Bo Kaspers Orkester
Konsert på Lorensberg i Göteborg 5/3 2020 (den första av fem spelningar på Lorensberg)
4
Pågående påkostade turné har döpts till Hjärtat håller takten. Den fokuserar på Bo Kaspers tämligen färska album 23:55, vars ambition handlat om att lyfta fram soul-influenserna som kvartetten sagt sig härbärgera i sina DNA. Bandet som funnits i 28 år påstår sig ha kommit in i början av tredje perioden.Live använder de sig av en xl-upplaga. Som vanligt senaste åren märks en samtrimmad blåsarkonstellation i form av Jonne Bentlöv (trumpet) & Björn Jansson (tenorsax) plus Robert Östlund på elgitarrer. Därutöver ytterligare förstärkningar i och med slagverkaren Pablo Cepeda och Ida Sandlund(!) på kör.
Nio personer på scen kör Blues Brothers-looken minus solglasögon. För att vara korrekt bejakar man med Bo Sundström som anförare förebildernas moves, men låter bli att gå all in avseende cool attityd. Istället premieras en befriande självironisk distans och goda relationer med salongen (nästan fullsatt extrakonsert). Gör entré med handklapp och hummande i högtalarna. Det första sjoket består av fartfyllda låtar från 23:55, vilka avrundas med en lugnare sak betitlad Nu blev det dumt igen. Snygga melodier och skönt riffande gör att det svänger friskt. Deras lyckade sökande efter beats, att bygga texter på svensk vardagsrealism kring, har styrt dem tillbaka till 70-talet.
Referenser haglar till soulgiganter och svänggäng införlivade i mitt DNA. I en låt hörs uppenbara likheter med introt till People Get Ready (Curtis Mayfield). För de omistliga blåsarnas vidkommande associerar jag till Average White Band, Brecker Brothers och Tower of Power. Beträffande soundet från Robert Östlund respektive Mats Schuberts rhodes, hamnar jag hos det groove som emanerade ur Herbie Hancock´s Headhunters. Att både perfektionisterna Steely Dan och studiorävarna på Hi Records (Al Green, Ann Peebles med flera) också poppar upp hos mig, är ett bevis på att BKO besitter ett avsevärt hantverkskunnande.
Första balladen Semester tillfogas på slutet distinkta ackord av Östlund. Samme man levererade strax före enda solot. Låten om ett lyckligt tillstånd är ett bra exempel på varför man appellerar till en oidentifierbar stor publik. Här samsas det sofistikerade med det oförargliga utan att det någonsin blir menlöst, möjligen alltför lättuggat vid några tillfällen. Erkänner att jag ibland önskar att de vore vildare. Men det är inte deras grej. Och det svänger ordentligt när dansmusikens gyllene era hyllas. Blåsarna och kompet briljerar. Det smittar av sig på övriga. Rekryteringen av Cepeda på congas tillför rytmisk energi.
Jämfört med den framgångsrika krogshowen är det sparsamt med mellansnack. Förutom att presentera musikerna gör Bo Sundström några få tillbakablickar. Kommenterar oron i världen genom att undra vilken värld vi lämnar över. ”Vi lever i en skakig tid”! En låt tillägnas en skolstrejkande sjuttonåring. Rörande visan Brev framför han med Fredrik Dahl, passar på att nämna skilsmässor, utflugna barn och ny kärlek. Rolig blir han genom att stå i mitten bland nämnde trumslagare, klaviaturspelaren Mats Schubert och Michael Malmgren. Publiken inser då att det storsäljande småjazziga popsoulbandet med inslag av latin och visa, leds av en Piteåbo utan de andras kroppsliga pondus. Sundströms nasala röst funkar. Han är bra på att accentuera såväl deras schwung som svårmod. Och koreografin han lanserar var en kul nymodighet.
En längre avdelning genomförs uteslutande av medlemmarna i BKO. Man placerar sig längst fram på scen. Använder primitivt trumset, rhodes, akustisk gitarr samt Malmgrens fender bas. Till stadiga basgångar görs ett medley och en underbart nedtonad version av Undantag. Smått smakar gott vaggar suggestivt fram featuring vissling. Här ungefär anspelar Sundström på tiden de spenderade i Göteborg i samband med krogshowen på Rondo (Kulturbloggen recenserade). Registrerar en sekvens med fint samspel vispar – keyboards. En annan oemotståndlig toppnotering uppstår när Schubert på sin tre våningar höga keyboardarsenal introducerar Allt ljus på mig, vars melodislinga instrumentalisterna livfullt broderar ut. Att Ida Sand (en stjärna jag recenserat i Kulturbloggen), tilldelas en perifer biroll är förvånande, ett slöseri med resurser.
Publiken behövde bara glida med och stampa takten. BKO blev till slut förhållandevis vilda. Michael Malmgren såg till att deras groove bottnar i svarta hjältar. Spontant kände jag till och med en JB:s vibe. Så enormt bra lät det. Björn och Jonne hördes och sågs tydligt in action, förmedlade mycket njutbart gnistrande toner oavsett var de befann sig på scen. . Mikael åtföljd av Robert Östlund blinkade till storheter som funkmästarna Bernard Edwards & Nile Rodgers. Tre låtar från färska plattan briserar. Härligt gungande släpigt sound som Fredrik Dahl injicerar.
Efter självklara ovationer tre inplanerade extranummer med skiftande kontur. Samtliga äger avsevärd densitet och särprägel. Först lanseras en maffig ljudbild, vars konturer, märkligt nog, gör att jag refererar till avvecklade Kent. Allra sist den romantiskt långsamma Nu ska jag gå, en kongenial beskrivning av ett förestående avsked. Däremellan det nummer som frammanar ett okontrollerbart känslorus hos mig. Denna gång har det utförliga, himmelska trumpetintrot till Vi kommer aldrig att dö flyttats in mellan textens verser. Jonne Bentlöv lirar bedövande vackert med fin assistans av Schubert. BKO bevisar på Lorensbergsteatern sitt långlivade varumärke, under pågående turnén med fokus på ”hederlig” soul: Genomgående hög låtkvalitet, musikalisk pluralism av minst sagt duktiga proffs samt begåvade texter.
Låtlista: 1. Gud ger ingen allt 2. Det rullar på 3. Vill du dansa 4. I baren 5- Nu blev det dumt igen 6. Semester 7. Brev 8. Dansa på min grav 9. Medley: Köpenhamn/ Undantag 10. Cigarett (request) 11. Mindre smakar mer 12. Finaste 13. Det smartaste jag gjort 14. Allt ljus på mig 15. Diskotek 16. Min kärlek 17. Den sista resan / extra 18. En sländas andetag 19. Vi kommer aldrig att dö 20. Nu ska jag gå
