Äta djur
Av Nadja Hjorton, Lisa Berkert Wallard, Danoiel Nyström
Regi Nadja Hjorton
Scenografi, kostym, ljus Lisa Berkert Wallard
Ljuddesign Teodor Sydbom Kourkoulis
På scen Daniel Nyström
Från 8 år
Urpremiär den 24 januari 2020 på Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen
I föreställningen Äta djur ges god problematik om kostvanor, men satir hör inte hemma i barnteater. Det blir makabert med hånskrattar på fel ställen.
Föreställningens titel, ”att äta djur” är mycket intressant i sig och gör mig omedelbart nyfiken. Ingenstans avslöjar man, ifall man är för eller emot det faktum att mänskligheten och djur, äter djur för att överleva. Inga stora frågetecken eller utropstecken förbereder mig för föreställningens val. Villkorslöst får jag därmed tänka efter själv, vilket jag uppskattar.
Så länge det funnit bevis för vår mänskliga existens har proteiner varit en naturlig del av jordens kretslopp. Naturligtvis kändes det, med uppsättningen, mest troligt att vi i dessa tider skulle serveras dramatik med inriktning råkost. I värsta fall var man förberedd på försök till s.k. blame-shame-ande. Att ge direkt ångest på hemma plan är ju en självklar ingrediens i hur vi framöver ska rädda oss själva, sägs det. Därför är det mycket intressant att vi genom ett bräkande och humoristiskt litet får faktiskt gavs utrymme för mer än enbart en synvinkel på köttets lustar.
I en dragshowsliknande personlighet går vårt fåraktiga får in på skilda faktamässiga detaljer kring vad som kan och icke kan ätas i vår frodiga värld av kött och grönt. Barnen tyckte han var lustfylld och skrattar både med och åt honom. Fåret bjöd på sig själv och påvisade att han absolut kunde förstå att man kan vara sugen på både kebab och smarriga såser till sina måltider. Dessutom går fårkaraktären in på kroppsdelar hos sig själv och skrattar exempelvis åt att det heter fårfiol utan att vara ett instrument. Det blev en intressant blandning gentemot den vanliga aggressiva skulden som ofta läggs på köttätare. Kanske mjukare takter lockar till vegetarism? Eller en bukett morötter? Fåret har ett underbart samspel med barnen och närmar sig dem på ett sätt som är magkittlande och busigt. Många barn jublar över att fåret kommer och sitter nära dem. Närvarande- och sprallig energi finns sannerligen i den rollkaraktären.
Det som är mest hjärtskärande i föreställningen är tyvärr att jag som vuxen upplever att manuset innehåller pedagogiska blunders och att viktiga budskap i debatten går förlorade till en ny generation. Allvarliga budskap kanske inte kan göras om till fluffigt grisskära scener i tyll? Det förekom också med jämna mellanrum kraftig satir, skrämselscener och sarkasm som inte alls är vinnande gentemot barn. Jag blev illa berörd av att jag upplevde att man skriv kidsen på näsan. Dolda budskap är inte något yngre förstår och som man bör akta sig för om man ska uppfattas som seriös med dramapedagogik. Barnen skrattade på makabra ställen där man borde vilja gråta och var helt tysta när någon form av pollett borde trillat ner med en häftig applåd.
Föreställningen hade ingen rak berättarform med självklar början och slut. Det är olika korta berättelser från fårets sinnevärld, med flashiga uppvisningar, dans i högt energiskt tempo och makalösa kläder som glädjer ögonen. Barnen rycks med och håller takten och förundras över det glittrigt glammiga och ljus/ljud effekterna. När det talande kolhuvudet kommer fram som fårets måltid (pizzasallad) och bli hackat i småbitar under gallskrik, känner jag att jag har fått nog med undertryckta associationer. När barnen dessutom omedvetna om dubbeltydigheterna i de valet, gapskrattar åt kålets plågor, är jag glad att jag åt en mycket lätt vegetarisk frukost. Min känsla och tolkning är att jag undrar om någon vuxen kommer att förklara för barnen att skämtet blev på deras bekostnad.
Föreställningen slutar i god tid/ton med berättelsen kring hur ett får förlorar sin mamma inne i ett slakthus. Det känns som en berättelse med tydliga associationer från ett koncentrationsläger där barn och föräldrar skilts åt med olika öden på sin lott. En kort stund av smygmoralism infinner sig på både gott och ont. Jag vet inte om det är helt rättvist att göra dessa jämförelser, även om jag hör deras poäng. Förintelseläger och slakthus, är det verkligen samma sak?
Föreställningen har sina poänger för en vuxen. Budskapen är trots allt ganska snyggt övervägd och ger självklart nödvändiga frågor att ta ställning till. Är det nödvändigt att äta djur? Om vi ska äta djur är det då viktigt hur slakten går till? Är kretsloppet av ätande i vår värld naturlig? Vilka val behöver vi göra nu för att ha en framtid?