Roberto Fonseca
Yesun
4
Inspelad i Paris, Barcelona, New York och Havana
Mixning: Stephen Sedgwick i London
Producent: Roberto Fonseca & Daniel Florestano
Wagram Music
54:56
Release: oktober 2019 ( svensk releasekonsert planerades till 8/4 i Sthlm)
Tionde albumet från en kubansk pianist uppväxt i familj vars gemensamma nämnare stavas musik. Från pappa och mamma har han ärvt fascinationen för rytmer och röster, vilket märks på Yesun. Roberto Fonseca har varit Grammy-nominerad, tagit masterexamen i komposition och tillhörde i början på 2000-talet Buena Vista Social Club. Sist nämnda merit är uppseendeväckande nog i min bok. När jag erinrar mig de åldrade hjältarnas återförening genom Ry Cooder, infinner sig en störtflod av ömma känslor. Nya plattan ser 45-åringen som ett drömprojekt, där han fått chansen att servera lyssnaren ett dignande smörgåsbord av läckerheter. Kubanskdoftande jazz uppdaterad med inslag av drum´n ´bass, reggaeton och electronica. Flertalet låtar har dansant prägel. Tycker mig urskilja salsa, tango plus att en låt är till och med döpt till Mambo Pa La Nina.
Artisten har kallats en kubansk Chopin och ”Havannas egen Herbie Hancock”. I höstas hörde jag hans landsman och bländande instrumentkollega Alfredo Rodriguez på Stockholm Jazzfestival. Han ”nöjde” sig med att spela på flygel. Vad som berikar Yesun är viljan att utforska sound, tillika lusten att blanda akustiskt med elektroniskt. På somliga låtar tippar jag att Fonseca spelar flera klaviaturinstrument. Dessa är förtecknade som flygel av modell fazioli, hammondorgel, moog, wurlitzer, fender rhodes, Nord elpiano, prophet samt clavinet. Yandy Martinez Rodriguez har hand om basgångarna, på kontrabas placerad i ljudbildens framkant, medan den makalöse trumslagaren heter Raúl Herrera. De två ingår i Fonsecas trio. Att inkludera rutinerad slagverkare är ett måste i latinjazz. På fyra spår hörs Inor Sotolongo. Därtill några eminenta gäster vars insatser vidgar formatet.
Fonsecas uppföljare till ABUC (2016) består av inbjudande mosaik, ett kalejdoskop av afrikansk-kubansk musiktradition mottaglig för tillsatser av pop, en gnutta rap, funk och klassisk musik. Albumet öppnar på topp med det typiska latingunget. Efter ett tag tar flink pianoimprovisation vid. Skiftet mellan Cadenas och Por Ti tar andan ur en. Vilken imponerande flexibilitet! Från poppig rap med snyggt beat till bedårande vackra tongångar som värdigt skrider fram. Och pianospelet är underbart! Singeln Agua ”överfaller” medelst halsbrytande ackordföljder, vars utförande fordrar musiker i absolut världsklass. En omedelbar hit doppad i obändig, livgivande energi.
Allt material kommer från Fonseca, på några låtar med assistans av någon av de medverkande. Merparten original är högklassiga. Men tyvärr dippar kvaliteten överraskande på några spår, vilket gör att bedömningen stannar vid 4+. Låter i ett sjok förhållandevis glättigt, så där förrädiskt lättsamt som det gärna gör i den brokiga latingenren. För att råda bot på några småtrista sekvenser hade ett par fräscha covers inte suttit fel.
Renommerade jazzsaxofonisten Joe Lovano (hört ett par gånger live) gästar i solistroll i ett för honom ovanligt lättviktigt alster. I ett annat spår förekommer den fransk-libanesiske trumpetaren Ibrahim Maalouf. Många bidrar med sångpålägg: Vokalgruppen Gema 4, bolerostjärnan Mercedes Cortés, Grammy-nominerade rapparen Danny Suarez med flera.
Mambo Pa La Nina har goda förutsättningar att erövra dansgolv världen över. Dess sugande refräng med Gema 4 i högform garanterar partystämning. Allra sist har en smaskig sak placerats, en taktfast låt vars korsning av latingroove och r & b gör den oemotståndlig. Märks att röster i harmonisk samklang är en viktig ingrediens i 45-åringens komponerande. Vidare framgår förkärleken till snarlika melodislingor. Roberto Fonseca är en fena på suggestiva strukturer.
Noterar elegant, ömsom svävande, ömsom virtuos musik i en mångfald av stilar och tvära kast, med omisskännlig anstrykning av vemod mellan utbrotten av ren lycka. Ljudet är lagom tungt och fylligt. Frånvaron av gitarr, elbas och syntar har haft positiv inverkan. I jazziga Ocha bekräftas återigen vilken otroligt bra instrumentalist Fonseca är, som också hörs vokalt i sju spår. och på congas i två melodier.