Language fools
En koreografisk resa i språkets värld, på turné till åtta städer i Sverige i oktober och november
+Premiär 20 okt på Regionteatern Blekinge Kronoberg i Växjö
Koreografi Björn Säfsten
Dansare Anja Arnquist, Sanna Söderholm, Henrik Vikman
Scenografi & ljusdesign Chrisander Brun
Ljuddesign Anna Soley Tryggvadottir
Produktion Säfsten Produktion & Nordberg Movement
Samproduktion Säfsten Produktion och Regionteatern Blekinge Kronoberg med stöd av wp Zimmer
Verket skapas på följande platser: 1 vecka Dansens Hus i Stockholm, 2 veckors residens wp Wimmer i Antwerpen, 4 veckor på SITE i Stockholm samt 2 veckors slutresidens på Regionteatern Blekinge Kronoberg i Växjö.
Föreställning som recenserar: 8 november 2016 i Stockholm
Jag har alltid varit en stor fantast av vokaler. De kan verka hårda och kalla, men fyller en fantastisk innebörd runtomkring de konsonanter som tillsammans skapar vårt svenska modersmål.
Första scenen i kvällens så kallade ”premiär konstellation” ligger dold bakom ett skimmer av rosa taft med skådespelare i gymnastik kläder som påminner om dem som fanns på 1950-talet. Jag väntar på dans i traditionell mening, men får rörelser till vokaler. varken mer eller mindre. Det är inte heller dansrörelser som skulle kunna anses som speciella eller unika. Möjligen är det positioner som man inte ser varje dag och kanske inte själv skulle använda.
Fascinerande är det när skådespelarna ger djurljud med få rörelser som därefter utvecklas till intensiva ljud. Oerhört intressant att man som människa verkligen kan låt så verklighetstrogen till riktiga djur. Jag kostar på mig att blunda i korta perioder och ljuden ger mer substans utan bilden, under korta perioder.
Det rosa skimret faller från scenen och tre dansare/skådespelare/mimiker står mitt emot varandra. Det blir fler vokaler och ena stunden är vissa av dem drivande, nästa är det avslappnande eller stoppandes. Det går i vågar, det går enligt mönster och skådespelarna byter positioner med varandra. Ibland kan de inte röra sig utan vokalerna och i nästa stund måste de vila när de hörs.
Mitt på scen ligger ett blå-lila täcke i vågor. Det ser ut som ett snurrat och lätt spetsigt berg. Undertill berget finns det frigolit cylindrar som skådespelarna använder på scen på skilda sätt. Materialet upplevs som både mjukt och hårt, beroende på hur de används. Jag vill både vila på dem och lägga dem i blöt. I vilket fall, vill man i alla fall känna på materielet.
Ofta jobbar de två och två, men mestadels tillsammans alla tre. Trots visst fokus på tvåsamhet, upplevs inget utanförskap utan snarare en vald egen tid med iakttagelse, snarare än en ensamhet. Det gör balansen i föreställningen väldigt behaglig. De är en, två och tre, tillsammans på sina egna villkor. Vackert, härligt och modernt.
Scenens blåa kantljus är dock väldigt obehagligt för ögonen och dess syfte blir aldrig klart för mig – enbart bländad i ögonen på ett torterande vis. Jag måste titta bort och känner mig obekväm och irriterad över att man med för mycket watt vill skapa något som jag inte kan ta till mig och inte alls förstår. Finns det ens något annat syfte än att chocka mina ögon?
Häftigaste under kvällen, är när cylindrarna står på den blåaktiga duken och skådespelarna, tillsammans drar i underlaget och lyckas förflytta staplarna från ett ställe till ett annat. När en vit cylinder faller, pustar publiken och när de ”ror” de andra i hamn hejar vi alla på. Det känns som skepp som äntligen fått komma i hamn. Föreställningen går också i hamn även om den inte är lätt att genomföra och inte heller lättförstådd. Kanske är det kroppsspråken ihop med vokalerna, som inte är helt lättsmälta – som finskan med så många vokaler på rad. ”Fools” eller inte, så kommer du att bli utmanad.