Mats Hallberg

Glimrande dansant artisteri i ord och ton – Lisa, kvinnan som är jag på Lorensbergsteatern

11 mars, 2020 by Mats Hallberg

Lisa – kvinnan som är jag

Idé och manus: Lisa Nilsson

Regi och koreografi: Anna Ståhl

Kostymdesign: Camilla Thulin

ljusdesign: Johan Sundén

Rådig rådgivare: Sisela Kyle

Dansare, musiker och sidekick: Nikola Stankovic

Musiker: Pål Svenre (kapellmästare), Per Lindvall, Mattias Torell, Fredrik Jonsson och Björn Arkö

9/3 2020

På turné till Lorensbergsteatern i Göteborg 9-11/3

Tror det är tredje gången jag recenserar Lisa Nilsson. Showen där hon kombinera sina artistisks uttryck, har gått för utsålda hus under fjolåret i Stockholm. Flerfaldigt Grammisbelönade sångerskan har haft för avsikt att göra en grymt genomarbetad show, vars intention varit att skratta åt sig själv tillsammans med publik. Vad hon skrivit ihop och satt samman har kallats för längtansföreställning, vilket även syftar på publikens längtan. Lisa och hennes manliga ”marionetter” på scen, håller igång i drygt hundra minuter utan paus inför fullsatt salong. Hade enbart det musikaliska bedömts skulle jag hamnat aningen lägre, då gåshud inte uppstår i förväntad utsträckning. Dock, helheten t gör mig efteråt helt tagen. Förutom den självklara skönsången: bitska monologer, vansinnigt roliga imitationer, skickliga steppdansnummer jämte vassa humorn riktad mot sidekick och musiker. Verbala fyrverkeriet är av sådan dignitet att man önskar tillgång till manus. Och handplockade orkestern är lysande.

Tre av de slitstarka, kvalificerade musikerna fanns med redan vid inspelningen av Himlen runt hörnet och också på jubileumsturnén jag skrev om härom året. Syftar på Pål Svenre på keyboards, ikonstatus- trumslagaren Per Lindvall samt gitarristen Mattias Torell. Några ungtuppar har tillkommit, vilket Lisa Nilsson inte försummar att betona. Fredrik Jonsson på el- och akustisk bas slipper bli pikad. Värre går det för Stankovic som huvudrollsinnehavaren jobbade med i långköraren Chicago (sågs av undertecknad) och nya jazztalangen Björn Arkö (tenor- och sopransax som bildat egen kvartett). De förhållandevis unga männen får veta att de minsann är duvungar när Lisa jämför. Bortsett från Arkö har jag hört musikerna otaliga gånger i skilda sammanhang. Ett alltid gångbart skämt bland musikerkollegor, är att framhålla hur onödigt bra de är.

Lisa har specialskrivit en slags kuplett om att bistå andra med sin yrkeskunskap. Giftig humor på hög nivå. Därtill öppnar och avslutar hon med showens titellåt (i två avpassade delar om jag uppfattade rätt). I övrigt noteras ett antal givna hits, celebrerandet av Blacknuss gärning, den Kristina Lugn-tonsättning som framfördes i Helt Lyriskt (SVT), You Make Me Feel Like A Natural Woman plus två odödliga örhängen förknippade med Barbara Streisand respektive Whitney Houston. Tyvärr ges inte plats åt någon standard eller influenserna från Brasilien.

Åtskilliga klädbyten blir det. Allt annat än praktiska vardagsklänningar av Camilla Thulin beskådas. Showen är bland annat en uppgörelse med kvinnlig fåfänga och fägring. Flera befriande blinkningar till jämnåriga damer i publiken förkunnas.

Kvinnan som är jag blickar med kaxighet och ännu mer förundran tillbaka på karriären. Den musikaliska familjen Lisa växte upp i, föräldrarnas skivsamling, drömmar i barndomen, dansutbildningen, konsekvensen av att bli upptäckt, sexismen i branschen, glädjekalkylerandet i umgänget med motsatta könet, drama-queen tendenser, ingrodd mansplaining (tacksamt ämne som lockar fram allra största skrattsalvorna), värmländske makens naivitet (en musiker jag hejade på ifjol), anklagelsen om att vara PK, kontaktsökande på Tinder, matbilder på insta, hälsohemsindustrin och new age.

Ämnen som bildar underlag för verbalt fäktande i prator, vars hisnande slagfärdighet visar på en beundransvärd mångsidighet. Aldrig nära att komma av sig, men någon gång tröskas argument ett varv för mycket trots Anna Ståhls regi. En röd tråd är rädslan för att tappa ansiktet, rädslan för att avslöjas.

49-åringen har ett klockrent gehör, även för dialekter jämte omedvetet skroderande och därmed beklagliga individer. Genom sina mästerliga imitationer skulle hon kunna ha en sidosyssla firad stå-uppare. Förmodar att Sisela Kyle varit nyttigt bollplank. Tyckte mig höra att karaktärer och tonfall hämtats från Ann Westin – nämns i föreställningen – rollfigurer i humorserien Mia och Klara och det sätt varpå komedienne Maria Lundqvist talar i Sally. Inser att identitetssökande Lisa har anammat humorn som överlevnadsstrategi. Gnabbandet med manlig sidekick, tillika danspartner, och ”maktlös” saxofonist, innebär att de på låtsas blir måltavla för uppdämda aggressioner. Kul att hon väljer att gestalta den uppburna divan med oinskränkt integritet.

Vokalkonsten demonstreras ypperligt, gång på gång, inte minst på duo med piano, gitarr eller dragspel. Föga förvånande kan kvinnorna i publiken refrängen på Himlen runt hörnet. Underbart musicerande Björn Arkö har flest solon. Fredrik stiger fram på elbas när det vankas soulfunk. Vid några tillfällen river prestationer ner ihållande applåder. Inträffade efter balladen Säg det igen, steppdansuppvisningen samt tangostuket i Kristina Lugn-dikten. Rungande bifall som ändå överträffades efter ett smäktande soundtrack signerat Whitney Houston. Stående ovationer renderade i annorlunda extranummer. Lisa Nilsson framförde acapella en sång av Evert Taube, som hyllning till en i den tekniska personalen som drabbades av hjärnblödning.

Vokala, ytterst imponerande, bedrifter i superb omgivning bekräftar Lisas storhet och allsidiga status. Den strida strömmen av förbluffande formuleringsförmåga vidgar den, framför allt i otroligt dråpliga, dialektala imitationer.

Låtlista (ej komplett): 1. Kvinnan som är jag 2. You Make Me Feel Like A Natural Woman 3. Himlen runt hörnet 4. Varje gång jag ser dig 5. Rising to the top 6. Säg det igen 7. Bara lite kärlek 8. När jag var gift med Herrman 9. I Have Nothing 10. People 11. Kvinnan som är jag II 12. Och skulle det så vara

Gibrish/ Sam & Jimmy – Musik som andas hängivenhet på KOM Bar

10 mars, 2020 by Mats Hallberg

Konsertkväll med Gibrish och Sam & Jimmy

KOM Bar på Karl Johansgatan i Majorna i Göteborg

7/3 2020

Sedan hösten 2013 driver systrarna Karin och Maria Forsman sin livescen i en rymlig lokal off-city i Göteborg. Inga grannar störs och besöken hit sker i bestämt syfte. Man droppar inte in spontant. Här har jag sett exempelvis Anders F Rönnblom , Filip Jers & Emil Ernebro och Bengt Bygren band feat Bengan Blomgren. Går utmärkt att äta här. Krogen har förstås fullständiga rättigheter. Det händer ibland att systrarna uppträder som vokalister i sitt countryband.

Tackade ja till inbjudan , eftersom jag var nyfiken. Ville komma bort från den fåniga och slösaktiga hysteri vars smeknamn är Mello. )Varför röner detta utdragna lågvattenmärke så mycket uppmärksamhet?) Huvudakten Gibrish från Sundsvall lirade två set. Bandet bottnar i i svensk vistradition, cabaretmusik och amerikansk rootsy. I samtal med mig nämner frontmannen Christer Suneson, föga förvånande, Stefan Sundström och Tom Waits som referenspunkter. Influenserna inramas ofta av dansant beat, såsom polska, vals och tango. Har turnerat i Finland, England samt USA och samarbetat med Anna Stadling. Med tanke på att de sedan starten 2008 släppt fyra skivor, rankar Suneson Gibrish som landets mest okända band. Följaktligen var inte publiken på KOM talrik, däremot naggande god i och med livligt bifall.

Gruppens medlemmar är Christer Suneson på sång och theremin(!), Erik Barthold (trummor), Olle Melkerhed (bas), Thomas Östensson (gitarr) samt Klas Ullerstam på keyboards och dragspel. Eget material med skarpa och muntra texter på svenska framförs. Dessutom sjöngs en vers ur Satuma på finska och en låt från Rain Dogs (Waits) har fått behålla originalspråket. Musiken draperas gärna i en suggestiv väv. Ibland blir det galet röjigt, ibland hisnande avantgarde med många taktbyten. Oförutsägbar hängivenhet gör dem spännande. På skiva kan de enstaka gånger låta konstigt, men live finns ypperliga förutsättningar för succé vid festival. Sunesons Lars Demian-aktiga röst har gärna ett teatralt uttryck. En smaksak om hans stämma uppfattas som attraktiv, eller stundom för påträngande.

Gillar det frimodiga botaniserandet i olika stilar. Ofta hörs ett luftig gung vars konturer broderas ut på klaviatur eller gitarr, med fräckt reverb från effektboxar. Musikerna är skickliga och samspelta, får mig att tänka på Marc Ribot och soundet hos Tom Waits på 80-talet. Basisten växlar ofta till en röd anmärkningsvärd elkontrabas. Märker i andra set att duktige Barthold (The Kristet Utseende) styr mycket av skeendet från sin aktiva position. Andra set öppnas bombastiskt med Dylan-låt i svensk tappning. I Ingen som tror på mig, bara Jesus med sin karismatiska hook, får jag genom Ullerstam en Ray Manzarek-vibe. Stimuleras därtill av hans sätt att traktera dragspel. Blir upplivad av snyggt riffande och rullande basgångar. Uppiggande med skeva melodier utanför boxen, utanför mainstream.

Texterna är ibland kul nonsens, oftast finns dock ett angeläget budskap. Låtskrivare Suneson räds inte att ta ställning och att markera mot empatilöshet. Ur aftonens medryckande repertoar ska framhållas Gud gått och fiskat, finska nationaltangon Satuma, det skenande tempot i Ingens vän, en trolskt laddad visa av Hellsing/Riedel, hoppfulla balladen Vilse bland stjärnorna samt ett sjok med danslåtar som fick det att spritta i benen. Extranumret blev en repris som kapitaliserade på det kopiösa sväng Gibrish har förkärlek till. Alltid trevligt att upptäcka vad som för en själv är ny musikalisk bekantskap.

Inga mindre än Sam & Jimmy utgjorde mellanakt. Sam Vesterberg med förflutet i den alternativa musikrörelsen (Nynningen med mera) har känt ljudteknikern och basisten Jimmy Olsson (Globetrotters) sedan 1966. (Jag har intervjuat båda var för sig. ) De har lirat ihop oräkneligt antal gånger. Med på scen finns Bengt Kristensson (inte spelat med Sam på trettio år) bakom trumsetet och som en maffig bonus Tobias Grim på gitarr. Vi bjöds på väl valda egengjorda låtar av storsångaren Vesterberg från hans tre skivor i eget namn. Ska sägas att jag nog hört honom live uppemot tio gånger på 2000-talet. Vokalt har han två diametralt olika lägen. Antingen ett svindlande genomslag i rösten á la Jimmy Witherspoon, eller en vän, innerlig stämma som berör. Det är naket, renons på förställning. Låter inledningsvis som en besvärjelse och reningsprocess, när han delger oss ett relationsdrama.

Minst tre gånger undfägnas vi blixtrande solon från Tobias Grim, en underskattad virtuos. I enormt hårdsvängande På andra sidan bron satte Olsson ett omotståndligt beat, vilket upprepades i Ett original. Här kan man verkligen snacka om intensivt rullande bluestema. Givetvis kryddat av inspirerat solo från Grim. En fin melodi som studsar fram är Älskade Cowboy, vars text skrevs till basisten på hans 50-års dag. Visan Trädet slår an en andlig vördnadsfull sträng, medan titellåten från solodebuten Väg 45 sveper oss med i nytt arrangemang. En stark och kraftfull shuffle-variant. Lyssnar på tajt och omväxlande konsert belägen på den höga nivå jag förutspått.

Lyxigt att så att säga få en sådan här stärkande extraupplevelse på köpet. Lyckligtvis fördelaktigt ljud! Nöjd efter tre set vandrar jag backen ner mot närmaste spårvagnshållplats. Befinner ni er i Göteborg och önskar genuin livemusik av främst afrikansk-amerikanskt snitt ska ni absolut manövrera er till avlägsna KOM Bar.

Övertygande skådespelare ger kropp åt strålande manus – Sommarnöjen av Teater Bauer

9 mars, 2020 by Mats Hallberg

Manus: Håkan Johnsson

Regi: Erik Ståhlberg

Ljus, ljud och teknik: Otto Båth

Musik: Pelle Bolander

Kostym: Frida Dufwa

Skådespelare: Anna Persson, Josephine Bauer, Pelle Bolander, Patrik Dufwa och Lars Magnus Larsson

Gästspel på Kulturhuset Vingen, i Göteborg (Torslanda)

Teater Bauer bildades 2015 i Göteborg på initiativ av Josephine Bauer, leds av henne och Erik Ståhlberg. Man har gett sig själva i uppdrag ”att bredda och fördjupa teaterkonsten i en samhällelig och social kontext”. Deras ledord är texten, skådespelare och publiken. Sommarnöjen – en mörk komedi hade premiär i Höganäs i februari och pjäsen har varit på miniturné. Textleverantören Håkan Johnsson har bland annat skrivit för SVT, Lisebergsteatern, Gunnebo Slottsteater och Folkteatern i Göteborg. Där har också regissören och Lars Magnus Larsson haft långa anställningar. Av Johnsson har jag tidigare recenserat revyn RÖVA och den mindre lyckade komedin Liljebrinks, båda på Folkteatern.

Sitter på fullsatt läktare, blickar ner mot scenen som går i vitt, liksom skådespelarnas kläder. Sparsamt med scenografi. Fyra klädda stolar och några tillhörande avsatsbord. Två systrar befinner sig med sina respektive i det ärvda sommarhus som den ena av dem äger, efter att ha köpt ut sin syster. Bea (Josephine Bauer) har blivit förmögen genom att vara varumärkesexpert, medan Frida (Anna Persson) är ett matematiskt snille. Det är kanelbullens dag, 4 oktober. Att vistas utomhus låter sig inte göras, vore fatalt då temperaturen stigit till 65 grader. Mantrat från karaktären Mats lyder: ”snart vänder det”. Även om paren är utrustade med stor vana att umgås, tär det förstås på relationerna att klimatet temporärt(?) helt ballat ur. Vattenransonering, hamstring av konserver och ac utgör nödvändiga överlevnadslösningar. Mentalt är man inte lika väl rustade, när det såriga förborgade förflutna avslöjas. Skissade förutsättningar skapar ett lika underhållande som thrillerbetonat driv

Fem ytterst erfarna skådespelare – kända från film, tv och betydande teaterscener – håller publiken i sitt grepp. Låter oss njuta av förmedlad yrkeskunskap, av att iaktta rollfigurers irritation och rädsla, sturskhet och bekännelser. I rätt bråkdel levereras repliker. När giftpilar viner undras om situationen kommer eskalera till handgripligheter. Regissör Ståhlberg har renodlat rollfigurernas absurda beteenden, skickligt tagit fasta på den dråpliga tonen. Ändå rymmer satiren en rad spänningsmoment.

Från premiären – foto från Teater Bauers facebooksida

Duktiga skådespelare får oss att byta fot, ta ställning för eller emot. Drastiskt sker ständiga omförhandlingar av maktförhållanden. En böljande process som är en avgörande styrka i berättelsen. Handlingen är framflyttad mer än fyra decennier, vilket gör att vår tid kan ses i backspegeln. Dramatikern tar givetvis chansen att predika om missförhållanden, främst i form av utläggningar från den lätt hysteriske Anton (Pelle Bolander). Han svänger sig med ord som extrapolera. Domderar om såväl missnöjespolitik som ekosystemets kollaps och angriper sin vinsamlande svåger (Patrik Dufwa). Någon gång ägnar sig dramatikern åt att slå in öppna dörrar, men helheten imponerar kolossalt.

Sällsynt med nya svenska pjäser som inte entydigt låter sig inordnas i bestämd kategori. Visserligen blir publiken i stora stycken snuvade på det utlovade roliga, även om snobben och bohemen inbjuder till flera skratt. Systrarna framstår som mer beklagansvärda, trots stolt hållning. Josephine Bauer och Anna Persson (tidigare verksam vid Göteborgs Stadsteater) fyller pricksäkert sina karaktärer med uppblossande stingslighet. Håkan Johnssons begåvade pjäs fungerar på flera plan. Hetsiga uppgörelser från par som hör ihop, ställer väsentliga frågor om altruism och överlevnadsinstinkt. Hotfulla tendenser dras ut till drastiska, rent av brutala konsekvenser i denna vassa dystopi. Inte minst när Lars Magnus Larsson roll i andra akten får symbolisera det diffusa hotet utifrån. Han excellerar i ett resonerande uttryck, en spelstil han ofta anammat.

Pelle Bolander har gjort musiken som inleder båda akter, vars sound förespeglar konflikthärdar. Till elektronisk bakgrund ses violinisten gnida stråken så att det knyckfullt slutar i kär barnvisa. Roas av välspelat och sammantaget riktigt bra manus. Teater Bauer klarar galant att vara dråpliga, dramatiska och angelägna.

Sprider glädje med slickad och svängig soul jämte hits från förr – Bo Kaspers Orkester på Lorensberg

7 mars, 2020 by Mats Hallberg

Bo Kaspers Orkester

Konsert på Lorensberg i Göteborg 5/3 2020 (den första av fem spelningar på Lorensberg)

Pågående påkostade turné har döpts till Hjärtat håller takten. Den fokuserar på Bo Kaspers tämligen färska album 23:55, vars ambition handlat om att lyfta fram soul-influenserna som kvartetten sagt sig härbärgera i sina DNA. Bandet som funnits i 28 år påstår sig ha kommit in i början av tredje perioden.Live använder de sig av en xl-upplaga. Som vanligt senaste åren märks en samtrimmad blåsarkonstellation i form av Jonne Bentlöv (trumpet) & Björn Jansson (tenorsax) plus Robert Östlund på elgitarrer. Därutöver ytterligare förstärkningar i och med slagverkaren Pablo Cepeda och Ida Sandlund(!) på kör.

Nio personer på scen kör Blues Brothers-looken minus solglasögon. För att vara korrekt bejakar man med Bo Sundström som anförare förebildernas moves, men låter bli att gå all in avseende cool attityd. Istället premieras en befriande självironisk distans och goda relationer med salongen (nästan fullsatt extrakonsert). Gör entré med handklapp och hummande i högtalarna. Det första sjoket består av fartfyllda låtar från 23:55, vilka avrundas med en lugnare sak betitlad Nu blev det dumt igen. Snygga melodier och skönt riffande gör att det svänger friskt. Deras lyckade sökande efter beats, att bygga texter på svensk vardagsrealism kring, har styrt dem tillbaka till 70-talet.

Referenser haglar till soulgiganter och svänggäng införlivade i mitt DNA. I en låt hörs uppenbara likheter med introt till People Get Ready (Curtis Mayfield). För de omistliga blåsarnas vidkommande associerar jag till Average White Band, Brecker Brothers och Tower of Power. Beträffande soundet från Robert Östlund respektive Mats Schuberts rhodes, hamnar jag hos det groove som emanerade ur Herbie Hancock´s Headhunters. Att både perfektionisterna Steely Dan och studiorävarna på Hi Records (Al Green, Ann Peebles med flera) också poppar upp hos mig, är ett bevis på att BKO besitter ett avsevärt hantverkskunnande.

Första balladen Semester tillfogas på slutet distinkta ackord av Östlund. Samme man levererade strax före enda solot. Låten om ett lyckligt tillstånd är ett bra exempel på varför man appellerar till en oidentifierbar stor publik. Här samsas det sofistikerade med det oförargliga utan att det någonsin blir menlöst, möjligen alltför lättuggat vid några tillfällen. Erkänner att jag ibland önskar att de vore vildare. Men det är inte deras grej. Och det svänger ordentligt när dansmusikens gyllene era hyllas. Blåsarna och kompet briljerar. Det smittar av sig på övriga. Rekryteringen av Cepeda på congas tillför rytmisk energi.

Jämfört med den framgångsrika krogshowen är det sparsamt med mellansnack. Förutom att presentera musikerna gör Bo Sundström några få tillbakablickar. Kommenterar oron i världen genom att undra vilken värld vi lämnar över. ”Vi lever i en skakig tid”! En låt tillägnas en skolstrejkande sjuttonåring. Rörande visan Brev framför han med Fredrik Dahl, passar på att nämna skilsmässor, utflugna barn och ny kärlek. Rolig blir han genom att stå i mitten bland nämnde trumslagare, klaviaturspelaren Mats Schubert och Michael Malmgren. Publiken inser då att det storsäljande småjazziga popsoulbandet med inslag av latin och visa, leds av en Piteåbo utan de andras kroppsliga pondus. Sundströms nasala röst funkar. Han är bra på att accentuera såväl deras schwung som svårmod. Och koreografin han lanserar var en kul nymodighet.

En längre avdelning genomförs uteslutande av medlemmarna i BKO. Man placerar sig längst fram på scen. Använder primitivt trumset, rhodes, akustisk gitarr samt Malmgrens fender bas. Till stadiga basgångar görs ett medley och en underbart nedtonad version av Undantag. Smått smakar gott vaggar suggestivt fram featuring vissling. Här ungefär anspelar Sundström på tiden de spenderade i Göteborg i samband med krogshowen på Rondo (Kulturbloggen recenserade). Registrerar en sekvens med fint samspel vispar – keyboards. En annan oemotståndlig toppnotering uppstår när Schubert på sin tre våningar höga keyboardarsenal introducerar Allt ljus på mig, vars melodislinga instrumentalisterna livfullt broderar ut. Att Ida Sand (en stjärna jag recenserat i Kulturbloggen), tilldelas en perifer biroll är förvånande, ett slöseri med resurser.

Publiken behövde bara glida med och stampa takten. BKO blev till slut förhållandevis vilda. Michael Malmgren såg till att deras groove bottnar i svarta hjältar. Spontant kände jag till och med en JB:s vibe. Så enormt bra lät det. Björn och Jonne hördes och sågs tydligt in action, förmedlade mycket njutbart gnistrande toner oavsett var de befann sig på scen. . Mikael åtföljd av Robert Östlund blinkade till storheter som funkmästarna Bernard Edwards & Nile Rodgers. Tre låtar från färska plattan briserar. Härligt gungande släpigt sound som Fredrik Dahl injicerar.

Efter självklara ovationer tre inplanerade extranummer med skiftande kontur. Samtliga äger avsevärd densitet och särprägel. Först lanseras en maffig ljudbild, vars konturer, märkligt nog, gör att jag refererar till avvecklade Kent. Allra sist den romantiskt långsamma Nu ska jag gå, en kongenial beskrivning av ett förestående avsked. Däremellan det nummer som frammanar ett okontrollerbart känslorus hos mig. Denna gång har det utförliga, himmelska trumpetintrot till Vi kommer aldrig att dö flyttats in mellan textens verser. Jonne Bentlöv lirar bedövande vackert med fin assistans av Schubert. BKO bevisar på Lorensbergsteatern sitt långlivade varumärke, under pågående turnén med fokus på ”hederlig” soul: Genomgående hög låtkvalitet, musikalisk pluralism av minst sagt duktiga proffs samt begåvade texter.

Låtlista: 1. Gud ger ingen allt 2. Det rullar på 3. Vill du dansa 4. I baren 5- Nu blev det dumt igen 6. Semester 7. Brev 8. Dansa på min grav 9. Medley: Köpenhamn/ Undantag 10. Cigarett (request) 11. Mindre smakar mer 12. Finaste 13. Det smartaste jag gjort 14. Allt ljus på mig 15. Diskotek 16. Min kärlek 17. Den sista resan / extra 18. En sländas andetag 19. Vi kommer aldrig att dö 20. Nu ska jag gå

Fascinerande dansverk med kvinnlig kvintett – Feardom på 3e våningen

3 mars, 2020 by Mats Hallberg

Av Camilla Ekelöf

På scen och medskapare: Johanna Byström, Lisa Agby, Julie Dariosecq/ Moa Sobelius, Caroline Rauf och Adriana Aburto Essén.

Ljudkomposition/ musik: Adriana Aburto Essén och Frangie

Kostymdesign och scenografi: Karin Dahlström

Ljusdesign: Håkan Larsson och Malin Arnesson

Med stöd av Rum för Dans, Riksteaterns Produktionsresidens, Dans 2019 och Teater Halland

Gästspel på 3e våningen Sockerbruket i Göteborg 27-29/2 2020 (i samarbete med ONYX kulturproduktion)

Har bara gett mig på att recensera dansverk några få gånger. Koreografer har då varit namn som Peter Svenzon, Benke Rydman samt Benedikte Esperi. Sist nämnde mångsysslare satte för ett par år sedan upp ett platsspecifikt verk betitlat Mo(r)d. Koreografen och hennes meddansare fick fram sällsynt djupa känsloregister, för kringvandrande publik i rum/ korridorer, som fram till förra seklets början utgjort kvinnofängelse. Resulterade i magisk konst, vars like jag tvivlar på kommer upprepas för mitt vidkommande. Minns att Esperi lycksaligt kommenterade recensionen (hävdade att texten gjorde henne fullkomlig rättvisa)., ”Medger” att den förmådde verbalisera vad jag upplevde. Till saken hör att jag vid tidpunkten ådragit mig sömnproblem och därmed mental utmattning, vilket dränerade mig på energi. Efter kort tids sjukskrivning från slitsamt nattarbete, klev jag rakt in i detta rörelsebaserade, exceptionella konstverk.

Även om Feardom inte var lika genomträngande, har kulturskribenten i mig lust att förmedla tankar, om vad som inträffade på 3e våningen en timma i slutet av förra veckan. Camilla Ekelöf har undersökt ”utsatthet, fruktan och den innersta avgrunden”. Hon har gjort produktioner som visats på flera av landets största teatrar och operahus. Enligt de nycklar till förklaringar vi tillhandahålls, förkroppsligas oönskade tillstånd genom surrealistiska förvrängningar. Mycket av vad jag ser har drag av katharsis. Knyckiga mönster som upprepas, förmodligen som besvärjelser.

Skeendet börjar i den spatiösa scenens bakre regioner med armrörelser, sprider sig till fingrarna. Fem svartklädda kvinnor i yngre medelålder illustrerar tematiken. Förvånas över i hur få sekvenser kvintetten agerar samfällt. Ska poängteras att de utför några originella formationer mot slutet, ett slut som mest indikerar en pågående process. Individuellt eller parvis åskådliggörs merparten av budskapet. I åtskilliga moment intar en av medskaparna en icke-dansande roll, eller görs till betraktare. Märkligt att iaktta!

Oförutsägbar spännande koreografi väver samman street med fridans, stänk av balett med performance. Trots ett helt igenom kvinnligt team, ges allmängiltiga erfarenheter. Verket lämnar mig inte lika dyster som förutspåtts, efter referenser till dystopi, misslyckanden och faror. Ett hastigt uppdykande inslag av hambo, visar på en lustig, hoppfull motvikt. I övrigt råder en kreativ brottning. Bristande självförtroende och rädsla, mixas med kampmoment jämte inslag av hoppfullt motstånd.

Det sepiafärgade ljuset runtom sprider paradoxalt en varm, sensuell stämning. Ljudlandskapet är raffinerat skiktat. Mer än tacksamt pumpande beats förekommer. Strupar väser och stönar, bildar en slags underström. Och en av dansarna till och med sjunger stående på bänk. Feardom kompletteras, ovanligt nog, av ett oral dimension. Caroline Rauf fungerar delvis som mikrofonförsedd berättare. Efterhand överlämnas mikrofonen till andra. Påpekandet att obehaget för att tala offentligt, inger större ångest än döden hos många, blev en komisk ingång i vad som kom att utspelas. Tejpremsor över munnar anspelar näppeligen på den rädslan, snarare på diktaturers förnekande av individens frihet.

Genom ett filter av kvinnlig identitet förmedlas tankeväckande scenkonst. Känd kontext styr koreografin, vilket avsevärt underlättar förståelsen, gör vad jag ser intressantare.. Likaså att duktiga dansare ägnar sig åt mer än enbart rörelsebaserade uttryck. Tog till mig ett estetiskt helgjutet verk, med delvis annorlunda förlopp än jag föreställt mig.

obs På Internationella kvinnodagen kan Feardom ses på Frölunda Kulturhus

Mats Hallberg

Footer

Om oss