Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Visselblåsaren – Härligt feta kängor som vrider yttrandefriheten och svensk sexualitet till nya heta breddgrader

by

Visselblåsaren – Vagina dentata
Manus Jens Ganman
Regi Fredrik Hiller
Ljud- och videoproducent Roland Sundell
Producent Annika Bolmé
Föreställning 17 september 2018
Teater Studion Lederman

Att Julian Assange som gjort sig känd för att förespråka yttrandefriheten, lyckas göra sig ökänd genom att totalt misstolka två kvinnors sexuella yttringar, kan ses både som sorgligt och förvånansvärt. ”När jag först kom till Sverige var jag en hjälte” säger Julian. Lärdomen är därmed att det är skillnad mellan teori och praktik. Det här med tydlighet mellan parter är ju en förutsättning för att friheten ska vara fri för samtliga och inte enbart för någon. Huruvida Assange våldtog kvinnorna ur ett lagligt perspektiv eller inte är svårt att veta och det ska vi låta vara osagt. Kvinnorna kände sig dock kränkta efteråt när de visade sig att de inte var ensamma i högen av erövringar som Wikileaks grundaren gav sig hän åt. Han ville ha fri sexualitet i Sverige de liberalaste landet på jorden eftersom han kände sig som en ”rockstjärna”.

Inledningsvis frågade jag mig varför det var viktigt att Dahlstedt skulle spela alla rollerna på scen själv. Det är ju inte bara så att han har samtal mellan två karaktärer på scen i växelverkan, det kommer också upp filmreportage, intervjuer och proklamationer där skådespelaren även gör alla dessa roller. Till en början ska erkännas att jag tyckte det var väldigt stressande som publik och jag ömmade också för skådespelarens arbetssituation. Borde någon läxa upp regissören och kolla att Rasmus fått ordentligt betalt? Men med tiden växer bilderna av rollerna och de satiriska budskapen tydligare. Det finns en möjlighet med enbart en skådespelare, att inte tydligt behöva välja sida av situationer när han hätskt driver, häcklar, ironiserar och trycker hårt på karaktärerna och samhällsapparaten med satir. Less is more, heter det ju så slående. Rasmus Dahlstedt är dessutom begåvad med att kunna härma röster och dialekter på ett sådant vis att inte vem som helst skulle kunna göra det i hans ställe. Det enda som retar en smyg religiös är att det är skillnad på rollen och klädseln mellan en präst och en diakon ( Anna Ardin är diakon), även om kyrkans män och kvinnor ibland kan dras över samma kam när de ska häcklas.

Föreställningen är ett öppet samtal mellan parter som är en del av det svenska samhället. Tolkningen av huruvida Julian Assange kan vara skyldig tvistar den vise. Verklighetens faktum om han skulle bli utlämnad till USA om han kommer till Sverige speglar också föreställningen. Det är mycket bitande satir på skilda nivåer och ingen samhällspart kommer undan sitt ansvar i tolkningarna. Vissa saker skrattar man glatt åt och andra träffar hårdare. Det frimodiga förslaget att Assange skulle behöva tvångskastrering för att feminismen ska bli nöjd är naturligtvis en morbid tanke. Fast det kan nog vilken människa som helst fantisera om med en enkla skitstövel som uppför sig som en dryg ”penis på två ben”.

De olika spåren mellan de skilda samhällsinstitutionerna och ansvarsnivåerna var mycket roande, men något förvirrande. Handlingen var inte direkt tydlig och självklar. Vi flera tillfällen trodde vi i publiken att föreställningen var slut och där kunde den också ha satt punkt. Manusförfattaren hade dock då valt att gå en vända till ur ett annat perspektiv. Ibland kändes det upprepande även om det var roligt hur den svenska präktigheten med vår ”ytterst fina värdegrund” gång på gång fastslogs.

Det är en stor bedrift att föra en monologliknande föreställning under så lång tid som Rasmus gör. Dock ska han ha ännu större beundran för att han kan behålla sig lugn i rollkaraktärerna och tappa bort sig, komma av sig och begära replik, utan att tappa fokus eller energi. Dessutom ska det erkännas att jag inte var medveten om att han kunde sjunga och spela på lika hög nivå som sitt agerande. Kom nu inte bara och säga att mannen kan dansa också, för då förlorar vi honom till Assanges hemland USA.

Jag tar med mig funderingar kring Sverige och vårt samhälles behov av att ständigt vilja vara lite mer än alla andra. Hur vi gång på gång vill vara föregångare och oftast tror oss veta bäst. Vi bor i en av världens mest civiliserade länder och vi tar gärna till pekpinnar och pekar och talar om för alla andra hur de ska leva. Ibland kanske man enbart ska fokusera på sig själv och genom handlingar vara förebilder istället för självgoda ”knows-it-all”. Men ”Sveriges roll är ju inte att vara rolig utan att vara ordningshen”. Jag tänker att om Sverige var en person skulle vi aldrig få ligga.

I rollerna Rasmus Dahlstedt ( Julian Assange, Nyhetsuppläsare, Anna Ardin, Gunnel Arrbäck, Alice Bah Kuhnke, Cyndee Peters, Dan Eliasson, Rasombudsmannen, Stefan Löfvén, Carl Bildt, Morgan Johansson och Frälsningssoldat )

Teaterkritik: Några av oss på Riksteatern – Skådespelarframgångar med underbara överlevnadsstrategier

by

Foto: Urban Jörén

Några av oss – Vedem magasin 1942-1944
Manus Eva-Maria Dahlin
Regi Måns Lagerlöf
Scenografi och kostymdesign Johanna Mårtensson
Komposition och Ljuddesign Hampus Norén
Ljusdesign Peter Stockhaus
Premiär lördagen den 15 september 2018
Riksteatern i Hallunda, Stockholm

Vi lever i en värld där vi ofta frågar oss själva var all ondska kommer ifrån. Hur kan människor vara så grymma och förfärlig mot varandra? Mänskligheten verkar inte heller lära sig av historien. De som hade sett första världskriget trodde inte att de skulle behöva uppleva ett andra. Nu är främlingsfientligheten på framgång igen. Ska vi aldrig lära oss?

En ung judisk pojke blir deporterad till Theresienstadts koncentrationsläger. Där finner han i sin ensamhet vänner att överleva tillsammans med. Därmed får vi i alla fall ett svar på vad vi måste göra när ondskan drabbar oss, om vi inte på en gång vill gå under. Tillsammans skapar de en livssyn och ett uppdrag som reporters, som ger dem livskraft utöver det vanliga. De förtränger en del av sin verklighet och fokuserar på det som är kreativt och livsbejakande i lägret. De känner en livsuppgift att berätta sina upplevelser och andras historier i tidskriften Vedem. De gör det för att deras liv inte ska kännas bortglömt och förgäves. ”När vi kommer härifrån ska vi vara bättre än de därhemma” och ”Det kollektiva minnet kommer att bli vår historia”. Tänk så rätt de hade.

Berättartekniken i uppsättningen var en av de saker som berörde mig mest. Publiken fick en för-, nu- och efter berättelse av samma händelseförlopp. Ibland återkom man till att betona och berätta samma sak igen, men med mer kunskap sedan förut. Man skulle kunna tro att det gav obalans och förvirring, men var just precis tvärtom. Precis som en rimmande rad som inväntar sin poäng och väntar på en återkommande refräng. Harmoniskt, smart och väldigt snyggt.

Scenen bestod av ett antal fyrkantiga lådor med småsten som skådespelarna satt på inledningsvis och flyttade sig emellan. Montern bakom lådorna visade dess formateringarna uppifrån. Alla som sett ett koncentrationsläger genom flygfoton kunde lätt konstatera att man fick den känslan av bilden. Varje låda var ett sådant barack. I Min värld blev stenarna alla de människor som ger berättelserna tyngd och själar vi behöver bli påminda om som bott där. Det var både vacker och horribelt på samma gång. Ibland är det enklaste det allra skarpaste.

Peter Perski gör en energisk och sprudlande gestaltning av Petr Ginz. Att en vuxen man kan utstråla så mycket fin och sprallig tonåring är svårt att förstå. Att dessutom lyckas trollbinda oss genom långa partier av monolog, kräver själ och hjärta utöver det vanliga. Han trollband mig.

Att kunna återberätta en grym historia som kan fastna kräver ett bra manus och god regi. Det skulle kunna vara så lätt att med horribla ljud, skrik och sanna bilder återge massmorden på miljontals människor. Man tar det otäckaste man har och trycker det i ansiktet på publiken. Men om du genom din berättelse, som i den här uppsättningen, faktiskt vill beröra så mycket du kan innan eftervärlden flyr finns andra sätt. Det är då du ska du fokusera på att delge skräcken i små doser och under en längre tid som i kväll. Dämpa den högljudda och blodtörstande metodiken. Vi precis tonårspojkarna i koncentrationslägret klara inte av att leva med den fasan allt för nära inpå innan försvarsmekanismer slår till och förträngningen är ett faktum. Uppsättningen lyckades brännmärka oss så att känslan och tankarna finns kvar långt efteråt.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden och glömma det som en gång hände. Vi kan inte heller få tillbaka de människor som då dog även om vi lider nu. Det bästa vi kan göra är att se till att berättelser som kvällens föreställning, får leva vidare och trycka på de ansvar vi har för att massmord av dessa slag inte få hända igen. ”Världen låter mig inte bli fullbordad” säger Petr och det är tragiskt och han fick inte bli mer än 16 år. Vill vi då göra något värdigt och fruktsamt är att kämpa för att det aldrig mer får hända förintelser på det här sättet.

Medverkande på scen Mårten Andersson (Hanus Hachenburg), Per Burell (Jirka Brumi), David Lenneman (Kurt Lenneman), Peter Perski (Petr Ginz).

Teaterkritik: Projekt Simone Weil – Ett intellektuellt försök att undanröja partipolitisk demokrati – men som gav något mer sugmärken än ordentliga bett

by

Foto: Jac Carlsson

Projekt Simone Weil
Texter Zulmir Bečević, Mårten Björk, Johann Emanuelsson, Dmitri Plax, Anne-Marie Pålsson, Sharon Rider, Lucas Svensson och Simone Weil
Idé/koncept och dramaturgi Maria Ericson och Stella Larsson
Översättning Eva Alexanderson, Thomas Andersson, Gunnel Vallquist
Regi Natalie Ringler
Scenografi och kostym Martin Bergström
Premiär torsdagen den 6 september 2018
Teater Ö2 , Östgötagatan 2 på Södermalm

Att berätta, inspirera och motivera kring demokrati är ingen lätt match, men oerhört viktigt. Så här några dagar före valet känner man det ännu tydligare. Framförallt är det viktigt att inse att det inte bara är en rättighet, utan ännu mer en skyldighet om vi ska ha demokrati. Folkets rätt att styra/rösta är något som vi tar för givet så länge det är lätta beslut. Tyvärr tar vi friheten för självklar och en del kosta på sig att inte göra sin röst hörd. Det är farligt.

Föreställningen talar också om för- och nackdelar med demokratin, byråkratin, parlamentarismen och partipolitik. Fungerar det verkligen i vårt samhälle? Är det rätt att vara politisk? Borde vi inte bara stå på sanningens sida? Kan vi ens avgöra den? Dessutom slänger man in lite existentialism, historik och filosofi. Snabba kast och föreställningen är inget för den som inte vill spetsa öronen och vill tänka och känna efter. Det här är ingen sondmatning. Det här är att försöka tugga i sig berg av frågor.

Upplägget att inleda med det politikerförakt som USA och Europa har i dagsläget gav verkligen den rätta ingången till att kunna och våga ifrågasätta om politik verkligen är något att engagera sig i. Det föranleder att fråga sig vad vi skulle kunna ha istället och vad världen i stort egentligen behöver för att dess invånare ska kunna leva ett bra liv. Däremot kan jag inte dela tanken eller känslan att det som är ”provocerande är inspirerande”, så det får Weil står för själv. Däremot kändes det möjligt att kunna ”åtrå sanningen, men vara försiktig med tilliten”.

Avståndet mellan att vara sig själv och spela en roll i föreställningen är inte långt. Trots att skådespelarna inledningsvis pedagogiskt och med god didaktik förbereder oss på vilka personer vi kommer att möta, vilka influenser de ger och vilken tidsepok de berör, så känns det inte så viktigt. Det är mest blandade röster som i tur och ordning svarar på frågor som är uppskrivna på stora banderoller. Jag vet inte om tydligare roller och en rak historia hade fått mig att känna mer och engagera mig mer. Kvällens framträdande upplevdes mest som små kanapéer. Goda budskap, men självstyrande och inte helt mättande om man inte fick mer innehåll.

Ljuset i lokalen kändes all för platt och hårt för ögonen. Kanske var det meningen att allt det vita som skapades på scen skulle göra aktörernas svarta siden pyjamaser mer svarta? Men samtalen gav verkligen inte ett sken av att vara direkt svarta och vita. I mina ögon fanns inte det behovet i storyn. Kanske symboliserade det strävan efter att åsikter och levnadsmönster skulle vara mer de det ena eller det andra? I mina ögon blev ljuset tyvärr något kirurgiskt trist och ögonen orkade inte riktigt fokusera under de 90 minuterna. Koncentrationen föll och jag kunde inte heller hålla lyssnandet på topp eftersom jag var tvungen att blunda ibland.

Föreställningen utgick från filosofen Simone Weils (1909-1943) liv och livssituation som judinna fram till hennes död. Hennes exentriska liv, åsikter och tankar skulle i sig kunna skapa en hel föreställning och därför blev det lite svårt att förstå varför man måste beröra Immanuel Kant och andra stora författare, politiker och samhällsdebattörer. Jag tror att uppsättningen skulle ha tjänat på att renodlat just Weil vars tankar minst sagt kan stå för sig själv.

Uppsättningen smartaste och bästa val, var inläggen av dans, musik och sånger i föreställningen. För att en publik ska kunna ta till sig det svåra budskapet var det klockrent att lägga in lättsamma sånger, satirisk komik, långsam dans och rytmik. Det lättade inte enbart upp stämningen av den tuffa filosofiska andan, utan gav oss utrymme att se all vår bräcklighet. Inget piggar upp så mycket som att vi kan skratta åt oss själva och vår egen dödlighet i en värld vi gjort så komplicerad.

På Scen Hanna Edh, Maria Ericson, Vincent Grahl och Mattias Redbo

Teaterkritik: Sex fiaskon och en doktor – Minimalistisk scen med accelererande satiriska finesser och fyndig erotisk akrobatik

by

Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär

En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.

Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.

Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.

Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.

Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.

Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.

Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.

Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)

Teaterkritik: Clownen Manne & Co – Clowneri som fick barnen att jublande skrika av glädje och entusiasm

by

Foto: Daniel Rudholm

”Uppåt väggarna” med clownen Manne & Co
Av och med Manne af Klintberg, Maria af Klintberg och Olle af Klintberg
Idé och regi från 4 år med tal- och teckenspråk, för hörande och döva
Fredagen den 8 juni 2018 Premiär
Parkteatern, Bandängen parkleken

Mitt i sommarlovstider passar clownen Manne och hans ensemble på att ha premiär utomhus i Parkleken mitt emellan Bandhagen och Högdalen. Det finns knappast en mer cirkusliknande plats att med enkla medel skapa just den lekfulla och glada atmosfär för en clownföreställning.

Vi är många vuxna idag som växte upp med Manne och dåtidens raka, busiga och spralliga clowneri. Det var tider då tanken inte ens fanns att en clown kunde vara läskig. Idag är det andra ljud i skällan och jag fick höra dagens föräldrar och förskollärare viska oroligt s.k. flykt planer om clownen blev otäck eller barnen skulle börja gråta. Ganska omgående förstod de dock att det inte fanns några risker för det, att det är såhär riktiga clowner ska bete sig. Snarare skrek barnen genomgående av förtjusning och entusiasm genom hela föreställningen.

Jag glädje mig mycket över Mannes metodik och kroppsspråk. Han blandar de höga med det låga och lyckas finna det som är roligt för både barn och vuxna, ibland till och med i samma mening, ”Kan du skynda dig lite? Jag skyndar mig så lite jag kan”.
Inledningsvis tappar han sin hat och lyckas vända och vrida så på den att de faktiskt inte finns fler vinklar en hatt kan fall eller hamna tillbaka på huvudet. Allt sker i ett naturligt flöde och med en härligt tempo. De märks så tydligt att han har livserfarenheten och är väldigt bekväm i sin rollkaraktär. Barnen vill hjälpa till och med enkel humor låter han dem leda honom.

Med sig på scen har Manne också Maria och Olle. Deras rollkaraktärer påmind lite om blandningar av olika Italienska commedia dell´arte karaktärer. Maria är den busiga, bestämda och atletiska clownen, medan Olle är den tillrättavisande och musicerande clownen. Tillsammans med Manne den ifrågasättande och vitsiga clownen bildar de en spännande och karismatisk trio som drar och spretar åt skilda håll – ibland samtidigt. Däremot är de oerhört sammansvärjande energimässigt och man märker att det finns utrymme för improvisation dem emellan. Ja tror det är deras vinnande koncept, med tanke på att man aldrig riktigt kan veta hur barn reagerar i sina kommentarer på det som sker på scen. Det märks att de är far med sina barn som agerar tillsammans, och år av erfarenheter och clowneri tillsammans. En närhet som inte går att fejka.

Den största glädjen bland barnen blir när scenens vattenkrig sprider sig ut bland oss i publiken. Många barn vill verkligen vara med och busa. På en föredömligt sätt tillåts vattenkriget på ett kontrollerat och balanserat vis. Inget barn blir för blöt, ingen vuxen dras med som inte själv vill och tiden är precis så lång/kort som den ska. Begreppet ”den som är med på leken får leken tåla” ger ett nytt perspektiv. Den här leken var mycket väl repeterad och clownerna maximalt lyhörda kring hur mycket och länge det var möjligt att flörta och busa med publiken. Förmågan till inkännande och kontroll, var ett faktum.

Jag undrar dock hur Parkteatern tänkte vid planerandet av platsen för premiären. För mig är det är lite konstigt att föreställningen sker mitt i en park och att det förväntas att barnen och de vuxna ska sitta direkt på gräsmattan på marken. Det skulle man aldrig komma undan med om publiken hade varit enbart vuxna. Trots att vädret den senaste tiden varit väldigt soligt var gräset fuktigt och många barn blev blöta och fick gräsfläckar. Att gå på teater/cirkusföreställning innefattar nog en stol att sitta på för många. Riktigt syn tyckte jag om den morfar som tagit med sitt barnbarn och knappt kunde resa på sig efter föreställningen. Varför ska barn och deras vuxna behöva ha det blött och obekvämt frågar jag mig?

Man blir glad över det faktum att teckenspråket är en så självklar och naturlig del av clowneriet. Efteråt var det många hörande barn som hade nappat upp en del tecken och fyndiga lärare som också registrerat ett och annat. Teckenspråket ger också kroppsspråket en skjuts i rätt riktning och får oss att tänka och känna in.

Föreställningen öppnades upp och knöts samman på likande sätt, med sånger och rörelser, ”dansa runt och prata strunt”. Efteråt var jag precis som barnen bara tvungen att gå fram och titta på clownerna. Åhh Manne var precis lika artig och charmerande som alltid och en stor eloge till hela familjen af Klintberg som påvisar hur riktiga clowner får oss att bli glada, busiga och känna oss som 5 år igen.