Ali Djeridi
In Ali´s Kitchen
4
Inspelad december 2019 i Kulturcentrum Musikverket i Sandviken
Mixning: Daniel Lantz
Producent: Ali Djeridi och Daniel Lantz
Do Music Records
56:47
Release: 13/3 2020
Den 55-årige stockholmaren grundade orgeltrion Trinity som jag haft förmånen att höra live. I flera decennier har Ali Djeridis samarbetat med bland andra Nisse Sandström, Bernt Rosengren, Maria Schneider, Carl Orrje och backat upp självaste Barbara Hendricks. När trumslagaren beslöt sig för att göra en egen platta, valde han att sammanstråla med tre musikaliska bjässar vars meriter är hisnande
. Syftar på Lars Jansson vid flygeln, Krister Andersson på tenorsax och klarinett samt Palle Danielsson på kontrabas. Har förstås hört dem live var för sig flera gånger. Under 2000-talet har jag säkert varit på minst ett tiotal konserter av den i Bohuslän bosatta pianoprofessorn. Senaste åren har jag kunnat lyssna på och träffa Krister och Palle var för sig under Stockholm Jazzfestival. Ödmjuka giganter! Krister minns jag från gig på 80-talet tillsammans med Dompan och mästerverket Live At Fasching med Jazz Inc. Legendaren Palle hörde jag redan sent 70-tal med formidabla Rena Rama, medan jag upptäckte Lars 1976 i Egba. Sedan dess har de inkasserat Jan Johansson-stipendier, Jazzkatter, pris från Kungliga Musikaliska Akademin (Palle), Gyllene Skivan (Krister) etcetera.
Djeridi driver debuten med dubbelsidigt motto. Dels att ha modet att uppskatta skönheten omkring sig, dels att behandla andra som man själv önskar bli bemött. Märkligt nog är det först i andra halvan av In Ali´s Kitchen som det märks att han är ledaren för kvartetten och som sådan verkställer sina musikaliska intentioner. Uppskattar robusta, pådrivande rytmer såväl som spelet med vispar.
Den varierade repertoaren består av andras låtar, ett par standards, fem original och en inhemsk klassisk visa. Trevlig inledning i mediumtempo, dock utan större genomslag. Fullskalig bebop-nerv renons på slentrian hörs istället i flera andra låtar, exempelvis The First Stone och Whistlin´Driver (Djeridi). Kompet utgör med vital precision kittet, medan Jansson och Andersson excellerar som melodimakare. Sist nämnda komposition visar sig vara idealisk för trumslagaren att ta fram sin kvicka tajming. En fulländat snärtig bit, skriven ursprungligen för Trinity.
Skivan har flera ansikten. Mest finskurna detaljer hittas i balladerna och sällsamma versionen av Fjäriln vingad syns på Haga. Visan man pinades sjunga allsång på mellanstadiet, förtätas av yster klarinett, likt en fladdrande fjäril. Bassolot inte att förglömma!
Ett annat guldkorn är Blidö, släpig melodi med dynamiskt basintro, skriven efter att bandledaren tilldelats turnéstödet Pulsslag 2004. Krister Andersson omsluter lyssnaren med uttrycksfull fraseologi. Samtliga har inspirerade solon i en hit ur American Songbook, det vill säga It Ain´t Necessarily So (G. Gershwin). Fler eftertänksamma höjdpunkter är Lars Janssons innerliga Little Song och vemodiga fullträffen The Peacocks (J. Rowles) som vi förknippar med hjärtskärande filmen Round Midnight. I Rowles bedårande örhänge lyckas kvartetten förnämligt avhålla sig från överdrivet sentiment. Lars Janssons underbara stick måste framhållas.
Till avdelningen lyriska tongångar hör även ett spår signerat Kenny Wheeler (som jag hört live i Falkenberg). Noterar särskilt hur snyggt klarinetten knyter ihop melodin med ackord från pianot. Apropå olika ansikten, kan inte ett ganska svårsmält utbrott förbigås. Denna furiösa urladdning har Herbie Hancock (musikaliskt ansvarig för Round Midnight) som upphovsman. Ali Djeridi på duo med Krister Andersson spelar snabbt och avancerat. Först likt skalövningar i fri form-stil, vilka övergår till magnifikt trumspel i Tony Williams anda. Intensiteten från originalet 1964 kvarstår på bekostnad av den febriga pulsen.
Är nog lite kräsen, blivit bortskämd med vad musikerna uträttat genom sina långa karriärer. Hör en genomarbetad, varierad debut med ofantligt duktiga yrkesmän. Påminns om att Krister Andersson fullständigt behärskar sina blåsinstrument, eftersom han ges en huvudroll. Sammantaget en aningen ojämn skiva, ibland estetiskt ganska prydlig, i åtskilliga låtar slår det lyckligtvis gnistor om den mästerliga ensemblen.