Mats Hallberg

Sprider glädje med slickad och svängig soul jämte hits från förr – Bo Kaspers Orkester på Lorensberg

7 mars, 2020 by Mats Hallberg

Bo Kaspers Orkester

Konsert på Lorensberg i Göteborg 5/3 2020 (den första av fem spelningar på Lorensberg)

Pågående påkostade turné har döpts till Hjärtat håller takten. Den fokuserar på Bo Kaspers tämligen färska album 23:55, vars ambition handlat om att lyfta fram soul-influenserna som kvartetten sagt sig härbärgera i sina DNA. Bandet som funnits i 28 år påstår sig ha kommit in i början av tredje perioden.Live använder de sig av en xl-upplaga. Som vanligt senaste åren märks en samtrimmad blåsarkonstellation i form av Jonne Bentlöv (trumpet) & Björn Jansson (tenorsax) plus Robert Östlund på elgitarrer. Därutöver ytterligare förstärkningar i och med slagverkaren Pablo Cepeda och Ida Sandlund(!) på kör.

Nio personer på scen kör Blues Brothers-looken minus solglasögon. För att vara korrekt bejakar man med Bo Sundström som anförare förebildernas moves, men låter bli att gå all in avseende cool attityd. Istället premieras en befriande självironisk distans och goda relationer med salongen (nästan fullsatt extrakonsert). Gör entré med handklapp och hummande i högtalarna. Det första sjoket består av fartfyllda låtar från 23:55, vilka avrundas med en lugnare sak betitlad Nu blev det dumt igen. Snygga melodier och skönt riffande gör att det svänger friskt. Deras lyckade sökande efter beats, att bygga texter på svensk vardagsrealism kring, har styrt dem tillbaka till 70-talet.

Referenser haglar till soulgiganter och svänggäng införlivade i mitt DNA. I en låt hörs uppenbara likheter med introt till People Get Ready (Curtis Mayfield). För de omistliga blåsarnas vidkommande associerar jag till Average White Band, Brecker Brothers och Tower of Power. Beträffande soundet från Robert Östlund respektive Mats Schuberts rhodes, hamnar jag hos det groove som emanerade ur Herbie Hancock´s Headhunters. Att både perfektionisterna Steely Dan och studiorävarna på Hi Records (Al Green, Ann Peebles med flera) också poppar upp hos mig, är ett bevis på att BKO besitter ett avsevärt hantverkskunnande.

Första balladen Semester tillfogas på slutet distinkta ackord av Östlund. Samme man levererade strax före enda solot. Låten om ett lyckligt tillstånd är ett bra exempel på varför man appellerar till en oidentifierbar stor publik. Här samsas det sofistikerade med det oförargliga utan att det någonsin blir menlöst, möjligen alltför lättuggat vid några tillfällen. Erkänner att jag ibland önskar att de vore vildare. Men det är inte deras grej. Och det svänger ordentligt när dansmusikens gyllene era hyllas. Blåsarna och kompet briljerar. Det smittar av sig på övriga. Rekryteringen av Cepeda på congas tillför rytmisk energi.

Jämfört med den framgångsrika krogshowen är det sparsamt med mellansnack. Förutom att presentera musikerna gör Bo Sundström några få tillbakablickar. Kommenterar oron i världen genom att undra vilken värld vi lämnar över. ”Vi lever i en skakig tid”! En låt tillägnas en skolstrejkande sjuttonåring. Rörande visan Brev framför han med Fredrik Dahl, passar på att nämna skilsmässor, utflugna barn och ny kärlek. Rolig blir han genom att stå i mitten bland nämnde trumslagare, klaviaturspelaren Mats Schubert och Michael Malmgren. Publiken inser då att det storsäljande småjazziga popsoulbandet med inslag av latin och visa, leds av en Piteåbo utan de andras kroppsliga pondus. Sundströms nasala röst funkar. Han är bra på att accentuera såväl deras schwung som svårmod. Och koreografin han lanserar var en kul nymodighet.

En längre avdelning genomförs uteslutande av medlemmarna i BKO. Man placerar sig längst fram på scen. Använder primitivt trumset, rhodes, akustisk gitarr samt Malmgrens fender bas. Till stadiga basgångar görs ett medley och en underbart nedtonad version av Undantag. Smått smakar gott vaggar suggestivt fram featuring vissling. Här ungefär anspelar Sundström på tiden de spenderade i Göteborg i samband med krogshowen på Rondo (Kulturbloggen recenserade). Registrerar en sekvens med fint samspel vispar – keyboards. En annan oemotståndlig toppnotering uppstår när Schubert på sin tre våningar höga keyboardarsenal introducerar Allt ljus på mig, vars melodislinga instrumentalisterna livfullt broderar ut. Att Ida Sand (en stjärna jag recenserat i Kulturbloggen), tilldelas en perifer biroll är förvånande, ett slöseri med resurser.

Publiken behövde bara glida med och stampa takten. BKO blev till slut förhållandevis vilda. Michael Malmgren såg till att deras groove bottnar i svarta hjältar. Spontant kände jag till och med en JB:s vibe. Så enormt bra lät det. Björn och Jonne hördes och sågs tydligt in action, förmedlade mycket njutbart gnistrande toner oavsett var de befann sig på scen. . Mikael åtföljd av Robert Östlund blinkade till storheter som funkmästarna Bernard Edwards & Nile Rodgers. Tre låtar från färska plattan briserar. Härligt gungande släpigt sound som Fredrik Dahl injicerar.

Efter självklara ovationer tre inplanerade extranummer med skiftande kontur. Samtliga äger avsevärd densitet och särprägel. Först lanseras en maffig ljudbild, vars konturer, märkligt nog, gör att jag refererar till avvecklade Kent. Allra sist den romantiskt långsamma Nu ska jag gå, en kongenial beskrivning av ett förestående avsked. Däremellan det nummer som frammanar ett okontrollerbart känslorus hos mig. Denna gång har det utförliga, himmelska trumpetintrot till Vi kommer aldrig att dö flyttats in mellan textens verser. Jonne Bentlöv lirar bedövande vackert med fin assistans av Schubert. BKO bevisar på Lorensbergsteatern sitt långlivade varumärke, under pågående turnén med fokus på ”hederlig” soul: Genomgående hög låtkvalitet, musikalisk pluralism av minst sagt duktiga proffs samt begåvade texter.

Låtlista: 1. Gud ger ingen allt 2. Det rullar på 3. Vill du dansa 4. I baren 5- Nu blev det dumt igen 6. Semester 7. Brev 8. Dansa på min grav 9. Medley: Köpenhamn/ Undantag 10. Cigarett (request) 11. Mindre smakar mer 12. Finaste 13. Det smartaste jag gjort 14. Allt ljus på mig 15. Diskotek 16. Min kärlek 17. Den sista resan / extra 18. En sländas andetag 19. Vi kommer aldrig att dö 20. Nu ska jag gå

Fascinerande dansverk med kvinnlig kvintett – Feardom på 3e våningen

3 mars, 2020 by Mats Hallberg

Av Camilla Ekelöf

På scen och medskapare: Johanna Byström, Lisa Agby, Julie Dariosecq/ Moa Sobelius, Caroline Rauf och Adriana Aburto Essén.

Ljudkomposition/ musik: Adriana Aburto Essén och Frangie

Kostymdesign och scenografi: Karin Dahlström

Ljusdesign: Håkan Larsson och Malin Arnesson

Med stöd av Rum för Dans, Riksteaterns Produktionsresidens, Dans 2019 och Teater Halland

Gästspel på 3e våningen Sockerbruket i Göteborg 27-29/2 2020 (i samarbete med ONYX kulturproduktion)

Har bara gett mig på att recensera dansverk några få gånger. Koreografer har då varit namn som Peter Svenzon, Benke Rydman samt Benedikte Esperi. Sist nämnde mångsysslare satte för ett par år sedan upp ett platsspecifikt verk betitlat Mo(r)d. Koreografen och hennes meddansare fick fram sällsynt djupa känsloregister, för kringvandrande publik i rum/ korridorer, som fram till förra seklets början utgjort kvinnofängelse. Resulterade i magisk konst, vars like jag tvivlar på kommer upprepas för mitt vidkommande. Minns att Esperi lycksaligt kommenterade recensionen (hävdade att texten gjorde henne fullkomlig rättvisa)., ”Medger” att den förmådde verbalisera vad jag upplevde. Till saken hör att jag vid tidpunkten ådragit mig sömnproblem och därmed mental utmattning, vilket dränerade mig på energi. Efter kort tids sjukskrivning från slitsamt nattarbete, klev jag rakt in i detta rörelsebaserade, exceptionella konstverk.

Även om Feardom inte var lika genomträngande, har kulturskribenten i mig lust att förmedla tankar, om vad som inträffade på 3e våningen en timma i slutet av förra veckan. Camilla Ekelöf har undersökt ”utsatthet, fruktan och den innersta avgrunden”. Hon har gjort produktioner som visats på flera av landets största teatrar och operahus. Enligt de nycklar till förklaringar vi tillhandahålls, förkroppsligas oönskade tillstånd genom surrealistiska förvrängningar. Mycket av vad jag ser har drag av katharsis. Knyckiga mönster som upprepas, förmodligen som besvärjelser.

Skeendet börjar i den spatiösa scenens bakre regioner med armrörelser, sprider sig till fingrarna. Fem svartklädda kvinnor i yngre medelålder illustrerar tematiken. Förvånas över i hur få sekvenser kvintetten agerar samfällt. Ska poängteras att de utför några originella formationer mot slutet, ett slut som mest indikerar en pågående process. Individuellt eller parvis åskådliggörs merparten av budskapet. I åtskilliga moment intar en av medskaparna en icke-dansande roll, eller görs till betraktare. Märkligt att iaktta!

Oförutsägbar spännande koreografi väver samman street med fridans, stänk av balett med performance. Trots ett helt igenom kvinnligt team, ges allmängiltiga erfarenheter. Verket lämnar mig inte lika dyster som förutspåtts, efter referenser till dystopi, misslyckanden och faror. Ett hastigt uppdykande inslag av hambo, visar på en lustig, hoppfull motvikt. I övrigt råder en kreativ brottning. Bristande självförtroende och rädsla, mixas med kampmoment jämte inslag av hoppfullt motstånd.

Det sepiafärgade ljuset runtom sprider paradoxalt en varm, sensuell stämning. Ljudlandskapet är raffinerat skiktat. Mer än tacksamt pumpande beats förekommer. Strupar väser och stönar, bildar en slags underström. Och en av dansarna till och med sjunger stående på bänk. Feardom kompletteras, ovanligt nog, av ett oral dimension. Caroline Rauf fungerar delvis som mikrofonförsedd berättare. Efterhand överlämnas mikrofonen till andra. Påpekandet att obehaget för att tala offentligt, inger större ångest än döden hos många, blev en komisk ingång i vad som kom att utspelas. Tejpremsor över munnar anspelar näppeligen på den rädslan, snarare på diktaturers förnekande av individens frihet.

Genom ett filter av kvinnlig identitet förmedlas tankeväckande scenkonst. Känd kontext styr koreografin, vilket avsevärt underlättar förståelsen, gör vad jag ser intressantare.. Likaså att duktiga dansare ägnar sig åt mer än enbart rörelsebaserade uttryck. Tog till mig ett estetiskt helgjutet verk, med delvis annorlunda förlopp än jag föreställt mig.

obs På Internationella kvinnodagen kan Feardom ses på Frölunda Kulturhus

Rörande finlir av sammansvetsat team – Kontrabasen på Göteborgs Stadsteater

29 februari, 2020 by Mats Hallberg

Av Patrick Süskind – i översättning av Hans Axel Holm

Bearbetning & regi: Eva Bergman

Scenografi & Kostym: Tofte Lamberg

Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad/ Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg

I rollen: Tomas von Brömssen

Premiär: 28/2 på Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/4 2020

Patrick Süskind är berömd främst för sin filmatiserade bästsäljare Parfymen (läst i lustläsarcirkel). Fler romaner har han inte skrivit. Hans enda pjäs Kontrabasen, har blivit känd i Sverige genom Henric Holmbergs försorg. Monologen skrevs ursprungligen för radioteater, varifrån jag minns denna tragikomiska berättelse om längtan efter ett annat liv. Enligt den tyske författaren ligger egna erfarenheter till grund för den ensamme musikerns tankar och tillvaro. Typiskt då att eremiten Süskind synes vara lika skygg som J.D Salinger på sin tid. Oönskad ensamhet, kanske vårt lands mest förrädiska folksjukdom, är den klangbotten berättandet utgår från.

En stund in i Tomas von Brömssens manövrerande uppstår tvivel hos mig. Har Eva Bergman tagit sig vatten över huvudet? Stora scenen i princip renons på scenografi,tyckts alltför stor för en radioteatermonolog. Utrymmet upptas av den sammansvetsade lilla orkestern jämte deras instrument. Inledningsvis intar de en avvaktande position, bevittnar istället hur kontrabasisten, livstidsanställd i operadiket, lägger ut texten med ett fyrverkeri av svindlande paradoxer. Utläggningar där han demonstrerar sitt instrument, dess förhållande i relation till orkesterfamiljen och ger tvärsäkra omdömen om tonsättare.

Tvivlen skingras allt eftersom musikerna involveras och publikkontakten etableras. I känslosamma svallvågor gestaltas en kufisk, tragikomisk individ. Han engagerar ju mer han låter det sippra ut om sin belägenhet, sitt miserabla privatliv. Framstår som en tämligen osympatisk man, vars obesvarade kärlek till sopranen riskerar göra honom desperat. I övrigt utgör kluvenheten inför arbetsredskapet det komiska fundament, liksom alla anspelningar på tyska. Till sist känner vi med berättaren och hans längtan, vilket måste betecknas som en enastående prestation av Tomas von Brömssen. Märks hur noggrant han tagit in rollen och utmaningen att som ensam skådespelare äga scenen.

Den 76-årige veteranen förlitar sig på publikdragande knep från tiden som legendarisk revymakare och clown, en tacksam fatabur. Utvinner attityd till porträttet också från milstolpar på scen: Peer Gynt, Påklädaren, Pygmalion och Karl Gerhard. De tre sist nämnda uppsättningarna gjorda i nutid på samma scen med samma regissör och i fler fall samma musiker. Att man känner varandra så väl har gynnat uppsättningen. Den vibrerar av liv förmedlat av en uppblåst, skör enstöring som finner mycket djupt orättvist. Publikmagneten Brömssen har lyckats igen. När man tror att han snubblar i manus, är det sannolikt så att överenskommelse slutits med sufflösen. Det beskäftiga och det ängsliga i hans rollfigur, förkroppsligas i genialt medvetet kroppsspråk.

Har överseende med kvinnligt underskott i den sexhövdade orkestern. Med kapellmästare Bernt Andersson vid osynligt roder exponeras kunnandet. Ofantlig kapacitet resulterar i välljud i skiftande genrer.(Andersson, Stefan Sandberg och Michael Krönlein har undertecknad njutit av ett otal gånger i skilda sammanhang också utanför teatervärlden.) Smakproven från klassiska kompositörer i all ära. Den rytmiska musik kontrabasisten ratar är den som får publiken att glädjas mest. Släpande swing, tysk schlager med huvudpersonen själv på charmig sång samt en höjdarversion av Haitian Fight Song (Mingus). Roligt att se dem tillåta sig hyss, som vore bannlysta i en orkester där maestro heter Claudio Abbado. Att fler kontrabasar förekommer än det finns behov av, är en kul idé.

Bernt Andersson river ner oplanerade applåder ett par gånger, när berättaren är på väg att huvudstupa kasta sig in en ny redogörelse. Hör en nordisk juniormästare i dragspel ta sig an stycken av Bernard Herrmann respektive Astor Piazzolla. Magiska moment! Sandberg och Ekborg ska också harangeras för svidande vackert spel tillsammans på sina blåsinstrument. Emotionellt stark kontrast uppstår när en ömklig besserwissers infall kantas av sällsamt sköna toner. Melankoliska pauser i ordflödet som var ljuvliga.

Patrick Süskinds text från 1981 fascinerar. Kombinerar jagets nördiga docerande, med sinnrik belysning av å ena sidan hierarki och kollektivt tänkande, å andra sidan störningar från vardagen som tränger sig på. (från essä av Magnus Haglund). Kvinna hos frigrupp avslöjade för mig härförleden att hon ansåg Eva Bergman vara förutsägbar. Man vet vad man får”. Delar inte uppfattningen. Blev mycket nöjd och sammantaget lika berörd som en kunnat förutspå.

Betänk rollfigurens credo. ”Människor kan ha universum i sig, men inte få det ur sig.” Den enormt erfarna regissören, lika garvade orkestern och fenomenalt känsligt strängade Tomas von Brömssen hade inte bara intentionerna, utan fick med råge ut vad de ha för avsikt att leverera.

Diamanter med olika slipning definierar storheten – Portraying av Caecilie Norby

28 februari, 2020 by Mats Hallberg

Caecilie Norby

Portraying

Kompilator och curator: Marco Ostrowski

Mastrad av Klaus Scheuermann

ACT

67:43

Releasedatum: 28/2 2020

Caecilie Norby var den första danska artisten att bli kontrakterad av ärevördiga Blue Note. My Corner Of The Sky har jag i min ägo. Hon har fått ett flertal priser, gjort tolv album i eget namn och sålt närmare en halv miljon skivor. Caecilie för på sitt sätt arvet vidare från sin komponerande far och operasjungande mor. Tyngdpunkten hos den karismatiska sångerskan finns dock i jazzens frihet, med förgreningar till arty pop och soul. 55-åringen är gift med den svenske basisten Lars Danielsson som hon helst av alla samarbetar med, live och i studio.

I fjol utgjorde hon en av deltagarna i Toppen av Poppen, en sorts dansk motsvarighet till Så mycket bättre. Kan tänka mig att ACT därmed såg en ny marknad öppna sig. Sammanställningen som spänner över tidig karriär till idag, innehåller två låtar från nämnda tv-show. I övrigt standards, original och en tonvikt på respekterade låtskrivare inom olika popkulturella genrer. Syftar på namn som Paul Simon, John Fogerty, Joni Mitchell, Dolly Parton, Neil Young med flera. För samlare ska framhållas att sex låtar tagits med, som tidigare inte förekommit på cd.

Backar jag ett par år i tiden var Caecilie Norby för mig en i raden av lysande artister. Därefter har jag haft förmånen att höra henne live sju(!) gånger. Därmed fått en nära relation till den överväldigande artistens musicerande. Har berikats av intensiteten, den kreativa lekfullheten och seriositeten. Utan att göra avkall på lusten till experiment, demonstrerar hon en gränslös seriositet som saknar motstycke på våra breddgrader. Nämnda egenskaper präglar Portraying. Här urskiljs knappt ett slätstruket arr, istället hisnande omväxlande mönster. Någon enstaka gång hajar jag till för undantaget, som bekräftar regeln om spännande lyssning. Tänker att ambitionen är en vidgad målgrupp. Märks att varje sättning och solist är maximalt närvarande. De verkar sporras av en formidabel röstkonstnär. Norby sjunger djupt själfullt, med fulländning sätter hon sin tonala stämpel på sångerna, behärskar fullständigt vad hon än tar sig för. Hennes förmåga att frasera är förbluffande, liksom konsten att få fram nyanser.

Och omgivningen är som sagt superb, ett påstående som verifieras ideligen. Omgående förförs vi av Leszek Mozdzers taktila pianospel på Andy Warhol (Bowie), där han har sällskap av bland andra eminente trumslagaren Robert Ikiz. Den polske pianisten återkommer flera gånger, har samma starka inverkan vid varje tillfälle. Ett antal blåssolister gör bländande insatser. Marius Neset vars medverkan förhöjer flera spår känns som en självskriven stjärna. Andra giganter är trumpetveteranen Randy Brecker och instrumentkollegan Hildegunn Öiseth med sitt hjärtskärande vackra sound. Saxofonisterna Hans Ulrik respektive Nicole Johänntgen förgyller andra låtar med gracila solon. Ogörligt att lyfta fram alla fantastiska musiker som förekommer. På Portraying hittas guldkorn från exempelvis Ulf Wakenius, Rita Marcotulli, Bugge Wesseltoft samt Nguyên Lê

Lars Danielssons betydelse för samlings-cd:n kan näppeligen överskattas. Han är lika ”amazing”, efterfrågad och mångsidig som sin äkta hälft. Visar mästartakter i åtskilliga partier, både på bas och cello. Parets magiska livefavorit Hallelujah som inbjuder till improvisatoriska inslag, har lagts allra sist. Där utgör Lars fingerspel på cello enda ackompanjemang. Och i Both Sides Now ombesörjer han ensam den pregnanta melodistämman, vilken sammanflätas sömlöst med slingrande sång. I andra sammanhang utgör hans harmoniska basgångar bottenplatta. I hustruns Slow Fruit har han transformerat rytmiken till uppseendeväckande svängig R&B. Hur fräckt och stilsäkert som helst. Hör honom till och med lira akustisk gitarr med bravur. Parets samarbeten har hämtats från albumen Just The Two Of Us, Silent Ways, Arabesque samt en komposition från Libera Me. I sina karriärer har duon sporrat varandra till extravaganta bedrifter. En njutning att få ta del av samarbetet.

Somliga melodier sveper iväg, genomsyras av en utforskande inställning. Andra är av mer avskalat snitt eller rent av konventionellt sammanfogade. Frapperande hur brett helhetsgrepp som förmedlas, antagligen i linje med Toppen av Poppen. Här förekommer alster jag inte skulle tippat på, vara ur den prisade danskans repertoar. Urvalet bevisar såväl hennes spetskompetens som svindlande vokala omfång. I vissa sekvenser hörs tekniker jag inte uppfattat tidigare. Klyschan att hon tillhör de få som kan sjunga allt möjligt med trovärdighet stämmer. Hennes stämband kan förvandla en popbagatell, ge den oanade dimensioner. Ett par låtar sjungs helt eller delvis på modersmålet, vilket är sällsynt när det gäller Caecilie Norby.

Vilka är mina personliga favoriter? Det frustande äventyret betitlat Slow Fruit, ta-i-från-tårna utlevelsen i Sittin´ In A Window med tangodoft i rockatmosfär, grooviga versionen av Bei Mir Bist Du Schoen, den lättsamma duetten med Curtis Stigers, kvinnliga kollektivets kraft i Easy Money (Rickie Lee Jones) av Sisters In Jazz och absolut balladen The Windmills Of Your Mind (Legrand). Att gå på upptäcktsfärd bland denna härligt spretande sammanställning, är väl investerad tid. Finns överhängande ”risk” att man blir beroende. Skulle inte bli förvånad om den kommer betraktas som en milstolpe inom kontemporär musik.

Fabulös spelglädje från giganter i finurliga låtar – The Bäst Band Lajv av Mikael Ramel Band

27 februari, 2020 by Mats Hallberg

Mikael Ramel Band Till Dej

The Bäst Band Lajv 2019

Inspelad i april 2019 På Musikens Hus i Göteborg och Skottvångs grufva I Mariefred

Bearbetning och mix: Lennart Östlund, Mungo Studio

Master: Claes Persson, Mastring CRP Studio

Skivbolag: Peter Holmstedt/ Paraply/ Hemifrån

56:16 / 57:46

Releasedatum: 14/2 2020

Första gången jag på allvar via stereoanläggning kommer i närkontakt med Mikael Ramels låtar, bortsett från konsert i Tonkraft (P3). Har av outgrundlig anledning aldrig införskaffat något ur hans katalog. Nu drogs jag till honom tack vare hajpen och de superproffs som utgör hans turnéband. Den första cd:n är lika med Ramels kultförklarade debut Till dej från 1972, nu i fräscht omdanade liveversioner med nästan identisk låtordning. Andra cd:n – också andra set i konsertupplägget – ett brokigt urval format till ett tvärsnitt ur karriären.. Består av egna låtar, samarbeten med W. Crafoord och Klas Qvist samt en försvenskad Chuck Berry-klassiker.

Det psykedeliska sound som kännetecknar fullängdsdebuten draperas i en skräddarsydd, fräsig och rymlig kostym. The Bäst Band låter kanon, inte undra på när tungviktare med mästarbälten är på humör. Ibland hörs gladlynt boogie, ibland tydliga influenser från stilbildare i den virtuosa skolan. Noterar inledningsvis vad som skulle kunna bli ett bekymmer. Nämligen att jag behöver vänja mig vid en röst i ljusa tonlägen. Ramel kan självfallet hålla tonen. Ändå är sången inte hans främsta tillgång, vilket medför att jag blir en smula ängslig för att den ska stöta bort mig. Efterhand upphör lyckligtvis mina dubier nästan helt.

Texterna har ansenliga kvaliteter, blandar det pillemariskt lekfulla i naivismens tecken med filosofiskt tankegods och naturromantik. Ett par gånger tangerar textrader det puerila, vilket lockar till skratt. Att de är egensinniga är ett understatement. Mikael Ramel ifrågasätter och funderar. Korsar kloka tankar med skojiga formuleringar, civilisationskritik med fredsappeller.

Nå då så drar iväg oemotståndligt. Kenny Håkansson ges möjlighet att uttrycka sig, vilket den känslige gitarrveteranen bejakar till fullo. Att folkmusik hade ett avsevärt inflytande på populärmusik i Sverige första halvan av 70-talet, märks i åtskilliga sekvenser. Hörs övertygande i exempelvis en monumental hit som Pengar, med Benna Sörman i framkant på cajun.

Hög tid att presentera hela bandet. I framskjuten position hörs en offensiv kraft på trummor. Han heter Benna Sörman (Strix Q). En för mig ny bekantskap, vars utomordentliga bedrifter därför överraskar kolossalt. Resterande tre mannar har jag diggat (antikt ord som bekant odödliggjort av Povel) massvis av gånger. Geniet Mats Öberg på klaviaturer håller igång med fler upptåg än jag någonsin hört från hans sida. Oj vilken kreativitet! Elbasisten Göran Lagerberg assisterar föredömligt, får det att svänga kopiöst. Kenny Håkansson har alltid varit en personlig favorit, vars gitarrlir förmår beröra alla oss hängivna fans. Ända sedan deras gemensamma tid i Kebnekajse, representerar Göran och Kenny den Sverigebästa nivån.

Basgångarna på Femtaktarn är hypnotiska och Öbergs melodisnickrande förtjusande. Utan att veta säkert anar jag att låtarna förlängts live, garneringar som tillför mervärde. Blir lycksalig av utvikningar i form av högklassiga solon. Fint spel på akustiskt gitarr från Mikael i introt till Långt in i naturen, där Lagerberg ånyo regerar. Han utgör länken i övergången från yster visa till härligt utflippad fusion. Slagdängan om erfarenheterna av narkotika Artificiell Prana, rusar fram med oförminskad styrka i tretton minuter. Den medryckande slingan inbjuder till utflykter. Samtliga är ”on fire”, träder växelvis fram i rampljuset. Och Sörman hamnar i ett flow. Man vill utbrista ”hade önskat att jag var på plats”. ( såg lyckligtvis releasegiget på Nef, recension i Kulturbloggen). Hör ett makalöst inlägg från Håkansson, vars nedtonade utvidgning låter helt ljuvligt. Gåshudsframkallande tillstånd!

Skiva nummer två inleds av titelmelodin från en kritiserad uppföljare, supernovan Extra Vagansa. Inte underligt att Kenny Håkansson ornamenterar med osviklig precision och därför får mig att jubla. Han var med när den flummiga plattan spelades in. Fantastisk låt med ett sjusärdeles tryck i refrängen.. En humoristisk låt om våra vokaler med prickar blir en udda grej, faller ur ramen en smula. Jag hade fel komponerad av vännen Wille Crafoord har ett skönt häng i sitt beat, vilket framkallar må-bra-vibbar. Uppfinningsrike Öberg etablerar ett mysigt sound.

Några låtar har hämtats från ett album Ramel tillverkade härom året tillsammans med Klas Qvist. En av dem som sticker ut är en ballad om att få dödsbesked, featuring Öberg på munspel. Musiken har inte riktigt samma grepp om mig hela tiden på cd 2. Dock, ytterst stimulerande att man botaniserar inom olika stilar. Och det framgår tydligt att friherren från Stockholm skrivit ett antal slagkraftiga melodier. Ett underhållande segment refererar hejdlöst till Frank Zappa (inspirationskällan omnämns diskret på omslaget) och hans likar. Tänker på King Crimson, Gentle Giant, Samla Mammas Manna, Gong och liknande progressiv rock. Excentriskt så det förslår. Fordrar maximalt kunnande av ett sammansvetsat gäng, en kombo som självklart lyckas leverera. Frontmannen fixar galant snabba ordvrängeriet i extranumret Små partiklar i min Pernod (Berry).

Vissa marginella invändningar överskuggar inte det faktum att här finns en lång radda höjdpunkter. Genomgående bra låtar framförda av glimrande musiker med otrolig energi och spelglädje. Resulterar i sällsamma äventyr i tillfredsställande ljud. Varje bidrag från män med medelålder på sextiofem år kan urskiljas. Därav högsta betyg!

Mats Hallberg

Footer

Om oss