Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Recension av tv-serie: Åremorden – vackra snöiga Jämtland och realistiska brottsfall och trovärdiga karaktärer

by

Åremorden
Betyg 4
Global premiär på Netflix 6 februari 2025
Regi Joakim Eliasson och Alain Darborg
Produktionsbolag SF Studios
Producent Brita Lundqvist
I rollerna bland andra Carla Sehn, Kardo Razzazi och Charlie Gustafsson

Viveca Stens kriminalromaner från Åre med de två poliserna Daniel Lindskog och Hanna Ahlander i centrum har nu kommit som tv-serie i en första säsong med fem avsnitt. Det är underbart att se en tv-serie som utspelas i det snöiga Jämtland med realistiska kriminalfall och trovärdiga karaktärer och duktiga svenska skådespelare.

Hanna Ahlander jobbar egentligen hos Citypolisen i Stockholm men har hamnat i konflikt med kollegor och flyr till Åre för att ladda batterierna. Hon får låna sin systers stuga i Åre. På plats ser hon i de lokala nyheterna att en ung flick försvunnit under en fest. Hanna anmäler sig till Missing People för att hjälpa till att söka efter den försvunna flickan. Hanna börjar så klart att luska kring fallet med den försvunna flickan och får snabbt fram en del bra information. Givetvis kan hon inte hålla sig utan tar kontakt med den lokala polisens chef och vips är hon med och utreder tillsammans med Daniel Lindskog, från den lokala polisen.

Denna första säsong (jag förmodar att det kommer fler säsonger) bygger på de två första böckerna i serien: Offermakaren och Dalskuggan. De första tre avsnitten kommer från Offermakaren där en ung flicka försvinner i samband med en fest. De andra två avsnitten
handlar om ett fall som börjar under sportlovet där ett illa tilltygat lik hittas en bit utanför byn. Det visar sig att offret är en känd idrottspersonlighet och som tycks ha varit mycket uppskattad. Hanna är kvar hos Årepolisen och Daniel Lindskog ska gå på föräldraledighet som slits mellan arbete och familj.

Nära den norska gränsen har en frikyrklig sekt fått fäste och under utredningen av mordet kommer Hanna dit för att ställa några frågor. Hanna som jobbat med våld i nära relationer i Stockholm anar oråd och försöker hjälpa pastorsfrun.

Det är en spännande kriminalhistoria där misstankarna går iväg åt olika håll. För min del tycker att de två sista avsnitten var bättre och var spännande än de första tre avsnitten.

Ett plus för serien är att poliserna visserligen är mänskliga och har problem som alla människor kan ha. Daniel är nybliven pappa men samtidigt är det skönt med en serie där poliserna huvudpersonerna inte är alkoholiserade eller fyllda av ångest. Ett plus är också att det ofta är situationer som är realistiska som ligger bakom brotten.

Att Åremorden kom till beror troligen på coronapandemin. Viveca Sten och hennes man var fast i fjällparadiset Åre på grund av reserestriktioner och då började hon skriva på den första delen, som utkom 2020.

Filmrecension: Leva lite – om en rörig tågluff genom Europa

by

Leva lite
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Fanny Ovesen

En roadmovie med två tjugoåriga tjejer som tågluffar i Europa och resan blir precis så rörig som livet är och så rörig är filmen. Det är kul att följa deras röriga liv och förvirrade relationer. Filmskaparen har valt att låta handlingen delvis berättas hoppigt och trassligt, så det ibland är svårt att veta var de är och om det är deras minnen vi ses eller själva handlingen. Det är som att filmen symboliskt stryker under röran genom att delvis berätta på ett rörigt sätt.

Tonåringars röriga liv och en rörig resa i en rörig film – för unga blir det säkert delvis ett igenkännande att se tjejernas trassel i livet och för oss som inte längre befinner oss i tjugo-årsåldern sätter filmen igång många minnen från ens egna upplevelser i den åldern. Därmed inte sagt att trettioåringar eller femtioåringar inte kan ha röriga liv.

Vänskap är ett av filmens teman. Laura och Alex är två unga kvinnor som har varit vänner länge och har ett starkt band mellan varandra. De har planerat sin resa i två år. De ska tågluffa och bo hos människor som de fått kontakt med genom så kallad Couchsurfing. Det är en app där det går att få bo hos människor runt om i världen, ofta gratis. Första stoppet är Warszawa. Ganska snart efter att de kommit fram lyckas Alex få kontakt med en ung man som lovar att ta med dem ut nästa kväll på bra klubbar.

Alex och Laura är ganska olika. Alex är singel och har ofta sex med olika killar medan Laura har pojkvän, Elias. Laura saknar Elias men samtidigt tycker hon det är kul att få resa med sin väninna. Laura får ofta höra att hon är flickväns-material. När de kommit fram till Warszawa pratar Laura med Elias i telefon. Elias berättar då att han ordnat så han kan möta upp dem på deras nästa stopp, i Prag. Han kan vara med dem där någon dag.

Alex blir sur när Laura berättar att Elias ska komma till Prag. Hon menar att Elias borde låta de två väninnorna få ha sin resa i fred. Laura påpekar att Elias bara ska vara med dem någon dag i Prag, sedan ska han hem till Sverige igen och jobba.

I Warszawa går de på klubb tillsammans med den unga mannen de mötte första dagen. Han tar med några av sina kompisar också. Det blir mycket alkohol, många shots och Laura blir aspackad. Nästa morgon vaknar hon upp hos en kille utan att minnas vad som hänt. Hon är naken och kan se en använd kondom på golvet, så hon anar att de haft sex. Hon smiter iväg till rummet där hon bor med Alex, som inte kommit hem efter festen ännu. Många jobbiga känslor och tankar far runt i Laura. Hon berättar för Alex att hon haft sex med en ung man men att hon inte minns hur det gick till. Alex tycker inte att Laura behöver berätta det för Elias när de möter honom i Prag. Det var fylle-sex som inte betyder något, menar Alex. Laura mår dåligt av det och samvetet bullrar. Filmen sätter fingret på frågor om hur viktig sanning är och om hur viktig trohet är och diskuterar kring vad sex betyder i ett förhållande.

En av filmens behållningar är samtalen om sex som Laura och Alex har och ibland är fler unga kvinnor med i dessa samtal. Kärlek och sex kan vara trassligt och hur ska en kvinna kunna se till att hon också får orgasm, hur pratar hon med pojkvän eller den hon har sex med om hur hon vill ha det.

Det är en engagerande film om vänskap och relationer och om att vara tjugo år och på äventyr i Europa.

Filmrecension: Biru Unjárga – hjärtevärmande, komisk filmpärla

by

Biru Unjárga
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2025 och smygpremiärer på samiska nationaldagen 6 februari
Regi Egil Pedersen

Den bästa och mysigaste coming-to-age-film jag sett på länge. Huvudpersonen är 15-åriga Elvira och även om en filmens främsta målgrupp torde vara barn från tioårs-åldern och tonåringar så är det en film vuxna har lika stor glädje av. Den är varm och rolig och det går att känna igen sig i många karaktärer, på olika sätt. En mänsklig film. Jag satt som klistrad framför filmen.

Elvira bor i Unjárga, en liten samisk ny i Norge. Naturen är vacker där med stora vidder. Men för Elvira känns platsen instängd. Hon bor med sin mamma som nyligen kommit ut som lesbisk. Mammans flickvän Rita håller på att flytta in hos dem. Elvira har inga problem med att mamman är lesbisk fast att flickvännen ska bo hos dem är hon inte så förtjust i.

Elvira vet inte vem hennes pappa är. Hennes mamma säger att Elvira blev till genom en konstgjord befruktning på en infertilitets-klinik i Köpenhamn, i Danmark. Elvira ser det som något mycket positivt. Det betyder att hon inte är hundra procent samisk utan hälften dansk. Det ger henne hopp om att en dags kunna ge sig iväg från byn och flytta till Danmark. Elvira är inte alls förtjust i det samiska. Hon tycker det samiska livet är instängt och gammaldags.

I sina tankar och drömmar umgås Elvira med sin danska pappa. Hon har bestämt sig för att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau som slog igenom internationellt i rollen som Jaime Lannister i Game of Thrones. Vi får se scener där hon möter och pratar med sin pappa Nikolaj Coster-Waldau, i sin fantasi. Egentligen förstår hon ju att han inte är hennes pappa men det henne hopp och glädje att låtsas för sig själv.

Sarah Olaussen Eira som spelar Elvira är en pärla. Hon är enastående bra i rollen och jag tror vi kommer att få se henne framöver i fler filmer och tv-serier. Hon är en stor talang. Ett annat plus i filmen är förstås Nikolaj Coster-Waldau som gör en rolig roll som hennes fantastiskt perfekta dröm-pappa.

Men verkligheten bankar på ibland och gör att drömmar kan krackelera. En dag, strax före Elviras födelsedag, dyker en samisk man upp. Han smäller upp ett tält 150 meter från deras hus och påstår att han är hennes pappa. Inte nog med att Elvira vill ha kvar sin fantasi-pappa så betyder ju den tältande pappan att Elvira inte är hälften dansk.

Ovanpå trasslet hemma har Elvira det krångligt i skolan. En av skolkamraterna, Margrethe, har vunnit skolans gunst och är en favorit. Margrethe är influencer med många följare och hon lägger sig i Elviras situation på ett utnyttjande och påträngande sätt. Det blir bara för mycket för Elvira där allt hon gör ska lyftas upp och förvridas i Margrethes videoklipp.

Filmen går upp på biografer i februari, den månad då skolor runt om i landet har februarilov. Ett tips inför lovet är: se denna film för sin varma berättelse som är både komisk och hjärteknipande med vackra naturvyer och en berättelse där vi kan känna igen mycket av det mänskliga.

Teaterkritik: Skammen – en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i känslor och tankar

by


Foto Sören Vilks

Skammen
Av Ingmar Bergman
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Peruk och mask Melanie Åberg
Ljus Charlie Åström
Musik Anna Sóley Tryggvadóttir
Dramaturg Anneli Dufva
I rollerna Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson
Premiär på Dramaten 1 februari 2025

Går det att vara neutral? Går det att undvika att ta ställning i krig eller konflikter? Och varför glöms kultur bort och sopas under mattan när kriget kommer? Är inte kultur viktigare än så? Är inte kultur det viktigaste, det som våra värderingar bygger på och ändå förminskas kulturens betydelse av samhälle, politiker och makthavare när det blir krig och djupa konflikter.

Skammen, bearbetad och regisserad av Mattias Andersson, bygger på Ingmar Bergmans film Skammen om ett ung par som är musiker och dragit sig undan på en isolerad plats på en ö för att få ägna sig åt kultur och kärleken till varandra. Men kriget i omgivningen närmar sig och många försöker tvinga dem att ta ställning.

Föreställningen Skammen har flera frågor som bubblar under ytan. Över ytan och mest synlig är frågan om det går att dra sig undan, att undvika att ta ställning. Lika viktig är dock frågan om kulturen. Är det verkligen fult att inte vilja ta ställning och istället uttrycka sig konstnärligt, artistiskt?

Eva och Jan, ett ungt musikerpar, har flyttat ut till ett sommarhus vid havet för att helt kunna fokusera på sin konst och sin kärlek till varandra. Men samtidigt som de befinner sig i sin bubbla blir världen utanför allt oroligare. En konflikt eskalerar och plötsligt står kriget vid dörren. De får besök av soldater från båda sidorna i kriget och båda sidorna hävdar att de kämpar för att det ska gå att leva i fred och för att personer som Jan och Eva ska kunna syssla med kultur. Men båda sidorna kräver att just nu måste Jan och Eva ta ställning. Men tar de öppet ställning riskerar de sina liv om motståndarna får tag på dem.

Regissören och Dramatens konstnärliga ledare Mattias Andersson säger om föreställningen:
– Min bearbetning handlar också om en större berättelse om Sverige idag. Ett land som varit neutralt i 200 år och som nu måste förhålla sig till en akut krigsretorik. Hur vi som enskilda individer och som nation ska navigera i detta.

Med tre stjärnskådespelare på scen, Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson, och fantastiskt smart scenografi, ljus och ljud och en lång rad sånger av fantastiska artister som Kurt Vile, The Cure, Sharon Van Etten och Mick Jagger blir det en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i både känslor och tankar. Mattias Andersson med team har gjort en fenomenal, träffsäker överföring av Bergmans film från 1968 till vår tid. En föreställning som sätter igång tankar men inte ger svar och inte tvingar in oss i någon uppfattning. Så bra och så starkt. En föreställning som också skildrar hur människor kan göra de mest otäcka saker när bomber exploderar omkring en och man är rädd, så in i märgen rädd. Ett högaktuellt drama.

Adam Lundgrens karaktär, Jan, är kanske den som har mest brist handlingskraft i början. Han är en drömmare och har svårt att ta beslut. Han är så långt från soldat det går att komma och han såg också till att slippa göra sin värnplikt. Vad har hänt i Sverige idag när vi nu inte längre är ett neutralt land. Vad händer med den som vill vägra bära vapen, som inte vill lära sig att döda? Är det en förbjuden övertygelse i Sverige idag? Det är ingen enkel fråga. Alla i Sverige mellan 16 och 70 är totalförsvarspliktiga och måste bidra till totalförsvaret vid krigsfara och krig. Totalförsvarsplikt gäller alla svenska medborgare, både de som bor i Sverige och i utlandet. Totalförsvarsplikten gäller även utländska medborgare som bor i Sverige. Så rent lagligt går det inte att hålla sig undan vid krig.

Musik som finns med i föreställningen:
Kurt Vile – Wakin on a pretty day
Our Love – Sharon Van Etten
Modern Love – Robert Koch, Delhia De France
Adiago G-Moll – Baserat på två takter av Temat och en besiffrad basstämma av Tomaso Albinoni – Tomaso Albinoni, Remo Giazotto (b.1910) Gunnar
Last Night I had the Strangest Dream – Trad, Tomas Blank
Not Over Yet – Grace
Ca Plane Pour Moi – Plastic Bertrand
Ganja Smuggling 2021 – DJ Bestixxx, Eek-A-Mouse
God Gave me Everything – Mick Jagger
Levels – Avicii
Poppin*Them Thangs – G-Unit
Katyusha – Music Legends
Waiting* On A Sunny Day – Bruce Springsteen
Boys Don’t Cry – The Cure
Love Will Tear Us Apart – Culture Kultur
Shoreline – Broder Daniel
Last Night I had the Strangest Dream – Joan Baez

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten

by


På bilden från vänster: Tobias Aspelin, Alex Jubell, Grynet Molvig, Krister Henriksson
Foto: Mats Bäcker

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O’Neill
Regi Eva Dahlman
Översättning/bearbetning Eva Dahlman
Scenografi / Kostymdesign Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Maskdesign Anna Olofson
Dramaturg Jani Lohikari
Bild/Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell, Tobias Aspelin
Föreställning som recenseras: Pressvisning 30 januari 2025 på Riksteatern, Hallunda
Premiär i Klintehamn 1 februari 2025

En välspelad klassiker om allt det som kan storma i det undermedvetna, de nedtryckta känslor och tankar, som kan vara svåra att erkänna för sig själv och ännu svårare att dela med sig av till andra. Riksteaterns uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en stark föreställning om en familj där det är mycket outtalat som pockar på för att bli synligt. En berörande föreställning om hur sanningen alltid ändå försöker göra sig hörd, hur mycket vi än försöker blunda för den. Och när vi lämnar salongen går vi förhoppningsvis hem och funderar på vad vi inte borde blunda för längre. Samtidigt som det finns mycket ångest och många känslor av skuld och skam finns det en stark omsorg om varandra i familjen. Det är mycket väl regisserat av Eva Dahlman och bra gestaltat av skådespelarna. Den enkla, vardagliga scenografin och videoinstallationen med dimmig bakgrund stryker under de känslor och tankar som föreställningen ger mig.

Lång dags färd mot natt skildrar en familj under en intensiv sommardag med dimma som gör att det mesta ser oklart ut, svårare att greppa. Långsamt glider dagen över i nattens mörker. Det är en familj med två vuxna söner, en pappa som varit känd skådespelare och en mamma som gav upp sina planer på att bli konsertpianist på grund av kärleken. Den äldre sonen, Jimmy, har blivit skådespelare men inte lyckats så bra och är ständigt pank. Den yngre sonen. Eddie, hade arbete men har blivit sjuk. Eddie har en förfärlig hosta och familjen väntar på ett besked under dagen från läkare. Det är ett besked som de väntar på med skräck, speciellt mamman, som vägrar låta någon säga att det kan vara allvarligt.

Eddies sjukdom är bara en av många saker i familjen som är omöjliga att ta upp och prata om. Mammans missbruk får inte nämnas och varför hon missbrukar finns det olika uppfattningar om och en del är värre och mer sårande än den andra. Och varför är pappan snål och varför är whiskyflaskans innehåll så urvattnat? Och varför häller alla i sig alkohol ständigt? Under ytan finns dessutom en svår sorg, efter ett barn som dog som två-åring och där finns outtalade skuldbeläggande mot alla i familjen på olika sätt.

Det är nästan för mycket som plågar familjen. Jag blir matt när jag tänker på det. Men ändå finns det mycket som nog varenda en på något sätt kan känna igen, fast kanske i mindre skala. Alla upplever väl någon gång situationer i livet som är svåra att ta upp, situationer som hålls under ytan och pockar på uppmärksamhet?

Krister Henriksson som spelar familjefadern säger:
– Jag har sett Lång dags färd mot natt i många olika versioner och jag minns den från min barndom. Jag har alltid tyckt att föreställningen är för lång. Men nu har Riksteatern skapat en version på två och en halv timme där inget saknas – hurra! Jag längtar efter en utmaning som skådespelare och att få åka ut på turné.

Krister Henriksson är erfaren och rutinerad skådespelare och han smälter perfekt in i rollen som familjefadern, den pensionerade skådespelaren. Grynet Molvig är skör och mycket realistisk som mamman i sin flykt från att möta verkligheten och sanningen. Alla fyra på scen får mina hyllningar. Tobias Aspelin i rollen som den äldre brodern Jimmy och Alex Jubell som lillebror Eddie hoppas jag att jag får se i fler pjäser framöver. Alex Jubell är enastående som den sköra Eddie som på alla sätt försöker få sin mamma och pappa att våga prata om hans sjukdom.

Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman skildrar en intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten. Mycket tankeväckande och något jag tror alla kan känna igen på något sätt. Med duktiga skådespelare, genomtänkt och väl funderande scenografi för en riksomfattande turné.

Vid premiären av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956 spelade Inga Tidblad och Lars Hansson paret Tyrone. Jarl Kulle, som då gestaltade en av sönerna, tog sig an rollen som James Tyrone i uppsättningen 1988.

Wikipedia berättar om dramat
Lång dags färd mot natt (originaltitel: Long Day’s Journey into Night) är en pjäs av Eugene O’Neill. Den hade världspremiär 2 februari 1956 på Dramaten i Stockholm.

Pjäsen är mer eller mindre självbiografisk och beskriver en augustidag 1912 i familjen Tyrones liv. Det är ett mycket starkt drama, som författaren testamenterade till Dramaten. Han ville visa sin tacksamhet för att teatern spelat så många av hans pjäser – även innan han blev nobelpristagare på 1930-talet. ”Lång dags färd mot natt” var en gåva till hustrun Carlotta på en av deras bröllopsdagar. Pjäsen är allmänt betraktad som O’Neills främsta verk och den gav honom postumt Pulitzerpriset för dramatik 1957.