Mats Hallberg

Fredrik Lindborg

A Swedish Portrait

4

Inspelad och mastrad i Atlantis studio 7-8/10 2019

Producerad av Fredrik Lindborg

Prophone (Swedish Jazz)

60:00

Release: 17/4 2020

Samtliga tretton låtar är skrivna av Lars Gullin, en legendarisk musiker och kompositör porträtterad på frimärke. Kan med fog påstås att den Gotlandsfödde barytonsaxofonisten blev världsberömd tack vare sitt originella tonspråk Han har fått ett sällskap jämte ett pris instiftat, erhöll Gyllene Skivan två gånger och blev den förste svensk som belönades i kategorin Legend In Jazz av Django dÓr (postumt 1999). Gullin dog endast 48 år gammal efter ett ohälsosamt liv sargat av droger. Det remarkabla i sammanhanget råkar vara att jag såg honom med band i Burgårdens gymnasium, vilket bör ha varit en av hans sista konserter. En jämnårig konnässör har intygat att jag vid tillfället var en av få receptiva åhörare.

Ytterst välutbildade Fredrik Lindborg har gått både på Södra Latins jazzlinje, Fridhem, Skurup samt Musikhögskolan i Göteborg, fast han är en 08. Senaste femton åren har jag hört honom åtskilliga gånger live. Av konstellationer kan nämnas Marmaduke, Klas Lindquist nonet, Stockholm Swing All Stars, LSD, egna kvartetten och gästspel i flera renommerade storband. Lite kuriosa: gestaltade i spelfilmen om Monica Z Arne Domnérus vars pris han också fått. På A Swedish Portrait spelar Fredrik saxofoner. Inte bara baryton, även tenor- och sopransax

. Mycket meriterade kompet består av basisten Martin Sjöstedt tillsammans med trumslagaren Daniel Fredriksson. Varken pianist eller kompletterande blåsare har involverats. Istället en kvalificerad stråkensemble med musiker, vana var för sig att vara solister. De heter Daniel Migdal (violin), Henrik Naimark Meyers (violin), Ylva-Li Zilliacus (viola) samt Amalie Stalheim (cello). Virtuosen Migdal har jag hört flera gånger under Stockholm Jazzfestival.

Avsikten med albumet är enligt uppgift att hitta egna infallsvinklar på ett unikt sound, vars kännetecken utgörs av en mångbottnad blandning. Lars Gullin tog intryck av amerikansk bop och swing, adderade rikligt med influenser från klassisk musik plus åtskilliga nypor vemod, hemmahörande i svensk folkmusik. Vill parentetiskt tala om att jag under jazzfestivaler i Trollhättan och Ystad hört fina körkonserter helt ägnade åt Gullins tonsättningar.

Man finner när låtförteckningen studeras fem titlar från samlings-cd:n Fäbodjazz, medan endast en kompostion tagits med från Portait Of My Pals fast det på den skivan förekom stråkar på flertalet låtar. Två av låtarna tillhör de som ingår på Nannie Porres Gullin-platta. Modigt att göra andra melodier än de mest välkända. Lindborg har arrangerat merparten alster. Plattans två avslutande arr bär trumpetaren Lars Almquists signatur. Har hört från musiker att det är lika stimulerande som krävande att framföra Gullins noter.

Vid första kontakten blev jag en smula konfys, nästan besviken. Öronen behövde fininställas på grund av avsaknad av piano och kompletterande blås. Tredje lyssningen, då i hörlurar, hittade jag in i musikens lekfulla allvar. Mitt i det finstämda kan man bjuda upp till dans eller odla punkig attityd. Noterar flera enskilda mästerverk! Har någon sett/ Baritonome är en spännande sak med vibrerande saxofonspel, jämte uppfinningsrika manövrar från batteristen.

Late Date formas till en fullträff. I balladen sammansmälter jazztrion superbt med kammarmusikerna. Finns gott om liknande bedrifter. Skivan utmärks av kombinationen skenbart lättsam elegans och invecklade harmonier som skänker friskhet.. Fyra- fem spår in uppstår exakt den åsyftade kontrasten. Avslutande toner och åtföljande intro förmedlar två skiftande perspektiv. I Merlin ligger 41-åringen nära kompositören utan att framstå som epigon. Att begära att han ska beröra i samma utsträckning som Gullin himself, framstår som ett lika orimligt som omöjligt uppdrag. Sjöstedt gör i senast nämnda melodi ett läckert inpass, medan vackra stråkar assisterar.

Toka Voka Oka Boka artar sig till en kanonad i folkmusikens tecken med ystert spel på sopransax. Fröjdas åt ett roligt, rivigt arr vars innehåll aldrig tippar över till kakafoni. Vissa låtar består av dynamiska schatteringar. Djupt vemod kan övergå i obändig livsvilja. Mästerliga Holy Grail är ett perfekt illustration, en låt som går från att låta nordisk till svarta motiv. Och i MA hörs efterhand en mix av blues á la St. Infirmary och förädlad svensk spelmansmusik.

Trumslagaren Daniel Fredriksson har en viktig funktion, kommer galant till sin rätt med finstilt spel och rytmisk resonans. Martin Sjöstedt har inte samma centrala position, däremot ett par solon med schwung. Kompet excellerar i den sprittande avslutningen fullastad med synkoper. Och Lindborg tillhör numera våra sax-stjärnor, vilket han bevisar på flera ställen. I princip samtliga solon äger han en självklar auktoritet Trion har kunnat öva upp imponerande samspelthet genom att musicera under namnet LSD.

Stråkkvartetten understryker den gränslösa dimensionen hos Gullin. Håller med den bedömare som hävdat att de aldrig blir smetiga. Fusionen mellan dem och utforskande jazztrion utvecklas till en synnerligen stimulerande mix. Det inhemskt finstämda varvas med ösig jazz jämte bångstyriga influenser från Europas klassiska tradition. Fredrik Lindborg och hans musiker har lyckats i sitt avancerade uppsåt.

obs Releasekonsert sänds 28 april 20:30 i P2

Epidot

Åskgudens son

4

Inspelad i Beard Sound Studio och Bunkern i Göteborg maj 2019

Mixning Thomas Andrén

Producerad av Epidot

Imogena

Releasedatum: 24/1 2020

Epidot är en blågrön mineral, rent av kristaller. Bandet från Göteborg gjorde för ett par år sedan Vilse i Bremen, vars uppföljare döpts efter roman av Aarto Paasilinna. Trion är formad kring Erik Ivarsson som skrivit samtliga kompositioner, var och en har fått litterärt anstrukna titlar. Inne i den mystiska värld han skapar med sex- respektive tolvsträngad gitarr, lierar han sig med Adam Lindblom på ståbas jämte trumslagaren Johan Horner. På några spår förekommer vibrafon spelad av Johan Håkansson , tillika albumets ljudtekniker. Ska påpekas att jag inte tidigare hört trion. Däremot flera gånger diggat Ivarsson live (Bluesbandet Black Cat Bone, tribut-konsert till Neil Young med mera) och i jazzsammanhang stött på pålitlige Adam Lindblom. Hade ingen kunskap om Johan Horner tidigare, en musiker mest förknippad med den New Orleans-stil han utövar i Second Line Jazzband.

Illustrerar med ett uttalande av Nikke Ström från retrospektiva utställningen Musiklivet i Göteborg på Stadsmuseet. Den flitige basisten menade där intervjuad att trösklarna i staden är närmast obefintliga, istället uppmuntras samarbeten över genrer. Hur definiera soundet hos Epidot? Jo, som surfpop möter psykedelia möter rockabilly. Ur denna korsbefruktning hämtar man sin näring. Det skitiga och taggiga mixas med det ofiltrerade i häftigt skiftande intervaller. Infallen är legio utan att sinnet för melodier tappas bort. Resulterar i högenergiskt tidlöst groove, som kanske bättre ringas in genom att gitarrister och troliga bandinfluenser listas. Tycker mig höra Gretsch-kungen Duane Eddy, soulsvängiga Steve Cropper, klangen av Chris Spedding, Rundgångens främste utforskare Thurston Moore, genialiske Jeff Beck, The Ventures och fuzziga Cramps. Av inhemska kollegor vill jag påstå att Bosse Winberg (Spotnicks), Jojje Wadenius och Kenny Håkansson ligger närmast.

Epidot låter aldrig baktunga, vilket beror mycket på en osvikligt uppbackande kontrabasist jämte en fenomenal trumslagare. Johan Horner gör sig gällande omgående i inledande titelspåret. Hör klurigt sammansatta ackordföljder, sanslösa eruptioner jämte ett glimrande komp vars lyhördhet är hisnande. Djupt originellt och stimulerande att ta till sig! Vet inga andra på den här ypperliga nivån att jämföra med

Njuter av medryckande melodier som för oss längs kuperad terräng. Musiken sluggar sig ibland fram i snårskog, ibland öppnas den genom drömska passager. Deras explosiva beats och stämningsmättade klanger förför. På flykt undan det löpande bandets monotona rytm suger in lyssnaren i en oemotståndlig virvel. Och i Den bortglömda staden vid horisontens rand märks, medan hattförsedda kompositören graciöst plockar ackord, ett polyrytmiskt trumspel av högsta klass. Åtskilliga hetsande tongångar kräver att kompet är på tårna, en utmaning de antar med ackuratess.

Genomgående instrumentalmusik rik på kontraster och ljudeffekter, oavsett om trion går loss på full styrka eller laborerar mer återhållsamt. Vet inte hur mycket av teknik som används, men tippar på flitigt bruk av svajarm. Riffande på Gretsch-gitarr (live hörs Erik Ivarsson vanligtvis på sådana) kombineras med fuzz, vibrato och distortion. Framgångsrikt odlas audiell kreativitet. Hör elastiska, spännande kontraster. Det är innovativt och snarast motsatsen till sömlöst.

I en lika kul som märklig låt låter det som om inspelningen frekvent switchas av och på, ett nydanande koncept. Här upprepas maniskt ett slags glissando-hook varvid Lindblom har tilldelats en huvudroll. I en annan förtrollande sekvens spelar han med stråke, medan Håkanssons musicerande på vibrafon noteras. Första låten på vinylens B-sida heter längs rälsen i vargtimmen och ska framhållas för sin hit-potential. Den kännetecknas av skönt distade riff, snirkliga vändningar samt raffinerat cymbalspel.

Svindlande samspelta Epidot har åstadkommit en exceptionell skiva. Mannen som själv lyfter fram musicerande med Parallell Activity, Elina Ryd samt Arvid Nero, bevisar att han är kapabel att skriva såväl slagkraftiga som snillrika låtar. Hans fingerfärdiga coola gitarrspel hade jag redan koll på, jämte hans kompanjon på bas. Nu har jag också upptäckt doldisen Johan Horner, en strålande grooverarbetare. Epditot sticker ut i skivfloden!

Karl Olandersson

Another One

4

Inspelad i Atlantis Studio i Stockholm 4 november 2019

Mixning: Karl Olandersson, Martin Sjöstedt och Janne Hansson (även inspelningstekniker)

Producerad av: Karl Olandersson och Martin Sjöstedt (co-producer: Robert Mehmet Sinan Ikiz)

Stockholm Jazz Records

59:09

Releasedatum: 3/4 2020

Femte skivan i eget namn från en lika produktiv som överväldigande trumpetare, tillika utmärkt kompositör och stilsäker vokalist i Chet Bakers anda. Han examinerades från Musikhögskolan i Stockholm 2001 där han sedermera undervisat.. Karl Olandersson förekommer ofta i kommersiella sammanhang: orkestrar i tevesända evenemang som Allsång på Skansen och Let´s Dance samt i populära shower. Gör också pålägg för internationella storfräsare. Förutom med egna kvartetten spelar han med exempelvis Stockholm Swing All Stars, Beat Funktion, Trinity, Ekdahl/ Bagge Big Band, Ronnie Gardiner Quartet, Stockholm Jazz Orchestra, Klas Lindquist Nonet och Ann-Sofi Söderqvist Orchestra. Har hänförts av 41-åringens obestridliga begåvning åtskilliga gånger live och på skiva.

Another One består av tio låtar, varav sex original av trumpetaren. Förutom Olandersson själv har flera kamrater bistått med arrangemang. Eftersom nya alstret är första storbandsplattan, presenteras fyra låtar från ett album jag recenserade i Kulturbloggen (Simple as That) i ny, ståtlig kostymering. Huvudintrycket är att det ofta låter kusligt likt ikoniska orkestrar från en svunnen epok, sådana som favoriserades i formstöpta, behagliga radioprogrammet Smoke Rings. Som om de hade färdats i tidskapsel till denna gyllene era. Tänker på orkestrar ledda av Woody Herman (hört live sent 70-tal) , Stan Kenton, Tommy Dorsey och även svänggäng anförda av Illinois Jacquet och Billy Eckstine. En intention eller mest en ofrånkomlig slump?

Det tekniska kunnandet inklusive avvägningen mellan stringenta solon och följsamt ensemblespel, är hos den svenska, anakronistiska motsvarigheten av extraordinär hög kvalitet. Att resultatet skulle utfalla på annat sätt vore uteslutet med en perfektionist i spetsen.

Som jag hade förmodat märks omgående hur tajta det helmanliga storbandet är. Vilket unisont klipp och vilken makalös precision av varje musiker! Första låt med lite annorlunda upplägg, mer dramatisk nerv, har arrats av pianisten Magnus Hjorth. Cleaning The Sink kännetecknas av hetsiga stämmor som attackerar från olika håll. I centrum befinner sig frontmannen, samlar ihop sina styrkor. Har ett superbt solo på slutet. Melodin formas till en snärtig konstruktion som tillfälligt bryter mönstret.

Hade önskat mer av det konceptet. Lite friktion, skavande moment och ett uns av dissonanser skulle tillföra en välgörande dos tuggmotstånd. Karl Olanderssons ideal är emellertid som framgått ett annat. Vad som finns att ta ställning till är musik sammanställd av en glimrande swing-konnässör.

I träblåssektionen återfinns flera namnkunniga instrumentalister vars soloinsatser utgör en extra krydda. Samtliga är värda att harangeras. Först att hamna i mina anteckningar under avdelningen stort beröm är Andreas Gidlund i titellåten på tenorsaxofon. Hans närmaste omgivning består av eleganten Klas Lindquist på alt och flöjt, Klas Toresson på tenor och klarinett med sin mjukt rundade ton, kolossalt duktige Fredrik Lindborg på baryton och basklarinett samt en för mig mindre känd förmåga vid namn Peter Fredman (alt, sopran plus flöjt). Tre av de distingerade trumpetarna/ flygelhornisterna har jag hört i andra renommerade storband. Syftar på Nils Janson, Patrik Skogh samt Tobias Wiklund.

Lägg där till en uppsjö utomordentliga ”utläggningar” från mannen med den bländande tekniken, det vill säga Karl Olandersson himself. Ibland på vippen att gå under huden på lyssnaren med sin glödheta ton. Live vet jag av erfarenhet att han skickar iväg den känslomässiga aspekten av sitt sound, ger publiken den förnimmelse som han tangerar flera gånger på sin nya skiva.

En annan låt som tilldrager sig extra positiv uppståndelse hos mig, har döpts till Colors. Melodin startar försynt på lågt varvtal, vars impressionistiska anslag ger angenäm kontur. Basintro av en magnifik Martin Sjöstedt och fint spel med vispar av Daniel Fredriksson. Var redan för drygt tio år sedan så förtjust i Fredriksson att han tillägnades ett miniporträtt i min serie Groovearbetare i LO-tidningen. Men har sällan hört honom i storbandssammanhang och är inte övertygad om att det var rätt val på en nyckelposition, fast han tillhör toppskiktet av sofistikerade rytmtillverkare.

I Romantic demonstrerar stjärntrumpetaren sina balladfärdigheter, i läcker konversation med Magnus Hjorth vid flygeln. Mest drag blir det i The Groove Merchant (Jerome Richardsson) – som jag har i ypperlig vokalversion med Monica Z, komponisten och Thad Jones & Mel Lewis Orchestra). Magnus Wiklund levererar inspirerat inpass på trombon. För att vara en urladdning präglas ändå tillvägagångssättet av viss återhållsamhet. Noterar uppiggande shuffle-liknande spel av Fredriksson jämte handklapp. Albumet avrundas med Darn That Dream, en evergreen lätt att bli förtjust i. Här premieras den formfulländade melodin featuring spröd och kristallklar sång av Karl. Skulle nästan vilja klassificera den som näpen.

Karl Olandersson i samspel med sina lysande musiker är traditionsbärare även när de framför nytt material. Som förvaltare av old school är de exceptionellt slipade och coola. Utan skarpa kanter behärskas uttrycket fullständigt. Hade som framgått önskat mer av blåa toner och eruptioner. Lyckligtvis flödar albumet av fräscha solon och skimrande harmonier. Finns förresten två till av de medverkande med samma ovanliga efternamn som bandledaren: Kent på bastrombon och Filip som alternerar mellan flygelhorn och trumpet.

obs Sänder en kärleksfull tanke till dessa fullblodsproffs som vi inte klarar oss utan. Man undrar hur Karl och alla andra frilansare ska kunna försörja sig i verkningarna av Covid-19. Hög tid att ansvariga skyndsamt agerar och ekonomiskt stödjer de drabbade (medveten om att många andra än frilansare är berörda). Releasekonserten skulle ha hållits på Fasching.

Ulla Carin & Gilbert Holmström

Magritte

4

Inspelad september 2019 i Nilento Studio i Kållered

Mix och master: Lars Nilsson

Producent: Gilbert Holmström

Nilento Records

47:05

Release: 20/3 2020

Gilbert Holmström tillhör de få musiker i Göteborg vars gärning rönt tillbörlig respekt på den nationella jazzscenen. 2019 förärades han hederspris av föreningen Svensk Jazz,. Det skrivs uppskattande om honom i översiktsverket Frihetens blå toner ( som saknar många självklara namn) och hans musicerande älskas av hippe entreprenören Jonas Kullhammar. Sist nämnda relation har resulterat i fruktbara samarbeten. Exempelvis återutgivning av Utan misstankar (1965), skivinspelning och flera gig tillsammans med Kullhammar och hans generationskamrater. När de lirade i samband med saxofonistens 80-års firande på Nefertiti recenserade jag, vilket finns med som referens på Wikipedia. Är osäker på om jag live hört hans omtalade grupp Mount Everest. Vet däremot att jag haft förmånen att höra mannen – som säkert påverkats lika mycket av Dexter Gordon som Archie Shepp – minst ett tiotal gånger under 2000-talet.

Nya skivan är ett ovanligt projekt, vars låtar fått musik och text av denna nestor. Enda undantaget är Viole d´amour (Bo Bergman). Har hört hans maka Ulla Carin ytterst sparsamt. Under tolv år ingick hon i gospelkören Choralerna som turnerade såväl i Europa som USA, ibland i samarbete med Andrae Crouch. Ett krön i karriären inträffade när Ulla Carin sjöng duett med Cliff Richard. Hon gjorde standards på album med Gilbert Holmström Quartet på 90-talet. På Magritte medverkar dessutom en av mina livefavoriter Anders Kjellberg ( inkluderades i miniporträttserien Groovearbetare i LO-tidningen) på trummor, Tom Frode Tveita på kontrabas samt pianisten Thomas Hellsten. De två sist nämnda spelar ofta tillsammans, till exempel i kyrkor.

Hör avancerad jazzsång på svenska med viskaraktör, vars atmosfär stundom påminner om psalmer. Ser texterna som betraktelser och bilder utan tidsmarkörer, som om de vore tonsatta dikter. De kan handla om tidens gång, naturens magi och väderobservationer. Finns inga förklaringar eller dedikationer angivna. Carpe diem-temat i Tick, tack består av snillrika rim. En visa rotad i Homeros epik är en fullträff (Resan till Hellas). Verserna om stormande höga vågor har sin motsvarighet i sången och instrumenteringen, tonhöjd som återkommande stiger och sjunker. Det speciella sättet att betona och sjunga likt skalor som förekommer, gör att vissa ord riskerar att inte uppfattas. Kanske en hörselövning man kan träna upp, något jag mest tänker på inledningsvis.. Ska nämnas att texthäfte med fina foton medföljer. Ulla Carin kan i stil pendla mellan sådana som Norma Winstone (möjligen en förebild) , Annika Skoglund och en ikon som Barbro Hörberg. Deb långa sluttonen i Snöflingor av forna körvokalisten imponerar.

Öppningen är ihärdigt sprudlande featuring elegant spel med vispar. Ovan nämnda Tick, tack fångar mig genom sin studsande, sprittande harmonik. Roliga rytmer! Noterar läckra solon på tenor och någon gång alt här och var på skivan, som är klokt avpassade beträffande längd och intensitet. I det helt instrumentala finalnumret tillåter sig musikerna, anförda av den glimrande kompositören, att sträcka ut och utmana varandra utan att övergå till fri form.. Sorgsna balladen Han ville er väl har en anstrykning av hymn över sig. Musikerna matchar den upphöjda auran genom att spela ljuvligt.

Pianisten Hellsten exponeras extra, visar sig vara en exceptionell tillgång, vars anslag emellanåt sprider exklusiv doft av Jan Johansson. Blir också förtjust i basisten som ger stadga och lyster åt bärkraftiga låtar. Anders Kjellberg tillför avgörande precisionsarbete. Nyansernas mästare har utgjort inre cirkeln av svenskt jazzliv i åtskilliga decennier.

Ibland tumlar synkoperna omkring inuti sina ramar, lika ofta märks snyggt invirad dynamik i form av elastiska sånger framförda med pietetsfullt allvar. Låter delvis annorlunda än förväntat, när en utforskande jazzdignitär koncentrerar sig på att måla toner i attraktiva färger. Gilbert Holmström har i nära samarbete med Ulla Carin plus högklassiga jazzlirare, satt samman en bukett av skimrande låtar i en tradition som är lika mycket melodisk kammarjazz som bebopsväng. De reflekterande och uttrycksfulla texterna på Magritte inte att förglömma. Albumets akustik är superb, kännetecknas av mjuk, fyllig resonans. Musiken växer med varje lyssning.