Nattorienterarna
Av Kristina Lugn
Regi Eva Dahlman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Per Sundin
Ljud Michael Breschi
Mask Sara Englund
premiär på Klarascenen, Stadsteatern Stockholm den 3 december 2016
Alla som någon gång råkat stänga dörren om sig i ett förråd utan fönster eller gått i skogen om natten, vet hur mörkt det plötsligt kan bli utan en ficklampas sken. Du blir inte heller lugn av din inneboende vetskap om vägen framåt. Men det är ju så att i mörkret blir ljuset som starkast. Utan mörkret skulle ljuset inte uppfattas som att det lysa lika klart och inte få den uppskattning den borde få. Det är enbart i dess reflektion med varandra som man därmed kan urskilja det ena med det andra. Så är det också när två själar, två sinnen eller två personligheter hjälps åt att tolka den gemensamma verkligheten. Vare sig man vill eller inte så behöver man varandra. Det gäller ju att ”orientera sig i livsfrågorna” och låta ”din inre röst leda dig”-
Inledningsvis får vi denna kväll en bra illustration, med hjälp av en kortfilm, om hur svårt, spännande och tungt det är att röra sig som nattorienterare. Man känner tydligt hur det lufsas fram i skogen med full kraft, hur man ser på kartor, tar ut riktningar, ser på sin kompass, andas tungt och försöker finna den rätta vägen mot målet. Att ha två så starka skådespelarveteraner på scen, som har de erfarenhet av livet som få, och personligen livserfarenhet, gör dem som skapade för att faktiskt finna legitimitet att ge oss andra goda råd.
Jag upplever först en aggression mellan två poler (karaktärstyper), skarpa toner, ord med riktad kritik, rolig sarkasm, ordlekar med dubbeltydighet och hårdhet mellan sårade. Efter hand inser jag att det inte finns någon handling som driver en historia framåt, utan istället är det ett ältande mellan skilda saker på olika nivåer. Fram och tillbaka. Helt osymmetrisk och oförberett lyfts det ena efter det andra gnällandes och anklagandes fram mellan de båda kvinnorna som sitter på varsin stol under hela föreställningen (60 minuter). Vi vet inte gränserna mellan verklighet och sanning, men ingen annan än vi själva kan i slutändan ta beslut om det. ” Det enda jag vet om livet är att det inte är min starka sida”.
Efter halva föreställningen börjar jag känna det som att det handlar om en människas inre sökande och fight. Det är ett sökande och anklagande mellan kroppen, själen, hjärtat, känslan och förnuftet. För vad är det för val vi gör i stunder av glädje och i stunder av sorg? Det är ju inte alltid så att hela vår natur känner sig till freds med de val vi gör eller känner oss tvingade att göra. Framförallt sitter vi ju med jämna mellanrum och summerar ihop det som skett och frågar oss ”kunde jag ha gjort annorlunda?”. Ämnena kastas ut i luften utan något annat syfte än att de faktiskt behöver vädras ur och sägas högt.
Det är imponerande att två järnladys kan sitta och föra en sådan monolog i en timme, utan att man tappar intresset.
Enbart vid några tillfällen får de hjälp av sin sufflös. Det är imponerande. Däremot har jag svårt för att skådespelare medvetet bryter sina rollkaraktärer för att tilltala publiken om det inte finns ett syfte med varför man gör det. Ingen av kvinnorna behöver får uppskattning enbart för sin höga arbetande ålder. De är full kapabla att kunna få njuta skådespelarens sötma enbart av sina arbetsinsatser på scen. Allt annat tycker jag är att göra dem enbart till små försvarslösa tanter, vilket de under inga omständigheter är.
I rollerna:
Bricken Yvonne Lombard
Vera Meta Velander
