Rosemari Södergren

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – stark, berörande, enastående

26 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Min fantastiska väninna
Regi Maria Sid
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Liv Pettersson & Kerstin Dagmarsdotter
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Anna Jensen Arktoft & Rebecca Afzelius
Koreografi Catharina Allvin
Ljud Magnus Ericsson
Dramatisering April De Angelis
Översättning Johanna Hedenberg
Nypremiär på Kulturhuset stadsteatern Stockholm 25 augusti 2023

En stor romanserier om kvinnlig vänskap blir på scen en enastående uppvisning av duktiga skådespelare. Regissören Maria Sid har varit klok att bygga föreställningen på duktiga skådespelare och låter tryggt föreställningen vila på skådespelarnas insatser. Maja Rung som Elena och Nina Zanjani som Lila visar upp ett brett register där vi kan känna de två karaktärernas många sidor. Starkt, realistiskt och mänskligt. Övriga skådespelartruppen får bära flera olika roller och de gör det med glans. Trots att föreställningen är drygt tre och en halv timme lång flöt tiden snabbt och jag sögs helt och hållet in i handlingen och glömde tid och rum. Jag var där, i Neapel.

Scenografin är sparsmakad och ger utrymme för skådespelarna. Klokt val av regissören, scenograf och övriga i produktionsledningen. På så sätt kan vi själv inom oss se miljöerna. Ljussättningen är också en stark del i helheten. Ljuset användes på ett förstärkte vissa scener genom olika färger och styrka. Inslagen av dans lyfter också föreställningen genom att ingjuta liv, passion, rörelse och föra berättelsen framåt. Ibland kan kroppens rörelser förmedla mer än tusen ord.

Föreställningen baseras på Elena Ferrantes världssuccé om kvinnlig vänskap i ett fattigt kvarter i Neapel från 1950-talet fram till 2010. Vi får följa de två flickorna Elena och Lila. Bokserien består av fyra delar: Första delen skildrar barndom och tonår, andra ungdomsår, tredje åren mitt i livet, medan den fjärde delen skildrar medelålder och åldrande. Föreställningen innehåller alla fyra delarna även om det blir mer fokus på de första två delarna.

Lila och Elena är två flickor i Neapels fattiga och våldsamma kvarter med stark från 1950-talet. Livet skiljer dem åt, men de är för alltid del av varandras blodomlopp. Lila, den egensinniga och briljanta, drömmer om att bli författare. Istället måste hon sluta skolan för att hjälpa till att försörja familjen. Elena tar sig genom nålsögat och får fortsätta i realskolan. Lila gifter sig som tonåring, medan Elena flyttar från Neapel för att läsa på universitetet.

Berättelsen, både i böckerna och på scen, skildrar en tid av sexuell frigörelse, sociala förändringar och upptrappat politiskt våld. Trots att handlingen utspelas under en bestämd tidsperiod det en tidlös berättelse. Det som framförs är evigt mänskligt, som hur både Lila och Elena ibland lurar sig själva och framför allt försöker lura omgivningen. Hur svårt det är att erkänna det som gör mest ont. Hur de måste anpassa sig till de som bestämmer och har makten. Att kvinnor oftast får dra det stora lasset i familjen och inte hinner skriva romaner på samma sätt som män hinner. Eller en av de mest talande delarna där den välbärgade övre medelklassen har det mesta serverat och kan flyta in genom öppna dörrar till universitet och akademiska jobb och deras tal om hur samhället ska kunna förändras som är långt från realistiskt, övre medelklassens självpåtagna roll att leda förändringen i samhället där de tänker sig veta bäst hur arbetarklassen ska få det bättre, fast det inte har en aning om de verkliga problemen.

Som scenuppsättning hade den världspremiär våren 2017 på Rose Theatre Kingston i London. Maria Sids version hade skandinavisk premiär den 1 mars 2019 på Årsta Folkets Hus och spelade sedan för utsålda hus. Nypremiären på stora scenen i Kulturhuset Stadsteatern fick stående ovationer, mycket välförtjänt. Jag tippar att den kommer att dra fullsatt salong ett bra tag.

Föreställningen återskapar atmosfären i romanen så jag som läst den känner igen mig och jag blir engagerad och rycks med men jag tror att denna uppsättning är lika sevärd för den som inte läst böckerna. Oavsett om man läst romanserien eller inte är scenversionen stark, berörande, rolig och engagerande och får mig att minnas min egen uppväxt.

Om författaren till romanserien:
Elena Ferrante är en pseudonym som används av en italiensk författare som valt att vara anonym. Hon är främst känd via sin romansvit Neapelkvartetten, med handlingen förlagd till efterkrigstidens Neapel och med väninnorna Elena och Lila som huvudpersoner.

På scen:
Maja Rung, Nina Zanjani, Matilda Ragnerstam, Odile Nunes, Rolf Lydahl, Davood Tafvizian, Henrik Norlén, Pierre Tafvelin, Linus Troedsson, Peter Gardiner, Kayo Shekoni, Parwin Hoseinia, Ludde Hagberg och Sylvia Rauan.

Filmrecension: Canceled – seg och gäsp-framkallande

22 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Canceled
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 augusti 2023
Regi Oskar Mellander
I rollerna Vincent Grahl, Fanny Klefelt, Klas Wiljergård, William Wasberg, Felicia Kartal, Annica Liljeblad

En historia vi sett i otaliga skräckfilmer: några entusiaster beger sig till en övergiven herrgård långt ut i skogen för att få kontakt med spöken. Trots att den är skapad av svenskar och jag gärna vill hylla den måste jag erkänna att den var rätt långtråkig och inte alls särskilt skrämmande. Fast den underhållande biten är skildringen av influenser Alex som utan att tveka kan bokstavligen gå över lik för att få massor av tittare och klick.

Spökjägarna i Youtube-kanalen Gone Ghosting har tappat sin sponsor och är på väg till konkurs då det avslöjats att de hela tiden fejkat sina paranormala möten. Ledaren för gruppen. Alex, är dock en person som inte ger sig. Han tar med sitt stukade team till herrgården som sedan länge varit igenbommat på grund av skrämmande händelser hemsökt huset för länge sedan och gjort att huset stått obebott. Flera hundra år tidigare har herrgårdens ägare förlorat sin fru och sitt barn. Frun dog i barnsäng och barnet överlevde inte. Herrgårdens ägare ska då ha utfört ritualer för att få sin fru tillbaka från de döda. Men frågan är vad det var som han lockade fram.

Nu har Alex bestämt att de ska ta sig in dit och ha kameror på hela tiden för att hitta något som kan ge dem tittare tillbaka. Det underhållande med filmen är gruppens ledare, Alex, som är en riktig lurifax. Att det som händer inte är fejk utan något långt utanför deras kontroll, det är väl mer än förutsägbart.

Filmen är inspelad i matta färger, nästan svartvit film där övriga färger är mycket svaga. Meningen är förstås att ge oss känslan av verklighet, att det är sådant som människor kan spela in med sina mobiler. Men, suck, det mest spännande var ljudet som kraftfullt strök under när det är tänkt vara läskigt. Fast ljudets effekt har inte någon större påverkan på helheten. Tyvärr var det ofta långsamt och gäsp-framkallande. Det var också lväl mycket som var för orealistiskt. Självklart kan en film ha orealistiska drag. Skräckfilm i synnerhet är oftast tänkt vara underhållande samtidigt som det är är olidligt läskigt och givetvis inte särskilt realistiskt. Men inom en films gränser ska innehållet ha sin realism. Jag kan inte säga mer om det, för att inte spoila handlingen.

Några detaljer är ändå nytänkande och skiljer sig från mängden av skräckfilmer. Det så kallade mediet, Katta, är inte särskilt duktigt utan en bluff, till skillnad från många andra skräckfilmer med liknande tema där mediet ofta skildras som seriös, som i Conjuring-filmerna och Insidious-serien.

Sensmoralen i filmen är ett råd, tänker jag som säger att det är rädslan som det onda lever på. Det kan säga en hel del om genren skräckfilm. I och för sig behöver en film inte ha någon sensmoral. Den kan vara till enbart för att vara underhållande, även om det är med skräck. Men för mig var denna mer seg än engagerande eller spännande. Det ironiska är filmens roligaste del: influencer som är redo att bluffa och gå över lik – där både filmens regissör Oskar Mellander som tidigare har gjort ”Andra sidan” och producent Joakim Lundell gjort Spökjakt, två program som på sitt sätt är just kommersialisering av andevärlden där människor ska bli skrämda.

Filmrecension: Operation Napoleon – plågsamt att se

19 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Operation Napoleon
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi Óskar Thór Axelsson
Manus Arnaldur Indriðason, Marteinn Thorisson
I rollerna Vivian Ólafsdóttir, Jack Fox, Iain Glen

Ett upplägg vi har sett i många filmer: Två snälla godhjärtade personer råkar hitta något som onda personer, mest män, vill hålla hemligt. De onda jagar och försöker döda de två snälla. Och de onda har tillgång till världens mest avancerade övervakningssystem (långt ifrån trovärdigt). Blixtsnabbt kan de lokalisera var de goda befinner sig och blixtsnabbt har de förflyttat sig dit för att kunna försöka döda.

Suck. Det är liksom både otroligt, orealistiskt och ett tema som vi sätt i otaliga både usla och ibland bättre actionfilmer. Det enda bra med filmen är de snygga isländska miljöerna. Skådespelarna varav flera är duktiga gör inte sin mest imponerande insats direkt. Jag förmodar att det beror på usel regi. Detta gamla tema med grymma, helt samvetslösa yrkesmördare som hotar lekmän som råkat hamna i skottlinjen var vi sett bättre versioner av.

Handlingen börjar med att några unga isländare som är ute på skotertur på glaciären Vatnajökull hittar ett tyskt flygplansvrak från andra världskriget som störtat 1945. Lasten är mystisk och verkar kunna avslöja en konspiration. Amerikanska intressen dyker upp direkt och mördar två av de unga irländarna och sedan är jakten igång. Suck. En av de unga irländarna lyckas fly och skickar en video till sin syster. Och då måste dessa skurkar jag både honom och hans syster. Ännu mer suck.

Filmen bygger på en thriller av Arnaldur Indriðason. Jag har inte läst den och kan inte avgöra om den är me trovärdig eller mer spännande. Det är visserligen full fart och action i filmen men det är helt enkelt för mycket och för orealistiskt och inget nyskapande på något sätt. Det finns inget djup i en enda av karaktärer. Det var plågsamt att tvinga mig att se hela filmen. Att filmen får betyg 2 trots det beror på de isländska miljöerna.

Nico Falcones nya kortfilm, EGΩ (EGO), är ett mästerverk

18 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

EGΩ (EGO)
Kortfilm av Nico Falcone
Medproducent Kimmo Salmela
Med stöd av Helsingbors kulturförvaltning och lokala sponsorer som Lab Teamet (Tobbe Hansson
Roger Augustsson), EC solutions (Mathias Anlander) och Lennart Bergstrand med flera.

En man har beslutat sig för att utmana den som förstört hans liv. En spännande stark kortfilm, EGΩ (EGO), av den svenska regissören Nico Falcone är på väg ut för att visas på ett trettiotal filmfestivaler världen över.
EGΩ (EGO) är mästerligt berättad med foto, ljud och skådespel. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge till Nico Falcone får möjlighet att göra en långfilm.

Nico Falcone om filmen:
I korthet handlar filmen om en man som fastnat i sin melankoliska metafor och i en drömlik status och partiell verklighet som lämnar honom bara där i den dimensionen med alla närgångna frågor och med sin ofrivilliga kompanjon (tusenfotingen) som symboliserar hans ångest i tid och otid.

Men den går att tolka på flera sätt, som alla stora filmer talar den på flera nivåer. Jag tolkar den inte så mycket som att vara i en drömlik status utan istället ser jag den som ett uppvaknande till att se sig själv. Det är denna briljanta kortfilms styrka att den kan tolkas på flera sätt.

I filmen finns tre roller: mannen (spelas av Nico Falcone), pojken och mannen i hoodien. Den är inspelad i skånska miljöer, bland annat i ett stort böljande fält med illröda vallmo.

Kulturbloggen intervjuade honom i samband med att hans förra film visades på filmfestivaler världen över. Här han du läsa den intervjun.

Filmrecension: Själen för fan – en politisk analys och ingen djupdykning i tankar om själen

17 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Själen för fan
Betyg 3
Stockholmspremiär 18 augusti 2023
Stefan Jarl

Vår person delas ibland in i tre delar: ande, kropp och själ. En film som tar upp själen kan bli oerhört intressant. Men tyvärr kantrar den och kommer aldrig loss. Filmen är bara 40 minuter och har 99 procent fokus på politik. Samhällsfrågor och politik är bara en liten del av vad som en film med fokus på själen skulle kunna ta upp.

Stomen i filmen är två längre intervjuer med ekonomijournalisten Andreas Cervenka och juristen Fabian Wennergren. De båda mycket duktiga och absolut intressanta att se. De får lyfta fram
filmskaparens tema för filmen som är avsaknaden av solidaritet i vårt samhälle i vårt samhälle idag. Stefan Jarl säger:
– Man har opererat bort det själsliga i vårt samhälle. Pengar har blivit en del av folksjälen.

Jo det ligger det mycket i. Men som film? Jag skulle hellre se en lång intervju med Cervenka men som då marknadsfördes som hans analys av girig-Sverige. Som film om själen, en reflektion kring själen – nja. Det är en reflektion över hur vår tids samhälle kommit att bli slav under Penningens makt.

Stefan Jarl vill helt enkelt föra fram sitt politiska budskap, eller snarare hans analys av västvärlden och Sverige i synnerhet där han menar att ekonomin har tillåtits bli kraften som resulterat i ett alltmer ojämlikt samhälle, ett land för de allra rikaste.

Stefan Jarl citerat Sokrates ord om att ”Omsorgen om själen är livets viktigaste uppgift” och menar att det är långt borta. Det är bara det att längs vägen har denna film förlorat just fördjupning av ”själen”. En film som tar upp själen borde handla om existentiella frågor. Det tycker jag är en brist och tråkigt. Jag hade väntat mig mycket mer. Politik och samhället påverkar människor och våra liv med det gör också ideologier, religioner och filosofier. Hur hanterar människor sorg och saknad i ett så sekulärt samhälle som vårt? Det finns tydliga siffror på att antalet människor med svåra psykiska och mentala problem växer. Det dör människor i överdoser i narkotika dagligen i Sverige. Det finns så mycket kring själen, kring psyke och det mentala som skulle varit spännande att en film dök ner i. I Bhagavad-Gita, en bok som hör till hinduismen, står på ett ställe att själen är i sin storlek som en nagel på tummen.

Det ska nog tolkas symboliskt. Men spännande är det och det lockar till många funderingar. Det skulle jag gärna se en film som tar upp. Trots det får filmen betyg 3. Därför att det alltid är högintressant att höra Cervenka.

Själen för fan – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Rosemari Södergren

Footer

Om oss