Lotta Altner

Stockholm Lust – Lust som spränger gränser
Regi Andreas Kundler
Redaktör Amanda Glans
Kostym Gudrun Rösnes
Koreograf Elvira Roos
Ljus Olle Axén
Scenchef Johan Attermark
Producent Jennifer Lee
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Klarascenen den 2 maj 2017

Att sexualitet är en stor drivkraft för många vuxna människor, är inget konstigt. Det är väl tur det, för annars hade det ju inte blivit några barn gjorda, har jag hört. Dock verkar lusten till lust mellan människor inbjuda till fler äventyr och eskapader än vad man varit förberedd på. Spänningen till något nytt och bekräftande verkar i sig också vara kittlande och framförallt om olusten varit framme för länge.

Titeln inbjöd till att man ville försöka förbereda sig på något utöver det vanliga.Jag frågade mig själv om jag skulle behöva kosta på mig att bli generad eller om jag skulle bli glatt överraskad genom häftiga tips. Jag hoppades också att skådespelarna skulle vara bekväma i sina roller eftersom sexualitet är inte lätt att att anspela på eller spel. Ofta behöver spelet trampa någon på tårna för att markera poänger. Det blev dock inte mina tår och eventuell rodnad på min kind kom av fräcka skratt ur min egen mun.

Föreställningen byggde på anonyma berättelser från Stockholmarna själva, enligt förtryckta utsagor på väggarna. Vi ombedes skämtsamt om att vara medvetna om att en och annan med hemligheter även kunde sitta i lokalen.

De fyra skådespelarna berättade i olika konstellationer från barstolar på scen, skilda historier om sexuella och förbjudna möten mellan människor. Den muslimska kvinnan som möter en annan kvinna, kändismannen som tror sig vilja ha sex med flera och kvinnan från den religiösa sekten som experimenterar vilt och gärna vill bli fastbunden. Historierna låter mycket rimliga och är kanske inte så enastående i sig. Däremot återberättas de på ett stundvis erotiskt, lekfullt och humoristiskt vis. Sex och kärlek, måste alltid berättas med en glimt i ögat för att ge dess rätta kåthet. Sexualitet som inte är fylld av lust på samtliga nivåer, är ju som att käka kola med pappret på. Skådespelarna lyckas briljant och fantastiskt med att skapa just den balansen mellan det som är känsligt i berättelserna och det som är fräckt och häftigt, ”hela kroppen är full av bubblor”.

Skådespelarna lyckas också ge berättelserna sin fulla potential genom att använda sina egna kroppar som ett skämt. De gör det för att historiernas skörhet ska ges rättvisa. Därför blir det fantastiskt dråpligt och roligt när de börjar klä av sig och står i stora bomullsvita underkläder med Gällivarehäng. Alla som någon gång varit i en bekväm relation under en längre tid, vet att lusten till en annan inte sitter i sexiga underkläder. Däremot kräver intimitet sexuell trygghet, självkritik och distans för att bjuda på den. Det är i sig väldigt sexigt hos en människa som kan ha hela den nyansen. Med stor lätthet och humor gav de oss viktiga historier om mänskliga möten på gott och ont. Alla fick nog en i sig en liten bit som de kunde känna igen sig i.

Kvällens enda lätta obekvämlighet var nog sittplatserna. Att sitta kring små partybord med ett antal främlingar inbjöd till att man kom lite närmare en del av vad man kanske hade önskat. En medbesökares obekvämlighet eller för stora entusiasm känns av, när man sitter nära och inte känner varandra. Dessutom blev det en ofrivillig ”sanning eller konka” känsla i publiken. Samtalen på scen inbjöd naturligtvis de redan kåta och förälskade att diskutera sina personliga samliv på plats när man fick sitta så där nära och mysigt. Folk får gärna vara både det ena och det andra för mig, men vid något tillfälle hade jag lust att erbjuda dem ett privat rum någon annanstans. Jag vet att jag är tråkmåns som inte har lust med andras sexualitet rakt i ansiktet. Men vi går som sagt alla igång på skilda saker.

På scen Lennart Jähkel Kajsa Ernst Isabel Reboia Lars Bringås

Kung Kristina Alexander
Manus Aleksa Lundberg, Elisabeth Ohlson Wallin
Regi Elisabeth Ohlson Wallin
Skådespelare Aleksa Lundberg (Kristina)
Musik Fredrik Arsaeus Nauckhoff
Ljusdesign Jonatan Winbo
Scenografi och kostym Ulrika van Gelder
Sömmerska Helene Söhr
Regiassistent Tuvalisa Rangström
Teaterchef Ture Rangström
Producent/Press Katharina Lind
Premiär 1 mars 2017 Strindbergs Intima Teater
Föreställning som recenseras: 17 mars 2017

Att vara född biologisk kvinna och drottning på 1600-talet kan säkert ha haft sina fördelar. Om man nu verkligen skulle leva i Sverige då vore det sannerligen inte fy skam att få möjligheten att få bli den första kvinna till tronen på flera hundra år. Men idealet och kvinnligheten då, precis som idag hade sina baksidor. Kristina var inte vilken biologisk kvinna som helst och ville inte heller var det.

Kristina sitter i en maktposition där hon som drottning i stort sätt kan ta sig vilken man som helst. Men hon vill inte ha någon man. Hon blir attraherade av kvinnor. Frustrationen för Kristina är att hon enligt Platons modell tror att det enbart finns ett kön, och att kvinnor enbart är outvecklade män. Så hur kan hon som drottning vara en outvecklad människa? Hur kan hon som är bortskämd med att kunna få allt här i livet, inte få lov att bli den Alexander (den store)som hen upplever sig som. ”Se på mig när jag föds till Alexander” ber hen.

Uppsättningen tar upp ett känt dilemma. Kvinnor som inte ser ut som kvinnor (hur nu det är?), beter sig kvinnligt och inte vill ha en man, blir därmed helt avsexualiserade som människor (hermafrodit). För vad gör vi med kvinnligheten när den inte lever upp till normen och inte tilltalar männen runtomkring? Men framför allt vad gör vi med kvinnor som faktiskt känner sig som män, ”Könet håller mig tillbaka, i allt annat är jag man”.

Föreställningens berättargång är något komplicerad och känns inte helt självklar. Man slängs både bakåt och framåt i Kristinas livsöden på scen. Samtidigt förekommer också en filmisk monolog på väggen bakom Kristina, av andra nutida transsexuella som jämför sina öden med drottningens. Filmsekvenserna ger ansikten på en problematik som alltid funnits för transsexuella d.v.s. det de känner att de är och vad världen uppfattar dem som. Det är vuxna människor som uttrycker att de tänker för mycket, men som är glada över att de genomgått sina förändringar med namnbyten, operationer och hormoner.

Scenografin gav en detaljerad avbild av dagen, då och nu, med tydliga detaljer som kunde ge samlevnad. Inget blev på något vis felaktigt utan alla delar kompletterade varandra på ett utsmyckande och känslosamt sätt. Kristina plockade detaljer på scen som förstärkte och förminskade hens identiteter (ex.svärdet, brynjan, rustningen och bibeln). Associarerna gör tydligen både mannen och kvinnan.

Kanske är det så att när ens sexualitet och dess uttryck inte får lov att ses på med blida ögon och man anses som inte som ”normal” (som reportaget från 1965 uttryckte), så vill den bli den provocerande och dekadent. Kanske måste man ta sig an den skräna vägen? Någonstans kan jag förstå det, på samma sätt som man skriker till sist om ingen lyssnar. Däremot blir blottningen och intimiteten mellan skådespelare och publik för närgången när jag ska behöva se skådespelarens fingerar tryckandes och klämmandes i ett naket sköte på scen. Det blir kirurgiskt och gynekologiskt på ett sätt som få nog är bekväma med. Momentet var dock kort och efteråt gav hen ett raseriutbrott för sin omanlighet som var hjärtskärande. Den kroppsliga längtan efter ett annat jag var mycket tydligt. Man önskar hen ett tydligare och mer överensstämmande jag.

Skådespelaren hade en fantastisk förmåga att ge världens tvåsamhet ett Janusansikte. Ge mänsklighetens tvång på könslig definition den bittra ton som det måste vara att leva med flera identiteter samtidigt. Ibland såg jag en stark kvinna som ville vara man, ibland en man som råkade var kvinnlig. Med ofta var det bara en man eller bara en kvinna. Hjärnan kunde inte få ihop hens bild idag och jag förstår att klosterlivet var det enda som kunde rädda Kristina/Alexander från sin tidsålder. Jag hoppas Kristina/Alexander fick uppleva sig ”victorious” som vilken annan kunglighet utan att helt och fullt finna stöd i katolska kyrkans dåvarande och bokstavstroende/teologiska tolkning av hen.
Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta (Matteusevangeliet 19:12)

Verkligheten (The Events)
Av David Greig
Översättning Stefan Lindberg
Regi Olof Hanson
Scenografi och Kostym Elin Hallberg
Maskkonsult Maria Lindstedt
Dramaturg Mia Winge
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Ljud Susanna Brandin
Tekniker Marius Varhaugvik
Premiär fredagen den 10 mars 2017, Vällingby, Kulturhuset Stadsteatern

Att förstå sig på andra människors ondska eller att vilja kännas vid elakheter när den dyker upp i en själv, är nästan lika svårt. Att dessutom försöka finna ett allmäntaget varför som kan fylla i alla frågor och funderingar utöver det vanliga, kan vara en nöt alldeles för svår att knäcka. Dock är det ju så att katastrofer i våra liv behöver några former av svar, för att vi ska kunna släppa taget, finna mening och gå vidare. Verkligheten behöver omslutas av vårt förstånd.

Under kvällens premiär får vi berättat för oss, genom prästen Klara, hur man blivit utsatt för en beskjutning i kyrkan. Hon och medlemmarna i kören (denna kväll var det Rainbow Gospel) övar och därefter kommer en ung man in och mördar medlemmar. Allt har att göra med invandring och främlingsfientlighet. Vi får ganska snabbt klart för oss att Klara har svårt att bearbeta denna incident och hon vill gärna få klart för sig hur den unge mannen kunde göra så. Är det något fel på honom? Hon vill finna bevis för att han är sjuk, så att han inte kan hållas ansvarig för sina gärningar. För om han inte är frisk, måste hon ju förlåta honom, för det gör ju en sann kristen. Kan man verkligen förlåta något sådant? Vad behövs för att du helhjärtat ska få lov att hata honom?

Att kliva in i en teaterlokal, som väldigt mycket känns som en kyrkolokal, gör att man upplever sig som en del av en församling på besök, snarare än en publik. Närheten mellan scenen, skådespelare och vi i publiken är kort. I samma ögonblick som den unga mördaren kliver in, vill man tacka Gud för att man känslomässigt åtminstone kan backa från att vara utsatt för mordförsök. Man kommer därmed aldrig själv i en livshotande skottvinkel. Det är en dramatisk- och dramaturgiskt knivskarp metod för att få oss åhörare att inse att ondskan kan drabba oss alla och vem som helst av oss kan vara/bli dess offer på olika vis. Klara ställer också våra självklara frågor och blir lika mycket en vanliga människa som tvivlar på livet, som en arg teolog som anklagar Gud. För det är ju självklart att fråga sig hur denna ondska var möjlig och ifrågasätta högre makters existens, ”…med tanke på omständigheterna borde Gud vara här…”.

Scenerna utspelar sig lika mycket i då- som i nutid. Skilda climax dyker också upp under föreställningens gång, som vågor på ett hav utan klar centrering. Dessutom varierar scenplatserna från kyrkan, hemma hos Klara och fängelset m.f.l utan tydliga markeringar. Oftast hängde man med, men vid några tillfällen blev sammanhangen väldigt röriga och det var många gånger som man inte förstod detaljer förrän senare in i pjäsen. Några självklarheter hade gett mer om jag upplevt det i tidigare scener. Kanske ville man skapa den utmaningen? Min upplevelse var dock att den försvårade handlingens röda tråd allt för mycket.

Skådespelarna var väldigt skickliga i sina tolkningar. Inte en enda gång valde de att överspela någon känsla, utan var hela tiden tydliga i olika nivåer av både obehagliga- och livsviktiga händelseförlopp. Ibland kunde de ha tagit lättare genvägar men lätt sig inte luras till det. Mest i ögonfallande och stilren var Alex Jubell som gång på gång bytte mellan olika skildringar av karaktärer. Varje gång han började från början med en ny gestaltning fanns det inte något spår av den föregående i honom. Att både spela flickvän till Klara, pappan till mördaren, mördaren före morden och sedan den förändrade mördaren m.fl. utan att fuska sig till känslor och motiv från dem allihop, kräver stor fallenhet, begåvning och anletes svett. Jag var inte förberedd på att hans tolkningar skulle vara så individuellt gjutna i guld.

Manuset ger grundläggande svar på hur nära-döden-upplevelser skadar oss, men kan bearbetas (”…bröt sig in och jag visste att jag skulle dö…”). Man känner sig som naturligtvis som överlevare efteråt, bokstavligen helt känslomässigt tom, levande begravd, död och själslös. Samtidigt ger manuset underfundiga svar på hur ondskan faktiskt finns i oss alla och att ingen av oss kan låta bli att ta till det, när vi pressas hårt. Kanske bär vi alla på nedsatt empatiförmåga om vi pressas tillräckligt hårt? Vad gör vi när hemskheter förgiftar oss och drar med oss i enkla lösningar på hur ondskan kan bekämpas.

Aktörer Julia Marko-Nord (Klara), Alex Jubell (Pojken m.fl.)
Körer Tensta Gospel’s Joyful, Noise, Rainbow Gospel, Sångkören Samklang, Stockholms indieklubb, Vällingby sång och visa, Rapkören, Kompiskören, Hedvig Eleonora Gospel, S:t Tomas Kammarkör, Tongivarna och Vivi Voices.