower har man planerat för klädombyten. De förväntade doserna av innerlighet jämte muntra kommentarer inramar. Instrumental öppning med Martin på orgel och Sofia på blockflöjt, övergår i Julvisa (Sibelius) med text av Mikael Wiehe. Vad som sker under cirka halvannan timme är ständiga byten av instrument och positionsförändringar. Sofia trakterar exempelvis såväl akustisk som elektrisk gitarr, basmandolin, orgel och klockspel (påminner till utseende och klang om mellotron). Martin å sin sida spelar inte bara klaviaturinstrument utan också fiol och dragspel.

Sofia Karlsson är utrustad med en klockren förförisk röst. Hon framhäver med inlevelse texternas innehåll, utan att överarbeta. I Oh helga natt undviker hon, olikt manliga storsångare, att ta sig an de högsta tonerna. Samma förtätade stämning när Ave Maria tolkas i en tillbakadragen stil. Den folkkära artistens sång får hjärtan att smälta oavsett vad hon framför. Ur ett originellt och mycket omdömesgillt program märks höjdpunkter som egenskrivna Kom med mig (”om att hämta på dagis”.), andlöst vackra titellåten, Have Yourself A Merry Little Christmas, Joy (Tracy Thorn som jag har flera plattor med), duons farmödrars favorit Frid på jord samt Jul, jul, strålande jul där en nästintill fulltalig publik uppmanas att resa sig upp för att unisont klämma i med första versen.

Martin Hederos har ett signifikant kroppsspråk när han spelar klaviaturinstrument. Huvudet böjs nedåt som om han exalterad utvinner själen ur sitt älskade instrument. Glömmer aldrig när Ebbot utropade under gig i Falkenberg att värmlänningen i fråga fått ”psykbryt”, när den eminente musikanten förpassat sig till en ny, underbar dimension. Finns något högst tilltalande med hans pregnanta anslag och tempoväxlingar. Med rullande ackord serveras en blues. Genom tillämpandet av andra tekniker hörs en glad polska, julvals och allra sist det hänförande ledmotivet till Karl Bertil Jonsons julafton. Då kompar Sofia på basmandolin! Ett annat musikaliskt crescendo inträffar i Julvisa från Älvdalen, när Martin lirar fiol och Sofia orgel.

Syns att duon trivs tillsammans, är trygga på scen, förenas på gemensam planhalva. Man vill som sagt inte gulla med publiken, hellre komma med oväntade melodier. Är inriktade på att förmedla de dubbla känslor vi har inför julen, hysterin som riskerar att ta kål på friden. Sofia tar tillfället i akt att läsa en egen text där högre makter åkallas och en bannbulla mot nationalisters vilja att kapa svensk folkmusik. Den blandade publiken gav rungande bifall till de båda artisterna, tillika presentatörer, innan de lämnade salongen för att bege sig ut i ett regnruskigt Göteborg. Fick efteråt en kort pratstund med duon, vars konsert tillfört glädje och bringat oss skönhet.

p.s Råkade upptäcka mycket positiv rubrik från musikredaktören på Göteborgs-Posten, vilket egentligen är helt ovidkommande för en oberoende recensent. Indirekt medför emellertid hans beröm att mina lovord inte får samma avgörande betydelse.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 250
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in