Lotta Altner

Prydh
Av Antony Neilson
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Premiär den 19 februari 2020 på Playhouse Teater, Stockholm

Att relationer inte är lätta, är inte svårt att först. De flesta av oss har haft en och annan relation som havererat och de som vi har kvar, får vi kämpa för. Kvällen premiär ger oss en aktuell insikt i hur komplicerat en intim relation kan vara och blir när man behöver problematisera allt.

Vi samlas med kvällens par Jessica och Jens i deras hem. En känsla av pretentiös planering och allt förstora förväntningar på varandra, blandas med intrycken av att man inte förstår grundprinciperna för ett välfungerande samliv. Samtidigt vågar skådespelarna driva med sig själva och karaktärerna på ett sådant sätt att distanseringen gör det uthärdligt att lyssna på. Uppsättningen förlorade ett och annat gapskratt eftersom det komiska och det medmänskliga gick i en nära trådlinje bredvid varandra. Det gjorde mig imponerad att man vågade göra så, eftersom de stora hånskratten är lättare att trycka ned i halsen på en hungrande publik som till varje pris vill bli underhållen.

Dramat tillkännager att sex helt enkelt var lättare förr och jag förstår vad de menar. Det kanske inte var helt politiskt korrekt innan metoo men män och kvinnor hade tydligare roller kring vem de skulle vara och få lov att vara. Att försvåra något som tidigare varit självklart genom att belasta varandra med förutfattade krav på att leva upp till nya roller, försvårade för deras kommunikation. Jens och Jessica går som två katter kring het gröt och kommer bokstavligen knappt till skott. I deras turer fram och tillbaka ställer jag mig frågan om de verkligen älskar varandra eller är attraherade av varann. Någonstans har jag svårt att helt förstå varför de inte bara händer – man är ju inte mer än en människa. Men Jens förklarar det ganska bra genom att ge sin mansroll ett behov av att analysera varje del av deras gemensamma sexualitet för att inte uppfattas som en vidrig man. Han tar på sig en allmän manlig skuld och skam och gör sig själv impotent i processen. Jessica vill bara ha sex rakt av, vilket kanske inte är något alla kvinnoroller tillåts och gör hennes karaktär mycket innerlig. För varför ska inte en kvinna få lov att vilja mer än en man?

Vad händer i en relation när vi kommit igenom förälskelsen? Hur tar vi oss vidare för att behålla kärleken? Det var skönt att uppsättningen inte kom med enkla metaforer på den stora frågan, men trots allt vågade ” …lägga korten på bordet”. Man vågade till och med leka med det makabra, att folk nog säkert bara lutar sig tillbaka och tänker på skidskytte eller något annat och låter den andra ta för sig och få det gjort. En skrämmande tanke.

Jag uppskattade den samtalston och direkt kommunikation som karaktärerna hade med oss i publiken. Det var många snabba infiltrerande kast mellan det som fick lov att hända i samtal med publiken och det som skedde enbart mellan de två karaktärerna. Ljussättningen hjälpte till att enkelt bryta ner och bygga upp enskildhet och kollektivitet. Kanske skulle jag ha valt att låta hela scenen vara något längre bak. Rummen och avstånden blev något för nära för min bekvämlighet. En känsla av att jag tjuvtittade på något jag inte borde se. Dock gick skådespelet inte över några gränser och all intimitet var balanserad mellan fräckhet och säkerhet. Jag hade enbart behövt lite andningsutrymme helt enkelt.

Ska inte intimitet, närhet och kärlek vara enklare än såhär? Tydligen inte enligt föreställningen. Kanske är det de som gör att vi strävar efter den och gärna vill ha det I våra liv. För om sanningen ska fram så är det ju sexet man vill åt, för riktig ”vänskap har man en hund till”.

På scen Louise Ryme, Peter Eggers

Äta djur
Av Nadja Hjorton, Lisa Berkert Wallard, Danoiel Nyström
Regi Nadja Hjorton
Scenografi, kostym, ljus Lisa Berkert Wallard
Ljuddesign Teodor Sydbom Kourkoulis
På scen Daniel Nyström
Från 8 år
Urpremiär den 24 januari 2020 på Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen

I föreställningen Äta djur ges god problematik om kostvanor, men satir hör inte hemma i barnteater. Det blir makabert med hånskrattar på fel ställen.

Föreställningens titel, ”att äta djur” är mycket intressant i sig och gör mig omedelbart nyfiken. Ingenstans avslöjar man, ifall man är för eller emot det faktum att mänskligheten och djur, äter djur för att överleva. Inga stora frågetecken eller utropstecken förbereder mig för föreställningens val. Villkorslöst får jag därmed tänka efter själv, vilket jag uppskattar.

Så länge det funnit bevis för vår mänskliga existens har proteiner varit en naturlig del av jordens kretslopp. Naturligtvis kändes det, med uppsättningen, mest troligt att vi i dessa tider skulle serveras dramatik med inriktning råkost. I värsta fall var man förberedd på försök till s.k. blame-shame-ande. Att ge direkt ångest på hemma plan är ju en självklar ingrediens i hur vi framöver ska rädda oss själva, sägs det. Därför är det mycket intressant att vi genom ett bräkande och humoristiskt litet får faktiskt gavs utrymme för mer än enbart en synvinkel på köttets lustar.

I en dragshowsliknande personlighet går vårt fåraktiga får in på skilda faktamässiga detaljer kring vad som kan och icke kan ätas i vår frodiga värld av kött och grönt. Barnen tyckte han var lustfylld och skrattar både med och åt honom. Fåret bjöd på sig själv och påvisade att han absolut kunde förstå att man kan vara sugen på både kebab och smarriga såser till sina måltider. Dessutom går fårkaraktären in på kroppsdelar hos sig själv och skrattar exempelvis åt att det heter fårfiol utan att vara ett instrument. Det blev en intressant blandning gentemot den vanliga aggressiva skulden som ofta läggs på köttätare. Kanske mjukare takter lockar till vegetarism? Eller en bukett morötter? Fåret har ett underbart samspel med barnen och närmar sig dem på ett sätt som är magkittlande och busigt. Många barn jublar över att fåret kommer och sitter nära dem. Närvarande- och sprallig energi finns sannerligen i den rollkaraktären.

Det som är mest hjärtskärande i föreställningen är tyvärr att jag som vuxen upplever att manuset innehåller pedagogiska blunders och att viktiga budskap i debatten går förlorade till en ny generation. Allvarliga budskap kanske inte kan göras om till fluffigt grisskära scener i tyll? Det förekom också med jämna mellanrum kraftig satir, skrämselscener och sarkasm som inte alls är vinnande gentemot barn. Jag blev illa berörd av att jag upplevde att man skriv kidsen på näsan. Dolda budskap är inte något yngre förstår och som man bör akta sig för om man ska uppfattas som seriös med dramapedagogik. Barnen skrattade på makabra ställen där man borde vilja gråta och var helt tysta när någon form av pollett borde trillat ner med en häftig applåd.

Föreställningen hade ingen rak berättarform med självklar början och slut. Det är olika korta berättelser från fårets sinnevärld, med flashiga uppvisningar, dans i högt energiskt tempo och makalösa kläder som glädjer ögonen. Barnen rycks med och håller takten och förundras över det glittrigt glammiga och ljus/ljud effekterna. När det talande kolhuvudet kommer fram som fårets måltid (pizzasallad) och bli hackat i småbitar under gallskrik, känner jag att jag har fått nog med undertryckta associationer. När barnen dessutom omedvetna om dubbeltydigheterna i de valet, gapskrattar åt kålets plågor, är jag glad att jag åt en mycket lätt vegetarisk frukost. Min känsla och tolkning är att jag undrar om någon vuxen kommer att förklara för barnen att skämtet blev på deras bekostnad.

Föreställningen slutar i god tid/ton med berättelsen kring hur ett får förlorar sin mamma inne i ett slakthus. Det känns som en berättelse med tydliga associationer från ett koncentrationsläger där barn och föräldrar skilts åt med olika öden på sin lott. En kort stund av smygmoralism infinner sig på både gott och ont. Jag vet inte om det är helt rättvist att göra dessa jämförelser, även om jag hör deras poäng. Förintelseläger och slakthus, är det verkligen samma sak?

Föreställningen har sina poänger för en vuxen. Budskapen är trots allt ganska snyggt övervägd och ger självklart nödvändiga frågor att ta ställning till. Är det nödvändigt att äta djur? Om vi ska äta djur är det då viktigt hur slakten går till? Är kretsloppet av ätande i vår värld naturlig? Vilka val behöver vi göra nu för att ha en framtid?

Woza Albert
Regi Josette Bushell-Mingo
Regiassistent Måns Clausen
Översättning Lisbeth Grönlund
Språkcoach Kanye Mavi och Napo Masheane
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Ljus Jenny Larsson
Ljud Vusie Kubheka
Föreställningen som recenseras: på Vällingby Kulturhuset Stadsteatern 19 december 2019

Scenbilden för föreställningen är djärv. Skådespelarna har halva publiken klassiskt framför sig och andra halvan på sin högra sida i samma jämnhöjd som sin egen scen – det påminner om en vinkelhake med aktörerna i en halvbåge. Inledningsvis frågar man sig hur scenerna ska kunna vara lika intressanta för båda publikgrupperna. Hur rättvis måste man vara för att varje grupp ska bli sedda? Snart förstår man att rörelsemönsterna på scen inte är traditionella och att det är möjligt för dem att agera utan att för den skull alltid stå med ansiktet framåt mot dig. Att kunna agera så tydligt genom hela kroppen och inte förlita sig enbart på ansiktens mimik visar på stor begåvning och härlig energi som de båda påvisade.

När man ser två skådespelare med varsin röd näsa hängandes runt halsen är man villig att hoppas på lite clowneri. Ja ett och annat gapskratt förväntar man sig naturligtvis. I den här uppsättning använde man sig dock av näsan i samband med att man bytte sina rollkaraktärer på scen. Dey använde oftast sin näsa till att bli någon typ av förtryckare och övergick från engelska och xhosa, till svenska med skilda dialekter. Övergångarna blev på detta visa mycket tydliga. Näsans attribut gav känslan av att beskriva narren med makt som utnyttjar andra. Hen tror den bestämmer men är egentligen en sorglig person om det inte var för dess offer runt omkring. Jag uppskattade mycket att man skiftade språk, tonlägen och roller på detta vis. Det finns också en mycket stor befrielse i att göra sig lustig på en förtryckare.

Handlingen i föreställningen är något spretig och ibland kände jag inte den röda tråden. Däremot var det inget hinder för att ta de enskilda scenerna och få ut goda, sunda och bra budskap att ta med sig. Föreställningen innehöll dessutom rätt mängd av sång, dans, skratt och sorg. Med tiden kände man också en härlig förvissning om att det skulle vara så och behövde aldrig oroa sig för att bli uttråkad. Scenografin var minimalistisk och ändå kändes det inte på något vis tråkig att titta på. Tyvärr tog luften rätt fort slut i lokalen och därför nickade jag till ett par gånger och fick bita mig lite i kinderna för att inte slumra till, trots att det inte var fullsatt.

En del terminologi under kvällen var inte helt självklar om man inte är insatt i Sydafrikas historik. Däremot var berättelserna tillräckligt tydliga för att ge rasismen och rädslorna tydlighet för landets svarta befolkning. Om man är lite insatt i Nelson Mandelas liv och i biblisk teologi har man det dessutom ännu mer förspänt.

Mest spännande är det hur människors hopp på räddning, trots förtryck ges så mycket plats i föreställningen. Kanske är det så att det verkligen är den yttersta gåva att kunna hoppas på räddning när livet är som svårast.

Medverkande på scen Richard Sseruwagi och Aurelia Dey