Lotta Altner

Tankar om ”Personakt” – med Titiyo Stockholms improvisationsteater

29 oktober, 2016 by Lotta Altner

Personakt – med Titiyo
Stockholms improvisationsteater 29 oktober 2016

Att improvisera på scen som en aktiv teaterform och uppsättningsform för publik, skapar spontanitet. Det här oplanerade agerandet ger den vana teaterbesökarna lite mer, samtidigt som den ovane teaterbesökarna får en lättare form av dramatisk handling. Man kan därav konstatera att improvisationsteater med kvällens lätta styrning, med väletablerade aktörer/improvisatörer/skådespelare gör stämningen väldigt folklig, med en och annan dramatisk finurlighet eller s.k. tongue tvister.

Jag tror att många av kvällens besökare hade ett djupt och genuint intresse för sångerskan Titiyo, både som artist och/eller privatperson. Det är nästan så att vi allihop nu kan säga att vi känner henne och pratat med henne. Teaterformen och kvällens gäst inbjöd till ett väldigt nära samarbete. Avståndet mellan scen och publik var så kort som det kunde vara, utan att bli för intimt. Därmed blev förutsättningen den allra lättaste, eftersom hon enbart behövde vara där som privatperson.

Konceptet i ”Personakt” går ut på att en moderator leder ett samtal med en s.k. kändis. Därefter sitter en panel med de s.k. improvisatörerna bredvid i en panel. Närsomhelst under kvällens samtal, kunde de avbryta och gå in och spela upp en scen kring det som framgått i samtalen med artisten. De gav Titiyos ord en komisk och scenisk bild för publiken att falla tillbaka på.

Jag kan förstå om det är en fantastisk ”aha-upplevelse” för den sk. artisten att få delar av sitt liv ironiserat och uppspelat i tredje person. Men med jämna mellanrum visste inte jag riktigt om jag log åt och skrattade åt Titiyos reaktioner om sig själv på scen, eller om improvisationerna var bra. Kanske spelar det inte någon roll? Men självklart var det inte.

Ibland kändes det väldigt tydligt att improvisatörerna hade tänkt ut saker i förväg och därmed var den styrda improvisationen mer förberedd än andra bitar. Kanske spelar inte det heller någon roll? Däremot kände jag tydligt av skillnaden mellan det planerade och det improviserade. Jag uppskattade mest de intensivaste och den största närvaron som improvisationerna gav och faktiskt kräver av sin spelare. Det gjorde att kvaliteten på scen var mycket ojämnt och spelstilarna tidvis skilda från varandra. Tempot, takten, intensiteten och syftena gick inte alltid ihop.
De kvinnliga skådespelarna i kvällens panel, kändes mycket mer närvarande i sina val av improvisationer och bidrog därmed till alla underfundigheten och skarpa inslag i spelandet. Mest imponerad under kvällen blev jag dock när skådespelarna hittade på sångtexter efter hand. Många av texterna var dessutom mer underfundiga, aktuella och dubbeltydiga än många av replikerna.

Däremot var inte alla skådespelarna tighta med varann. Flera gånger avbröt man varandra och den enes spår i en riktning fick inte ageras färdigt, innan den andre avbröt och körde över med sitt eget. Jag tror att om några av skådespelare hade tagit större ansvar på scen så hade fler spännande improvisationer kunnat uppstå. Grundläggande för en bra improvisation är ju att man byter positioner med varann och drar nytta av att spela både högt och lågt på scen.

Jag tror att om moderatorn hade inbjudit till fler detaljerade frågor under kvällen och sångerskan hade fått en större insikt i att hennes svar skulle användas som inspirationskälla för improvisationerna, så kanske vi hade kunnat få fler nyanser i spelandet. Det finns en gräns för hur länge man kan spinna vidare på enbart sprit och dåliga betyg som grundberättelser under en spelkvällen. Det finns också en tydlig linje för hur många gånger det är skojigt att skämta om det. En känsla av tragik dök plötsligt upp och det kändes som den känslan inte riktigt hörde hemma där i kväll.

Kort och gott ska det i alla fall intygas att publiken utstrålade en härlig lättsamhet vid hemgång. Det är inte det sämsta att ha med sig en skräckinjagande dag (Halloween) som denna, i en hemsk värld där clownen in får var skoj längre, utan kränks genom hemska masker. Men med kvällens leende på läpparna, en timmes extra sömn i natt, så kommer vi vakna upp till en härlig morgondag med lite hopp.

Helan och Halvan på Teater Giljotin: Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel

11 oktober, 2016 by Lotta Altner

Helan och Halvan – Another Nice Mess
Regi Kia Berglund
Teater Giljotin premiär 10 oktober 2016

Det är ju alltid i gränslandet mellan det som är skrattretande och det som är hårresande, som känslorna slås omkull och du vet inte riktigt åt vilket håll du ska luta dig åt. Begreppen slås ut och det är där, som upp får vara ned och ned kanske inte ens finns med. Självklarheter blir något annat när det ses på i en annan vinkel och med färgade glasögon i nyanser du aldrig tänkt på förut. Man måste vara redo att inte tänka logiskt.
Det är med viss skräckblandad förtjusning jag går på kvällens föreställning. Helan och Halvan tillhör inte min generation och jag har nog aldrig tyckt att den engelskmannen och amerikanen ger rena glädjeskratt med sina snubbel skämt och slagsmål i avundsjuka. Det är dock med härlig spänning som jag ser två kvinnliga komiker ge en nyare tolkning av 1930-talets Helan och Halvan. Att två kvinnor spelar män, är i sig själv ganska laddat även om jag inte helt delar alla skrattsalvor som publiken bjöd på i just krocken mellan det manliga och kvinnliga.

Det är två antihjältar som inleder kvällen, sittandes på varsin läderkoffert. Den ena tror sig vara början/drivkraften/ledaren i deras duo, den andre vill gärna vara som den första trots att denne sannerligen inte är någon man borde vilja följa eller vara. Ingen av dem lever i någon stjärnglans och allt är egentligen bara rädslor inför att våga se sig själv som den man är. Vem som är mest sorglig eller minst framgångsrik, är svårt att avgöra. Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller om jag ska gråta, men berörd blir jag och det är väl det som räknas. Janus och hans dubbla ansikte ger männen alla nivåer av början och slut på verkligheten.

Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel, trots att de använder sig av sitt andra språk och mestadels pratar engelska med varandra. Att engelskan ibland blir lite otydlig och felaktig, är bara ett skönhetsfel som under inga omständigheter spelar någon roll i det här sammanhanget. Det har en kemi och dragningskraft som gör att man lätt härmar och återspeglar dem. Det är lättsamt, men också brutalt, men fortfarande skrattar jag inte åt samma saker som stora delar av publiken. Misstänker dock att det säger mer om mig än något annat. Slapsticks och tvärtom-komik är nog inte helt min melodi.

Rädslan att bli bortglömd får en naturlig plats i föreställningen och den oron är nog något som många kan känna igen sig i. En del rädslor är helt logiska och andra inte. Många av oss ler när rädslan inför julen kommer på tal som ett exempel. Kanske mycket för att den är den tuffaste tiden för många, men också för att vi vet att den för varje dag nu i oktober, så kommer julen en dag närmare. Vi skrattar och ler plågsamt. Kanske är det så att gestalterna på scen biter sig fast i varandras symbios för att rädslan för ensamheten är större än drivkraften att vilja klara sig själv. Mer ”swell with myself” är kanske att föredra?

”Smile” är ett viktigt budskap under kvällen. Ja allt borde väl gå att sälja med mördande reklam?Ditt eget värde också misstänker jag. När du håller på att falla ihop, så le. Om du håller på att dö, så le, för det är väl alltid hur du tar det och inte hur det har det som skapar din livskvalité? Det ligger något i det, men det blir också ohållbart eftersom det finns gränser för vad en människa orkar leva med eller klarar av att dö för. Vi får det höga, vi känner av det låga och ingenstans ges det etiska och moraliska råd om hur du ska välja att leva. Frågorna ställs, men inga svar. Det gör en både förvirrad, men också befriad.

Mest spännande under kvällen är återberättandes av samma text/repliker. Först ges det en sinnesstämning av exempelvis ”Hur är moroten!?”, därefter en stund senare får vi samma repliker (som vi då redan vet om och väntar på) på ett annat sätt, med en annan livstolkning. Den ena är inte bättre än den andra. Att kunna byta känslor så snabbt från det ena till det andra och rikta fokus både på sig själv, den andre och publiken kräver mycket av skådespelarna. Det är med förtjusning jag konstaterar att de båda lever upp till mina höga förväntningar.

Det är inte varje vecka kvinnor får spela snarstuckna och något groteska män. De gör de dessutom med bravur. Barockt blir det dock när skrattets 4 olika nivåer beskrivs, eftersom min gräns för vad som är roligt redan har passerat revyn. Det ger enbart en snuskig känsla i magen av obekvämhet, trots att jag inser att de är bra på det de gör. Det groteska blir lite för mycket byfåneri för mig personligen.

Kort och gott kan jag konstatera att Helan och Halvan inte ger en manlig förebild direkt. Om jag vara man skulle jag under kvällens föreställning känna satirens vingslag slå mig hårt i ansiktet. Kanske bor det en sur liten farbror i mig, för jag tycker nästan syn om alla farbröder som nyper folk rumpan, smeker sin hoppande mage eller sparkar folk i skrevet, för att det inte får tillräckligt med uppmärksamhet.

Tankar om Medea på Dramaten

9 oktober, 2016 by Lotta Altner

Medea
Översättning Jan Stolpe och Agneta Pleijel
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi Stefan Larsson och Jenny André
Kostym Ann Bonander Looft
Ljuddesign Jenny André
Musik Thomas Bang
I samarbete med Betty Nansen Teatret
Premiär på Dramaten, Målarsalen den 8 oktober 2016

Att kärleken talar sitt egna språk är något som de flesta av oss är ganska medvetna om. Det bara slår till och händer – svårt att förklara. Det visste redan Euripides drygt 400f kr när han skrev tragedin om Medea. Hon är kvinnan som gifter sig av kärlek, lämnar sitt land, gifter sig med Jason och blir sedan ratad när han gifter om sig med en annan kvinna. Känns som en välbeprövade historia kort och gott. Det verkar fortfarande vara något som händer, sker och mänskligheten verkar inte lärt sig mycket utmed vägen. Eller har vi det? Är det så kärleken ska vara? Vi måste ge upp allt för att den ska var fin nog? Kan kärleken resoneras fram till ett rimligt pris på lika villkor? Eller blir det som med Medea att kärleken kräver ett högre pris av någon? Hon offras,

Inledningsvis ser vi ett scenrum som påminner om en fyrkantig amfibieteater med svart marmor. Publiken sitter på rader runt omkring och jag slås av hur frustrerande det är att se både skådespelarna för nära och publiken på andra sidan. Tyvärr blir jag lätt irriterad när kvinnorna på motsatta sida vinkar och har sig till kvinnorna bredvid mig när föreställningen börjat. Helt klart kommer inte publiken att kunna hantera den distanslösa som scenlösningen ger oss. Scenen i övrigt är kal och det är enbart någon rekvisita som skådespelarna tar med sig in och ut, och kontrollerar under föreställningens gång. På väggarna hänger filmdukar som visar förinspelad närhet av skådespelarna eller direkt bilder från den handkamera som tas med i vissa scener. Personligen gillar jag de förinspelade filmscenerna/bilderna som kompletterar scen upplevelserna, snarare än att behöva se skådespelaren några meter ifrån sig och se samma bild förstorad i absurdum. Jag förstod inte syftet med de allt för närgångna filmandet ”in real life”.

Ljussättningen i föreställningen påminde mig om det badrumsljus man har med ljusrör. Det gav sken och skuggor som inte är fördelaktigt för någon. Dessutom fick jag ont i ögonen av att det lyste så starkt och vitt. Jag frågar mig varför det här skenet var nödvändigt. Ingenting på scenen krävde den styrkan eller det överljus och underbjuds som fanns. Vi i publiken satt också ofta i rampljuset och det var inte direkt behagligt. Det var dock första gången på mycket länge som jag kunde se mina egen handstil i anteckningsboken under en hel föreställning.

Om Medea ska bli så försmådd som manuset insinuerar att hon blir krävs det att man upplever att Jasons och Medeas kärlek, innan hans svek, varit passionerad. Kvällens föreställning gav en skymt av att Jason inte var helt säker på sitt strategiska val av att ta sig en ny hustru. I en scen, kastar sig Medea över honom i ett försök att återuppleva känslor och tydligt ser man att han någonstans åtminstone åtrår henne en smula. Medeas tidigare kärlek för Jason känns dock inte lika övertygande. Hon blir snarare en klamrande koala som inte vill släppa taget för någons närhet. Inte ens när hon kysser honom ser jag någon direkt åtrå. Varför vill hon då ha honom tillbaka?

Medeas avstånd mellan den förtvivlade kvinnan som blivit ratad och förkastad, och kvinnan som tappar greppet och går till övergrepp, känns naturligt. För en gångs skull är inte rollkaraktären en hysterisk kvinna utan vettig grund. På ett väldigt självklart och nyanserat sätt går Medea i små steg närmare sitt beslut att såra Jason, döda hans nya hustru och sina barn. Däremot känns inte hennes personliga planerade flykt efteråt helt utstakad. För vilken kvinna kan leva utan sina barn i landsflykt efter att de dödat dem och varför utnyttjas inte dessa pass som hon tidigare faktiskt fått? Hennes argument varför de måste dö, känns inte helt övertygande.

Jason hade den karisman och manliga överlägsenheten som krävdes för att man skulle se hans resonemang och rätt att knäcka Medea. Hans ställning och rätt som man gjorde det självklart att förgöra Medea och sina barn. Ibland måste det bara vara så mycket enklare att vara en attraktiv man i sina bästa år, snarare än en kvinna på liknande premisser.

Att två av skådespelarna talade danska bekymrade inte mig så mycket (med skåneår på halsen och dansk tv i bakfickan, förstår man det mesta) och det gav Medeas det utanförskap i landet som behövdes. Publiken runt omkring mig klagade dock och jag misstänker att vissa delar gick förlorade för några. Men jag kan tycka att det kunde vara värt det.

Medverkande
Medea Livia Millhagen
Jason Kenneth M. Christensen
Kreon/Aigeus/budbäraren Thomas Bang
Kör Tanja Lorentzon
Kör Irene Lindh

Nattpassage – föreställning som ger många tankar

8 oktober, 2016 by Lotta Altner

Nattpassage
Text och regi Astrid Menasanch Tobieson
Musik och ljuddesign Gustav Nordmark
Scenografi och ljusdesign Hannele Philipson
Kostym och rekvisita Liv Pettersson
Urpremiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 7 oktober 2016

Att tåg tuffar fram på våra spår, att våra tåg går ofta men sällan i tid eller att vår tåg både har andra- och första klass vet vi svenskar om från vårt eget land. Det är inte kontroversiellt, det är inte häpnadsväckande eller besynnerligt. Men att inte alla får följa med eller att vissa vagnar stängs av för att du är du, är inte något vi är vana vid direkt. Åtminstone inte utan en vettig förklaring.

Den här berättelsen baseras på autentiska tågresor från Madedonien som flyktingar upplevt. Det ger ett nytt perspektiv på det gamla Snälltåget. Vi ser inget trofasta gammalt tåg som rullar på i miljömedvetenhet med alla dem som kan köpa en billig biljett. Det ger snarare likvärdiga känslor kring det man läst, om hur man för drygt 70 år sedan hade tåg som fraktade fångar till förintelseläger. Frågan är om inte kvällens berättelse ger obehagligt smakprov på en annan typ av förintelse för de utsatta som inte fick följa med. Det känns dock inte omöjligt att liknande situationer kunde ha hänt i stort sett var som helst i Europa de senaste åren. Det kunde helt klart lika gärna ha varit ett svenskt tåg.

Inledningsvis ger scenen oss en känsla av en apbur på Skansen. Marken är full med frukt som folk eventuellt kastat/trugat och trotsat, trots stränga order om att man inte får ”mata djuren” hur som helst. Därefter ger scenen mig jag starka bilder från tågperrongernas Budapest förra året och flyktingförläggningars tillfälliga skräphögar när de förflyttats från ett ställe till en annan plats. Högen av udda skor och trasiga kläder ger känslan av hast, kaos och stölder. Ingen säker plats för någon. Snarare en plats där det gäller att hålla sig framme på och roffa åt sig av det man eventuellt kan få, samtidigt som man måste vara förberedd på att fly.

Det är två stycken skådespelerskor som agerar varsin berättande/bärande roll på scen. Någonstans mot slutet när historierna ska bindas ihop så möts de i konversation med varandra. Deras rollkaraktär pratar likväl både med sig själv i första person (jag), men är också beskrivande i både andra (du) och tredje person (han/hon/den/det). Dessa skildringar ger flerbottnade perspektiv som gör att man lättare kan tänka flera aspekter på samma problematik (hur många flyktingar kan vi ta emot på tåget? Hur många flyktingar klarar vi av i ett land?)

Uppsättningen tillåter att det talas 3 språk på scen (spanska, engelska och svenska). Varje gång det inte var på svenska så visades det på filmduken en översättning d.v.s. på samma sätt som Operan gör när ett libretto är på ett annat språk. Jag kan tänka mig att det kan bli ganska förvirrande för de åhörare som enbart kunde svenska, att hänga med i handlingen. Samtidigt kanske de språkliga förvirrandet gav en insikt i den alienation som en person på flykt måste känna? Det är inte så lätt att göra sig förstådd i andra länder, när du inte kan prata och uttrycka dig. Din utsatthet blir så mycket större. Själv gladdes jag åt det faktum att jag kunde förstå det som sades på scen utan att behöva läsa på någon skärm och kunde helt fokusera på handling och mimik. Däremot måste det tilläggas att spanskan som talades under kvällen var mycket mer melodisk och tydlig än den engelska som talades. Men så är det ju med modersmål (de var spansk- och svensktalande)

Det bästa med föreställning (1,20 utan paus) var att man inte försökte moralisera tågförarens val av beteenden i samband med transporten av flyktingar. Inte heller försökte man skuldbelägga människors beteenden utmed vägen heller. På något vis ville man visa på människors bräcklighet och dess behov av att se sig själv först. Kanske kan man inte kräva vad som helst av andra/av främlingar ? Men ingen vill ju uppfattas som omänsklig, ” fråga mig om medkänsla, om min eller er medkänsla …”. Finns det alltid utrymme för båda? Eller måste vi ibland välja att låta andra offras för att vi ska kunna leva som vi gör? Borde vi offra mer för andra?

Genom den här berättarformen, håller man sig till ett försök att återge den vanliga människans val att vilja/kunna engagera sig i det häpnadsväckande som tusentals människor på flykt naturligtvis innebär. Samtidigt är det ju så att vem kan egentligen ”…springa ikapp sin egen räddning” i ett sådant utsatt läge? Med viss inlevelseförmåga måste man dock ställa sig den obehagliga frågan var empatin och solidariteten i oss tar vägen när det upplevs kosta oss på att bjuda in människor i våra länder. Hur nära en smärtgräns går vi när vi tillåter en främling komma in över en landgräns?

Nixon i China – fantastisk musik, intensiva sånginsatser men lång

2 oktober, 2016 by Lotta Altner

Nixon i China
Premiär Kungliga Operan 1 oktober 2016

Att historik är viktigt för våra fortsatta beslut och att den på någon nivå borde göra oss klokare med tiden, slåss varje tidsepok med. Idag på 2000-talet tycker vi att vi är så mycket klokare än de före oss – Watergate vad var det för dumheter. Ett viss självdistans, självkritik och perspektiv borde de dock ge oss när vi genom dikter, dagböcker och dokumentärer kan konstatera att det hör den allmänna mänskligheten alltid, ”vår bästa tid är nu”. Ja redan de gamla grekerna tyckte att de levde i den bästa av tider. Knappast något vi skulle hålla med om idag, även om teatervärlden tackar grekerna för sin existens.

För första gången på svensk scen, fick vi i kväll bevittna ”Nixon i Kina”, en återblick genom mångas linser och vida perspektiv. Nixon själv, avrådde man dock att se urpremiären i Houston 1987. Vilket jag har svårt att förstå varför idag. Jag dock bara min egen historik i handen och han sin. Vet inte om det säger mycket om operans innehåll eller om det mer pålyser något om den fd amerikanska presidenten.

Om man kan lite amerikansk närhistoria och har ett lätt intresse för amerikanska presidenter, så underlättar kvällens röda historiska tråd. Annars är det nästan en nödvändighet att läsa igenom operaprogram innan föreställningen och påminna sig i varje paus (2 stycken). Föreställningen är nämligen både symboliskt och kronologisk i sitt berättande. Ju mer kunskap du dessutom har inhämtat själv om Kina och kommunismen, underlättar de din upplevelse av operan. Även om det är oerhört naivt av Nixon och Mao Tse-Tung att tro att ett enskilt möte mellan dem, två supermakter , ska förändra något direkt, så kan man ändå inte sluta upp med att fascineras över bådas tilltro till sig själv och deras suveränitet.

Det första jag gläds åt denna kväll är den fantastiskt moderna och smarta scenografin. Med skärmar, filter, draperier och ljus får vi både bevittna flygplanslandningar och demonstrationer. Skådespelarna lyser igenom på rätt plats och den nya linsen ger oss de tredimensionella efter en platt bild. Det är snyggt, effektivt och det är många gånger mycket vackert. Nästan som om målade bilder i din tavla plötsligt vänder på klacken och går rakt ut framför dig och ger dig sin varma hand.

Jag imponeras också av kvällens 40-tal statister/sångare som fyller funktionen som soldater/gäster/arbetare mm. De är individuella i sina tolkningar, de har funnit en roll och de visar på en stolthet i det de gör. Inte en enda gång ser jag en statist tappa ansiktet och enbart bli sig själv en stund. En tillfällig vilsamhet som jag kan tänka mig skulle kunna vara lockande. För vem skulle se det? De förtjänar en stor eloge för det de gör och de ger den stora massans betydelse, i den kinesiska kommunismen. Ett värdigt ansikte där varje enskild del behövs i det stora maskineriet.

Kvällens mest otacksamma jobb måste föreställningens tre sekreterare ha. Man har gjort dem homogena på ett sätt som inte är fördelaktigt för rollkaraktärerna. Tanken är säkert att de ska vara lika som bär och föra sig i spegellika former. De sjunger lika, de agerar liknande, men saknar samma kroppsspråk och hållning. Det gör att det känns som att någon eller några av dem är originalet och de andra en sämre kopia. Om man istället hade valt att göra dem något mindre kliché-betonade, och gett dem något litet som var deras eget, hade man kunnat le åt deras likheter snarare än att bli ledsen över deras försök att vara trillingar.

Det är inte ofta man känner i operasammanhang att sångarna övat tillräckligt på scenisk framträdarteknik, i förhållande till hur duktiga de är på att sjunga. Genomgående var huvudrollsinnehavarna duktiga på att också bära sina karaktärer väl mellan sitt sjungande. Eliason lyckades dessutom återge de spjuveraktiga charmen som Nixon lär ha haft som president.

Det är alltid spännande med en teatral opera, i operan. Det är något magiskt som sker när man måste tänka teater i teatern. När den spelade operan dessutom påvisar satir om gott och ont, blir det en intressant spänning för oss i publiken. Vi tittar på dem som låtsas var på sin egen lilla scen. Baletten som herr och fru Nixon ser på i Peking, har med sitt tema en riktad kritik mot USA. De tar åt sig för att de känner igen sig själva. Gränserna mellan fiktion och deras verklighet suddas ut. Inslagen av satiriska dans i 2a akten, var himmelskt starkt. Dansarna var inte bara skickliga i sina uttryck ,dessutom var de bärande av en viktig handling som behövde dess emotion. Musiken uppskattades bättre genom deras rörelser.

Föreställningen var tyvärr alldeles för lång (tre timmar och tjugo minuter inklusive två pauser). Det hjälper inte att musiken är fantastisk och sånginsatserna generellt spännande och intensiva. Både skådespelare och publik tappar fart och energi in i 3e akten. Den sammanfattning och tralliga pratsamhet som 3e akten har, skulle mycket väl ha kunnat komprimerats och lagts in i 2a akten. Hade man dessutom höjt tempot något, så hade man kanske kunnat sluta mer i en slutsats. Slutpoängen att man enfaldigt konstaterar att man står fast i det man alltid ha varit, känns sorglig. Kanske är inte det ett tillräckligt värdigt slut på så mycket kraftfull musik och livsbejakande karaktärer!? Det kändes lite platt och smaklöst. Var historien verkligen värd att berättas utan ett större genomtänkt avtryck?

Slutligen slås jag av den onaturliga hyllningsfrekvens som våra operatraditioner för med sig. I kväll var den också väldigt utdragen och markerande. Man skulle nästan kunna tro att en president var där i kväll och skulle få applåder för hela sin sittande tid på fyra år eller kanske de dubbla perioderna. Hade Nixon varit där kanske en och annan hade tillämpat en gammal ”hederlig” Shakespeare-tradition och kastat rutten frukt istället – vilket inte hade varit bättre.

Det ska nämligen på vår opera applåderas före man gjort något, mellan varit akt, varje konstart för sig och sedan ska avtackningen ske allmänt, i grupper och i enskilda hierarkier. Dessutom applåderas det gärna flera gånger och publiken tävlar nästan i hur mycket plast vi kan ta när vi klappar. Publiken tittar på varandra och det görs bedömningar hur du tackar.

Självklart ska man applådera när något är bra och naturligtvis är det härligt att dunka människor i ryggen vid framgång. Ingen säger att kvällens föreställning inte förtjänade uppskattning. Men när publiken blir inställsam, säljer sig för att verka lite smart, då blir det lite obehagligt kladdigt. Kvällens applåderande kändes tyvärr lätt fjäskande och jag förväntade mig nästan fria kakor och saft vid hemgång.

Foto: Markus Gårder

Lotta Altner

Footer

Om oss