Performance Concert: El Perro del Mar
Musik Sarah Assbring, Jacob Haage, Petter Granberg
Koreograf Hlín Hjálmarsdóttir
Scenografi/kostym Nicole Walker
Ljusdesign Timothy Wilson
Ljuddesign Martín Robertson Salas
Animationer Gustaf Holtenäs
Mask Melanie Åberg
Urpremiär 29 november, Lilla scenen Dramaten Stockholm
Kvällens föreställning går under konceptet ”performance concert” d.v.s att en artist/sångare tillsammans med en regissör/koreograf skapar en föreställning med teaterns/dansen verktyg men utan direkt samklang dem emellan. Varje del har sin egen del att berätta i sidospår. I det här fallet blev det en musikalisk, scenografisk och konstnärlig institution med dansen som drivkraft men på ett demokratiskt och jämlikt berättigande. Ingen gavs tolkningsföreträde.
Historien i föreställningen ger en känsla av att skillnaden mellan att leva nu och här i stunden, lika väl kan vara över i morgon. Våra liv och våra år som människor hotas av ett gemensamt hot som vi själva har satt oss i. Döden och livet, går om varandra och vem vet var morgondagen kan ge. Miljön och yttre hot är det som känns närmast i min tolkningar. Vi har blivit vår egen värst fiende och biter oss i svansen. Bristningsgränsen känns nära och underjordens fallgropar känns obehagligt rimliga.
Ofta brukar man vilja ha en sångare som med sin röst utstrålar energi och tar plats.I föreställningen får rösten vara sin egen kommunikatör och sångaren i sig tar inte mera plats än att övriga uttryck ges samma möjligheter. Genom minimalism i allt annat än orden och röstens samklang uppfyller hon sin del i processerna. Jag fascineras av hennes text tolkningar, även om jag skulle ljuga om jag sa att jag helt förstod dem. Ibland kunde jag inte heller helt höra orden.
Musiken i övrigt är svår för mig att smälta. Jag hör att den är energisk, brutal och genomtänkt. Ibland är musiken också för högljudd för min smak. Varje ton är dock inhyst i ett sammanhang så att röst och musik ska få ut lika mycket av varandra. Dock kan jag inte säga att jag blir inbiten eller förstår musiken och dess fascination. Däremot förstår jag på publiken runt omkring mig, att de tycker om musiken och jag kan därmed konstatera att jag nog är en mer harmonisk musikälskare än vad som erbjuds mig i kväll.
Dansen ger mig däremot en berättelse jag kan ta till mig och känslomässigt lättare sätta ord på någon form av handling. Inte nog med att dansarna lever i samklang med varandra rytmiskt, de ger också ett bildligt neutrum där status, kön och makt fördelas jämlikt eller ibland inte ens är viktigt. Det är en härlig upplevelse av symbios som klichémässigt faktiskt gör två till ett. Det är som att se någons spegelbild dansa bredvid, även om inte rörelserna alltid är likadana. Deras spänst och mjukhet är beundransvärt och allt ser så lätt ut, när de avlöser varandra i kraft och motorik.
Scenografin och ljussättningen är nog kvällens största tillgång, där man gång på gång åberopar jordens undergång, urkrafter och naturkatastrofer. Med hjälp av mestadels skiftande nivåer av vita och röda ljus, blir rekvisitan mer eller mindre synlig i takt med skilda fenomens genomborrningar på scen. Symbolikerna för död, sorg och mänsklig skuld finns det gott om.
Föreställningen är till för den som vill utmana alla sina sinnen och vågar öppna dem för nyare berättarmönster, där logiken inte hör hemma. Här finns inga självklarheter och visste man inte bättre så skulle man kunna tro att många delar är direkt improviserade av mycket kunniga, direkt på plats.
Dansare: Sara Jane Medley, Hampus Gauffin