Lotta Altner

Teaterrecension: Because I’m worth it

29 oktober, 2017 by Lotta Altner

Because I’m worth it
Regi/Koreogafi Fredrik Benke Rydman
Manus Martin Luuk
Scenografi Lars Östbergh
Urpremiär på Stadsteatern Stockholm Klarascenen den 28 oktober 2017

Det är alltid med spänd nyfikenhet man letar efter en ny titels ursprung eller syfte i en nykläckt och modern föreställning. Kommer titeln att vara dold eller kommer vi i publiken att förstå och finna de underfundiga meningarna till uppsättningen? Kvällens föreställning gav ett klart syfte till sitt påstående ”för att jag förtjänar det”. Däremot kanske man inte helt och fullt lyckades sy ihop hela begreppet och lämnade några spretiga ändar i förvåning. Kanske var det det ojämna tempot som gjorde att jag inte riktigt fick ihop det?

Det är en mycket rolig och pratglad inledning på kvällens urpremiär. En intensiv ”snackis” om hur det normkritiska bör få en chans, till och med bland dansare som vill presentera sig politiskt korrekt. Jag tyckte det var kul att de för ett kort ögonblick gick utanför sina roller och faktiskt enbart var sig själva. Något dansare generellt verkar vara mer begåvade med än andra konstnärer. Däremot fanns det inget tydligt syfte till diskussionen i föreställningen. Däremot fungerade samtalet som en rask uppvärmning av publiken. Lättsamheten uppskattades.

Jag blev mycket imponerad av tanken att låta 3 skådespelare spela en roll tillsammans. Mannen hade tre perspektiv på sig själv och det hade kvinnan också. Treenigheten av kropp, tanke och känsla gav människans komplexitet en beundransvärd utformning och förståelse. När munnen sa ”det är okej, vi är överens” kunde vi tydligt se hur känslan höll på att gå sönder av sårbarhet. Ibland var de tre aktörerna väldigt samspelta med varandra, men ibland inte eftersom deras kroppsspråk var mycket olika. Tydligheterna mellan männen och kvinnorna, var alltid mer sensitiv och vacker i dansens inlevelse än i något annat.

Nästan omgående upplevde jag alltför tydligt, att aktörerna på scen hade starka men skilda begåvningar. Generellt kan konstateras att de allihop är begåvade dansare, men inte alla hade den skådespelartalang som manuset krävde. Tyvärr blir det obehagligt tydligt när någon hankar sig fram, eftersom någon annan uppenbart är så mycket bättre. Man upplevs då dessutom som mycket sämre än vad man eventuellt är. Därmed skar sig berättelsen vid några tillfällen. Kanske hade inte regin fått samma utrymme som koreografin ?

Koreografin var mycket fyndig och nytänkande. Det var både avancerade scener och lättsam dans i disco toner. Jag saknade att det skulle varit ännu mer dans och koreografi. Duktiga dansare behöver inte en massa ord för att leverera bra handling. Mest fantastisk var den lutande vägg som dansarna använde under flera nummer och som gav all den fallenhet av känslor som behövdes för att skapa åsikternas variationer. De intima sexscenerna hade också mycket tydliga rörelser och närhet, utan att för den skull bli allt för kladdiga eller svåra att identifiera sig med.

Föreställningen berör utmaningen att våga satsa på en s.k. öppen relation i en relation. Paret bestämmer sig för att ge varandra ”frikort” som innebär att de får lov att ha sexuella relationer utanför den fasta relationen, ” sex är bara ett biologiskt behov”. Uppgörelsen som görs vid ett bord med dans och kroppsrörelser är mycket bildlig och kreativ.

Vi i publiken skrattar och ler åt att parterna försöker gör det fyrkantigt för sig själva utan att ta hänsyn till ett faktum det vill säga hur kommer du att känna när din partner har sex med någon annan. Någonstans ringer mina varningsklockor och man vet att det där kommer man inte att kunna styra över enbart med faktum. Paret sätter punkt i avtalet med att konstatera att de förtjäna äventyr av dessa slag och dessa utsvävningar kommer enbart att gynna den fasta relationen i långa loppet. ”Vi måste unna oss det här” och ”vi slipper den där vardags skiten”.

Man kan inte få allt här i livet. Det ena blir på bekostnad av det andra. Naturligtvis vill vi alla maximera lyckan. Manuset säger att de kanske är så att relationer överlever och blir starkare efter hand när de vågar genomgå både elände och vardagstristess. Frikort gör dig inte friare.

Medverkande dansare / aktörer / sångare David Dalmo, Emelie Jonsson, Lisette Pagler, Piotr Giro, Rennie Mirro, Sandra Medina

Tankar om musikalen ”Bläck eller Blod” på Riksteatern

16 oktober, 2017 by Lotta Altner

Bläck eller Blod
En musikal av Erik Norberg och Alexander Öberg
Libretto/sångtexter Erik Norberg
Musik Erik Norberg och Alexander Öberg
Regi Alexander Öberg
Scenografi/Kostymdesign Elin Hallberg
Ljusdesign Ronny Andersson/Niclas Molin
Mask-/perukdesign Rebecca Afzelius
Premiär på Riksteatern i Hallunda den 15 oktober 2017

En doft av nervositet slår ganska tidigt emot oss denna kväll. Det känns i luften och väggarna och i några sekunder när draperiet med ett skånskt landskap, dras åt sidan. Men det är ju som att stå på en startlinje för att springa 60 m i åk.2, man vet att det är starten som skapar förutsättningen för hur man har möjlighet att komma i mål på bästa tid. Nervositeten lägger sig ganska snabbt och det går undan. Ensemblen är fokuserad och nervositeten blir drivkraft.

I en historisk vagga blir vi gungade in i den svenska historia med hjälp av två lättsamma och stundvis kosmiska berättare. Budskapet är enkelt d.v.s. har vi egentligen haft någon revolution i Sverige som vi kan skryta med eller, ”…knyter vi svenskar mer näven i byxfickan och skriver en arg insändare…”. Sverige har i alla fall inte haft en revolution av franska mått och det är ju fransmännen som i detta sammanhang lägger måttstocken. Berättelsen flyttar sig fram och tillbaka mellan 1787 och 1911 med monarkins problematik och krigen i centrum. Historien upprepar sig, män ska offras på slagfälten och kvinnan har inget att säga till om. När ska mänskligheten lära sig, frågar man sig?

Historierna kastas lite om varandra och kanske hade föreställningens röda tråd mått bättre av att vara kronologisk, även om dess turer var ganska roliga med jämna mellanrum. Kan man inte kan så mycket om Sveriges eller Frankrikes historia kan jag förstå om man inte med lätthet kunde hänga med i svängarna (publiken beklagade sig och rådfrågade varandra). Dessutom var historierna blandade mellan fiktion och historik. Exempelvis så blev Gustav den III:s maskerade mördare inte benådad och han hette Anckarström och inget annat. Jag tyckte i alla fall om blandningen och det gav utrymme för ett åh-en-sidan-men-åh-andra-sidan tänk, som annars inte hade varit möjlig. Alla som någon gång läst en dansk bok om Gustav Vasa eller en svensk bok om Christian den II, kan ju konstatera att de från båda ländernas håll framhåller att den ene var tyrann medan den andre goda/milda. Historier är ju alltid mellan tumme och pekfinger, och med stort tolkningsutrymme. Dagens alternativa fakta ger oss liknande utmaningar. Man måste vara påläst och ta ansvar för sina egna tolkningar.

Känslan av att träffa bönder och statare i krig och fred var mycket påtaglig under kvällen. En stor eloge ska ges till musiker och delar av ensemblen som bytte roller, platser och syften, utan att man var helt medveten om var de skulle dyka upp nästa gång. Inlevelseförmågan var genomgående drivande av handlingen och kändes aldrig krystande. Att gestalta ett oönskat barns kroppsspråk (Mats) och utstrålning är ingen barnlek, när man är en vuxen man som ska behöva vara 12 år. Trots att hans längd var mer än de flestas lyckades Linus Lindman ge den pojken sin plats och sina uttryck. Jag såg den där arg och förvirrade pojken som ville veta vem hans egentliga pappa var. När han svär och spottar över fadern som förskjutit honom och misshandlat hans mamma, tänker jag att jag inte kunde sagt det bättre själv.

Det är få saker som är så otacksamt som att vara duktig på något, samtidigt som ens motspelare är lyssande och oklanderlig. Att behöva sjunga med Anders Ekborg kan inte vara en drömsituation ur det perspektivet. Han har en unik skolad sångröst som är svår att slå och han sjunger så att det känns som om att det är det mest självklara. Hans fallenhet för sång är en gåva utöver det vanliga. Jag får inte ’ståpäls’ av sång varje dag eller på samtliga teaterföreställningar jag recenserar. Ikväll fick jag det dock två gånger p.g.a. Ekborgs sånger, inlevelse och dess fantastiska musik och texter. Gladeligen var dessutom Mackleans duet med Madame de Staël (Lisa Werlinder) karismatisk och gav hennes röst rättvisa i sammanhanget. Det intressanta med tolkningen av friherren Rutger Macklean är att trots att han förstör så många människors liv, så finns det något väldigt mänskligt över honom. Men karaktärens goda gärningar i samhället och bortom den personliga tragedin kan inte överkompensera den förfärliga han gjort. Tyvärr är det något fasansfullt som kan händer i oss när vår kärlek inte är besvarad. Ekborgs förmåga att visa karaktärens sårbarhet är fantastiskt balanserad och trovärdig. Jag kan inte hjälpa att mitt hjärta blöder för Macklean trots allt.

Föreställningen har några kärleksscener som alla genomförs med olika typer av passion eller i kombination med skam. Det är alltid väldigt imponerande med nyansering och påvisar här att skådespelarna fått utvecklande regi. För en gångs skulle ger man dessutom en mångbottnad bild av vad en våldtäkt kan vara. En mans kärlek ska inte tillåta känslomässig utpressning och rättfärdigare inte hans våld trots hans starka känslor. När man ser rollkaraktärerna Kajsa (Lina Englund) och Samuel (Tobias Sondén) tillsammans i början har man svårt att se var deras kärlek finns. Den finns dock tydligare hos Sondén från början. Med tiden kan man konstatera att den växer självklart med uttrycken hos båda skådespelarna. När de kysser varandra första gången känner man åtrån. Deras kärlek utvecklas och man lider med dem när de skiljs åt. Deras samklang gör dem till ett.

Kvällens föreställning var 3 timmar lång med paus. Med tanke på det dåliga luftflödet och den fullbokade lokalen, är det svårt att avgöra om föreställningen handlingsmässigt hade behövt vara kortare. Värmen upplevdes ansträngande för publiken. I andra akten fanns det dock tillfällen då vissa nummer kändes som utfyllnad för att skådespelare skulle kunna hinna med att byta kläder eller vila en kort stund. Jag tror att föreställningen hade kunnat tjäna på att dra ner på tiden med ca 20 minuter. Få orkade hålla sig alerta och kunde ta till sig budskapen till fullo.

Det är alltid snyggt om en föreställning har en knorr på sluten som sammanfattar budskapen. Knorren ska innefatta början, mitt, slut och framtid. Matematiken ska gå ihop sig lika självklart som att 1+1=2 . Kvällens manus hade det där skruvade slutet som fick var och en att tänka till kring sin egen revolution och tidsepok. Här bor vi lugnt och fridfullt i våra hus och lägenheter. Vi gör sannerligen väldigt lite motstånd över huvudtaget, trots att det finns en hel del motstånd som behövs göras i vårt land/världen. Lite revolution skulle kanske inte skada? Eller åtminstone borde vi välja fler fighter att stå upp för?

Medverkande:
Anders Ekborg (Macklean), Lina Englund (Kajsa mfl), Pelle Bolander (Smith mfl), Per Fritz (Prästen mfl), Sanna Krepper (Jonna, Berättare mfl), Linus Lindman (Mats, Ribbing mfl), Mattias Redbo (Jakob, Gustav III mfl), Tobias Sondén (Samuel mfl), Lisa Werlinder (Madame de Staël, Berättare mfl)

Orkestern:
Peter Tikkanen, Rolf Landberg, Linus Lindman, Mattias Redbo, Tobias Sondén, Lina Englund, Pelle Bolander, Per Fritz, Sanna Krepper, Lisa Werlinder, Anders Ekborg

Teaterrecension: Prima Liv – svåra frågor om vår teknikberoende tid

13 oktober, 2017 by Lotta Altner

Prima Liv
Av Jordan Harrison
Originaltitel ”Marjorie Rrime
Regi Adam Greenfield
Översättare Carl Kjellgren
Musik Daniel Douhan
Scenografi och Rekvisita Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Kostymdesign Maria Felldin Almgren
Maskdesign Nina Lagnefeldt
Scentekniker Theo Thermaenius
Dekorbygge och Målning Johan Sjölin, Matti Rintala von Knorring, Janne Hverven, Klas Gunnarsson, Per Johansson, Jossa Elmqvist
Playhouse teater den 12 september 2017

Vi lever i en tid där vi sätter stort hopp till tekniken. De flesta av oss har en mobil eller en dator som vi kan kommunicera med och min ”Siri” ger ett och annat roligt svar efter att hon frågat mig ”how can I help you?”. Kvällens föreställning belyser en förlängd tanke kring människa och maskin. Hur skulle det vara om vi människor kunde ersättas av en dator efter vår död? Hur skulle våra nära och kära kunna programmera in vår natur i datorn för att komma ihåg oss? Skulle datorn bli en bättre version av den vi var eller skulle våra minnen få finnas till för sin egen skull?

John och Tess är gifta och tar hand om Tess mamma Liv som är lite senildement. Till Liv har de gett en mänsklig dator en sk. prim . Syftet med primen är att Liv som saknar sin döda man Walter, ska kunna ha primen som ersättning av de äktenskapliga minnena. Primen Walter blir också ett ersättande sällskapsfenomen som räddar det gifta paret från dåligt samvete. De kan ju inte vara med modern/svärmodern jämt. Tess mår dock inte riktigt bra av att faderns minne förvanskas genom att man programmerar allt för positiva minnen som egentligen inte var sådana i hennes verklighet. Mot slutet blir det som att Tess inte känner igen sina föräldrar eller sin barndom, ”…hur mycket ska hon glömma innan hon inte längre är den samma som då…”

Manuset tar upp en skrämmande och engagerande livsöverföring, det vill säga tanken kring hur vårt liv och minne förs vidare till nästa generation. Är det man själv som ska äga rättigheten till minnena över ens egen liv? Eller lever vi enbart vidare genom andras värderingar kring vem vi var? Jag tycker grundtankarna i manuset utmanar till eftertanke och framtidsversionen. Det är viktigt att fundera över för vems skull man ska minnas och vem som har rätt till de minnena. Förvanskningar och tolkningsföreträden förekommer alltid och den döde kan inte protestera. Skönmålning kanske man kan stå ut med själv, men frågan är hur anhöriga klarar av det. Har man haft en j*vla morsa kanske man inte klarar av att få henne helgonförklarad efter hennes död.

Någonstans på vägen hade jag snappat upp att föreställningen skulle vara lite rolig. Jag skulle snarare vilja beskriva den som hånfull och tragisk. Det blev ett mänskligt ställningstagande inför validiteten kring vad sanning verkligen är. Att se en äldre människa tappa kontrollen över sitt liv och varken vilja tvätta sig eller kunna styra över sin avföring, är inte lättsamt eller roligt.

Det tog en stund innan publiken förstod att Walter var en programmerad dator även om hans kroppsspråk tydde på någon typ av allt för ’schablonkäck’ motorik. Jag hade tyvärr redan hunnit irriterat mig på den ytliga och dryga hållningen innan jag tydligt såg att det var ett försök att inte vara mänsklig som var syftet. Men det var egentligen inte förrän den gifta paret i konversationen sinsemellan i ord kunde konstatera att de inte visste om det var nyttigt för modern att prata med en maskin som hon trodde var sin döde make, som alla i publiken drog ett förstående andetag. Det gick en viskning i publiken för hjälp till självhjälp, ”han är en dator”.

Det fanns stunder då man kunde förstå varför Tess och John behövde skapa sig en ny pappa/svärfar. För vad är det för en fejkad värld som uppstår i en människa som drabbas av någon form av demens. Inget är sig själv eller blir sig själv längre. Då kan man ju lika gärna ha en dator som påminner en om det som varit eller ger lite sällskap och glamour. Begreppet verklighet sätts slående i ett nytt perspektiv

Per Graffman gör en övertygande tolkning om en man som vill rädda sin hustrus genom att skapa minnen hos henne som inte är sanna men kanske skulle kunna ersätta den psykoterapi som hon vägrar ta emot. Det är hans kärlek för henne som gör att han vill rucka på reglerna lite. För vad spelar det för roll om vi kommer ihåg något vackrare än vad det egentligen var? Inte kan det skada någon? Gör verkligen sanningen oss mer fria eller är det bara att hälla på lite skimrande strössel på tillvaron när det går? Han vill rädda allt in i döden.

Föreställningen slutar i ett antiklimax och i ett moment 22, där inte alla ges samma chans att kunna påverka eftervärlden kring vem man varit och vem skulle kunna ha blivit. Lögnaktiga datorer har inte heller gett alla mer glädje eller ett liv man vill leva med. Programmering och minnen blir en hårdvara som inte hela mänskligheten får styr över.

Ensemble Britt Louise Tillbom (Liv), Björn Lönner (Walter), Gunilla Backman (Tess), Per Graffman (John)

Teaterrecension: Skillnadernas Stockholm – I trygghetens namn tjänar vi alla på mer jämlikhet

7 oktober, 2017 by Lotta Altner

Skillnadernas Stockholm
Bygger på Stockholm stads rapport skillnadernas Stockholm från 2015
Av Ellen Lamm och Eric Ericson
Regi Ellen Lamm
Scenografi, kostym och Ljus Lars Östbergh
Konstnärlig idé animationer Lars Arrhenius
Animationer Karl Sandzén
Musik Lars Arrhenius
Mask Sara Englund
Dramaturg Sofia Fredén
Urpremiär fredagen den 6 oktober 2017, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholmsrummet våning Plattan

Att läsa statistisk eller rapporter från stadsledningskontor, är inget som de flesta av oss gör varje dag. Hårda fakta kan bevisa vad som helst, men samtidigt att uppleva att vår påverkan är allt för litet i alla fall. Dessutom skulle jag som kulturvetare ljuga om jag sa att siffror är mitt starkaste kort när jag vill bli övertygad om en viktigt ståndpunkt. Därför var kvällens föreställning unik i sitt slag. Utan att tveka kunde jag gå med på en del konstateranden, utan att egentligen fått veta hur man kommit fram till siffrorna som gavs. För vad säger det egentligen att Stockholmare är hos tandläkaren 0,7 minuter per dag och genomför 0,2 samlag per dag? Ingen har frågat mig om hur det går för mig.

Manuset är dock enastående inspirerat av kommissionens fyra utvecklingsområden: Arbete och försörjning, uppväxt och utbildning, boende och stadsmiljö samt demokrati och trygghet. Livsvillkoren i Stockholm är därmed enormt varierande och allt kretsar kring din inkomst, vad du har för jobb, vad du pluggat och var du bor. ”Staden är som en prinsesstårta bakad på sociala variabler. Grädden är betong, infrastrukturen och asbest. Kakbotten och fyllningen är olika samhällsklasser. Allt är omgivet av grön marsipan. Att byta plats på två kakplan är komplicerat”.

Jag skulle önska att alla politiska debatter eller samhällsredovisningar var upplagda på liknande sätt som kvällens föreställning. Det är med glimten i ögonen som skådespelarna, som konferencier i värdkläder kommer in på scen. De känns som man är en del av ett teveprogram, där reklampauserna kommer att ge scenfolket möjlighet till att bli pudrade på näsan. Aktörerna talar lugnt och självklart med en metodik som ska få den lätt enfaldiga att ändå förstå några samband av s.k. självklarheter. Det förekommer inga åh ena eller andra sidan och åsikterna och lösningarna är av politiskt röd karaktär. Men varken statistik eller teater kan vara opolitisk eller omtolkad. Man ska dock vara medveten om att så är fallet.

Scenen är tvådelad och efter en fjärdedel av föreställningen genomgår publiken en statistisk undersökning som gör att man faktiskt måste ta ställning. Även om det inte är tufft att erkänna att man tycker om hundar, så behöver jag också medge att jag faktiskt tror på kärnkraft, vilket är lika syndfullt och vidrig som att vilja äta kolhydrater om jag förstått samhällsdebatten korrekt. Det är väldigt osvenskt och härligt att få visa sin åsikt öppet. Jag skulle gärna vilja ha mer av det.

Scenografin i uppsättningen är mycket behjälplig och beskrivande i förklaringarna kring stadens segregation och validering. Även om man vet att bostadsrättspriserna i centrum är 3-4 gånger högre än 9 tunnelbanestationer bort, blir det skrämmande tydligt när man inser att det inte är många kilometer emellan dem. De bildliga språken hjälper en att inse kalla fakta.

Vi i publiken applåderar och ler när skådespelarna med inlevelse och kärlek rabblar alla Stockholms 133 stadsdelar och jag kan erkänna att en vi-känsla över min födelsestad infinner sig. Det var länge sedan jag kände att det är unikt härligt att faktiskt bo och vara född här. Stockholm är unikt med sina invånare och med sina olikheter. Det borde finnas en enorm kraft i alla oss som bor här. Men jag känner också hur viktigt det är att vi kan sysselsätta, engagera, entusiasmera och ta hand om människor som nu är invånare i vår huvudstad. Alla måste få lov att dra sitt strå till stacken. Gemenskap, trygghet och ett drägligt liv är inte en självklarhet. Stockholm klarar inte av vad som helst. ”Trygghetens ojämna fördelning innebär att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högt påtagligt sätt och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”.

Avslutningen på föreställningen är tydligt inkluderande i det faktum att plattan precis utanför lokalen är en av de få platser i huvudstaden där människor från alla hörn av Stockholm faktiskt möts. Integrationen och konflikter mellan människor är inte mer tydlig än just där. Så där sitter vi ett stenkast från den verkligheten och jag konstaterar att finanskontor och heroinmissbruk ligger vägg i vägg. Båda droger för folket.

Skådespelare Zardasht Rad, Annika Hallin, Allan Svensson, Johanna Lazcano

Teaterrecension: Omfamningar på Teater Galeasen ställer frågan: ”Vad ska hela den här skiten vara bra för?”

3 oktober, 2017 by Lotta Altner

Omfamningar
As Ivan Vyrypaev
Teater Galeasen, premiär måndagen den 2 oktober 2017
Översättning Staffan Skott/Ghost
Bearbetning Mia Winge/Olof Hanson
Regi Olof Hanson
Rum Fridjon Rafnsson
Musik/Ljudbild Stefan Johansson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Dramaturg Mia Winge
Regiassistent Anna-Lo Fjellström
Askulant Agnes Norlin
Praktikant Lisa Lassen
Scentekniker Fabian Grytt
Affischfoto Cato Lein
Affisch/Grafisk form Jan Larsson
Föreställningsbilder Markus Gårdner
Marknadsföring Maria Edwall
Producent Joakim Bayoumi Karlsson
Teaterchef Sophia Artin
Förlag Colombine
Medverkande Simon Reithner (Charlie), Maja Rung (Monika), Alexandra Drotz Ruhn (Emmy)

När det gäller det existensiella i att vara människa kan saker och ting ganska lätt spåra ut. Framförallt blir det komplicerat om man genuint ställer sig frågor om varför man finns och vad meningen med livet är. Dessutom behöver man en bra metod för att nå fram till något svar. Man vill ju inte gärna tappa suget redan innan man kunnat besluta sig för något. Kvällens Omfamningar gav en hel del svar på tal i dessa stora frågor.

Föreställningen är uppbyggd i en monologisk berättarform, där varje skådespelare berättar sin egen historia ur ett tredje-person-perspektiv (han, hon, den och det). Det blir därmed något härligt lättsamt över livsödena eftersom det känns som om någon kontinuerligt anstränger sig för att berätta en saga med 4 personers perspektiv i åtanken. Det hägrar också en komisk ton över det hela, när man själv säger ”Charlie känner att…” och därefter visar med hela kroppen hur man menar. Berättelserna är i bland fristående och ibland sammanflätas deras öden. Uppsättningen är tragikomisk och ironisk nästa helt genomgående, vilket är en smart metod för att kunna engagera en livsfilosofi. Det är också en förutsättningen för att man ska orka med att bli berörd av den ”plastiga jävla skitvärlden” som samtliga skådespelare förmedlar genom sina karaktärer. Det är en stor prestation av skådespelarna att de inte förlorar tempo under de 105 minuterna utan paus. Personligen hade jag föredragit en kortare paus, men ingen skugga på aktörerna för den skull.

Manuset är sannerligen cyniskt, men jag kan inte påstå att Ivan Vyrypaev på något vis har fel i att våga fråga om det verkligen finns en mening med livet och om vi inte alla lite till mans undrar över varför vi verkligen lever. Alla ideal sätts på sin spets och människans verkliga inre liv ifrågasätts grundligen. ” Varför gör jag alla dessa misstag hela tiden och lär mig ingenting”. Dessutom ligger det ju i tiden att folk sannerligen har massvis med polare att ta en öl med, men ingen riktig vän att verkligen prata med. Vi investerar i det ytliga när det är det viktiga som behövs när livet faller i små bitar. För vad gör man när man ”…bara är en vanlig snubbe utan perspektiv”.

Samtliga karaktärer upplever att de gör bort sig i sina liv och inte riktigt vet hur de ska komma vidare. Det gemensamma svaret för dem är att kosmos röst söker upp dem med svar på skilda vis. Däremot säger livskraften till dem alla att ska man vidare så måste de komma ut på andra sidan av problemen och det gör man enbart genom att gå igenom helvetet. ”Lyckan kan bara nås genom att man lider sig igenom det”. Ett religiöst budskap som innefattar livserfarenhet.

Samtliga skådespelare gör genuina tolkningar och gott genomförda blandningar av ödets ironi och allvar. Simon Reithner (Charlie) gör dessutom en enastående tolkning av en man som tappar fotfästet efter att ha bedragit och stulit från sin fru. Hans förmåga att hämta in mimiken och låta känslorna hänga kvar innan han byter riktning, var enastående. Han fick mig att le och bli sorgsen samtidigt. Jag kände hur hans känslor nådde mig och speglade mig i honom.

Vad livets mening helt och fullt är ger inte föreställningen tydliga svar på. Men det är befriande i sig. Alla famnar vi efter närhet och trygghet och en famn att känna oss trygga i säger manuset. Samtidigt orkar vi lägga ner så mycket tid på ytligheter som inte är viktigt. Jag kan inget annat än hålla med om att vår tids kindpussanden, fjäskanden och inställsamhet ”…är ett jävla larv” som vi inte behöver uppehålla oss med. För jag tror att det finns saker i oss som måste få lov att dö bort, för att vi ska kunna leva på riktigt.

Lotta Altner

Footer

Om oss