Mats Hallberg

Hos utsökt gitarrtrio uppstår önskvärd nerv och kemi – Spring 2020 av Tobias Grim trio

7 september, 2020 by Mats Hallberg

Tobias Grim trio

Spring 2020

Inspelad 21-22/5 2020 i Bunkern Göteborg av Martin Olsson

Mix och mastring: Magnus Bergström

Producerad av Tobias Grim och Magnus Bergström

Egen utgivning via Amuse (endast tillgänglig på allehanda digitala plattformar)

41:17

Release: 4/9 2020

Den 41-årige Göteborgsbaserade gitarristen och kompositören har ett brett register. Kan tänka mig att han täckt de flesta genrer utom heavy metal och dansband. Har live stimulerats när han lirat brasilianska tongångar med Karolina Vucidolac, visor och tunggung hos Sam Vesterberg, virtuos fusion i internationella kvartetten Derupeto samt r & b och soul i Sweet Little Angels. Om jag inte missminner mig har han examinerats från Högskolan för scen och musik i Göteborg. På nya plattan som uppstod i det vakuum pandemin medförde, kan musiken rubriceras som triojazz. Ingår i trion gör supertalangen Adam Ross på trummor jämte Magnus Bergström, en basist med moget anslag.

Repertoaren består av både andras och egna låtar. Grim skriver i pressutskick att han sporrades av utmaningen att som gitarrist spela på trio. Två av hans goda vänner som anlitas av många, hade fått sina bokningar inställda, vilket gjorde dem disponibla. Lyhörde Ross och lyriskt spelande Bergström (samarbetat tidigare med den kepsprydda gitarristen) blev idealiska partners. Den sistnämnda spelar i flera jazziga framstående smågrupper och har som bonus hörts med Dave Liebman, medan Ross vikarierat hos BBB, blivit ”hustrummis” på Unity och favorit hos Fredrik Kronkvist. Inspelningarna präglades, enligt Grim, av mycket spontanitet. I egenskap av lyssnande novis är mitt intryck att det ändå rör sig om väldigt genomarbetat material.

Trion inleder osedvanligt intensivt. Ackord från fingerfärdig instrumentalist väller fram i bågar, medan det integrerade kompet hänger på i Be Blues. Ross har en nyckelroll genom sin framåtdrivande puls. En kan gå för sig att låten tjänar som uppvärmning, samtidigt en flyhänt demonstration av beundransvärd kapacitet. Fortsättningsvis blir det inte lika hetsigt. En ballad av Herbie Hancock tar vid. En snirklande komposition där basen befinner sig i centrum.

Känner inte till influenserna för mannen vars instrument här är en Ibanez, troligen tillverkad 1981. I tredje låten får kompet jobba hårt när han sätter igång och riffar ihärdigt. Svänger kopiöst i en annorlunda version av Freedom Jazz Dance vars tema leder mig till Brian Auger. Tycker att spelsättet Grim applicerar påminner om Bill Frisell, Duke Robillard, Larry Coryell, Bucky Pizzarelli (dog av Corona-viruset i år) och vår svenske gigant Jojje Wadenius.

Grims delikata melodisinne blommar ut när trion tolkar standards som Here´s That Rainy Day och skönt släpiga, klangrika In A Sentimental Mood. Först nämnda alster växer läckert fram genom anmärkningsvärd dynamik. Resulterar i två pärlor av en soft powertrio med påtagligt lugn inriktning.

Somliga av originalen, ehuru duktigt hantverk, tenderar till att låta en smula introverta, kan sakna önskvärd hook. Hade suttit fint med en vokalist eller blåsare på ett par spår. Titellåtens vars sound innebär byte till en Eastman-gitarr med s.k flatwoundsträngar innehåller ett piggt bassolo. Av egna låtarna fastnar jag för energiska inledningen jämte Unfathful, vars sömlösa konversation inom trion sprider påtaglig harmoni.

En av albumets styrkor är förekomsten av både luftig elegans och tätt samspel. Rytmläggare Ross behärskar spannet från intrikata, snabba melodier till subtila ballader. Bergström agerar tryggt nav, mest lite bakom frontlinjen. Att jag valde att recensera trots avsaknad av fysisk skiva, beror på elgitarristens avsevärda kvaliteter live. Hans solon från scen framkallar ren glädje, bekräftar hur undervärderad den timide Tobias är.

Spring 2020 tillfredsställer vänner av distinkt, ytterst begåvad gitarrjazz på trio. Däremot tveksamt om nya lyssnare lockas. Skivan innehåller åtskillig godis, vilket rättfärdigar mitt omdöme. Men jag föredrar fortfarande konsertversionen av den tekniskt fulländade och känsligt spelande gitarristen.

Lovande upptakt på bångstyrigt maraton-experiment – Don Quijote, Into the Fiction På Folkteatern

7 september, 2020 by Mats Hallberg

Inspirerad av Cervantes roman Don Quijote

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostumdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Komposition och livemusik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)

Spelas på stora scen på Folkteatern i Göteborg 4-5/9 2020

Urpremiär: 4/5 2020

Av den kreative teatermannens recenserade jag härförleden hans skådespel med dockor betitlat Doktor Faustus, som fick röst och motorik av formidabla trion Pelle Grytt, Andrea Edwards och Malin Morgan. Från förteckningen ovan, framgår att Holmström behållit dessa och kompletterat med några trotjänare på Folkteatern plus en praktikant. Under två månader framåt ska man på bara tre och halv repetitionsdagar inför varje uppsättning, utan testpublik genomföra åtta premiärer med utgångspunkt från den spanska 1600-tals romanen. Olika infallsvinklar, olika genrer och uttryck exponeras varje premiär.

I ett sent skede beslöts att skjuta på premiären av Moderna Tider på grund av rådande Corona-restriktioner, vilka skulle ha förminskat upplevelsen och komplicerat den praktiska processen. Istället ville teamet medvetet kasta sig ut på slak lina (en term som förekommer i Into the fiction). i ett storslaget projekt. I linje med experimentellt upplagda berättandet i Don Quijote med sina metanivåer, bestämde sig Holmström för att vänja sig av med allt vad kontrollfreak-mentalitet heter. Själva idén med projektet är att bege sig bortom komfortzonen. Enligt honom då underbart att ha tillgång till en välutrustad institution för att i improvisatorisk anda verka i ett konstnärligt laboratorium.

Regissören säger sig hoppas på magiska ögonblick i och med denna ovanliga metod, ett naket och närvarande förhållningssätt. Vill inte definiera vad jag såg under föreställningens cirka femtio minuter som stunder av magi. Däremot tokroligt på ett smart, underhållande sätt. Den farsartade riddarromanen fungerar, som påpekas i programhäftet, på flera nivåer samtidigt, blir en tacksam spegel för att undersöka vår tid och särskilt hur konstverk skapas.

Med tanke på hur få människor som kommer vara publik kommer (om jag fattade rätt) vissa avsnitt att filmas och finnas tillgängliga på nätet. Varje klockslag då pjäs spelas kan den samtidigt beskådas på nätet. Dessutom hade några scener med Lena B Nilsson filmats i förväg, vilket listigt kompletterar manus.

Skådespelarna är redan på scen när jag ledsagas till min utspridda plats med tillhörande bord. Vad vi ser framför oss ska föreställa en repsal med rekvisita samt möjligen ett pausrum intill, som beroende på tämligen hög bakgrundsmusik också antyder krogmiljö. Det röks ihärdigt på örtcigaretter. Enligt regissören leker man film från New York 1977.

Teatervan publik är lätthanterlig, går med på att ”manipuleras” , omfamna angivna överenskommelser. Av regissören får vi instruktioner att skratta på beställning upprepade gånger. Inga problem! För premiären gäller att vi ska acceptera att manus inte existerar, utan uppstår i samband med att ensemblen repeterar och hamnar i konflikt. Denna avancerade lek med fiktion/ verklighet påminner om pretentiösa Hierarchy of Needs på Backa Teater (recenserad i Kulturbloggen). Under textens humoristiska födslovåndor går man således i clinch med varandra och ägnar sig på uppmaning åt att gräva i sitt inre. Målet är att framhäva äkta känslor, inte spelade.

Malin Morgan som borde haft fler repliker, agerar i pjäsen som självsäker regiassistent, i viss konkurrens med en roligt beskäftig Anna Lundström. Ensemblens demonregissör Viveka kan nämligen inte närvara, ger istället respons på finlandssvenska via länk (Sanna Hultman).

Vid ambitiösa formexperiment – med massvis av byggstenar, multimedia och åtskilliga blinkningar till initierade – finns en överhängande risk för att ensemblen har mer behållning av intelligenta lustifikationer än åskådarna. Hävdar att produktionen landat rätt och klarat av att undvika uppenbart interna fallgropar. En filmare följer närgånget aktörerna, skymmer ofta sikten. Den stora videoduken underlättar därför väsentligt vad beträffar att observera ansiktsuttryck. Framför allt Lena B Nilsson firar triumfer i rollen som bedagad stjärnaktris – tänk Anita Ekberg värvad som publikmagnet. Vi ser när den stolta stjärnan på väg att krackelera uppvisar såväl blasé inställning som anspänning och villrådighet. Vidare noteras känslor av missnöje och lättnad mästerligt framtagna! Skådespeleriet för tankarna till kvinnor nära sammanbrott framställda av Gena Rowlands.

Andrea Paddington Edwards förknippar vi oftast med positioner i framkant. I Into the Fiction har hon tilldelats en förhållandevis tillbakadragen roll, trots att det är hon som fått uppdraget att gestalta den löjlige, fattige adelsmannen, medan Jonas Sjöqvist får förtroendet att vara hans vapendragare. Därtill kommer han i centrum när de repeterande ska visa vad som format dem. Stabila insatser av detta par. Dock finns anledning att påstå att Pelle Grytt stjäl scenen när han levererar smattrande ordkaskader. Hans teaterdirektör blottar sig, coachar, ger order och efterlyser ett visst mått av verklighet på teatern. I sin ljusa, fåniga kostym á la 70-tal tar han tillfället i akt, att ytterst komiskt domdera mot sin omgivning, undantaget den såriga relationen med Petra (Lena B Nilsson).

Längst fram i scenens högra hörn sitter de två kvinnliga musikerna bland en arsenal av instrument. Duons kompositioner är ganska dramatiska, trissar upp stämningen, låter hotfulla men också angenäma. Grunderna verkade förinspelade. Har inte med recensionen att göra, men efteråt fick jag en pratstund med Cecilia Nordlund (Souls med mera) som satt och spelade på en vinröd elgitarr.

Svängig sångfest spelades in -Alexander Lövmark på jazzklubb Unity

6 september, 2020 by Mats Hallberg

Alexander Lövmark med trio plus gäst

Unity i Göteborg

4/9 2020

2018 skrev jag ett längre reportage/ recension vars gemensamma nämnare stavas sångaren Alexander Lövmark, då aktuell med releasen av sin mödosamt hopfogade debut (https://kulturbloggen.com/?p=115334) . Sedan dess har jag sett honom hos bland andra West Coast Big Band, med kvartett tidigare i sommar och som instrumentalist hos hustrun Vanessa Liftig. Första helgen i september planerade tenoren in två gig på Unity mitt i Göteborg. Russinen i kakan – ur uppemot totalt åtta set – kommer förevigas genom att hamna på skiva. Undertecknad hade förmånen att höra två generösa set första kvällen, vilket resulterade i påtaglig lyckokänsla.

Anlitade musiker lystrar till namnen Carl Bagge (piano), Arvid Jullander (kontrabas) och Adam Ross (trummor). Gästade på altsax gjorde Axel Mårdsjö. En superb mix av jazzmusiker boende i Stockholm och Göteborg! Märktes att dokumentationen genererade tillskott av energi. De på scen var extra taggade, likaså publik och personal, ljudet naturligtvis fördelaktigt finfördelat under översyn av Olli Rantala.

I perfekt akustik kickades andra set igång med soft mjukgung. Begreppet standards är väldigt vidsträckt. Till min glädje och förvåning bjöds inte alls på någon uttjatad repertoar. Flera alster hörde hemma i kategorin fräscht annorlunda versioner eller inte fullt så välkända. Vet av erfarenhet att Lövmark frikostigt lämnar utrymme åt musikerna, vilka ges frihet att brodera ut melodin. Ett annat signum som han också delar med en möjlig inspiratör som Kurt Elling, är förtjusningen i scatsång.

Jag uppfattade inte alltid de låtpresentationer som gjordes, vilket delvis kan förklaras av min plats alldeles utanför rummet där scenen är belägen. Framgick i alla fall att vi smektes av Take The A-Train i långsamt vaggande, påfallande annorlunda arr. Den sammansvetsade pianotrion fick påökning genom Axel Mårdsjö och hans vackert slingrande toner på saxofon. Midnight Voyage förlänades karaktär genom trumintro. Ytterligare en höjdpunkt: en nyligen inspelad komposition av Joshua Redman ( hört live minst tre ggr) betitlad Silly Little Love Song, en snyggt framförd ballad invirad i aptitlig rytm.

Avslutande set startade a cappella innan musikerna intagit sina positioner. Stämningen och intensiteten hade skruvats upp ytterligare ett snäpp. När kvartetten hängde på rullade feta bluestakter över jazzkrogen. En nymodig variant av All Or Nothing At All tog vid. Noterade det puttriga bossa-stuket. Lämpligt nog levererades något senare ett alster signerat Antoni Carlos Jobim från Brasilien. Observerade flödande puls i dur kryddat med trumsolo, där enormt talangfulle Ross tog sig utanför noternas ramverk. Intron även från den i bakgrunden kongenialt spelande Arvid Jullander på bas.

Musikerna som till och från eldade på friskt när tillfälle erbjöds i stick, växlade flera gånger över till en tassande, diskret spelstil. Antingen på egen hand, eller sinnrikt interagerande med Lövmarks omfångsrika stämma, vars pendlande mellan rivigt spetsig och ljuvt inlindad, utgjorde aftonens behagliga motor. Ett par gånger passade han på att glänsa alldeles särskilt, genom att obegripligt länge uppehålla sig vid samma ton i outron. Vilt jubel självfallet!

Har alltid haft stor behållning av att live lyssna på harmoniskt inriktade pianisten och arrangören Carl Bagge. Förväntningar kom förstås inte på skam på Unity . Blev en njutning att höra honom galant tryffera starka melodier. I There´s a Small Hotel briljerar scenens mest rutinerade, likaså i extranumret – en hyllning till storstan med titeln Big City Ånyo skönjdes en brusande blueskänsla.

Vilken ynnest i en segdragen pandemi att ingå i en entusiastisk, förhållandevis liten men ljudlig publik (kittlande att smattrande bifall kan komma med på skivan). En konsert i glädjens tecken av mycket duktiga utövare, vars avvägning mellan avspänd fokusering och utrymme för kreativ ingivelse ( improvisation – elementär beståndsdel i jazz) måste betecknas som succéartad. I likhet med personligt färgade, magnifika stämmor som de hos Claes Janson och Tommy Körberg, finns det ingen annan som låter som prisade Alexander Lövmark (ingår i Stockholm Voices), vilket är en kvalitet i sig.

Efterlängtad biografi om en av våra största – Georg Riedel, jazzmusiker och kompositör

25 augusti, 2020 by Mats Hallberg

Georg Riedel – Jazzmusiker och kompositör

Jan Bruér/ Gunnel Fagius/ Sofia Lilly Jönsson/ Martin Nyström

Utgiven 2020 – 08 – 15

ISBN 789188 316974

Bo Ejeby Förlag

Ingen med minsta kännedom om den svenska musikscenen under senaste sextiofem åren, kan ha missat den betydande skaparkraft som emanerat från en man, vars föräldrar flydde med fyraårig son och hans syster till Stockholm från forna Tjeckoslovakien 1938. Ett anmärkningsvärt faktum att Riedel, som bidragit till några av våra mest folkkära musikskatter, har ett judiskt centraleuropeiskt påbrå. För att fånga hans rikhaltiga gärning har fyra skribenter anlitats. Störst tonvikt läggs naturligt nog på den långa jazzkarriären, jämte hans mästerligt oortodoxa produktion av musik för barn. Vidare ger Sofia Lilly Jönsson en presentation av Riedels judiska bakgrund och musiken han gjort för kyrkliga sammanhang. Avslutningsvis en upplysande intervju genomförd av Martin Nyström om influenser från västerländsk konstmusik.

Skiftande perspektiv har resulterat i ett praktverk på cirka 200 sidor, ymnigt illustrerad med ypperliga foton och skivomslag. Typsnittet är läsvänligt, papperskvaliteten påkostad och löpande texten kompletteras en masse med info om diverse inspelningar och framträdanden. I likhet med majoriteten musiker jag mött, har Riedel utmärkt koll på vem han lirat med och var. Därutöver innehåller levnadsteckningen två cd, vilka förmedlar hur ofattbart mångsidig Georg varit. Trevligt nog har man haft tillgång till en del rariteter, vilket samlare förstås uppskattar särskilt.

Mitt eget förhållande till den porträtterade? För ett par år sedan på hemmaplan i Mölndal tog jag chansen att presentera mig (tyckte det kunde vara lämpligt i och med att jag recenserar för Orkesterjournalen). Osäker på om den eminente musikern minns mötet. Vid tillfället hade han framfört ett antal Dylan-låtar på sin klenod till kontrabas. I övrigt har jag sett honom spela uppskattningsvis uppemot tio gånger – första gången i Falkenbergs kyrka i mitten på 70-talet med Arne Domnérus Jazzgrupp och Leif Strands kammarkör. Har inga skivor i hans eget namn, däremot när han medverkar hos Jan Johansson, Lars Gullin, Dompan, dottern Sarah med flera. (De tre nämnda giganterna har det skrivits monografier om som jag inte läst.) Med tanke på att Riedel för fyra månader sedan äntligen valdes in i Swedish Music Hall of Fame, har boken om hans gärning tajmats perfekt.

I det dominerande kapitlet för Riedel själv ordet. Främst kronologiska redogörelser, men också ämnesvisa rubriker vägleder läsaren. Jazzvetarna och radioprofilerna Jan Bruér och Lars Westin har intervjuat och den förstnämnde framgångsrikt redigerat; fast frågorna exkluderats. Tacknämligt att vi får reda på inte bara genomgångna utbildningar (Adolf Fredrik musikklass, gymnasium på Kungsholmen samt ”Ackis” med enbart klassisk musik på schemat) och väsentliga projekt genom långa karriären; utan också åsikter från den prisade musikern/ tonsättaren. Språket flyter på i ledig, läsvänlig stil. Extra intressant blir det när Riedel i backspegeln värderar egna insatser, plus vad inspiratörer och samarbetspartners uträttade.

En brist från förlaget är ett i dylika sammanhang inte ovanligt förbiseende. Syftar på att vi bara någon enda gång får synpunkter från andra om Riedels storhet som kompositör och ackompanjatör. Skivor som erhållit pris omnämns i vad som skulle kunna kallas detaljerade, imaginära faktarutor. Däremot saknas tyvärr en sammanställning över de många hedrande utmärkelser som tilldelats Georg Riedel. Att boken inte heller innehåller någon diskografi är lättare att ha överseende med. Odelat positivt är att författarna med sina olika ingångar, undvikit att överlasta texten, genom att exemplifiera med teoretiska begrepp. Endast i en enstaka sekvens i slutet på redogörelsen om komponerandet för barn, är texten på väg att tjockna på grund av esoteriska utläggningar. Under avdelningen beröm ska infogas utmärkt korrekturläsning.

Boken lyckas utomordentligt väl förmedla vilket produktivt snille sexbarnspappan varit. Egentligen oförklarligt hur mycket högkvalitativt han åstadkommit insvept i händelsernas centrum, i skärningspunkten mellan avantgarde och mainstream. Och hur påhittig och anlitad han blev inom olika genrer även när jazzpubliken droppade av på 60-talet – filmmusik för vuxna, teater- och balettmusik, opera, tonsättningar av dikter/ barnsånger och körverk. Läsaren uppfylls av en synnerligen populär konstnärs gärning, vars cv uppvisar en otrolig bredd jag inte alls hade tillräcklig koll på. Riedel medger samvetskval för frånvaro under barnens uppväxt. Vidare utgår jag från att han försakat god sömn i perioder, liksom lugna middagar i hemmet. Att han hållit sig undan droger och destruktivt leverne, måste i likhet med noggrann arbetsdisciplin varit förutsättningar för hans mångbottnade skaparkraft. Han verkar aldrig köra fast när han måste vara kreativ på beställning och hitta melodier på piano. Inte inspiration, utan målmedvetet arbete styr komponerandet.

Läsaren får vetskap om att politik engagerar musikern som i likhet med familjen Palme, haft sitt sommarparadis på Fårö där barnkörfestivaler arrangeras med Georg i centrum. Att också texten som sjungs triggar tonsättaren i skrivandet blir uppenbart. Bland ett otal intressanta reflektioner, hajar jag till dels inför ”tillkännagivandet” att han nästan aldrig spelat tillsammans med kvinnliga musiker och dels inför åsikten att han som sällan övar, anser sig frånsprungen vad beträffar tekniskt kunnande av somliga ur en betydligt yngre generation.

Har haft avsevärd behållning av en värdefull biografi om en, vad det verkar, genomsympatisk människa med frapperande bredd och djupsinne. Annorlunda greppet med olika perspektiv från flera sakkunniga fungerar förträffligt.

Förunderliga klanger och storartad sång – Sing Me The News av Lena Swanberg

11 juli, 2020 by Mats Hallberg

Lena Swanberg

Sing Me The News

Inspelad och mixad av Göran Petersson i Brus & knaster mobila studio och Studio Gul i Sundbyberg 2018-2019 plus somliga pålägg i Banjou studio Ekerö

Producerad av Lena Swanberg & Göran Petersson (fyra spår co-producerade med Richard Krantz)

Lobjär Recordings (egen utgivning med stöd från Statens Kulturråd)

50:21

Releasedatum: 27/5 2020

Jag känner främst till henne genom intryck hon gjort, live och på skiva som vokalist i storband ledda av Ann-Sofi Söderqvist. Den Stockholmsbaserade sångerskan och kompositören växte upp i Hälsingland. Tidigt i barndomen började hon spela fiol. Hon har studerat på folkhögskola och vid ”Ackis”, är sångpedagog och koordinator hos El Sistema. En annan roande sysselsättning är improvisationsteater. Hon driver två duos, varav Nice Price tillsammans med Daniel Bingert fokuserar på bossa nova. Inför sitt andra egna album utser Lena Swanberg Norah Jones, Madeleine Peyroux, brasiliansk musik och reverb-soundet på ett album av Beck till främsta inspirationskällor.

På albumets tio lika osvenska som suggestivt expansiva spår, står 37-åringen själv för all text och musik. Beträffande arr kommer merparten från Swanberg. Fyra av låtarna har strängbändaren Richard Krantz satt sin omisskännliga prägel på, plus att basisten Robert Erlandsson är med på ett hörn. Albumets engelska texter blandar, enligt artistens utsago, psykologi, romantik och filosofi. Fragment och idéer ihopsamlade under längre tid har processats fram, ibland tillkomna av impulser. Somliga låtar testades live redan 2017. Jag finner betraktelserna såväl kloka som genuina, men erkänner att jag sällan ägnar mig åt textanalys när jag låter mig omslutas av musik. Sing Me The News sägs vara ett löst sammansatt ”konceptalbum om de olika stadierna i en kris och viljan att ta sig ur den. Ursprungsidén var att likna lägesrapporterna vid nyhetssändningar.”

Lena Swanberg sjunger med ljus omfångsrik stämma, ibland svagt beslöjad på ett sätt som gör att man tror på varenda stavelse. Några gånger avslöjas en mäktig förkärlek för souliga stora uttryck. Vad som imponerar i lika hög grad är förmågan att komponera, tillföra oväntade dimensioner. Oavsett vad hon och hennes musiker ägnar sig åt doppas varje anrättning i elastiska, ofta aningen mystifierande sound. Resultatet blir oändligt berikande! Jag jublar åt den pluralistiska hållningen, vars oförståndiga belackare skulle kalla spretig.

Är speciell karaktär på sättningen i och med att inga klaviaturinstrument förekommer. Istället bjuds på Richard Krantz (Louise Hoffsten, Tomas Andersson Wij med flera) i obestridlig huvudroll på pedal steel, gitarrer, cittra och banjo. I övrigt består bandet av Karin Hammar på trombon och kör, Robert Erlandsson på bas samt Christopher Cantillo bakom trumsetet. Dessutom gästar Sigrid Krantz och Göran Petersson på kör på enstaka låtar, basklarinettisten Nils Berg, cellisten Anders Löfberg och på trumpet tidigare nämnda Ann-Sofi Söderqvist. Ska också nämnas att Lena Swanberg trakterar violin.

foto från Lena Swanbergs Facebook: streamat digitalt releasegig 3/6 – fotograf troligen Hilda Sandgren

Som framskymtat rycks jag med, dras in i ett omväxlande skeende eftersom musiken är motsatsen till inställsamt igenkännbar. Förundras på resan fast intentionen inte alls bestått i att kasta sig över mottagaren. Utan att vara nära att upplösas i konstifika excesser hörs annorlunda ting, spännande konturer. Associerar till exempelvis Daniel Lanois, Hal Villner och Marc Ribot. Att Sing Me The News präglas av autenticitet går inte att ifrågasätta. Orden som sjungs är valda med omsorg, liksom det utforskande soundet med skiftande temperament.

Redan inledningsvis etableras en sällsam laddning av intensiv närvaro. Swanbergs uppriktiga tonfall matchas i första melodin förtjänstfullt av cello, trombon och pedal steel. UFO jämte titellåten tillhör det översta skiktet av americana oavsett hemvist som jag hört överhuvudtaget. Den senare låter som en korsning mellan First Aid Kit och Gillian Welch. Ocean måste betecknas som alt country av finaste snitt, medan I Believed påminner stilmässigt om en reflekterande singer-songwriter på topp, á la Rebecka Törnqvist. Bonusspåret Economy innehåller flera hårdsvängande lager, delvis av vildsint frijazz-natur. Den raffinerade duellen mellan Christopher Cantillo och Richard Krantz försätter mig i extas. Wishing Well kan liknas vid en oborstad blues på högkant, där genomträngande sång draperas i magnifika attacker från Krantz, åtföljda av Karin Hammars obändiga trombon. Hör suggestivt särpräglade tongångar som lika mycket anammar friktion i taggig terräng som snygg, meningsfull pop.

För att låna en passande term jag snappade upp från Jazzradion när Magnus Lindgren nyligen valde favoritlåtar, kan man påstå att den kvinnliga komponisten förhållit sig fördomsfri gentemot eventuella förväntningar. Vad albumet har gemensamt med jazz är möjligen den frisinnade hållningen samt ett antal fräcka solon. Efter fyra genomlyssningar fastnar särskilt remarkabla insatser på basklarinett, trombon, cello och diverse stränginstrument. I Rearrange The Sky sticker ett avigt Marc Ribot-aktigt solo ut exceptionellt mycket. Ett magnifikt solo uppbackat av Anders Löfbergs cellostämma!

Robert Erlandsson är perfekt som lim lite i skymundan på kontrabas. Desto mer märks batteristen Cantillo (Franska trion, Nils Berg Cinemascope med mera) vars mångsidighet och lyhördhet bevisar vilken kapacitet han har. Cantillo är helt enkelt lysande! Och Karin Hammar (egen jazzgrupp) adderar ånyo den där åtråvärda personliga touchen i sitt spel. Helt avgörande betydelse måste tillskrivas Richard Krantz. Varje ton, varje oförutsägbar ackordföljd han tar ut låter magnifik. Snacka om att färga skivans skiftande sound, inte minst genom egna djärva arrangemang. Anser att instrumentalistens bedrifter på Sing Me The News är av fenomenal kaliber. Hoppas få höra honom live framledes.

Ljudet är fantastiskt, vilket innebär att massvis av beröm tillfaller Göran Petersson. Hade inte koll på denne man vars kunskaper håller högsta internationell klass. Grunderna spelades tydligen in koncentrerat och samtidigt under få dagar, medan finslipningen tagit desto längre tid. Alldeles utmärkt att Lena Swanberg och kompani månade om detaljerna för att få till avsedd dynamik. Det sällsamma albumet har goda chanser att av mig utses till ett av årets bästa svenska, därför utdelas fullpoängare.

Mats Hallberg

Footer

Om oss