Lotta Altner

Urpremiär av Par i narrar på teater Giljotin i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
18 oktober 2019
Föreställningen är ca 70 minuter utan paus
Koncept, regi, text och koreografi Gunilla Röör och Per Sandberg
Scenografi ovh rekvisita Robert Karlsson
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Anders ”Shorty” Larsson
Kompositör Rikard Borggård
Mask och dockdesign Susanne von Platen
Dramaturg Marc Mattehiesen

Narren är en gammal medeltida lustigkurre som kunde pigga upp de tråkigaste tillställningar. Hen var köpt i förväg för att glädja andra eller hånas på egen bekostnad. Precis som vår traditionella cirkus clown är hen en antihjälte som bjuder på sin sårbarhet och kan göra och säger saker som ingen annan vågar eller kan.

Kvällens urpremiär har en underbar balans mellan högkomik och käftsmäll. Ämnena på scen varierar och bytena är snabba och det känns som om föreställningen utgått från självklara teman som poppat upp och som problematiserats genom improvisationer skådespelarna emellan. Det är därmed en befrielse att hänga med, eftersom man vet att den röda tråden är kort och tjock. För varför måste alla livsfrågor vara fullständiga och ge självklara svar? Det enda vi kan vara säkra på är ju att vi alla en dag sk dö. Därutöver är ju livet en gåta.

Ibland träffar man på skådespelare som är klockrena ihop och har unik timing med varann på scen. Det kan vara svårt att sätta fingret på varför det upplevs så, men det bara finns där som en fantastisk självklarhet och behöver inte analyseras. Kanske beror det på kroppslig kemi, lång vänskap eller bara på naturens generösa tur när två parter lockar fram god scenkonst ihop. Jag vill inte alls påstå att Röör och Sandberg ”klickar” på scen, för att de råkar vara gifta med varandra – utan för att det finns något unikt där från början bortom den tvåsamheten privat. Snarare upplever jag att de som finns på scen dem emellan kan ha varit något de tagit med sig hem. De funkar lika självklart ihop som avokado- och tomatsallad  d.v.s. gifter sig med varann på scen. ”Vi har ingenting, men vi har ju varandra”

En pajas och en narr kan ge varierade nivåer av allvar och skratt. Båda varianterna måste dock finnas och blanda sig med varandra. Kvällens narrar kostade på sig att vara tydligt satiriska, vilket gav dem en intellektuellare och smartare narrtolkning än vad jag tidigare upplevt. Den högre intellektuella nivån passade mig mycket bra eftersom under midjan skämt är något som dagens standup komiker ägnar sig allt för burdust och tramsigt, vilket redan har skavt mina öron. Kvällens narrar stimulerade hela känsloregistret och man gick inte från salongen oberörd på något vis. 

I en duett måste ombytlighet förekomma för att man ska orka lyssna och vilja veta mer. Både manus, regi och koreografi hade en lättsam balans och blandning med det makabra. Man bjöd på de inre tuffa fighterna och på varje människas ständiga tristess hamster-hjuls-löpnings vardag. Att vilja lyfta det allmänmänskliga gav en känsla av Strindbergs citat, ”det är syn om människorna”. För det finns en sådan befrielse i att veta att det inte bara är jag som slåss mot ensamheten, prestigen och åldersnoja.

Narrarnas scenkostymer var just precis så härligt smidiga, linne skrynkliga och färgtrogna original som jag själv hade velat ha dem. Jag blev nästan lite missunnsam till deras bekvämlighet, när min egen klänning hade skruvat sig hejdlöst i obekvämlighet, på kvällens något för hårda klaffstol. Dock kan jag såhär efteråt skratta åt det och tycka att narrens belöning för dess mod måste få lov att vara att känna sig helt kroppsligt obehindrad. Deras ansvar är ju stort, som budbärare av obekväma konstateranden i en tid där de flest bara fjäskar uppåt och sparkar neråt.

 ”Världen kan inte förändras utan skratt”

På scen Gunilla Röör, Per Sandberg

Älskarinnor
Urpremiär på Årsta folkets hus för Stockholms Stadsteatern den 11 oktober 2019
Manus Ann-Sofie Bárány
Regi Philip Zandén
Scenografi Zofi Lagerman Nilsson
Ljus Carina Persson Backman
Musik Gustav Lindsten
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Lindstedt, Maria Reis
Dramaturg Åsa Lindholm
Sufflör Stefan Bäck
Regiassistent Julia Hackman
Rekvisitör Petra Jansson

Det är en enkel men talande scenbild som är kvällens första intryck på Årsta folkets hus. Framför oss ser vi en roterande cirkel, med en inre roterande cirkel, med ett hål i. Man behöver sannerligen inte vara lesbisk för att förstå den sexuella och konkreta association till kvinnlig njutning och glädje.

Årsta folkets hus har sina begränsningar när det gäller ljus och ljus, och jag uppskattade mycket att man hade arbetat runt problematiken och fokuserat på sceniska lösningar som var möjliga. Det är alltid befriande när man har tagit vad man haft och arbetat realistiskt med förutsättningarna. 

Stor uppskattning kände jag inför att man hade miniscener utanför spellokalen både före förställningen (två franska soldater samspråkar) och strax innan andra akten ( Marianne råkar i gräl). Det ger alltid ett visst kittlande förspel när skådespelare kliver utanför den fasta stora scenen och ser sin publik i ögonen på ett mer tu man hand sätt. Det är ett agerande som inbjuder till att komma i stämning, och blev en härlig föreställning, före föreställningen. 

Det är inte varje dag i veckan man får se så många begåvade kvinnor på samma scen samtidigt. Det är inte heller speciellt vanligt att scenkonst tar sig tid att berätta kvinnors historier ur ett lesbiskt perspektiv. Jag kan förstå att det var många kvinnor i publiken som kände att det sannerligen var på tiden. För dessa fiktionens karaktärer, före detta kvinnliga intellektuella, fick därmed lov att berätta en mellankrigstidens historia som ligger som grund för kvinnans frigörelse på många nivåer. Bara att det var så mycket kvinnor på scen påminde mig om att vi borde få mer plats att berätta våra historier.

Kvällens största problem för mig, blev att få ihop en spretande handling. Innan man förstod att handlingsmönstret inte var viktigt att komma ihåg eller att rollkaraktärernas namn inte heller var avgörande, var man något frustrerad. Eftersom man kände till och visste om några av karaktärerna som var hämtade från verkligheten, sökte man ideligen efter information för att repetera och komma ihåg vilka de var och funderade över om de påhittade var mindre viktiga. Med tiden blev det dock något lättare att pussla ihop handlingen, när man fick insikten att det inte var viktigt vilka som var det ena eller det andra. Det var inte ens viktigt vad de hette, eftersom man slutligen förstod vem som höll ihop med vem i alla fall. 

Det gladde mig lite absurt, att man framställde kvinnlig tvåsamhet eller polygami, som inte det mest harmoniska. Att även kvinnor får bli osams. Jag vet inte varför jag någonstans i mig alltid har trott att två kvinnor, eller två män skulle kunna ha det lättare i en relation – lika barn leker väl bäst? Självklart måste det inte vara så och kön avgör ju självklart inte hur bra vi kan ha en relation eller en sexuell förbindelse med andra. Dock blev jag påmind om att dominans och undergivenhet, verkar vara en påfallande ingrediens i individers kärleksscener med varandra oavsett könsidentitet. Kvinnor kan lika bra som karlar.

Det fanns en bekvämlighets känsla i luften i kväll mellan de som agerade. En känsla av trygghet och samarbete som var mycket utöver det vanliga. Att göra sexuella anspelningar och ha nära intima samarbeten kan ibland ge en känsla av påtvingad rytmik och ryckiga rörelser. Det fanns det inga spår av alls i kvällens ageranden.

Uppsättningen hade många stora aktörer som fyllde sin plats och sin roll, utan att tveka. I mina ögon var Maria Kulle och Sandra Medina de mest ögonfallande i sina tolkningar. Kvällens stora överraskning blev Simon Edenroth som på ett lättsamt, men engagerat vis byte rollkaraktärer strålande från ena stund till den andra. Det är inte lätt att ha många mindre roller och byta kroppsspråk och sinnesstämning så många gånger, som krävdes av honom.

Kvällens snyggaste och mest professionella räddning var Cilla Thorell som tappade bort ett ord eller två och fick hjälp på traven igen. Det är vid sådana tillfällen man ser skillnaden mellan professionellt- och amatörmässigt skådespeleri eftersom hon inte tappade sitt eget eller karaktärens ansikte för ett ögonblick. Dessutom var det länge sedan jag såg en kvinna göra en så skarp tolkning av ett berusat tillstånd och dessutom kosta på sig en gnutta komik i det hela. 

Kvinnor och kvinnors kärlek sinsemellan har aldrig varit något som fått ta stor plats i historien. Det glädjer mig att deras historier från verkliga sammanhang och genom fiktionen, tar plats. Kvinnor har rätt att få sina berättelser gestaltade på samma sätt som män får. Det här är sannerligen en förhistoria som påvisar kvinnors mänsklighet och ger oss inga förturer som varken bättre eller sämre än män. Jämlikt och bra, när de påvisar allas våra bra och dåliga sidor. 

Ensemble Pierina Rizzo*, Polly Kisch, Simon Edenroth*, Eva Stenson, Annika Hallin, Sandra Medina, Sylvia Rauan, Cilla Thorell, Andreas Johannisson, Maria Kulle, Elisabet Carlsson, Tova Magnusson, Felicia Löwerdahl*, Susanne Gunnersen
*Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Strange Development
Urpremiär på Teater Giljotin 4 oktober 2019
Regi och koncept Tana Maneva
Regiassistent Alice Ilmenska
Kompositör och live elektronik Rikard Borggård
Videoanimation Lena Rammi
Ljusdesign Anders ”Shorty” Larsson
Scenografi Youlian Tabakov

Uppsättningen är ett s.k. performanceverk (handling som ska upplevas där och då, och är mer konstverk än ren teaterform), som skapats och utvecklats genom ett scenkonstlaboratorium under teater Giljotins flagg. I en blandad konstform får vi ta del av fysisk teater, butoh (en svårdefinierad konstform , som mest påminner om Japansk dans som vill provocera på ett groteskt och provokativt sätt), poesi och transgression (höjning av havsytan över landytan)

Kvällens urpremiär är således en blandning av många skilda konstformer och uttryck. Ibland är det svårt att avgöra om det är dans, teater eller bildkonst. Det är inget lättsmält eller entydigt, men ger en fascinerande magkänsla om fysisk och psykisk kritik på en provokativ nivå. Ingen lämnas oberörd, även om man inte direkt kan sätta fingret eller orden på vad det är som har påverkat en. Det är som känslor som sitter i väggarna som kan göra dig illa berör utan att du egentligen vet varför, eller leda dig att ta en annan väg hem genom skogen enbart för att den känns mer vettig eller utstakad just för dig.

Föreställningen är till för att chocka, tänja på gränser och lämna publiken med fler frågor kring vad som hände än konkreta svar. Ofta slås du av så många intryck och händelser samtidigt att du är fullt medveten om att du inte kommer att kunna få med dig ett helhetsperspektiv. Man suger in det man hinner med och får räkna med att hela sanningen kan man ändå aldrig få.

Inledningsscenen är redan igång när man kommer in i lokalen och inte hunnit sätta sig. Samtliga skådespelare går i olika rörelsemönster, som upprepas, och är kläda i svart underkläder och är sminkade i vitt för att likt en butohdansare påvisa skillnaden mellan det mörka och det ljusa. Ständigt är de stridsmönster mellan det som är födande och dödande, men i det eviga kretsloppet. När något förstörs lämnas det ju öppet för något annat att födas och ta plats. För visst är det så att utvecklingen (Development) tar sina offer, men ger också nya möjligheter genom sin död. Ständigt och gång på gång upplever jag känslan i rörelserna som att aktörerna hela tiden får välja mellan att äta eller ätas. 

När halva föreställningen har gått, kommer uppsättningens första ordväxling mellan två. Det gör nästan ont i öronen eftersom dina ögon varit totalt fixerad efter att förstå någon form av handling i de intensiva rörelsemönsterna. I mina ögon handlar Strange Development om hur varje människa på individuell plan både vill ge, ta och vara en del av samhällsordningarna. Vi går dock över alla gränser på ett sådant sätt att vi ofta blir vår egen värsta fiende. Det finns inga restriktioner i oss, utan vi klättrar gärna över, under och på varandra helt obegränsat för att ta oss fram och upp i ordningen. Vi förvrider oss och gör oss till för att leva upp till andras och egna önskemål om vad vi borde utvecklas till. Satiren och provokationerna ligger nära och jag känner mig manad att hånskratta mig själv i ansiktet när jag tänker på vilket fjuttigt litet liv vi har och vem f*n tror vi människor att vi är som driver jordens resurser till dess bristningsgränser. Ungefär lika smart som att tugga på sin egen svans. Det mättar en stund, men för eller senare kommer smärtan och vi får blod i munnen. 

Ofta för sig aktörerna som skyltdockor utan inre liv och enbart med yta. Det är som om de är världsligt programmerade och inte har något att säga utan enbart följer dem som varit före dem. Det finns inget djup i dem och de faller ständigt på sina egna dumheter, samtidigt som de letar nya enkla vägar att gå vidare på.

Jag kan inget annat säga än att föreställningen var unik och egen i sin konstform på ett berikande sätt. Det är inte alls något lättsmält eller lättförståligt. Men vill man bli sondmatad kan man gå någon annanstans, tänker jag. Det här är en föreställning för den intellektuelle och den som vågar forska runt i sig själv och blottlägga sin egen mänsklighet.

Ensemble Tana Maneva, Maria Rostotsky, Elise Sjöberg, Simon Edman, Max Lapitsky, David Mörner, Lina Lundberg, Aya Glaser