Rolf Jardemark Trio
Springtime In New York
4
Inspelad i studio Epidemin Göteborg 16/1 2019
Mix och master: Åke Linton i Svenska Grammofonstudion
Producent: Rolf Jardemark
Guitarlandrecords
21:10
Releasedatum: 13/12 2019
Rolf Jardemark är något av en institution i musiklivet på Västkusten. Den vänlige mannen som sällan är utan hatt på scen, har varit yrkesverksam sedan mitten av 80-talet. Han har växlat mellan orkesterjobb i musikaler på Göteborgsoperan till spelningar på jazzfestivaler, jamvärd och anspråkslösa kroggig. På meritlistan finns tio album i eget namn, varav jag har två. Har ofta hört honom live i fräsiga, alternativt eftertänksamma melodier på sin Gibson i flera decennier. Vid ett par tillfällen har det resulterat i positiva recensioner, exempelvis konserter med Gilbert Holmström och med Margaretha Evmark. Av samarbeten kan nämnas Michael Ruff, Per Hovensjö, John Stowell och Bohuslän Big Band. Duoskivan Cosmology (2016) med amerikanske gitarristen Stowell är en lågmäld pärla. Minns också med glädje en ”strängbändarorgie” på Nef när Rolf var medlem i Guitars Unbelieveable.
Den välutbildade musikern är aktuell med en ep bestående av fyra egna låtar. I Rolfs trio ingår Olli Rantala på akustisk bas och unga stjärnskottet Adam Ross på trummor, två förnämliga musiker jag frapperande ofta kunnat lyssna på live. För att ringa in gitarristens stil kan nämnas att han i uppväxten influerades av tungviktarna Larry Carlton och Pat Metheny (honom såg jag sent 80-tal). Vill lägga till ikoniska namn som Rune Gustavsson och Joe Pass, vilka förmodligen utgjort förebilder för en fin instrumentalist som lämnat fäblessen för fusion bakom sig.
Tror att varje ackord, varje grepp på gitarrens hals, går att urskilja för lyssnare som behärskar noter. Rolf spelar både elektriskt och akustiskt. Låter genomgående väldigt snyggt, oftast eftertänksamt. Titelspåret tycks mig inledningsvis ha påverkats av As Times Goes By. Hantverkskunnandet märks! Jardemark har knåpat lagom mycket med att få snits på melodierna. Expanded Play heter en småstruttig sak med hit-potential. Den medryckande slingan accentueras av det ypperliga ankaret Rantala.
Att skriva låtar med tillräcklig substans och egenart är en utmaning. En av de fyra låtarna lyfter aldrig, stannar vid att vara en trevlig och anonym skapelse. Adam Ross charmanta spel är här den största förtjänsten. Lyckligtvis är avslutande Togetherness ännu en presumtiv hit, om inte i radion så åtminstone live. Uppfyller förutsättningarna. Blir stimulerad av en vilsam, avskalad ballad, vars komp beter sig strålande när de backar upp sin solist Finns något mycket sympatiskt i Jardemarks sätt att portionera ut sin utomordentliga teknik, jämte förmågan att hitta rätt sammanhang.
Ska medge att jag inte sprungit benen av mig för att höra göteborgaren lira. Han har ändå förnöjt mig och andra med god smak, genom att dyka upp lite överallt under årens lopp. Dessutom tillhör han den skaran som gärna går ut för att höra på kollegor. Och viktigast av allt: musikern och låtskrivaren Rolf Jardemark har aldrig gjort mig besviken.