Mats Hallberg

Karin Hammar Fab 4

Strings Attached

4

Inspelad 29-31/1 2020 i Nilento Studio Kållered

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Karin Hammar

Prophone Records

50:23

Release: 22/9 2020

Under uppväxten i Boden bytte Karin Hammar i tioårsåldern från att vara tamburmajor till trombon, influerad av storasyster Mimmi hemmastadd med samma instrument. Efter Kommunala Musikskolan, fortsatte studierna på folkhögskola och Kungliga Musikhögskolan. Därefter, i slutet på 90-talet bildade systrarna Sliding Hammers, en grupp som turnerat vida i världen. Minns att jag hörde dem på Falkenbergs Jazzdagar för sådär femton-tjugo år sedan. Och för cirka tio år sedan bevistade jag konsert på Nef med Karin Hammars Quartet. Köpte då ett signerat ex av albumet Everyday Magic.

Redan då föredrog 45-åringen att själv stå för komponerandet. Samma förhållande på nya albumet, det tredje med Fab 4. Egna projekt har inte varit tillräckligt. Samtidigt har Karin Hammar förekommit flitigt i andra grupper och storband samt i rollen som gästsolist (bara sedan i somras har jag recenserat hennes medverkan på tre färska plattor). Kan tilläggas att frilansaren ofta synts i teve ingående i orkestrar som framför olika kulörer av populärmusik. Kan nog anses vara den i Sverige i dylika sammanhang, vanligast förekommande kvinnliga (jazz)musikanten på blåsinstrument. 2004 blev hon Alice Babs-stipendiat och för tre år sedan fick hon Jazzkannan.

Bandledaren omger sig numera i Fab 4 av Andreas Hourdakis på gitarr, kontrabasisten Niklas Fernqvist samt trumslagaren Fredrik Rundqvist. Tre delikata musiker jag träffat och sett spela ett antal gånger, fast mig veterligen inte tillsammans.( De två sist nämnda har i mina öron hunnit etablerats som personliga favoriter.) Bandet turnerar regelbundet, har recenserats i ärevördiga Down Beat och fått en hit på Spotify. Hammar säger sig föredra den öppna klang som emanerar ur denna originella sättning. Stilar som blues och bossa ligger då nära till hands.

Titeln Strings Attached indikerar lite annorlunda intentioner. Kompositören utgår från sin förtjusning i soundtrack och klassisk musik. Någon har fällt omdömet att hon skrivit en jazzsymfoni i nio satser. För detta ändamål har en stråkkvartett döpt till Fab Strings anlitats för att förstärka och utvidga ljudbilden. Kvartetten består av Hanna Helgegren (viola 1), Karin Liljenberg (violin 2), Jill Johansson (viola) samt Anna Wallgren (cello). Dessutom har en berömdhet från Paris vid namn Olivier Ker Ourio rekryterats, en gigant Hammar delade scen med 2017. Han spelar kromatiskt munspel. Utifrån dessa förnämliga resurser målar tonsättaren med breda kulörer eller noga utvalda färger. På fyra stycken medverkar hela styrkan. Samtliga arrangemang signerade Hammar.

Vackert, förtätat samspel trombon – stråkar inleder. Därpå involveras Fab 4 i skeendet, varvid Dreaming in G marineras i smeksamt svävande toner från melankoliskt munspel. Cellostämmans konversation med dragbasunen rymmer svindlande skönhet. Ett helt annat budskap tar vid genom raffinerat intro av kompet, utvecklas till maximalt snärtigt stycke. Det är bara att åka med. Avlöses av ett pulserande mysgroove döpt till Walking Through, vars utmejslade ackord från Andreas Hourdakis (har eget band) innebär första gången han på allvar låter gitarren tala. Kombinationer av svängningar och sättning fortskrider. Stråkarna för en dallrande dialog med ”bossens” brassinstrument i titellåten som fått tillägget II. Här tangeras kammarmusikaliska domäner.

Har blivit en brokig samling av stämningar och olika tempi. Om jag inte hade vetat om tanken på symfoni, hade jag varit benägen att anklaga konstruktionen för osammanhängande. I många sekvenser väldigt visuellt och musiken är spännande att följa. Att Karin Hammar påverkats av sitt filmintresse märks, vilket är av godo. Skiftande strukturer tar fram differentierade lager av känslospann. Det är lika skickligt skrivet som väl utfört. Höjer ögonbrynen flera gång vid fantasifulla, lyckade lösningar. En gång rynkar jag på näsan. Inträffar efter ett malplacerat, frenetiskt gitarrsolo i duell med pådrivande trummor. Kändes mest konstigt!

Finns mycket att hänföras av.: Bortsett från ovan nämnda fullträffar det behagliga temat i No Strings Attached, akustiskt gitarrsolo, snygga inspel av lyhörde Niklas Fernqvist, franske munspelsvirtuosen som med finess färglägger, dynamiske rytmgeniet bakom sitt trumset vars övertänkta rörelser jag ser framför mig och överlag hur naturligt instrumentalisterna umgås; med precis lagom mix av varma melodier och hälsosamma utflykter. Fascineras alldeles särskilt av en spretig sak kallad Ribbon Variations. Jublar åt hisnande skiftningar. Gitarr tar fram aptitliga licks, cymbaler attackeras, mannen som kallats Toots efterträdare bevisar varför, sinnrikt metodiskt trumsolo levereras och stråkkvartetten anför ett fyrverkeri av snabba rytmer som signalerar turkisk folkton. Verkligen dramatisk laddat stycke firar triumfer.

Ska framhållas att stråkarna ofta vistas i främre linjen. Har på sistone recenserat flera samarbeten mellan jazzscenen och stråkar, där de klassiskt skolade musikerna inte sällan får utgöra dekoration. På Strings Attached frapperas man över deras aktiva roll. Kompositörens bruk av variationsmöjligheter, ensemblespel och solistinsatser samverkar till ett starkt resultat. Karin Hammars verk har av en status som definitivt motsvarar 4+. Min berättigade entusiasm ska ses mot bakgrund av att jag inte kan erinra mig något album med stråkar som hamnade på 100 -bästa listan över bästa jazzskivor i Sverige, nyligen framröstad i Lira (där både undertecknad och Hammar ingick i en panel tillsammans med redaktionen).

Att Karin Hammar, vars främsta inspirationskällor heter J.J Johnson respektive Frank Rosolino, till fullo behärskar sitt instrument bör ha framgått. Lyckligtvis finns mer än teknisk fulländning, också den betydelsefulla känslomässiga förmågan. Det vore inte fel att nämna henne i samma andetag som trombonkonstnärerna Christian Lindberg, Nils Landgren (tillhört hennes lärare) och Niclas Rydh. Och hennes musikaliska sällskap på nya skivan är högklassigt. Ska inte heller missa att harangera ljudkvaliteten, vilket alltid varit en framgångsfaktor för den omtalade studion Nilento.

obs Releasekonserten äger rum ikväll (23/9) i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. Kommer streamas!

Amanda Ginsburg

I det lilla händer det mesta

4

Inspelad i februari 2020 i Atlantis grammofonstudio

Mixad av Mikael Herrström

Ladybird

39:14

Releasedatum: 11/9 2020

Förvisso ung har Amanda Ginsburg gått den sedvanliga långa vägen: Musiklinje på Södra Latin, folkhögskola följt av studier vid Kungliga Musikhögskolan. På KMH sammanstrålade hon och bildade den pianotrio, som senaste åren varit en förutsättning för 30-åringens genombrott. Efter en period i vokalgruppen IRIS började hon skriva eget material, främst jazziga visor på svenska med omisskännligt eko från ett skimrande 60-tal. ”And the rest is history” är man benägen att utropa.

Första fullängadaren belönades med Grammis, vilket bör ha inneburit en större räckvidd än när debutanten Ellen Andersson fick Gyllene Skivan 2016. Både i år och ifjol medverkade Ginsburg och trion i Allsång på Skansen. Hon har nominerats till Jazzkatten, fått flera priser och stipendier. Av dem kan nämnas Jazzpris av SKAP jämte Olle Adolphson- och Stim-stipendiat. Av alla genomförda konserter hade jag nöjet att se tre av dem ifjol (Nef, Liseberg och Trollhättan). Efter spelningen på Nef skrev jag en berömmande text här i Kulturbloggen, som presenterade/ recenserade stjärnskottet och musikerna hon omger sig med.

Låtskrivaren menar att I det lilla händer det mesta fortsätter i debutens anda, vars berättelser utgår från vardagen. Hon finner oändlig inspiration genom att upprätthålla detta perspektiv. Samtliga texter på nya albumet har hennes signatur, två av låtarna i par med Andy Fite medan systern Sofie Sörman varit behjälplig med att ge text åt magnifika örhänget Dannys Dream (Lars Gullin). I våras släpptes två singlar – Det funkar varje gång och Åh nej (visa mitt i natten).

Att Ginsburg fått sådan exceptionell rullning på karriären måste också tillskrivas männen i hennes musikaliska närhet – stör mig ideligen på tendensen att bortse från detta faktum när framgångsrika artister bedöms. Elegant spelande pianisten Filip Ekestubbe har jag uppskattat i skilda sammanhang live och på skiva. Han är etablerad på svenska jazzscenen sedan cirka tio år. Ludvig Eriksson på kontrabas jämte trumslagaren Ludwig Gustavsson tillhör kadern av unga, välutbildade doldisar. Enligt uppgift ägnar de sig gärna vid sidan om åt projekt av pop-karaktär.

Majoriteten melodier har skrivits, alternativt arrangerats, av pianisten Filip Ekestubbe. Hans breda kunnande och känsliga handlag garanterar ett fullmoget sound med utsökt klang. God assistans levereras förstås från firma Ludvig & Ludwig. Utan deras lyhördhet och förmåga vore pianotrion inte lika balanserad.

Låter antingen väldigt avspänt med spröda vibrationer på ett innerligt vis, eller så tillförs stark energi av heta instrumentalister, jämte klös i en röst fylld av lagom kaxig utstrålning. Skiftande attityden blir till charmerande, kommunicerande kärl. Finns en genomtänkt variation av långsamt, poetiska tongångar kontra snabbfotade takter där samtliga briljerar. Vad som skulle kunna vara en hämsko efter all positiv respons, har istället utmynnat i en fruktbar process. Hittar minst lika mycket finesser på nya skivan, frapperande många förträffliga låtar.

Kvalitén på texterna får anses en smula ojämn. Texthäfte med foton medföljer, vilket underlättar för den vetgirige. Noterar extremt goda ansatser, originellt sammanvävda formuleringar och fraser som ligger bra i munnen. Jämte namnen Andréas tillhör hon en av få som framför jazziga visor på svenska. Ämnen som behandlas kan vara prokrastinering, självständighet samt längtan efter magiska ögonblick. Mina favoriter blev Ingen kommer undan och För bra för att vara sant. Apropå att vara självständig har Ginsburg det där extra vokalt, sticker ut och suger in lyssnaren i hennes värld. Finns såväl skärpa som sprödhet i den ljust modulerade rösten. Rösten går inte att förväxla med Monica Z, däremot tonfallet i somliga av melodierna. Som mest uppfylld i hörlurarna associerar jag till Zetterlunds legendariska samarbete med Bill Evans trio (Waltz For Debby).

Genomgående eftertänksamma stråk omvandlas flera gånger till motsatsen. Albumets tre först placerade låtar illustrerar mångsidigheten. Vandrar från en slags bluesig kammarmusik över ösig swing – där Fredrik Lindborg gästar på barytonsax – till sentimental jazzvisa á la skimrande 60-tal. I lyckopillret För bra för att vara sant kombineras genuin schlager med shuffle. En låt som osar av spelglädje, Basie-vändningar och scat på toppen.

Filip Ekestubbe har med sitt självklara anslag en avgörande betydelse för hur angenäm musiken låter, hur spännvidden dynamiskt hänger samman. Finns fog för att beteckna hans bravader som genialiska. Gustavsson beter sig ömsom diskret med vispar, ömsom pockar kraftfullt på uppmärksamhet i fartfyllda sekvenser. Namnen Eriksson har en mer undanskymd, följsam roll på sin akustiska bas, även om jag live hört honom i flera solon. På I lilla händer det mesta befinner han sig i varje fall i förgrunden på Dannys dröm.

För den vars håg står till skrynkliga, skramliga uttryck finns inget att hämta. Däremot naturligtvis ett knippe ballader av finaste snitt. Första gången jag hänger mig åt Innan dagen kommer in betraktar jag den som ett avskalat mästerverk. Ytterst försynt komp backar upp välfunna ackord från Ekestubbe. Och Amanda Ginsburg sjunger bättre än någonsin. Delikat låter också Ingen kommer undan när sången glider obesvärat på vokaler och Karin Hammar förstärker det melankoliska temat. Är förresten tredje gången på kort tid jag recenserar trombonisten i egenskap av gästsolist. Skivans final är en märkvärdig pärla där varsamhet premieras. Bandets tolkning av Lars Gullins tidiga klassiker Dannys Dream tillför något eget. Inte minst för att Amanda ihop med systern Sofie knåpat ihop en ny svensk text (Petter Bergman skrev den första 1976 åt Nannie Porres), vilken de framför sinnrikt på duo.

Med tanke på att det normalt sett är förenat med avsevärda svårigheter att behålla konstnärliga gnistan efter kritikerrosad debut, har Amanda Ginsburg definitivt lyckats. Man kan till och med påstå att hon och bandet utvecklat sitt vägvinnande koncept. Pandemin har saboterat i tiden närliggande planer på större turné. Hoppas de snart kan möta sin publik.