Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Armand – unik komposition av realism och drömlik surrealism

by

Armand
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Halfdan Ullmann Tøndel

Vilken enastående debutfilm av Halfdan Ullman Tøndel. Armand vann Caméra d’Or – priset för bästa debut vid årets filmfestival i Cannes och huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve (Världens värsta människa) hyllades unisont. Filmen utsågs också till Norges Oscarsbidrag.

Armand är en unik film som börjar som en skarp realistisk samhällsskildring men som sedan går över till symboliskt, surrealistiskt drömlikt berättande som talar till känslor och det undermedvetna.

Filmen börjar med att den ensamstående mamman Elisabeth (spelas av duktiga Renate Reinsve) är kallad till ett möte i skolan med sonen Armands lärare Sunna. Elisabeth är stressad och har inte fått någon information om vad mötet ska handla om. När hon kommer till skolan får hon besked att de måste vänta på föräldrarna till Jon innan mötet kan börja.

Före mötet får Armands och Jons lärare Sunna peptalk av skolans rektor och en äldre erfaren skolpersonal, som båda fegt lämnar över mötet till den yngre läraren. Sunna frågar de två äldre om vad skolan har för rutiner i fall som detta, men något tydligt besked får hon inte.

Inledningen av filmen är absurd men samtidigt väldigt träffande. De två sexåriga pojkarna Jon och Armand brukar leka bra med varandra, de är dessutom kusiner. Men en dag ville Jon inte längre leka med Armand och så gjorde Armand något med Jon på skolans toalett. Exakt vad som hänt finns inget vittne till. Allt är ryktesspridning.

Istället för att verkligen gå på djupet med vad som hänt blir de vuxna alltmer desperata och misstänksamma mot varandra. Vem talar sanning? Till slut handlar konflikten mer och mer om de vuxna. Lager efter lager avslöjas av de vuxnas demoner och fördomar och det blir allt svårare att greppa om vad som egentligen hänt. En både absurd men också väldigt trovärdig skildring av hur människor kan förvränga vad som hänt och hur de lurar andra och kanske allra mest lurar sig själva.

Filmen tar upp frågor om moral och etik men ännu mer om hur rykten kan få fart och hur lätt människor kan ta parti utan att egentligen ta reda på fakta.

Att Halfdan Ullmann Tøndel valt att sista tredjedelen berättas mer danslikt och drömlikt gör filmen så bra. Det gör att vi förstår med våra känslor och det fördjupar vad filmen förmedlar. Suverän berättarteknik.

Filmens regissör, Halfdan Ullmann Tøndel, är barnbarn till Ingmar Bergman och Liv Ullman. Det är klart att det medverkat till uppmärksamheten, men Halfdan står helt klart på egna fötter och har skapat något som är unikt. Det ska bli spännande att följa hans filmskapande framöver.

Recension av tv-serie: Ronja Rövardotter 2 – underbar, vacker och tål att ses om och om igen

by

Ronja Rövardotter 2
Betyg 5
Premiär på Netflix 24 oktober 2024
Regi Lisa James Larsson

En av de vackrast sagorna är tillbaka. Del 2 av nyinspelningen av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är tillbaka. En underbar och vacker saga som tål att ses om och om igen. Del 1 av nyinspelningen av Astrid Lindgren berättelse om rövardottern Ronja tog kritikervärlden med storm. När nu andra delen släpps är den om möjligt minsk lika bedövande vacker och en totalupplevelse som en publik i alla åldra kan bänka sig framför om och om igen.

Som alla de bästa sagorna är den storslagen och samtidigt berättar den sådant som alla möter på något sätt i någon form i livet. Det är en berättelse om vänskap och lojalitet, om hämnd och att som barn gå sin egen väg i livet och göra sina val, om svek och att kunna förlåta. Skådespelarna tycks ha vuxit in i sina karaktärer och är så trovärdiga. Kerstin Linden som Ronja är ett charmtroll utan like, envis, rolig och en naturbarn. Jack Bergenholtz Henriksson som Birk Borkason är hennes lojale vän som oftast låter Ronja styra. Krista Kosonen har verkligen vuxit in i rollen som Lovis och likaså Christopher Wagelin som Mattis. Johan Ulveson som Skalle-Per är enastående. De är alla fem minst lika bra som de fyra som spelade i filmen som kom 1984 och regisserades av Tage Danielsson. 1986 klipptes filmen om till en TV-serie i tre delar på 50 minuter var, varvid man lade till material från filminspelningen som inte kommit med i själva filmen.

Ronja Rövardotter är en klassisk svensk saga skriven av Astrid Lindgren om flickan som öds in i ett gäng rövare i en medeltida skandinavisk borg. Hon älskar skogen och upptäcker vilken både magisk och farlig och vacker plats den är och där möter hon en dag en pojke, Birk, som tillhör de konkurrerande rövarbandet. Ronja och Birk får inte vara vänner, för de tillhör fiendegrupper.

Dessa sex nya avsnitt är underbar tv som jag hoppas många samlas för att se tillsammans. Det är ett fascinerande och spännande och engagerade äventyr för alla åldrar med fantastiska naturvyer, med ekorrar, möss och ugglar och med de varelser som vi bara kan se med vår fantasi, som troll, rumpnissar, grådvärgar och vildvittror.

Inspelningen har skett runt om i Sverige, bland annat i Västra Götaland. Den svensk-brittiska regissören Lisa James Larsson har regisserat och i ett pressmeddelande läste jag att hennes relation till Ronja var nästan obefintlig innan hon fick uppdraget. Hon hade varken läst boken eller sett filmen. Kanske är det ett starkt skäl till att den blivit så bra, att hon tagit itu med denna enastående berättelse utan att varit färgad av den tidigare versionen.

Del 2 av tv-serien Ronja Rövardotter är ett storslaget, lysande äventyr som är mer aktuellt än någonsin. Om vikten av att respektera naturen och alla varelser, om att säga nej till gamla strider, att hat inte behöver ärvas i generationer.

Filmrecension: National Anthem – en annorlunda westernfilm med dragqueens på rodeo

by

National Anthem
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Luke Gilford

En vacker, charmig och storslagen berättelse om en ung mans uppvaknande till att göra det han drömmer om. Dylan (spelas av charmfulla Charlie Plummer) är 21 år, lever med sin mamma och lillebror Cassidy på vischan i New Mexico. Dylan tar hand om Cassidy medan mamman jobbar och också när mamman är ute och festar och jagar män. Dylans mamma har alkoholproblem och mår inte bra och tar inte sitt ansvar som vuxen. Det är Dylan som får se till att Cassidy gör läxor och mår bra och får frukost. Dessutom måste Dylan måste ta ett stort ansvar för försörjningen av deras lilla familj.

Dylan sliter hårt med tillfälliga påhugg, oftast inom byggsvängen. Han har en dröm och sparar till att köpa en husbil för att kunna köra vart än vägen för honom. I bokhyllan har han en burk där han sparar pengar för att kunna köpa husbilen.

En dag när han hänger på uppsamlingsplatsen för arbetssökande som kommer Pepe, en ranchägare och plockar upp Dylan för ett jobb några dagar. Det visar sig att på ranchen har Pepe samlat ett stort gäng av transpersoner och dragqueens. Hisnande vidsträckta naturfoton från den amerikanska sydvästern möter queer-gemenskapen på ranchen i denna film. Filmen är regissören Luke Gilfords debut-långfilm. Han känner väl till queer-gemenskapen inom amerikansk rodeo. 2020 publicerade Luke Gilford en fotosamling som dokumenterar queergemenskap i International Gay Rodeo Association.

I pressmeddelanden om filmen står det:
National Anthem är Luke Gilfords långfilmsdebut – ett starkt drama som utmanar såväl westerngenren som bilden av queera livsöden. Charlie Plummer, Eve Lindley och Mason Alexander Park gör huvudrollerna.

Egentligen är det queera inte huvudsaken, fast jag tror att det kommer att bli mest omtalat. Tyvärr. Dylan träffa en grupp människor som lever på en ranch och som bryter traditionella könsmönster och klär sig som de vill och känner för och flera uppträder då och då som dragqueens.
Dylan är helt fördomsfri, nyfiken och öppen och blir vän med dem. Jag tycker det är synd att mänskligheten inte har kommit längre än att det ska göras en stor affär av hur människor klär sig. För mig är det en berättelse om en ung man som träffade människor som vågar vara sig själva och där han trivs och så småningom kan ta steget att förverkliga sin dröm. Queer-gemenskapen på ranchen bildar bakgrunds-miljön till Dylans möte med kärlek och sorg, gemenskap och avsked. På ranchen upplever Dylan nya sidor av sig själv och upplever stor kärlek och han får också lära sig att ta konsekvenser av sina handlingar.

Filmens styrka ligger bland annat i att den inte handlar om homofobiska reaktioner runt om. Visserligen reagerar Dylans mamma första gången yngste sonen Cassidy kommer hem i en klänning men det blir inget mer av det. Mamman kan ta det naturligt framöver.

Vad spelar det för roll vilka kläder någon bär? Varför är det så speciellt om en man vill gå i klänning och vill sminka sig? Varför? Den dag vi accepterar att varje individ får vara som den är och får klä som han eller hon eller hen vill kommer inte ordet queer att ha någon betydelse alls
Dragartister kommer bara att få jobb som artist för att de sjunger bra eller är proffsiga på scen, när den dagen äntligen kommer där ingen bryr sig om någon har höga klackar eller inte. Borde inte varje människa ha rätt att klä sig han, han eller hen vill.

Men vi har inte hunnit dit i samhället eller världen ännu. Långt ifrån på många håll. Men Dylan och hans lillebror möter denna gemenskap med queer med öppet sinne och tar vara på glädjen och sammanhållningen. Dylan blir också kär, ja djupt förälskad. Men öppenheten i gruppen är inte total. Då Dylan blir kär i Sky som lever tillsammans med Pepe kommer det in mörka moln på den tidigare blå himlen.

Charlie Plummer är hur söt som helst i rollen som Dylan. Han är född 1999 i Poughkeepsie, New York. Han spelade huvudrollen i Lean on Pete (2017), med Steve Buscemi, Chloë Sevigny och Travis Fimmel. I slutet av 2017 medverkade han i Ridley Scotts kidnappningsthriller All the Money in the World och spelade John Paul Getty III tillsammans med Christopher Plummer, Michelle Williams & Mark Wahlberg, som spelades in i Rom, Jordanien och i London. Räkna med att vi kommer att se Charlie Plummer i många stora roller framöver.

En annorlunda cowboyfilm med rodeo och dragqueens. Vackra naturvyer och en berättelse som skär in i hjärtat. Ett minus för filmen är att när Dylan ska förföras sexuellt måste det ske med droger. Att hela gruppen använder droger är negativt. Betyder det att queer och missbruk måste höra ihop? Filmen är tidlös. Vi får inte se några mobiltelefoner och inget surfande på sociala medier. Det är befriande.

Filmrecension: Virgo – en intelligent skräck-thriller i punkmiljö

by

Virgo
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi och manus Jakob Ekvall

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom är den skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många intressanta filmer av framöver.

Jag tycker mycket illa om sådana tv-serier som Det okända som har ett enda syfte: tjäna pengar på att skrämma människor med att det finns onda spöken som gör människor illa. Jag känner ganska många duktiga mediala personer och alla som är seriösa av dem försäkrar om och om igen att de paranormala fenomen som kan hända i så kallade hemsökta hus är fenomen som sätts igång av de levande människors energier. Kolla in vem av de boende som har mentala problem eller brottas med stress eller oro: plocka bort den människan från huset och vips, kommer fenomenen att försvinna. Dessa hemsökta hus är hemsökta av levande människor. Därför uppskattar jag skräckfilmer som bygger på de hemskheter som människor sätter igång och inte osynliga varelser som ingen kan bekräfta eller bevisa.

Nu äntligen en smygande, spännande thriller där det inte är någon ond konstig varelse från spökenas värld som är orsak till det som händer. Jag ska inte avslöja vem som sätter igång skräcken, spoiler är inte ok i en filmrecension, tycker jag.

I Virgo får vi följer ett ungt punk-rockband, med tre tjejer och en kille – Siri, Jonathan, Beatrice och Alice, som är på turné i Sverige. Det är lite gnäll mellan de fyra: någon är för långsam och låter de andra vänta när de ska dra vidare, någon är lite för aggressiv och retar upp folk och på den ena spelningen kommer bara en publik på sju personer. Sådant de flesta som varit på turné med en band kan känna igen. Men så har de en spelning där är full fart och Ava, en ung kvinna i publiken, är spontan och framåt och tar kontakt med dem och bjuder hem dem på efterfest.

Spänningen byggs skickligt upp sakta. Bandet är på väg norrut och nästa spelning ska vara i Sundsvall. Det är mörka skogar längs vägen, det en skum man som ständigt sitter på en trappa och blänger på Siri. Och vad döljer Siri, den nya sångerskan i bandet? Musik och miljö och långa skuggor gör att vi känner att något skrämmande är på väg att bryta ut, men vi vet in varifrån än. Är det den överspontana Ava som har onda planer, är det Siri? Jonathan? Möjligheterna är flera.

En skräckfilm ska vara skrämmande – vilket denna är, först långsamt framåt-kryssande och sedan brakar det loss i full fart sista halvtimmen.

Det är debutfilmen av svenska regissören Jakob Ekvall, som kommer från Göteborgs sprudlande punk & DYI-scen, och som tidigare regisserat kortfilmer och musikvideos. Punkmusiken är ett av filmens bärande element, så klart. Punkigt, rökigt och genuint ungdomsfestande. Som regissören berättar i en intervju: subgenren Riot grrrl inom punk varv självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I rollerna finns flera av den yngre generationen begåvade skådespelare som Inez Andersson (Clark, Sanningen, Nattryttarna) Victor Iván (Tore, Vi i Villan), Emelie Lihav och Wilma G. Sand.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Jakob Ekvall, regissör till Virgo.

Möte med Jakob Ekvall, regissören till Virgo

by

Regissör och skådespelare från punkskräckfilmen Virgo

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många bra filmer av framöver. Och som lyckats genomföra filmprojektet nästan helt utan finansiering av filmbolag. Filmen har svensk biopremiär 18 oktober 2024. Kulturbloggen fick göra en intervju med Jakob Ekvall, filmens regissör.

Hur kom du på idén till Virgo?
– För sju år sen var jag och mitt band Young Mountain på turné i östra Europa och hamnade i ett stort, förfallet radhus mitt ute i ingenstans. Det var ”en kompis kompis” till arrangören som bodde där, tydligen. Det var ett kollektiv som bodde där, men det var ingen i kollektivet som registrerade att vi ens var där. Vår sovplats var ett rum fullt med bråte, en deformerad gosedjur-älg och madrasser som inte lämnade mycket till fantasin. Allt i huset hade ett tjockt lager damm över sig och vi lämnade inte våra stackars sovsäckar om vi inte behövde.
Mitt i natten skulle jag upp och kissa, med i mörkret kunde jag höra rörelser. Jag var genuint rädd och letade mig tillbaka till min sovsäck.
Den natten slogs jag av en idé – Att vi hamnat hemma hos ett kannibal-kollektiv som mitt i natten skulle överraska oss och äta upp oss i våra sovsäckar. Detta var fröet som flera år senare blev Virgo, som är ganska annorlunda.

Hur har du jobbat med manus?
– Filmen skrevs under pandemin våren 2021. Jag hade en vag idé som varit med mig under en lång tid, och med all covid-dötid hade jag äntligen tid att få ner den på papper. Första utkastet skrevs snabbt, på en månad. Jag satte som mål att skriva 30 sidor i veckan och sen ge mig en sista vecka att finjustera och putsa (då manuset var 90 sidor). Det var en otrolig period i mitt liv, trots den bisarra tiden i världen. Jag satt åtta timmar om dagen och skrev och sen sov jag och gick många och långa promenader. Manuset formades utifrån magkänsla, då jag egentligen inte visste hur man sätter ihop ett manus. Under klippningen av filmen har jag studerat manus i två år, så nu har jag verktyg jag helt saknade när jag skrev Virgo. Virgo var 100% magkänsla och lust, på gott och ont.

Jakob Ekvall

Hur har du lyckats få finansiering?
– Vi har inte lyckats få finansiering. Det var ett val som gjordes tidigt att helt strunta i det. Att söka pengar är extremt tidskrävande och för en långfilm kan det ta ett halvår, utan någon som helst garanti att du faktiskt får pengar. Istället lades halvåret på förproduktion, casting och att skriva manuset, för någonstans visste jag att en film som Virgo aldrig skulle få traditionell finansiering. Den var för märklig.
Filmen är helt självfinansierad, med undantag från två mindre kulturstöd från Göteborgs Stad, KulturUngdom och Prono. Pengarna kom från mitt tidigare jobb som truckförare i ett fryslager på -24 grader!

Det är mycket punk i filmen: berätta om din bakgrund i punken: musik, video med mera.
Hur valde du musiken till filmen?
– I femtonårsåldern började jag spela trummor tack vare Guitar Hero och har spelat i band ända sen dess, och gör fortfarande. Jag och mina vänner har gjort mycket av det ”The Raspberries” gör i filmen, fast inte riktigt lika dramatiskt. Vi har spelat mitt ute i ingenstans inför enstaka i publiken, sovit många, många nätter i vår van, vaknat mitt i natten av raggarbilar som cirkulerar runt vår bil, sovit hemma hos märkliga personer vi aldrig träffat tidigare, m.m.
Vi har rört oss mellan flera genrer, men vår ”bas” har varit i punk/hardcore-scenen. Det är en värld jag är väldigt bekant och kär i, som dessutom känns perfekt för en skräckfilm.
När det kom till hur ”The Raspberries” skulle låta var subgenren Riot grrrl inom punk självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I inledningen, före själva handlingen, ser vi flera olika klassiska Tarotkort. Egentligen är det inte med någon Tarot i filmen, mer än att på Avas bord syns några slags kort, men inte de traditionella Tarotkorten. Jag är osäker på om det är en annan Tarotlek eller mer orakelkort?
Varför valde du bilder på Tarotkort i inledningen? Betyder de skräck för dig? Det finns ju många som använder Tarot för healing och personlig utveckling och för råd och inte alls för att sia om framtid.
– Tarotkorten är viktiga för filmen, även om de inte får så mycket skärmtid. Jag ser Ava som självutnämnd spådam, som studerat astrologi och det ockulta. En person som har full tro i korten och som en natt siar att hon kommer ”träffa en grupp människor som kommer förändra hennes tillvaro”.
Att Ava var på bandets spelning och soundcheck var ingen slump!
När jag skrev filmen så parade jag ihop varje karaktär med ett tarotkort och stjärntecken, för att hjälpa mig hitta deras personlighet och karaktär, samt hitta karaktärer som känns distinkta och som ”krockar” med varandra. Om man tittar noga så paras korten i inledning ihop med skådespelarna/karaktärerna de ska representera.
Tarotkorten hemma hos Ava är traditionella Tarotkort, fast tolkade av en spansk konstnär som även gjorde filmens gamla poster, Rodrigo Almanegra.

Sols kompis, funderar jag på, vad han betyder i filmen.
– ”Sols kompis” (som han heter i eftertexten) är ett sorts kaos-element som sätter igång kvällen och ritualen tidigare än vad som var tänkt. Han är ”de ondas” motsvarighet av Beatrice. Han är känslosam och impulsiv och tänker inte steget längre fram. Beatrice blir den som får hämnas att han kastade en flaska mot Siri, genom att själv smälla en flaska i hans huvud. En flaska för en flaska.
Som karaktär dyker han upp långt tidigare i filmen, som ett dåligt omen som förföljer bandet.

Virgo är en slags skräckfilm eller thriller som jag kallar intelligent, för det är människor som ligger bakom alla onda fenomen. Tänkte du på så vis också?
– Tack, ”intelligent” är en stor komplimang! Ja, det var ett medvetet val att allt filmens driv, gott eller ont, kommer från karaktärerna. Det finns ett övernaturligt element, men makten ligger alltid i människornas händer. Hade man tagit bort det övernaturliga hade filmen fortfarande ”fungerat”, fast med mindre krydda.

Vad har du för planer framöver, som du kan avslöja?
– Högst upp på listan är att vila. Gå promenader med min partner och vår hund Yuma. När energin är tillbaka har jag flera idéer jag velat utveckla. En TV-serie och en långfilm. Långfilmen är en blandning av äventyr och science fiction, som handlar om sorghantering och om vår överstimulerade samtid. En blandning av Oändliga historien och The Matrix, på ett mystiskt behandlingshem.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Virgo