Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Förvandlingen på Riksteatern – fantastiskt, skrämmande och insiktsfullt

by

Foto: Yoshi Omori

Förvandlingen
Fri tolkning efter Franz Kafkas bok med samma namn
Regi Carl Knifs
Dramatisering Christoffer Mellgren
Riksteatern i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors i Hallunda den 26 januari 2019
Föreställning som recenseras: 26 januari 2019

Riksteaterns uppsättning av Förvandlingen gestaltar en skrämmande tillflykt till insikt stadiet, med utomordentlig gestaltning av hur familjelivets krav gör att du gärna vill bli liten

Det är något väldigt speciellt med att se en föreställning på ett annat språk än sitt modersmål. Man tvingas att fokusera på ett speciellt vis och s.k. slötittning är inte aktuellt. Ännu mer utmanande är det när du inte förstår ett enda ord av det språk som talas. Ikväll syftar jag på finskan. Precis som när man går på operan, behöver man vara snabb i ögonen för att hinna med att läsa översättningarna på skärmar och samtidigt se skådespelarnas agerande. Ibland måste man unna sig att bara se aktörernas agerande och strunta i det faktum att man inte förstår ett dyft av texten. Jag inbillar mig att sinnesövningar av det här slaget ger ett hum kring hur det är att sakna syn eller hörsel. Lite finska piggar upp i hjärnan, precis som sudoku!

Det är en obehaglig känsla som snabbt infinner sig de första minuterna. Aktörerna på scen uppför sig som stela tvådimensionella plattityder. Det ler och skrattas vid fel tillfällen och upprepar självklarheter som i trans. Aktörerna rör sig i förutbestämda robotliknande rörelser och hackar på varandra när någon vågar röra sig en liten bit utanför vardagens s.k. normaliteter. Danserna är fyrkantigt kubistiska, hackiga och skådespelarna är likbleka i ansiktet som franska clowner. Dessutom ser man den japanska klassiska Noh konsten genom kodifierande rörelseträning. Det är fantastisk surrealistiskt skådespel på högnivå vi får bevittna således.

Om man vet något litet om Franz Kafka (1883-1924) så känner man omedelbart igen den ångest och panik som den tjeckiska författaren själv hade inför familjelivets krav på att jobba hårt och passa in. Precis som Gregor Samsa i föreställningen brottandes han med oron kring att han aldrig dög eller kunde leva upp till omgivningens förväntningar, ”här kan man inte sitta och vara onyttig”. Den enorma rädslan för fadern var också ett klockrent budskap både i boken och i kvällens föreställning.

Att leka med tanken att man en morgon skulle vakna upp och förvandlats till en insekt, kan vara både skrämmande och eventuellt befriande. Om man nu verkligen inte kan leva upp till sin omgivnings önskemål trots hårt arbete är det ju den totala befrielsen att göra sig mindre och mer obegriplig än vad man är. Förvandlingen från människa till insekt görs successivt, sakta men säkert. Man har en känsla av att man ser varje ben och knota utvecklas och insektens kroppsspråk utvecklas. Mest fascinerande är det när insekten klättrar upp på en säng på högkant och balanserar sig framåt och vickandes på ramen. Det känns som den perfekta balansen och att insekten ser med fasettögon framåt i rummet. Man kunde också bortse från skådespelarens storlek eftersom övriga aktörer var så briljanta på att enbart se honom som mindre. Det är svårt att inte se det självklara.

I föreställningen finns en obehaglig dansare helt maskerad i svart. Hen rycks mellan situationer, miljöer och strider. Genom hela föreställningen byter hen sin symbolik i mina ögon. Ibland känns det som att det är den berömda ”elefanten i rummet” d.v.s. de bekymmer som finns mellan oss som vi låtsar inte finns där men ändå påverkar oss. Något vi borde prata om, men väljer att tiga och blunda för. Samtidigt känns det som om det finns medveten ondska i gestalten som ständigt väljer den klassiskt lätta vägen, någon form av enbart en ja-sägare. Den maskerade gestalten erbjuds dock att flytta in, när ekonomin i familjen är skral men passar ändå inte riktigt in. Med tiden står inte den mörka gestalten ut helt enkelt och den flyr och klättrar på väggarna bokstavligen.

Den mest obehaglig karaktären i uppsättningen är fru Samsa, insektens mor. Hennes hysteriska skratt med munnen och hatiska ögon, skulle kunna få vilket barn som helst att inte veta vilken fot hen skulle stå på. Den passiva aggressiviteten är outhärdlig och bedövande bra gestaltad. I mig landar hur skönt det är med människor som är raka, tydliga och respektfulla.

Jag förstår stackars Gregor som flyr till insektstadiet med en sådan morsa.
På ett och annats vis kan man mycket väl påstå att flykten till att bli ett litet kryp är den möjlighet man kanske tar sig an när människor har ”bollat” och lekt med ens känslor för mycket. När man inte längre vet var man har sig själv eller andra…kan man ju lika väl bli en insekt och försvinna i sin litenhet och inte behöva ge sig in i storhetsvansinnena och försöka bevisa att man är något. Bättre fly än illa fäkta, heter det vist.

Tankar om Mänskligheten – av och med Fredrik Lindström

by

Mänskligheten – föreställningen om oss själva av och med Fredrik Lindström

Det händer att man kommer till sammankomster där någon människa bör ställa sig upp och säga något vettigt. Man vill hylla jubilaren eller säga något vackert om den döde, med still, klass och en ordentlig ”skruv” på slutet. Någon måste för sjutton hålla tal omedelbart och spontant på plats, utan att fundera så mycket. Blickarna flackar och till sist ställer sig någon upp (låter som ett jobb jag kunde tagit på mig). I bästa fall är det någon som vet vad hen gör (det är dock inte alltid fallet). Men det är då man vill lyssna på en person som Fredrik Lindström. Han skulle aldrig säga ”jag är ingen talare, men…” och sedan stå och humma en stund med en massa dötid och få dig själv att med sökande blick leta efter närmaste nödutgång.

Jag kunde glatt konstatera att komikern var nervös och darrande något på rösten under kvällens premiär – åtminstone de första 20 minuter eller så. Han stakade sig dessutom och pratade något lite för fort. Jag säger det inte alls av skadeglädje på något vis. Jag skulle snarare vilja påstå att det gör honom till en gott exempel av mänskligheten. För att enbart ha sig själv som instrument och tala i 90 minuter, kräver sin pålästa komiker och då kan man kosta på sig att ha en och annan nerv på utsidan av kroppen en kort stund. Det borde få lov att vara en mänsklig rättighet.

När det gäller Lindström säger erfarenheten att framförandena alltid är genomtänka ur intellektuella, sociala, dialektala och vetenskapliga perspektiv. Att då få applåder omgående vid scenens vänstra kant vid direkt ingång innan showens start, måste vara en fantastisk s.k. boosting för vilken aktör som helst. Applåderna gjorde dock Eskilstunabon något lätt obekvämt, vilket ger honom en hel del pluspoäng. Det går aldrig att glida på gamla meriter eller ha alla sina nära och kära i publiken som utan filter enbart bara älskar en för den man är innerst inne.

Fredriks upplägg under kvällen var att jämföra vårt förnuft, med vår känsla. För vad är som exempelvis gör att en flygresa inte går att diskuteras ur ett förnuftigt perspektiv när det kommer till om vi är rädda eller inte. Han berörde också den mänskliga faktorn som är ett unikum i det svenska språket. Den ger tyvärr en väldigt negativ klang till det faktum att vi människor faktiskt inte är helt perfekta varelser även om vi försöker.

Allra mest skrattade jag åt hur ateisten Lindström beskrev sin smyg religiositet d.v.s. att när det knivar och man inte har någon vettig förklaring på något så kan det väl ändå inte vara skadligt att be till någon Gud oavsett om han finns eller inte. Komikerns största oro var då att Gud skulle genomskåda detta och därmed inte ta honom på allvar även om han försökte börja sina samtal med tacksägelse. Att vid detta tillfälle dessutom jämföra Svenska kyrkan som ett kvart i tre ragg på krogen i sin desperata behov av säljandet av den klämkäcka kristerligheten, gjorde inte min munterheten mindre. Det var länge sedan jag skrattat så innerligt åt något och verkligen kände igen mentaliteten.

Förklaringarna av hjärnans uppbyggnad, genom evolutionen som vi bär med oss i alla utvecklingsstadier, var inte enbart intressant i sig. Fredrik gav knivskarpa exempel med skruvade innebörder och kanske skulle liknande exempel fungera som självklara klassrumsexempel för elever? För vem har sagt att kunskap måste vara tråkig? Det är ju snarare när den är lekfull och rolig som man t.o.m kan lära sig ett nytt språk.

Diskussionerna kring vår reptilhjärna och alkoholkonsumtion gav spännande och roliga exempel. Förklaringarna var oerhört intressanta hur vi överlämnar oss själva till fler och mindre civiliserade nivåer av oss själv i takt med konsumtionen. Jag gillade hans tankar kring att om svenskar vågade vara lite roligare utan sprit, så skulle inte vårt behov av att ”balla ut” i samband med alkoholkonsumtion vara så stor. Det gör ju att man får vara tacksam över om man i nyktert tillstånd redan är lite som spanjoren säger ”poco loco”(lite ding i bollen).

Lindström lyckades på en festligt och intressant vis att blanda det allvarsamma situationerna, med retoriskt riktiga förklaringarna. Gång på gång tog han sig själv och sin barndom som exempel, vilket ledde till att någon form av trovärdig självkritik rådde. Att driva lika mycket med sig själv som med andra ger ett distanserat förhållningssätt som ger tillit och beundran. Att en man kan erkänna sina brister och skratta åt sig själv ger utrymme för att hjärtlig ge honom en dunk i ryggen och påminna honom om hans mänsklighet.

Teaterkritik: Faust på Dramaten – ondskan påminner forfarande om den mänskliga bräckligheten på ett obehagligt mjukt vis

by

Foto: Sören Vilks

Faust
Av Jens Ohlin och Hannes Meidal
Regi Jens Ohlin
Ljusdesign och scenografi Susanna Hedin
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Lena Strandmark
Dramatens Elverket
Föreställning som recenseras: den 23 november 2018

Det är tragikomiskt i denna invecklade tolkning av Faust, att se föreställningen en ”Black Friday”. Mörkret, ondskan och mammon gör sig tydligt gällande på scen och i min verklighet på stan och på nätet. Köp, köp och sälj sälj. Faust kanske både i den här nya tappningen och övriga varianter sålde sin själ till djävulen (eller dess ängel), men frågan är vad vi gör med oss själva i överflödets tidevarv. Vilken synd och skam kan tillräknas oss?

Uppsättningen faller tillbaka både på tysken Goethes teaterpjäs med samma namn och på några skilda tolkningar av tyska folksagor om just mannen Faust som sålde sig till Mefistofeles. Det är ett intressant ämne som självklart är lika aktuellt idag som på 1500-talet. För hur långt är människan villig att gå för egen vinnings skull och vad är vi villiga att offra utmed vägen för att få allt det där förkastliga som själen trånar efter. Framgång och berömmelse är några saker som beskrivs då och nu, och i kvällens föreställning.

Kvällens scenbild är klädd i hallonrött. Det ger en varm känsla av blodsoffer, värme och skuld. Samtidigt går det inte att motstå hettan och attraktionen i den röda färgen, som dessutom råkar vara min favoritfärg lika mycket idag som alltid. Jag åtrås av känslan av att livet skulle vara mycket härligare om rött fick dominera mera. Man hoppas att det inte gör en till en sämre människa.

Skuldfrågan kring Faust lyfts upp ganska omgående. Hur dog han? Vilka premisser var det? Var har han nu hamnat efter sin död? Tydligt uppfattar jag att det är lätt för karaktärerna att tala illa om den döde. Kanske skräms man över hans framgångar eller så räds man hans död och hånfullt påstås det att ”genier lever (vidare) och medelmåttor dör (glöms bort)”. Därmed är det självklart att ta över makten om härligheterna i huset som Wagner gör och utnämner sig godheten genom att kasta skit på den bortgångne. För visst växer man själv och framstår som så mycket bättre om man samtidigt kan trycka ned någon annan till deras sämsta nivå och hävda att någon är, ” andligt efterbliven som folk är mest”. Wagner är just precis sådär kastandes fram och tillbaka i sin tolkning av världen och livet som karaktären kräver – vindarna blåser åt alla håll och hon följer efter. Hon vill verkligen inte blir lurad av djävulen (pudeln) men hamnar dock i blåsväder som människor gör. Slutligen betalar han också sitt pris.

Zeitblom kommer till huset när Wagner har sina vänner och efterfrågande där. Diskussionerna om ”tillgång till huset” som tillhörde Faust, tyder på drömmetaforer att se huset som platsen för trygghet, boning och framgång som gör en hemmastadd. Den nya kompositören är nervös och uppvaktande mot Wagner för att få en chans att komma in. Nyströms skådespelarinsats briljerar och bjuder både på en töntig ögontjänare till en halvnaken förförare av högre rang. Kyssar och smek brukar sällan kännas från scen till publik på ett så tydligt och naturligt vis. Passion är aldrig lätt att ge från långt avstånd, men Zeitblom får huden att resa sig och stå givakt.

Intressant utmed tidens gång är karaktärerna Marthas och Valentins, klädbyten. De går från röda-, till svarta- och avslutar med vita kläder. Självklart är det den mänskliga skuldfrågan i Faust och livets öden som återspeglas. Duon gör en tight och intensiva tolkningar för varje klädbyten, där utgångspunkterna ständigt är att bekräfta det mest gynnsamma för ögonblicket. Utläggningarna är ju dessutom alltid enkelspåriga även om till och med roliga. Dessutom är de verbala klappningarna standigt givna medhårs för att gynna de två. Man känner tyvääärr igen sig och man känner igen andra, ” det finns så mycket som man inte ser, men nu ser du ondskan…Jag visste allt men gjorde inget”.

Att delge oss ondskan som en rosa liten pudel gör att skrattet fastnar i halsen och pannrynkan blir tydlig. Det är sällan den onde återges som ett litet fluffigt djur vars mage vi gärna vill klia. Det är också med neutral förljugenhet och mjukhet som pudeln genom Per Mattsson delger oss ett livsmörker genom att vara behaglig. Otäckt påminns vi om att Satan antagligen inte är så korkad att hen tänker visa sig med horn och eldgaffel. Mattsson ger mig mig en mild ondska som känns mer obehaglig än något annat.

Sammanfattnings kan man konstatera att samtliga nog ”gjorde det bästa de kunde” även om det är svårt att se att det på något vis skulle kunna ses som en rimlig förklaring till deras medvetna eller omedvetna ondska. För var går gränserna för hur vi får bete oss mot varandra omedvetet eller medvetet?

Medverkande
Thérèse Brunnander, Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström och Frida Österberg

Teaterkritik: Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton – Julens budskap blir även i musikalisk form lika aktuell idag som förr

by

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018

Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.

Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.

Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?

Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.

Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?

En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.

Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.

När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.

En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.

I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein

Teaterkritik: Isbrytarna – Tanken att ironisera scenkonsten blev enbart dåliga plattityder

by

Isbrytarna
Manus, Regi & Musik Alexander Charlamov
Produktion & Scenografi Ella Engström
Ljus Joakim Ahlström & Mattias Lidén
Scen Demon på Olympiateatern den 10 november 2018

För att få en publik att lyssna på ett budskap från scen är det viktigt att man respekterar besökarnas tid i rummet d.v.s. kommer folk att orka titta på det vi har att säga och hur länge? Man tar inte mer i anspråk än man kan fylla med vettigt budskap. Väldigt få riktigt skickliga skådespelare klarar av att i 3 timmar hålla publikens intresse, även med paus emellan. Kvällens föreställning skulle vara 3 timmar och 20 minuter enligt informationen. I pausen efter 90 minuter var jag tvungen att gå på grund av dålig luften i teaterlokalen och stolarnas enorma obekvämlighet. Dessutom var föreställningen en allt för stor besvikelse att jag helt enkelt inte kunde förmå mig själv att stanna kvar i 90 minuter till.

Föreställningen ger sken av att den vill vara nytänkande, provokativ och vill ge konstruktiv-, satirisk- och/eller ironisk kritik på skådespelare och teaterkonsten i stort. Man vill leverera en bild av teatervärlden som vi övriga inte riktigt ska känna till. För vad är det som händer innan en föreställning? Vilka processer måste genomgås för att skådespelare och ensemble ska överleva? Kan man överleva utan att sälja sig till sponsorer? Vilka är det som gör jobben och vad ska man ha en värdelös regissör till som enbart följer simpla manualer i regi? Dessutom vad blir det för stämning med skådespelare som bedrar varandra till höger och vänster?

Det är stora och viktiga frågor som ställs i föreställningen och som man borde ha kunnat ge svar. Annars borde man inte ta sig an uppgiften. Jag tror dessutom att publiken/många verkligen skulle vilja veta mer om hur teaterverksamheter blir till och styrs (inte bara vi i branschen). Tyvärr får vi enbart nidiskt ytliga klichéer till förklaringar under kvällen. Rollkaraktärerna upplevs på inget vis som färdigbearbetade och man undrar vilken regi aktörerna fått eller hur tänkte man när man skrev manuset. Det blir tråkigt nog enbart platta schabloner som med jämna mellan rum slänger sig med könsord, ”typ liksom” eller svär. Jag vet inte om de ska chocka oss, skapa skratt eller om man bara inte vet hur man ska agera i sin roll på scen. En känsla av studentikos fars kommer smygande allt för ofta även om agerandena inte är tillräckligt överdrivna eller ens roliga för att leva upp till den changern.

Massor av självklarheter, upprepningar och sidospår av de skilda karaktärerna är igång samtidigt under första halvan av kvällen. Någon har gjort slut med sin flickvän, den andra är hemligt förälskad i någon, det hintas om strypsex, andra sitter hemma på sin balkong och undrar vad brevbäraren tänker om honom samtidigt som han bajsar på toaletten. Man får ingen uppfattning om att dessa har något syfte eller kommer att leda till någon form av slutsats. Jag önskar att jag åtminstone hade kunnat tycka att det var roligt eller att någon ”isbrytning” hade gett kraftiga skratt. Det blir tyvärr bara ord som fyllde ut en massa tid utan mening. Jag vill inget annat än gå därifrån.

Kvällens största behållning (fram till pausen) var gräskostymen som var mycket fyndigt gjord. Med sina stora strån och glansigt gröna tyg så satt den klockrent komiskt. Att en person får lov att spela något så trivialt som det gröna gräset i en scen, på scen på en teater ger en ett härligt leende på läpparna. Det är ju alltid de små detaljerna som kan få lov att göra skillnaderna. Jag tänker att uppsättningen hade behövt mer av den typen av komiska detaljer från den s.k. teatervärlden för att kunna visa att teaterkonst inte är en dans på rosor. Det är inte något som vem som helst är skapad för.

Scenografiskt var det också intressant hur man hade valt att göra all lös rekvisita helt vit. Med den svarta bakgrunden kan man därmed ana att det svartvita i föreställningen eventuellt hade någon djupare betydelse. Svart på vit brukar står för att tydliga bevis för något finns att finna. Därmed känns det mest rimligt att uppsättningen står för att det mesta i livet nog är ganska öppet för skilda tolkningar.

Medverkande på scen Emelie Karlsson, Lars Qvanström, Margareta Hallqvist, Arvid von Heland, Niklas Ejnar, Sofia Bekken, Lennart B. Sandelin och Johan L. Heinstedt