Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Stad i Stad – en berättelse efter Fogelström på Teater Reflex

by

Stad i Stad – en berättelse efter Fogelström
Regi Kent Ekberg
Manus Greta Sundberg
Föreställning som recenseras: Teater Reflex i Kärrtorp 27 september 2017

I samband med att vi firar Fogelströms 100 år i år dyker föreställningen upp som på beställning. Kvällen utlovar att vi ska få se rollkaraktärer i enlighet med Fogelström men i nyare tappning och med tiden. Vilket låter lovande med tanke på att det dessutom är reformationens 500 års firande också i år. Det är ju viktigt att det som en gång varit kan göras om, funderas kring och läggas i nya formar för vår tid. Känslan av att vår tid sannerligen ha väldigt många ”vuxna barn”, ges tydligt och jag kan inget annat än hålla med.

Mest slående under kvällen är den enorma färgspraklighet som rådde på scen. Den franska touchen kanske inte helt hör hemma, i Fogelströms grå och slitsamma tid, men har man lovat förändring och nytänk så tilltalade det röda, svarta, vit och randiga mig. Ska man dessutom ge vår samtid en förvarning kring ytligheternas behov av glamour så kunde det sannerligen ge svar på tal. Ironin kring nöjeskonsulter, prostitution, branschen och livets mening var tydlig och i många stunder träffande. Dessutom uppskattades det att den lilla människan togs i försvar i ett Stockholm där fortfarande människor inte ha råd att köpa en lägenhet eller inte ens kan räkna med att facket står upp för dem.

Man fascinerades mycket av det stora antalet av aktörer och sångare som förekom under kvällen och den disciplin som krävs för att var och en behöver ha för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Däremot hördes texterna väldigt dåligt, trots det och det förvånade mig mycket. Jag kunde inte avgöra om det var något fel på ljudet. För om inte den skaran kan få texten att nå fram, borde det nästan ha varit något tekniskt fel. Tyvärr hördes även aktörerna mer eller mindre bra under kvällen vilket försvårade att hänga med i det udda tempo som föreskred under kvällen. Svårast att höra var det dock under de så kallade storscenerna med många på scen, där det skulle avbrytas och pratas om varandra. Då gick det inte att höra något alls.

Det är en spännande och en rolig idé att försöka översätta rollkaraktärer från då till nu. Det gör ju att manuset får en helt ny arena att stå på om nutidens människor känner igen den problematik då som även en del av nu. Trots att jag har läst en del av Fogelström var det inte alltid helt klart vilka karaktärer som hade fått en ny tappning, fast det gjorde inget kände jag. Ska man tänka om kan man lika väl försöka göra det ordentligt. Däremot upplevde jag att vi var ganska många som inte förstod manusets handling. Det var tvära kast mellan det ena och det andra, utan en början, en mitt eller ett slut. Många sidospår förvirrade. Man ska också betänka att när man har en tunn linje mellan vem som är aktörer, skådespelare och statister på scen är det ännu viktigare att handlingen hålls ihop av någon typ av tydlighet för att innehållet inte ska uppfattas som ojämnt och spreta. Ibland måste man försöka göra det mer lätt, eftersom hela ensemblen kanske inte kan bli bärare av innehållet.

Det fanns några intima scener under kvällens gång. Intimitet mellan människor är alltid svårt att gestalta, även för de mest skolade skådespelare. Intimitet kräver inre övning i närhet på många viktiga känslonivåer och finmotorik i handlingar på scen. Intimitet som gestaltas i teater måste dessutom alltid ta hänsyn till publikens önskemål om vad man kan tänka sig att bevittna. Om inte känslan heller finns där kan den inte ersättas av skrik, gråt och juckanden med varandra. Dåligt sex vill ingen ha, inte ens som åhörare på en teater.

Det roligaste med föreställningen var helt klart de dialektala och språkliga olikheterna som gavs. Det ger oss ett Stockholm som jag helt klart vill fortsätta leva i. Det ger också en huvudstad där det är självklart att alla inte ser likadan ut och inte heller behöver göra det. Jag log mycket åt Östergötskan (sångerskan som köper hotellet) och Guten (fd hotelchefens make) som i sina gestaltningar helt klart gjorde de bästa skådespelarinsatserna under kvällen.

Fogelström lever kvar och vi i honom, även om ”alla känner Stockholm, men Stockholm känner ingen”.

Panik På Playan – En tid där fäder känner att de behöver underhålla och underhållas varannan vecka

by

Panik På Playan
Manus, regi och scenografi Johan Ehn
Baserad på boken ”Livredd i Syden” av Mari Kanstad Johnsen
Medverkande Veronica Kurba och Anders Jansson
Dockmakare, attributör, dock- och Skuggspelsinstruktör Jenny Bjärstedt
Musik, ljud, ljus och turnétekniker Rickard Folke
Producenter Nicholas Olsson, Erika Häll och Moa Hjärtström
Illustrationer Maria Kanstad Johansen
Foto José Figueroa
Teater Barbara, föreställning 23 september kl.13
(Urpremiären var den 16 september)

Vi möts av flygvärdinnor/värdar som slussar oss in i planet/teaterlokalen och naturligt leks de fram att vi behöver sitta bredvid varandra, ge plats, sätta mobilen på flygläge och att vi är på väg på en resa till tillsammans med Maja och hennes pappa. Jag upptäcker att jag sugs med i illusionen och jag berättar för skådespelarna att jag är ganska flygrädd och de lovar mig att resan kommer att gå bra. Det är en solsemester med dotter och far vi ska på och man kan gissa sig till att det här är något som de båda längtat efter.

Maja är en väldigt förståndig och klok lite tjej som verkar ha stort utrymme för att acceptera förändringar. Hon ger mig smaken av en lillgammal liten flicka som tvingats bli vuxen fort eftersom hennes föräldrar skilt sig. Hon plockar, städar och ursäktar sin pappa på ett sätt som ett barn inte ska behöva. Men att ursäkta hans omogna beteenden verkar vara något hon tyvärr är mycket van vid. Ringklockan i mig skriker att hon ska akta sig för medberoende och att den vuxne är den som har ansvaret. En fortsättning på hur Maja blir som tonåring p.g.a. sin omogna pappa kanske är något vi får se i framtiden?

Majas pappa är väldigt uppspelt och intensiv och det känns som om han är en pappa i raden av fäder som har sin dotter varannan vecka. Det är en väldigt realistisk tolkning av pappan d.v.s. en man som gör sig till och försöker leva ut sitt föräldraskap den vecka han har sitt barn. När ska man annars visa att man är duglig för sitt barn och kväva det dåliga samvetet. Allt ska vara roligt och allt måste vara på top. Inser att jag sett massor av sådana fäder och blivit smått irriterad många gånger. Att han går med öppen skjorta och spänner musklerna gör illusionen nästan allt för nära sanningen. Barnen skrattar åt hans muskler och behov att visa dem, medan jag har svårt för det. Hur många gånger har jag inte sett fäder ragga på Mallis snarare än att ta hand om sina barn. Det är ingen vacker syn utan snarare en väldigt sorglig syn.

Uppsättningen använder sig av uttrycksfulla dockor för att komplettera de två skådespelarna. Förutom att dockorna ger ännu skådespelarutrymme, så är det ett vidunderligt fiffigt sätt att påvisa storhet och litenhet i våra känslor. Dockornas dubblering av Maja och pappa gör också att de kan spela varandra, när den andre behöver agera en annan karaktär på scen. Dockornas uttryck är tydliga och ger barnen ett igenkännande eftersom de är i liknande storlek. Det lilla jaget i oss ibland behövs, för att vi ska kunna växa till oss på insidan. Jag tycker om när pappan blir rädd och liten av sina misstag.

Barnen på föreställningen är mycket aktiva och jag förstår att de tycker om skuggspelen som är. Reflektionerna ger den totala känslan av att vara på en strand och att simma viktlöst i havet. Pappans självupptagenhet i vattnet känns dock inte rimlig, trots att han är en väldigt egoistisk person som behöver underhållning på semestern omgående (”…tänk vad mycket skoj man kan göra…”). Men självklart kan det ju finnas tolkningsutrymme för att Maja faktiskt tror att han inte bryr sig om henne när hon hoppar i. Kanske var han lite mer nonchalant inför det än vad som gjorde mig bekväm. Vet inte heller om de signalerna är pedagogiskt bra att ge till barn som eventuellt är rädda för vatten. Kanske livräddaren i mig satt för många erfarenheter?

I all sin entusiasm och höga tempo lyckas naturligtvis pappa att komma ifrån Maja. När Maja blir lite ledsen och låg av det och oroande pratar med publiken, ”jag är nog ensam nu…” då vill barnen i bänkarna backa upp henne och skriker ”nej”. Hon konstaterar dock ganska snabbt och kavat att han nog bara är och smaskar bullar någonstans och att han snart kommer på att hon är borta. När pappa hittar henne igen är han just sådär rädd som han borde vara när han faktiskt slarvat bort ett barn som tar mer ansvar för sig själv än han gjort. Jag lämnas med förhoppningen om att han lärt sig något.

Rekvisitan i föreställningen är genomgående väldigt fyndig och uttrycklig, även när den är schablonmässigt enkel. Allt ser färgglatt, trevligt och härligt ut som känslan av en utlandssemester. Mest glad blev jag över den vackra och stora glasstrut som Maja slutligen lyckas köpa själv av en glassgubbe som väljer att inte se små människor. Glasstruten är uppbyggt i kulörta kulor, med sås, grädde och tillbehör. När hon råkar tappa en del av den i sanden så hör jag mig säga ”oh nej” med barnen. Jag hinner också tänka, att om glassgubben fortsätter att vara dum och inte se henne igen, köper jag henne en ny glasstrut. Kanske vill jag ha en själv också.

Folkoperan: Turandot – En opera om gränslöst begär

by

Turandot
Musik Giacomo Puccini
Libretto Giuseppe Adams, Renato Simoni
Svensk text Tobias Ringborg (efter Sven Lindström)
Regi Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigent Marit Strindlund/Alice Farnham
Scenografi Hanna Reidar
Ljus Patrik Bogårdh
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask & Peruk Therésia Frisk
Koreografi Tove
Dramaturgi
Premiär 18 september 2017
Recensionen är från premiär med den första uppsättningen av sångare/aktörer/statister mm

Om du befinner sig i nybörjarns värld operamässigt kommer du att behövde du lite hjälp på traven för att hänga med. I den här uppsättningen får man inte speciellt mycket hjälp med alla nödvändiga sinnesintryck, vilket förutsätter att man vågat ta reda på lite mer om Puccini och Turandot. Gör dock ingen djupdykning och fastna i tidigare sångare som Jussi Björling eller Birgit Nilsson. Varje uppsättning har sin charm och varje tidstyp är till för sitt eget syfte.

Vi får dessutom bevittna en blandning av historiska platser som både härleder till Kina och Thailand nära inpå utan att man för den skull riktigt förstår hur det är möjligt eller ens nödvändigt. Din bästa tillgång kommer att vara fritt tänkande och att inte låsa sig fast vid självklarheter.

Kvällens största styrka och glädje ligger i sånginsatserna. Musiken och sången följer harmoniska och intensiva övergångar på ett känslo gripande sätt som får huden att resa ragg och ögonen att tåras. Jag gråter och känner trots att jag inte alltid förstod dramatiken i operas ord eller ageranden – det är sången och musiken som krupit sig innanför utan att jag helt förstår varför. Kanske som när man blir kär och med ord inte kan förklara varför. Man bara känner för att man kan helt enkelt inte kan låta bli.

Idéen om att gestalta en liten Turandot som inte sjunger, utan enbart är arg och slåss ger huvudrollsinnehavaren en klatsch i rätt riktning och ger hennes karaktär ett lyft som jag inte tror att jag hade kunnat vara utan. Annars är hon mestadels obehaglig och jag förstår inte alls varför prinsar vill offra sina liv för henne. Den lilla flickan i henne ger mig dock en förförståelse och någon form av sympati med den iskalla drottningen som dödar älskare på rad för att de inte kan lösa de tre gåtorna de får.

Varför Calaf blir helt betagen av Turandot, trots att han vet om offren före, är mig helt obegripligt manusmässigt (bortom realismens faktum att man inte borde bli förtjust i en massmördare). Det sägs att ”han slås av hennes uppenbarelse”. Jag hade velat se honom förhäxas, förtrollas, få en ordentlig smäll i huvudet, visa gränslöst begär eller blir lockad på något vis av en kvinna som ingen skulle kunna säga nej till. Tyvärr hjälper inte heller scenografin till för att skapa någon form av dunkelhet eller mystik för att göra det sagomässigt troligt att Calaf skulle vilja våga ta chansen att få gifta sig med Turandot. Sannolikheten och även då i operan, visar att män försökt men offrats utan att hon tvekat att döda dem. Allt är möjligt när känslorna slåss till, men jag hade behövt uppleva hennes storhet på något vis. Däremot är det helt fantastiskt när Calaf är villig att bryta deras överenskommelse att få gifta sig med henne när han vinner vadet, eftersom ”jag vill att du ska brinna av kärlek”. Han tänker inte tvinga sig på henne. Det är äkta kärlek. Turandot blir något mjukare i sin framtoning.

Rollkaraktären Liù är slavinnan som utan att blinka offrar sin heder och sin kärlek för Calaf. När jag tänker på hennes förmåga att fysiskt uttrycka sin kärlek scentekniskt, förstår inte jag varför Calaf inte hyser starkare känslor för henne. Hans beteende är snarare föraktfullt. Det hjälper inte heller att kvällens operasångare/aktör är strålande i sin roll som Liù. Hon behärskar sångtekniken, har rösten, utstrålningen och ett tydligt kroppsspråk som driver handlingen framåt. Hennes insatser står ut som en ensam röd blomma i en bukett.

Prinsar och Sirener gör mig ibland något obekväm under kvällen. Lättklädda människor måste ha ett starkt syfte för att man ska kunna accepter deras utsatthet. Jag förstår exempelvis inte syftet med att en mördad prins ligger på golvet i nästan en hel akt och mot slutet mer eller mindre används som kudde på en bordell. Jag fryser med honom och hans ungdom gör utsattheten allt för stor. Jag vill gå upp på scen och lägga en filt över honom och säga att allt kommer att ordna sig.
Sirenernas syfte i föreställningen känns också som ett försöka att avdramatisera könstillhörighet och göra det möjligt för män att vara intima med kvinnor utan att kvinnor exponeras. Uppsättningen har tolkat de grekiska sirenerna till dubbel könade varelser istället för kvinnor med hälften fågelkropp. Männens exponering med kvinnlighet gör inte att min inlevelseförmåga mår bättre. Alla ser dessutom att det är män som försöker vara ansiktslösa kvinnor, som andra män ska kunna utnyttja sexuellt. Men eftersom de flesta männen som har intimt starka relationer på scen inte har problem med att visa någon typ av bisexualitet, finns det inte heller någon anledning till varför unga män ska vara mer eller mindre nakna på scenen spelandes kvinnor. Jag tror att man försöker skapa kittlande spänning, som jag dock inte känner någonstans. Jag får enbart en obehaglig känsla av pedofili.

Det är inte allt för ofta som en opera slutar så här oblodigt d.v.s. att så många får leva lyckligt i alla sina dagar. Till en början hade Puccini tänkt sig att alla skulle få överleva, men i sista stund bestämdes att slavinnan skulle offra sig för att öppna upp för möjligheten till kärlek mellan Calaf och Turandot. Kanske ligger det något vackert i det, även om jag ska erkänna att det känns som en vanlig lösning i mycket, att kvinnor ska offra sig för män för att dramatiken ska nå sitt klimax. Men det är fantastiskt vackert när Calaf får Turandot att våga älska honom och sjunger ”…mina kyssar bryter nattens tystnad när du blir min”. Jag hoppas bara att de är lite tacksamma och håller ihop, eftersom någon annan gett sitt liv för deras kärleks skull.

Medverkande
Turandot AnnLouice Lögdlund/Åsa Thyllman
Calaf Mathias Zachariassen/Kjetil Støa
Ping Anton Eriksson/Olle Persson
Pang Wiktor Sundqvist/Jesper Säll
Pong Fredrik Strid/Markus Pettersson
Liù Henriikka Gröndahl/Albin Isufi
Timur Markus Schwartz/Gunnar Lundberg (fr o m November)
Altoum Ulrik Qvale
Mandarin Linus Flogell
Lilla Turandot Viva Ö Lyngbrant, Mira B Stahlhammar, Estelle M Wikenfors
Strupsångare Girilal Baars

Kör Arash Azerbad, Magnus Billström, Linus Flogell, Joel Forsström, Kaj Hagstrand, Alexander Hedin, Karin Kjellgren, Ulrika Nilsson, Ulrika Skarby, Erika Tordéus, Ulrik Qvale, Margaretha Westerlind
Kormästare Love Larsen

Vakter/Prinsar/Sirener Girilal Baars, Viktor Dahl, Ruben F Hultberg, Yingchou Han, Jakob Hesselberg, Armin Kemura, James Kirby, Simon Lundvall, Tj Miansangi, Mattias Ng, Alessandro Parella, Theo Silfverhjelm, Lova Z Elfström

Dansrecension: The Mental State of Sweden in Dance – Kroppsuttryck och berättelser från liv i rörelse

by

The Mental State of Sweden in Dance
Regi och koncept Mattias Andersson
Koreografi Mattias Andersson, Anand Bolder, Eleanor Campbell, Yared Cederlund, Giacomo Citton, Eszter Czédulás, Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska, Unn Faleide, Georges Hann, Katie Jacobson, Dan Johansson, Sylvie Gehin Karlsson, Eva Mohn, Vincent Van der Plas, Camilla Prieux, Adam Schütt, Suelem de Oliveira da Silvia och Karin Thulin
Praktikanter Heather Birley (The Place, London), Eliot Marmouset (ArtEZ, Arnhem) och Yulia Kalinchenko (Amsterdam Academy of theatre and Dance)
Medverkande Cullberg baletten
Scenografi och kostym Martin Falck
Ljuddesigner och kompositör Anna Sóley Tryggvadóttir
Ljusdesign Charlie Åström
Urpremiär den 8 september 2017, Elverket, Dramaten, Stockholm
Föreställning som recenseras: 16 september 2017

Väldigt länge kämpade dansen om att få lov att vara sin egen profession och inte ses som ett bihang eller metod för att öka sensualism eller dylikt i en musik- eller teaterföreställning. Glädjande kan man i den här dansföreställningen se hur orden i intervjuerna är grunden för de styrda dansimprovisationer i föreställningen. Dansen ger tydliga uttryck om att inte skämmas över att ta för sig som huvudaktör i berättelsernas syften. Jag vill skrika ’Äntligen’ och det gör en glad. Dansen bestämmer över sig själv och ger orden och musiken ny kraft i våra ögon.

Dansarna ser ut som vilka vältränande ungdom som helst i mjukiskläder på en miniarena. Det stretchas och när som helst skulle de kunna löpa iväg i ett lopp. Kanske ett livslopp i kroppsliga uttryck? Plötslig får vi höra en intervju i högtalaren som ställer djupgående frågor till skilda personer. Människorna på ljudbandet presenterar sig aldrig, men ger känslan av att ha olika bakgrunder/ålder/kön och känner inte varandra. Grundfrågan är ”om jag säger dans vad säger du då?”. En fråga som för vissa verkar lätt att svara på, men för andra känns mer komplicerat. Däremot framkommer ganska ögonblickligen att dansen ger oss både glädje men en stor komplexitet. Får vem som helst dansa eller måste vi alla vara experter på det området för att få lov att kalla det för dans?

En kvinna skäms över sin kropp. Borde människor med stora bröst känna skam och avstå från dans eftersom tyngden i brösten skumpar och kanske blir jobbigt för andra att behöva se? Måste man verkligen ”vara så bra för att få dansa” ? Klart framgår dock att många tycker att de kroppsliga uttrycken är en befrielse att ta till i samband med glädje och sorg. Dans borde få lov att vara en del av allas liv, tänker jag.

En annan intervjuad konstaterar att den normale svensken nog behöver en attans massa alkohol för att våga dansa. Påståendet måste göra vilken dansare som helst bedrövlig. Dans är ju i sig så enormt befriande och varje mänsklig kropp borde få lov att röra sig härligt i rytm utan att oroa sig över hur den ter sig i sin faktiska form. Vidare frågar man de intervjuade om vilken händelse i deras liv som Cullbergbaletten skulle kunna dansa om. Temana varierar från vinstglädje på Habo marknad till hur det kändes att bli torterad upp och nedvänd i ett fängelse i Afghanistan. En av de intervjuade talade också om att hon skulle vilja se ”Svenssonlivet” gestaltas i dans. Hon hade själv gjort slut på sin relation eftersom hon saknade makt att påverka relationen positivt och kunde konstatera att det kanske inte var det smartaste hon hade gjort med tanke på den ekonomiska situation hon därmed hade satt sig i. Ironiskt kunde hon klarsynt konstatera att Svenssonlivet kanske mest var ”vin och somna framför Skavlan” på fredagskvällarna.

Det känns som om dansscenerna både är styrda/inrepeterade och ger utrymme för improvisation. För mig är det en form som fungerar, även jag nog hade önskat att det var mer improvisation eftersom dansarna ger uttryck för att vara så utbildade och skickliga att det utan att blinka hade kunnat återge vilken berättelse som helst. Ibland kunde jag uppleva en viss dämpning eller klippning av vingar p.g.a. koreografin. Det gladde mig dock att man med jämna mellanrum kostade på sig att vara både självkritisk och humoristisk i sina kroppsuttryck. Kroppen är ju en ganska kul grej att leka med även om du proffs i rytmik.

Budskapen från intervjuerna hade allt från det enkla och vackra livet, till alla förfärliga bedrövelse som kan ges. Det var ett bra utval mellan hög och låg existentialism. Berättelserna kändes genuina och viktiga. Tyvärr var storyn ibland så intressanta och scenteknikerna och uttrycken allt för svåra, att man hade svårt att följa dem båda samtidigt. Jag kom på mig själv med att titta, men inte lyssna och tvärtom. Att föreställningen dessutom var tvåspråkig ledde också till att man fick ett budskap två gånger. Dessutom hade musiken en förmåga att bli för hög ibland vilket gjorde att jag enbart kunde titta och hålla för öronen. Jag tror att en bättre balans mellan musik, dans och berättandet hade lett till större fokusering och en tydligare upplevelse av föreställningen. Det blev en konkursans som inte någon av dem tjänande på.

Handlingens energi började väldigt intensivt, självklart och man kände sig delaktig i uttrycken. Tyvärr ebbar den ut och man håller sig inte helt närvarande i 95 minuter. Självklart har det inte enbart med koreografin att göra, utan också att det är för lång tid utan en paus. Mina sinnesintryck krävde som sagt min fulla närvaro. Hela tiden behövde jag maximera koncentrationen för att få ut så mycket som möjlig av alla de uttryck som ges (många dansare på scen). Det är inget lättsamt och lättsmält som serveras.

Jag frågar mig om hela publiken verkligen kände att det här var dans. Det är nog inte alla som sett dans som fasta strikta rörelser i collage tecknad form i komplicerade taktmönster. Det kanske var både utmanande, häftigt, annorlunda och inget man vet något om. Jag tror i alla fall att man måste kunna väldigt mycket om dans för att förstå skickligheten, svårigheten och det hårda arbetet bakom eftermiddagens föreställning. Det känns lite sorgligt att dansen blev något svåråtkomlig.

Föreställningen slutar med att ge oss alla en liten ’floskler’ men ändå sann tankenöt. Tanken att världen behöver förändras och att förändringen inte kan ske med några få, utan att vi alla har ansvaret för det genom genomtänka beslut. Framgången är ett faktum om ALLA drar sitt strå till stacken. Frågan som aldrig blev ställd under kvällen är hur mänskligheten kan motiveras att vilja ta mer ansvara, dela mer rättvist mellan oss och våga vara mer generösa mot varandra. Det svaret hade jag gärna velat höra istället.

Teaterrecension: Här kommer alla känslorna på en och samma gång

by

Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Regi David Wiberg och Oskar Thunberg
Manus David Wiberg
Scenografi och kostym Erika Magnusson
Ljusdesign Markus Granqvist
Kompositör och ljuddesign Stefan Johansson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Urpremiär 1 september 2017
Föreställning som recenseras:
Dramaten, Lejonkulan den 15 september 2017
En samproduktion mellan Unga Dramaten och Luxor
(Speltid 1,5 timme utan paus)
Medverkande Eric Stern, Sanna Sundqvist, David Wiberg

Gladeligen kunde jag konstatera att kvällens koncept i föreställningen är djupt samhällskritiskt till populistiskt glättiga kulturnischer. Satiren är som den ska, det vill säga riktande brutal och oerhört roande. Det är ju så befriande att skratta åt urdumma saker som en del kommer undan med. Det är ju inte fint och väluppfostrade att såga folk utmed fotknölarna, men ojojoj så befriande när det behövs.

Bland annat så belyser man alla dessa tv-lekar som vuxna ska spela och chocka med i rampljuset, och att denna typ av ”förnedrings-tv” verkar vara den som styra våra verklighetsuppfattningar. Man kan sannerligen fråga sig hur friskt det är äta levande insekter eller lura människor att dricka sprit och ha sex med varandra på bästa sändningstid. Personligen ser jag gärna hur den industrin får sig en fet smäll på fingrarna verbalt och kvällens föreställning hjälpte gott till att ge publiken en aha-upplevelse kring fenomenen.

Det är väldigt sällan som inledningen i ett manus lurar dig så grundläggande som kvällens verk gjorde. Manusförfattaren ställer sig upp inledningsvis som en del av föreställningen och berättar grunder och handlingar för dig som går att tolka olika (så kallade spel i spelet). Därefter och mycket längre fram i föreställningen visar sig att inledningen vara en del av fiktionen och du inser att du medvetet blivit lurad. Härmed är du direkt inkastad i begreppsvärlden kring vad som egentligen är sanning/verklighet och vad som är naiv fiktion. Vi luras hela tiden av information och då även om informationen inte varit medvetet falsk.

Föreställningen var inte lätt att följa eftersom den röda tråden var ojämn och svår att förstå. Dock kan jag tänka mig att med tanke på att Dramatens ungdomsavdelningen är delaktiga i föreställningen, så var det nog några som trodde att föreställningen kunde vara givande för ungdomar. Framför mig i lokalen fanns två yngre tonåringar och de kunde inte hålla fokus på föreställningen i 90 minuter. Av deras kommentarer kunde man förstå att de inte heller kunde ta till sig den invecklade och starka satir som förkom i föreställningen. Jag kunde känna att de var oerhört obekväma och de ville inget hellre än att komma ut därifrån. Att blippa på sina mobiler blev därför deras snuttefiltar i mörkret. Föreställningen krävde således en stor teatervana, grundläggande insikter i satirens konstform och koncentrationsförmåga på en vuxens nivå.

Mot slutet fick vi se en rollkaraktär (Sanna Sundqvist) som spelade en dödstråkig komiker som inte fick/kunde locka till skratt (”Jakten på det försvunna skrattet”). Hennes kroppsspråk, utstrålning och kommentarer kring sina arbetsuppgifter var så ironiska, sarkastiska och kritiska att jag för första gången på mycket länge skrattade så mycket att tårarna började rinna. Det var en mycket stor bedrift av henne att kunna genomföra retoriskt med sådana uthållighet och jämn balans i sinnesuttrycken. En finkänslighet som kittlade gott. När något får vara riktigt trist, sluts cirkeln av känslouttryck och skrattet är det enda som befriar oss. Jag blev förlöst.

Uppsättningen uppmanade oss alla att lära oss att ”bottna …” i våra egna liv, eftersom det faktiskt är den enda chans vi har för att finna ”… det enda som är sant …”. Undertonens varningar ville säga att det inte är kändisar eller wannabes som har patent på sanningen bara för att de tar plats och vill hävda sig där. Ansvaret för att tolka fiktionen och sanningen ligger därmed i våra egna knän.