Mats Hallberg

Existentiella poem inbäddade i betagande omgivning – Magritte av Ulla Carin & Gilbert Holmström

30 mars, 2020 by Mats Hallberg

Ulla Carin & Gilbert Holmström

Magritte

Inspelad september 2019 i Nilento Studio i Kållered

Mix och master: Lars Nilsson

Producent: Gilbert Holmström

Nilento Records

47:05

Release: 20/3 2020

Gilbert Holmström tillhör de få musiker i Göteborg vars gärning rönt tillbörlig respekt på den nationella jazzscenen. 2019 förärades han hederspris av föreningen Svensk Jazz,. Det skrivs uppskattande om honom i översiktsverket Frihetens blå toner ( som saknar många självklara namn) och hans musicerande älskas av hippe entreprenören Jonas Kullhammar. Sist nämnda relation har resulterat i fruktbara samarbeten. Exempelvis återutgivning av Utan misstankar (1965), skivinspelning och flera gig tillsammans med Kullhammar och hans generationskamrater. När de lirade i samband med saxofonistens 80-års firande på Nefertiti recenserade jag, vilket finns med som referens på Wikipedia. Är osäker på om jag live hört hans omtalade grupp Mount Everest. Vet däremot att jag haft förmånen att höra mannen – som säkert påverkats lika mycket av Dexter Gordon som Archie Shepp – minst ett tiotal gånger under 2000-talet.

Nya skivan är ett ovanligt projekt, vars låtar fått musik och text av denna nestor. Enda undantaget är Viole d´amour (Bo Bergman). Har hört hans maka Ulla Carin ytterst sparsamt. Under tolv år ingick hon i gospelkören Choralerna som turnerade såväl i Europa som USA, ibland i samarbete med Andrae Crouch. Ett krön i karriären inträffade när Ulla Carin sjöng duett med Cliff Richard. Hon gjorde standards på album med Gilbert Holmström Quartet på 90-talet. På Magritte medverkar dessutom en av mina livefavoriter Anders Kjellberg ( inkluderades i miniporträttserien Groovearbetare i LO-tidningen) på trummor, Tom Frode Tveita på kontrabas samt pianisten Thomas Hellsten. De två sist nämnda spelar ofta tillsammans, till exempel i kyrkor.

Hör avancerad jazzsång på svenska med viskaraktör, vars atmosfär stundom påminner om psalmer. Ser texterna som betraktelser och bilder utan tidsmarkörer, som om de vore tonsatta dikter. De kan handla om tidens gång, naturens magi och väderobservationer. Finns inga förklaringar eller dedikationer angivna. Carpe diem-temat i Tick, tack består av snillrika rim. En visa rotad i Homeros epik är en fullträff (Resan till Hellas). Verserna om stormande höga vågor har sin motsvarighet i sången och instrumenteringen, tonhöjd som återkommande stiger och sjunker. Det speciella sättet att betona och sjunga likt skalor som förekommer, gör att vissa ord riskerar att inte uppfattas. Kanske en hörselövning man kan träna upp, något jag mest tänker på inledningsvis.. Ska nämnas att texthäfte med fina foton medföljer. Ulla Carin kan i stil pendla mellan sådana som Norma Winstone (möjligen en förebild) , Annika Skoglund och en ikon som Barbro Hörberg. Deb långa sluttonen i Snöflingor av forna körvokalisten imponerar.

Öppningen är ihärdigt sprudlande featuring elegant spel med vispar. Ovan nämnda Tick, tack fångar mig genom sin studsande, sprittande harmonik. Roliga rytmer! Noterar läckra solon på tenor och någon gång alt här och var på skivan, som är klokt avpassade beträffande längd och intensitet. I det helt instrumentala finalnumret tillåter sig musikerna, anförda av den glimrande kompositören, att sträcka ut och utmana varandra utan att övergå till fri form.. Sorgsna balladen Han ville er väl har en anstrykning av hymn över sig. Musikerna matchar den upphöjda auran genom att spela ljuvligt.

Pianisten Hellsten exponeras extra, visar sig vara en exceptionell tillgång, vars anslag emellanåt sprider exklusiv doft av Jan Johansson. Blir också förtjust i basisten som ger stadga och lyster åt bärkraftiga låtar. Anders Kjellberg tillför avgörande precisionsarbete. Nyansernas mästare har utgjort inre cirkeln av svenskt jazzliv i åtskilliga decennier.

Ibland tumlar synkoperna omkring inuti sina ramar, lika ofta märks snyggt invirad dynamik i form av elastiska sånger framförda med pietetsfullt allvar. Låter delvis annorlunda än förväntat, när en utforskande jazzdignitär koncentrerar sig på att måla toner i attraktiva färger. Gilbert Holmström har i nära samarbete med Ulla Carin plus högklassiga jazzlirare, satt samman en bukett av skimrande låtar i en tradition som är lika mycket melodisk kammarjazz som bebopsväng. De reflekterande och uttrycksfulla texterna på Magritte inte att förglömma. Albumets akustik är superb, kännetecknas av mjuk, fyllig resonans. Musiken växer med varje lyssning.

foton på omslag och musiker: Hans Wretling och Claes Reit

Mångfald av latinbeat från klaviatur-ess – Yesun av Roberto Fonseca

25 mars, 2020 by Mats Hallberg

Roberto Fonseca

Yesun

Inspelad i Paris, Barcelona, New York och Havana

Mixning: Stephen Sedgwick i London

Producent: Roberto Fonseca & Daniel Florestano

Wagram Music

54:56

Release: oktober 2019 ( svensk releasekonsert planerades till 8/4 i Sthlm)

Tionde albumet från en kubansk pianist uppväxt i familj vars gemensamma nämnare stavas musik. Från pappa och mamma har han ärvt fascinationen för rytmer och röster, vilket märks på Yesun. Roberto Fonseca har varit Grammy-nominerad, tagit masterexamen i komposition och tillhörde i början på 2000-talet Buena Vista Social Club. Sist nämnda merit är uppseendeväckande nog i min bok. När jag erinrar mig de åldrade hjältarnas återförening genom Ry Cooder, infinner sig en störtflod av ömma känslor. Nya plattan ser 45-åringen som ett drömprojekt, där han fått chansen att servera lyssnaren ett dignande smörgåsbord av läckerheter. Kubanskdoftande jazz uppdaterad med inslag av drum´n ´bass, reggaeton och electronica. Flertalet låtar har dansant prägel. Tycker mig urskilja salsa, tango plus att en låt är till och med döpt till Mambo Pa La Nina.

Artisten har kallats en kubansk Chopin och ”Havannas egen Herbie Hancock”. I höstas hörde jag hans landsman och bländande instrumentkollega Alfredo Rodriguez på Stockholm Jazzfestival. Han ”nöjde” sig med att spela på flygel. Vad som berikar Yesun är viljan att utforska sound, tillika lusten att blanda akustiskt med elektroniskt. På somliga låtar tippar jag att Fonseca spelar flera klaviaturinstrument. Dessa är förtecknade som flygel av modell fazioli, hammondorgel, moog, wurlitzer, fender rhodes, Nord elpiano, prophet samt clavinet. Yandy Martinez Rodriguez har hand om basgångarna, på kontrabas placerad i ljudbildens framkant, medan den makalöse trumslagaren heter Raúl Herrera. De två ingår i Fonsecas trio. Att inkludera rutinerad slagverkare är ett måste i latinjazz. På fyra spår hörs Inor Sotolongo. Därtill några eminenta gäster vars insatser vidgar formatet.

Fonsecas uppföljare till ABUC (2016) består av inbjudande mosaik, ett kalejdoskop av afrikansk-kubansk musiktradition mottaglig för tillsatser av pop, en gnutta rap, funk och klassisk musik. Albumet öppnar på topp med det typiska latingunget. Efter ett tag tar flink pianoimprovisation vid. Skiftet mellan Cadenas och Por Ti tar andan ur en. Vilken imponerande flexibilitet! Från poppig rap med snyggt beat till bedårande vackra tongångar som värdigt skrider fram. Och pianospelet är underbart! Singeln Agua ”överfaller” medelst halsbrytande ackordföljder, vars utförande fordrar musiker i absolut världsklass. En omedelbar hit doppad i obändig, livgivande energi.

foto Tom Ehrlich – publicerat på Roberto Fonsecas fb-sida 6/3 2020

Allt material kommer från Fonseca, på några låtar med assistans av någon av de medverkande. Merparten original är högklassiga. Men tyvärr dippar kvaliteten överraskande på några spår, vilket gör att bedömningen stannar vid 4+. Låter i ett sjok förhållandevis glättigt, så där förrädiskt lättsamt som det gärna gör i den brokiga latingenren. För att råda bot på några småtrista sekvenser hade ett par fräscha covers inte suttit fel.

Renommerade jazzsaxofonisten Joe Lovano (hört ett par gånger live) gästar i solistroll i ett för honom ovanligt lättviktigt alster. I ett annat spår förekommer den fransk-libanesiske trumpetaren Ibrahim Maalouf. Många bidrar med sångpålägg: Vokalgruppen Gema 4, bolerostjärnan Mercedes Cortés, Grammy-nominerade rapparen Danny Suarez med flera.

Mambo Pa La Nina har goda förutsättningar att erövra dansgolv världen över. Dess sugande refräng med Gema 4 i högform garanterar partystämning. Allra sist har en smaskig sak placerats, en taktfast låt vars korsning av latingroove och r & b gör den oemotståndlig. Märks att röster i harmonisk samklang är en viktig ingrediens i 45-åringens komponerande. Vidare framgår förkärleken till snarlika melodislingor. Roberto Fonseca är en fena på suggestiva strukturer.

Noterar elegant, ömsom svävande, ömsom virtuos musik i en mångfald av stilar och tvära kast, med omisskännlig anstrykning av vemod mellan utbrotten av ren lycka. Ljudet är lagom tungt och fylligt. Frånvaron av gitarr, elbas och syntar har haft positiv inverkan. I jazziga Ocha bekräftas återigen vilken otroligt bra instrumentalist Fonseca är, som också hörs vokalt i sju spår. och på congas i två melodier.

Smart och roande med omvänt perspektiv – Ingeborgs manifest på Teater Trixter

22 mars, 2020 by Mats Hallberg

Av Petra Revenue och Gilda Stillbäck (baserat på formuleringar av Ingmar Bergman)

Regi: Petra Revenue

Regiassistent: Lars Andersson

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wickström

Musik: Björn Knutsson

Urpremiär: 20/3 2020

Spelas till och med 8/4 Andréegatan 13 i Göteborg

Vad händer om den imposante regissören Ingmar Bergman agerar i kvinnlig skepnad, blir citerad genom i stort sett en hel monolog, fast med passande pronomen? Frågeställningen är utgångspunkten för samarbetet mellan Petra Revenue och Gilda Stillbäck, vars fyndiga idé kläcktes på Fårö under Mixed Minds härom året. En pilot i mindre format väckte bifall och man uppmanades att färdigställa en scenproduktion.

Källmaterialet är som bekant närmast oöverskådligt. För egen del har jag absorberat Jane Magnussons utomlands prisade dokumentärfilm (5 avsnitt på SVT Play), filmade intervjuer av Gunnar Bergdahl och Marie Nyreröd. Thomas Sjöbergs bok med unikt arkivmaterial, Alexander Ahndorils researchade roman Regissören ( orsakade protester från förlagan), jämte Bergmans egna berättande i Laterna Magica och Bilder. En allt annat än smickrande bild av privatpersonen förmedlades av hans uppoffrande hushållerska. Rimligen är somligt ur detta ymniga axplock inbakat i manus. Har förstått att duon dock främst förlitat sig på Youtube-klipp.

Utan att behöva bli medspelare tas publiken i anspråk av den visionäre regissören, van vid att domptera sin omgivning. Gilda Stillbäck hämtar publiken, förmanar den. Därpå omvandlas vi till deltagare i en kollationering. Monologen utvecklas till en lika medryckande som spektakulär process, övergår i febrigt förbryllande anvisningar vid en filminspelning. På välbekant manér berättar den geniförklarade regissören parallellt om sina demoner.Vidare insikten om att hon orsakar lidande, redogör för trassligt många äktenskap, sin krånglande mage, kärlek, oförmågan att hålla reda på barnens födelsedagar, själen och Guds existens. Budskap och synpunkter kommuniceras genom ideliga omriggningar jämte flitigt skrivande/ ritande med krita.

Vi skrattar åt fåfänga och noterar det blodiga allvaret hos regigivande konstnären, funderar på om den uteslutande är en manligt belastad egenskap. Det blivande grandiosa verket symboliseras finurligt av en kudde i xl-storlek. Till slut bestämmer sig Ingeborg att komplettera sina verbala utläggningar, eller så kanske hon blir fysiskt utagerande som en slags terapi. En pressad ledare vars situation gör att hon måste avreagera sig.

Vad som pågår under närmare en timme lockar till många leenden, några garv och på pricken fångade insikter om gränslösa genier. Oavsett om man varit redskap för någon i maktposition eller behandlat ett kollektiv som marionetter, framstår könsbytet i Ingeborgs manifest som en fullträff. Underligt att greppet inte genomförts tidigare.

Hänförs av hur rädslan för att tappa kontrollen skildras, i lysande scener dramaturgiskt laddade med frustrerad upphetsning. Stillbäck är briljant i rollen, en domptör vars gester kongenialt understryker varje replik. Måste ha varit tacksamt stoff att ösa ur. Lustfyllt har kvinnorna bakom verket , med benäget bistånd från Lars Andersson (en av Trixters nyckelpersoner), skapat ett stimulerande narrativ, signifikativa mönster om urtypen av det manliga geniet.

Dekoren går i svart – den ”sanna” konstens färg – liksom skådespelarens kläder. Gilda Stillbäck är i botten dansare och koregraf, vars utarbetade kroppsspråk jag kunnat beskåda i Kikkiland och i samtidsdrama av Tony Kuschner på Göteborgs Stadsteater. Hon vars yrkesmässiga hemvist numera är Paris, har på senare år utbildat sig inom skådespeleri. Kan rent av vara fördelaktigt för Stillbäck att hon inte har någon teatral röst i sitt DNA. Istället firar hon triumfer med det intimiserande tilltal hon och Revenue vinnlagt sig om. Försåtligt sympatisk ton används för att lirka med mottagare, både berömda skådespelare och den kompetenta ljusdesignern. Hur hon som icke-fiktiv adresseras och hur Ingeborg tacklar diverse störningsmoment, tillhör tveklöst uppsättningens komiska höjdpunkter.

Vi påminns i Ingeborgs Manifest på ett dråpligt, tillika sinnrikt sätt om ett antagligen vanligen förekommande kreativt kaos, ett normaltillstånd hos en osannolikt produktiv auteur, tillika teaterchef och dominant i svenskt kulturliv under åtskilliga decennier. Vi ser de enormt höga kraven, det reflekterande draget, omnipotensen som ger andra skulden för missöden och tendenser till ursinne. Med påkopplad intensiv närvaro speglas Bergmans beteende och tankar, vår främsta kulturexport som sa sig aldrig ha tråkigt.

Firma Revenue & Stillbäck har med bravur dissekerat geniet, hens våndor och karisma. Den komponerade musiken färgsätter idealiskt humörsvängningar.Gilda Stillbäck balanserar skickligt , avhåller sig med nöd och näppe från att begå lustmord. Tillvägagångssättet har ungefär samma rappa syrlighet som hos Petra Mede. Koreografen betonar med sin samlade yrkeserfarenhet, hur replikers effekt förstärks genom händers rörelser och menande blickar. Här är hon absolut på mammas gata! Experimentet att ge Ingmar Bergman kvinnlig kropp fungerar förträffligt. Efter trettio år på Teater Trixter slutar konstnärlige ledaren på grund av tidsbrist.. Hon slutar med flaggan i topp.

obs Beundransvärt att projektet kunnat genomföras under rådande exceptionella omständigheter, i en tid när nästan alla sammankomster blivit inställda. Även undertecknad i egenskap av recensent har haft problem att fokusera.

Pockande röster omsluter lyssnaren – Upp av Irmelin

19 mars, 2020 by Mats Hallberg

Irmelin

Upp

Inspelad I Kingside Studio Gnesta och i Playing With Music i Stockholm

Mix: Otto Wellton & Petter Berndalen

Producent: Irmelin

Playing With Music

42:68

Release: 14/3 2020

Vokaltrion bildades 1999 av studenter på Kungliga Musikhögskolan. Idag heter medlemmarna Eva Rune, Karin Ericsson Back och Maria Misgeld. På deras sjätte album i ordningen finns femton sånger, som bortsett från en psalm är egentillverkade. Irmelin har turnerat i Europa, Asien och Nordamerika, framträtt i tv, radio och medverkat i teaterföreställningar. Som bevis på hur de nått ut universellt kan nämnas pris i Taiwan. Trion har djupa rötter i nordisk folkmusik, inte minst vallmusik. Man pendlar mellan dess karaktäristiska vassa toner och lena fraser.

Låtarna framförs oftast a cappella, men man har också på somliga spår spartansk instrumental inramning. Vi hör piano, ocarinas (påminner om lergök), kropps-percussion samt flaskblåsning. Är du van vid beatbaserad musik kan du behöva ta sats för att komma in i musiken. Vill påstå att det lönar sig att kapa förtöjningarna, koncentrera sig och åka med i deras båt, vars farled beskrivs med rätta som udda. Upp är kanske ingen skiva som kommer gå varm i cd-spelaren, däremot idealisk att ha med sig när man vandrar i naturen. Blir också nyfiken på hur Irmelin organiserar sina konserter och huruvida stämningen antar trolska proportioner.

För att delvis nästan gå i polemik mot vad som hävdas ovan, lyfter jag på hatten för rytmiska ”excesser” i sånger som Du är din och jag är min, efterföljande Fan i båten samt Hamam. Här svänger det skönt suggestivt. Associerar till de finska passionerade systrarna i Hedningarna minus bandets tunga instrumentering. Kvinnorna använder sina exceptionella röstresurser optimalt. Ofta har de hand om olika stämmor, någon gång backas solosång upp av övriga.

Att skivan rymmer en stor dos vemod, är ett faktum som näppeligen kan förvåna. Musikens upphovsdamer spinner, enligt egen utsago, en väv av livets spår, vill spegla sin vardag och framtidens ovisshet genom en nyfikenhet på vokala uttryck. Existentiella, hoppingivande texter och feministisk approach korsas med visor formade i skillingtryck-tradition.

Ett sällsamt exempel på när rösterna ömsom tränger fram separata och ömsom raffinerat flätas ihop, är den passande nog lite bluesiga Blå. Studsande tonerna i finalnumret förtjänar också att särskilt framhållas. Ger mig härliga Mari Boine-vibbar. Och det finns överlag mycket finess över många vokala arrangemang.

Även om Irmelin har obestridlig auktoritet och bemästrar totalt vad de sysslar med, ska i ärlighetens namn skjutas in att två-tre låtar saknar nerv och kontur. Medför vid några sällsynta tillfällen att viss enformighet infinner sig. Därför är inte betyget självklart. Sammantaget tilltalas jag ändå av deras konsekventa attityd, lust att utforska och improvisera och av förmågan att skriva eggande musik. Deras nunor på omslaget utstrålar lika mycket stolthet som indianhövdingar eller shamaner, fast med feministiska förtecken förstås. Den utstrålningen har en musikalisk motsvarighet.

Kvalificerad och varierad jazz från tungviktare – In Ali´s Kitchen med Ali Djeridi

17 mars, 2020 by Mats Hallberg

Ali Djeridi

In Ali´s Kitchen

Inspelad december 2019 i Kulturcentrum Musikverket i Sandviken

Mixning: Daniel Lantz

Producent: Ali Djeridi och Daniel Lantz

Do Music Records

56:47

Release: 13/3 2020

Den 55-årige stockholmaren grundade orgeltrion Trinity som jag haft förmånen att höra live. I flera decennier har Ali Djeridis samarbetat med bland andra Nisse Sandström, Bernt Rosengren, Maria Schneider, Carl Orrje och backat upp självaste Barbara Hendricks. När trumslagaren beslöt sig för att göra en egen platta, valde han att sammanstråla med tre musikaliska bjässar vars meriter är hisnande

. Syftar på Lars Jansson vid flygeln, Krister Andersson på tenorsax och klarinett samt Palle Danielsson på kontrabas. Har förstås hört dem live var för sig flera gånger. Under 2000-talet har jag säkert varit på minst ett tiotal konserter av den i Bohuslän bosatta pianoprofessorn. Senaste åren har jag kunnat lyssna på och träffa Krister och Palle var för sig under Stockholm Jazzfestival. Ödmjuka giganter! Krister minns jag från gig på 80-talet tillsammans med Dompan och mästerverket Live At Fasching med Jazz Inc. Legendaren Palle hörde jag redan sent 70-tal med formidabla Rena Rama, medan jag upptäckte Lars 1976 i Egba. Sedan dess har de inkasserat Jan Johansson-stipendier, Jazzkatter, pris från Kungliga Musikaliska Akademin (Palle), Gyllene Skivan (Krister) etcetera.

Djeridi driver debuten med dubbelsidigt motto. Dels att ha modet att uppskatta skönheten omkring sig, dels att behandla andra som man själv önskar bli bemött. Märkligt nog är det först i andra halvan av In Ali´s Kitchen som det märks att han är ledaren för kvartetten och som sådan verkställer sina musikaliska intentioner. Uppskattar robusta, pådrivande rytmer såväl som spelet med vispar.

Den varierade repertoaren består av andras låtar, ett par standards, fem original och en inhemsk klassisk visa. Trevlig inledning i mediumtempo, dock utan större genomslag. Fullskalig bebop-nerv renons på slentrian hörs istället i flera andra låtar, exempelvis The First Stone och Whistlin´Driver (Djeridi). Kompet utgör med vital precision kittet, medan Jansson och Andersson excellerar som melodimakare. Sist nämnda komposition visar sig vara idealisk för trumslagaren att ta fram sin kvicka tajming. En fulländat snärtig bit, skriven ursprungligen för Trinity.

Skivan har flera ansikten. Mest finskurna detaljer hittas i balladerna och sällsamma versionen av Fjäriln vingad syns på Haga. Visan man pinades sjunga allsång på mellanstadiet, förtätas av yster klarinett, likt en fladdrande fjäril. Bassolot inte att förglömma!

Ett annat guldkorn är Blidö, släpig melodi med dynamiskt basintro, skriven efter att bandledaren tilldelats turnéstödet Pulsslag 2004. Krister Andersson omsluter lyssnaren med uttrycksfull fraseologi. Samtliga har inspirerade solon i en hit ur American Songbook, det vill säga It Ain´t Necessarily So (G. Gershwin). Fler eftertänksamma höjdpunkter är Lars Janssons innerliga Little Song och vemodiga fullträffen The Peacocks (J. Rowles) som vi förknippar med hjärtskärande filmen Round Midnight. I Rowles bedårande örhänge lyckas kvartetten förnämligt avhålla sig från överdrivet sentiment. Lars Janssons underbara stick måste framhållas.

Till avdelningen lyriska tongångar hör även ett spår signerat Kenny Wheeler (som jag hört live i Falkenberg). Noterar särskilt hur snyggt klarinetten knyter ihop melodin med ackord från pianot. Apropå olika ansikten, kan inte ett ganska svårsmält utbrott förbigås. Denna furiösa urladdning har Herbie Hancock (musikaliskt ansvarig för Round Midnight) som upphovsman. Ali Djeridi på duo med Krister Andersson spelar snabbt och avancerat. Först likt skalövningar i fri form-stil, vilka övergår till magnifikt trumspel i Tony Williams anda. Intensiteten från originalet 1964 kvarstår på bekostnad av den febriga pulsen.

Är nog lite kräsen, blivit bortskämd med vad musikerna uträttat genom sina långa karriärer. Hör en genomarbetad, varierad debut med ofantligt duktiga yrkesmän. Påminns om att Krister Andersson fullständigt behärskar sina blåsinstrument, eftersom han ges en huvudroll. Sammantaget en aningen ojämn skiva, ibland estetiskt ganska prydlig, i åtskilliga låtar slår det lyckligtvis gnistor om den mästerliga ensemblen.

Mats Hallberg

Footer

Om oss