Irmelin
Upp
4
Inspelad I Kingside Studio Gnesta och i Playing With Music i Stockholm
Mix: Otto Wellton & Petter Berndalen
Producent: Irmelin
Playing With Music
42:68
Release: 14/3 2020
Vokaltrion bildades 1999 av studenter på Kungliga Musikhögskolan. Idag heter medlemmarna Eva Rune, Karin Ericsson Back och Maria Misgeld. På deras sjätte album i ordningen finns femton sånger, som bortsett från en psalm är egentillverkade. Irmelin har turnerat i Europa, Asien och Nordamerika, framträtt i tv, radio och medverkat i teaterföreställningar. Som bevis på hur de nått ut universellt kan nämnas pris i Taiwan. Trion har djupa rötter i nordisk folkmusik, inte minst vallmusik. Man pendlar mellan dess karaktäristiska vassa toner och lena fraser.
Låtarna framförs oftast a cappella, men man har också på somliga spår spartansk instrumental inramning. Vi hör piano, ocarinas (påminner om lergök), kropps-percussion samt flaskblåsning. Är du van vid beatbaserad musik kan du behöva ta sats för att komma in i musiken. Vill påstå att det lönar sig att kapa förtöjningarna, koncentrera sig och åka med i deras båt, vars farled beskrivs med rätta som udda. Upp är kanske ingen skiva som kommer gå varm i cd-spelaren, däremot idealisk att ha med sig när man vandrar i naturen. Blir också nyfiken på hur Irmelin organiserar sina konserter och huruvida stämningen antar trolska proportioner.
För att delvis nästan gå i polemik mot vad som hävdas ovan, lyfter jag på hatten för rytmiska ”excesser” i sånger som Du är din och jag är min, efterföljande Fan i båten samt Hamam. Här svänger det skönt suggestivt. Associerar till de finska passionerade systrarna i Hedningarna minus bandets tunga instrumentering. Kvinnorna använder sina exceptionella röstresurser optimalt. Ofta har de hand om olika stämmor, någon gång backas solosång upp av övriga.
Att skivan rymmer en stor dos vemod, är ett faktum som näppeligen kan förvåna. Musikens upphovsdamer spinner, enligt egen utsago, en väv av livets spår, vill spegla sin vardag och framtidens ovisshet genom en nyfikenhet på vokala uttryck. Existentiella, hoppingivande texter och feministisk approach korsas med visor formade i skillingtryck-tradition.
Ett sällsamt exempel på när rösterna ömsom tränger fram separata och ömsom raffinerat flätas ihop, är den passande nog lite bluesiga Blå. Studsande tonerna i finalnumret förtjänar också att särskilt framhållas. Ger mig härliga Mari Boine-vibbar. Och det finns överlag mycket finess över många vokala arrangemang.
Även om Irmelin har obestridlig auktoritet och bemästrar totalt vad de sysslar med, ska i ärlighetens namn skjutas in att två-tre låtar saknar nerv och kontur. Medför vid några sällsynta tillfällen att viss enformighet infinner sig. Därför är inte betyget självklart. Sammantaget tilltalas jag ändå av deras konsekventa attityd, lust att utforska och improvisera och av förmågan att skriva eggande musik. Deras nunor på omslaget utstrålar lika mycket stolthet som indianhövdingar eller shamaner, fast med feministiska förtecken förstås. Den utstrålningen har en musikalisk motsvarighet.