Stad i Stad – en berättelse efter Fogelström
Regi Kent Ekberg
Manus Greta Sundberg
Föreställning som recenseras: Teater Reflex i Kärrtorp 27 september 2017
I samband med att vi firar Fogelströms 100 år i år dyker föreställningen upp som på beställning. Kvällen utlovar att vi ska få se rollkaraktärer i enlighet med Fogelström men i nyare tappning och med tiden. Vilket låter lovande med tanke på att det dessutom är reformationens 500 års firande också i år. Det är ju viktigt att det som en gång varit kan göras om, funderas kring och läggas i nya formar för vår tid. Känslan av att vår tid sannerligen ha väldigt många ”vuxna barn”, ges tydligt och jag kan inget annat än hålla med.
Mest slående under kvällen är den enorma färgspraklighet som rådde på scen. Den franska touchen kanske inte helt hör hemma, i Fogelströms grå och slitsamma tid, men har man lovat förändring och nytänk så tilltalade det röda, svarta, vit och randiga mig. Ska man dessutom ge vår samtid en förvarning kring ytligheternas behov av glamour så kunde det sannerligen ge svar på tal. Ironin kring nöjeskonsulter, prostitution, branschen och livets mening var tydlig och i många stunder träffande. Dessutom uppskattades det att den lilla människan togs i försvar i ett Stockholm där fortfarande människor inte ha råd att köpa en lägenhet eller inte ens kan räkna med att facket står upp för dem.
Man fascinerades mycket av det stora antalet av aktörer och sångare som förekom under kvällen och den disciplin som krävs för att var och en behöver ha för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Däremot hördes texterna väldigt dåligt, trots det och det förvånade mig mycket. Jag kunde inte avgöra om det var något fel på ljudet. För om inte den skaran kan få texten att nå fram, borde det nästan ha varit något tekniskt fel. Tyvärr hördes även aktörerna mer eller mindre bra under kvällen vilket försvårade att hänga med i det udda tempo som föreskred under kvällen. Svårast att höra var det dock under de så kallade storscenerna med många på scen, där det skulle avbrytas och pratas om varandra. Då gick det inte att höra något alls.
Det är en spännande och en rolig idé att försöka översätta rollkaraktärer från då till nu. Det gör ju att manuset får en helt ny arena att stå på om nutidens människor känner igen den problematik då som även en del av nu. Trots att jag har läst en del av Fogelström var det inte alltid helt klart vilka karaktärer som hade fått en ny tappning, fast det gjorde inget kände jag. Ska man tänka om kan man lika väl försöka göra det ordentligt. Däremot upplevde jag att vi var ganska många som inte förstod manusets handling. Det var tvära kast mellan det ena och det andra, utan en början, en mitt eller ett slut. Många sidospår förvirrade. Man ska också betänka att när man har en tunn linje mellan vem som är aktörer, skådespelare och statister på scen är det ännu viktigare att handlingen hålls ihop av någon typ av tydlighet för att innehållet inte ska uppfattas som ojämnt och spreta. Ibland måste man försöka göra det mer lätt, eftersom hela ensemblen kanske inte kan bli bärare av innehållet.
Det fanns några intima scener under kvällens gång. Intimitet mellan människor är alltid svårt att gestalta, även för de mest skolade skådespelare. Intimitet kräver inre övning i närhet på många viktiga känslonivåer och finmotorik i handlingar på scen. Intimitet som gestaltas i teater måste dessutom alltid ta hänsyn till publikens önskemål om vad man kan tänka sig att bevittna. Om inte känslan heller finns där kan den inte ersättas av skrik, gråt och juckanden med varandra. Dåligt sex vill ingen ha, inte ens som åhörare på en teater.
Det roligaste med föreställningen var helt klart de dialektala och språkliga olikheterna som gavs. Det ger oss ett Stockholm som jag helt klart vill fortsätta leva i. Det ger också en huvudstad där det är självklart att alla inte ser likadan ut och inte heller behöver göra det. Jag log mycket åt Östergötskan (sångerskan som köper hotellet) och Guten (fd hotelchefens make) som i sina gestaltningar helt klart gjorde de bästa skådespelarinsatserna under kvällen.
Fogelström lever kvar och vi i honom, även om ”alla känner Stockholm, men Stockholm känner ingen”.