Gästskribenter

Progg- och visfestivalen på Tyrolen

18 augusti, 2019 by Gästskribenter

När Tyrolen i Blädinge bjuder in till festival, vet man att det alltid kommer vara toppklass på artisterna. Den här kvällen var inget annorlunda. Vad sägs om Contact, Merit Hemingsson, Nynningen och Mikael Ramel? Utöver dessa legendarer bjöds vi på minst lika vassa förmågor av lite yngre snitt. Maja Johansson, Stina Künstlicher, Franska Trion och duon Siri Karlsson gladde publiken.

Trots det ganska sura vädret var det en relativt stor skara åhörare som vågat sig ut och stämningen var god hos både publik och artister.

Contact var tidiga ut på kvällens festival och en stor publik samlades inne på Tyrolens dansbana Rotundan. Ted Ström och Lorne DeWolfe utgör stommen i bandet och det går inte att säga något annat än att de är levande legender inom den svenska proggen, såväl den politiska proggen som den musikaliska. En underbar timme tillsammans under det vackert målade trätaket.

Ute på Joddelero tog sedan Maja Johansson vid. Hennes sköra men samtidigt starka stämma och hennes energirika spelstil på den vackra Stratocastern gick hem hos mig och publiken. Det blyga och tillbakadragna mellansnacket blev en skön kontrast till hennes musik. En mycket trevlig bekantskap att göra. Vi kommer garanterat få höra mer av henne framöver.

Klockan 20 var det så dags för kvällens huvudattraktion Nynningen. Även här talar vi om ett band som står stadigt med rötterna i såväl den musikaliska som den politiska proggen. Nikke Ström och Tomas Forsell får anses höra till inventarierna i musikrörelsen. Här hade de satt samman ett helgjutet program på exakt en timme. Inget band fick mer speltid än så. Såväl publiken som musikerna ville ha mer men på Joddelero satt redan Merit Hemmingsson redo så en timme var det vi fick. Bandet förstärktes av ljuvliga Matilda Magnusson som också fick framföra två låtar från hennes platta med covers på Björn Afzelius låtar.
Nynningen och Matilda Magnusson kommer tillbaka till vårt län i slutet av Augusti när de spelar på en gratisfestival i Linnéparken i Växjö.

Merit Hemmingsson är ytterligare en legend inom den svenska musikrörelsen. Hennes grymma versioner av traditionell svensk folkmusik är något utöver det vanliga. Det blev möjligen en smula introvert och malplacerat utomhus. För mig funkar den här sortens musik allra bäst på klubb, eller ännu hellre i lurar hemma i höstmörkret.

Mikael Ramel band till dej tog sedan vid inne på Rotundan. Mikael Ramel har haft en lång och framgångsrik karriär inom den progressiva rockmusiken, inte minst som medlem av Fläsket Brinner några år på sjuttiotalet och senare som mottagare av KaRamelodiktstipendiet 1986, och allt mellan det och nu. Helt sjukt vilken fantastisk artistlineup Tyrolen återigen lyckats få till. Med på scen den här kvällen var även Kenny Håkansson från bland annat Kebnekajse, samt den briljanta keyboardisten Mats Öberg.

För oss fick det även sätta punkt för kvällen men rapporter låter göra gällande att Franska Trion som avslutade festivalen gjorde en kanonspelning. Tyrolens progg- och visfest har verkligen etablerat sig som en viktig musikfestival. Se till att du inte missar nästa gång för här lever musikhistorien.

Hasslöfestivalen lördag 13/7

14 juli, 2019 by Gästskribenter

Vår lördag började med Smith & Thell. Ett band som leds av sångerskan Maria Jane Smith och Viktor Thell och som spelar personlig pop med influenser av folk och akustisk visa. en mycket trivsam bekantskap med musik som känns som typisk bilåkarmusik. Som gjort för en roadtrip så häng med så åker vi.

Vi ansluter sedan till en riktig godbit på festivaldagens eftermiddag. På lilla parkscenen bjuder Anders F Rönnblom på en riktigt härlig spelning. Intimt och nära med en liten men hängiven publik. Anders F är en stark personlighet med ett uttryck som liknar ingen annan. Vassa och finurliga texter med skön rock och blues som tränger sig på. Att vi får höra både ”Europa brinner”, ”Jag kysste henne våldsamt” och ”Det är inte snön som faller” var verkligen bjudningar jag kan leva länge på.

Lokala hjältarna i Sinn Fenn drar verkligen en stor publik till festivalens huvudscen under den tidiga lördagskvällen. Irländsk folkpunk på blekingska kan man väl säga att det bandet står för. Bandet bildades på Hasslö under 80-talet och har mängder med spelningar runt om i Blekinge, men även ute i landet. Publiken på Hasslöfestivalen kan varenda låt och sjunger med mest hela tiden. Bandets frontfigur Caj Karlsson verkar ha omåttligt kul och han spelar tin whistle så det står härliga till. Vilket underbart sätt att få fart på publiken. En liten bit in i konserten vrålar han lyckligt till sina bandkompisar: ”Fan, vi kan ju det här!” och det är bara att instämma. Det här kan de sannerligen.

Veronica Maggio på Hasslöfestivalen

14 juli, 2019 by Gästskribenter

Ett öronbedövande jubel från några tusen festivalbesökare mötte Veronica Maggio när hon kom ut på scenen.

Allsången var stark och skön redan i första låten ”Kurt Cobain” från hennes nysläppta 5 låtars (Ep eller maxisingel hette det väl förr) ”Fiender är tråkigt”. Sedan fortsatte den allmänna dansen och allsången i låt efter låt. Den här bokningen har festivalen all anledning att vara nöjda med. Veronica är en stjärna som älskas av sin publik. Med ren och klar röst framför hon ett budskap som landar helt rätt hos hennes publik. Det är villkorslös kärlek från en månghövdad publik (utsålt?)

Varje låt Veronica Maggio framför känns som en monsterhit. Det förstärks av de starka rösterna som sjunger med i exakt varje låt. Tusentals lyckliga unga röster som lyckogråtsjunger med i texter som på pricken fångar exakt vad de känner i sina svåraste känslor. Veronica Maggio är kanske vår tids absolut främsta skildrare av sin generation. Jag kanske inte fattar allt hon känner och sjunger om, jag är trots allt en stofil på 50+, men jag fattar grejen. Varje generation har sina uttolkare, de där som kunnat sätta exakta ord på komplicerade känslor och sinnesstämningar.

Ska man klaga på något så är det att ljuset på scen är svårt. Det gäller inte bara Maggios konsert utan det har varit genomgående under festivalen. Avsaknaden av riktade spotlight har varit ett problem for flera artister. Storbildsskärmen har bjudit på grumliga bilder där artisten och solister försvunnit i mörkret. Dessbättre har ljudet å andra sidan varit kanon och det är ändå det viktigaste på en musikfestival.

Showen är en effektfull ljud- och ljusshow med sprakande effekter i färg och form. Jag blir begeistrad av sånt här. Det är kul. Det är bra. Folk har roligt. Det är gott betyg. En gedigen och klockren avslutning på en fantastiskt rolig festival.

Hasslöfestivalen – Ulf Lundell 19-VII-12

13 juli, 2019 by Gästskribenter

Jag har aldrig varit en av pojkarna längst fram. Till dags datum har jag bara sett Ulf Lundell 8 gånger, varav 3 gånger på den här turnén. Men jag förstår magin i att åka på kväll efter kväll och hade nog hamnat där om jag gjort en sån här turné-start nån gång runt 1987.
Nu har jag istället fått vara en av gubbarna längst fram på tre raka spelningar och jag förstår inte riktigt hur jag ska klara av att inte vara på plats på alla kommande gig. Men så är livet. Tåget rullar vidare och jag blev kvar på nån perrong.

Ulf verkar vara i strålande form, bandet har jäkligt roligt vad det verkar. Monologerna är roliga och intressanta, bandet spontanspelar Tush av ZZ Top när Ulf frågar om vi vill höra den: ”Vi kan den” säger han med plirande ögon, och bandet lirar några takter. Att det här bandet har spelat ihop länge märks verkligen. De kan varandra utan och innan och de följer varandra lätt som en vind.

Ödesmättade och stämningsfulla Sonjas vals från plattan Nådens år (1978) spelades live för första gången någonsin, det är en ganska stor händelse. Avslutningen med ”Jag saknar dig”, ”Om sommaren”, ”Gå ut och var glad” samt ”Rått och romantiskt” är en överkörning. Skrönan som ingår i ”Om sommaren” är hysteriskt rolig. En helt annan berättelse än den han drog i Helsingborg för övrigt. Nu handlade det om hur han rymde hemifrån som sjuttonåring och via Osby, Hasslö och Oskarshamn hamnade i Visby där han vaknade i ett vitt rum, trodde han var död när en röst plötslig sa: ”är det kärlek du vill ha, så är kärleken här nu.”

Under den här turnén måste jag säga att det här var den bästa konserten. Detta trots att de föregående två också var riktigt bra. Här fick vi närmast en fullängdsspelning med en bra spännvidd ur en lång karriär. Några oväntade pärlor, några klassiker, några helt nya låtar från senaste albumet och några av hans allra vackraste alster. Allt levererat av en vital artist och ett band i högform.
Konserten höll på i två timmar och tjugo minuter, några regnstänk fick vi visserligen på oss men i mitt inre sken en strålande sol

Kvällens låtlista såg ut som följer:
Tranorna kommer
Kär i galen
Ut i kväll
Evangeline
Definitivt religion
Omaha
Sonjas vals
Danielas hus
En ny dag randas
L-bows and kash
Sanning är ett udda tal
Öppna landskap
Vilda fåglar
Förlorad värld
Lyckliga nu?
Folket bygger landet
Extranummer
Jag saknar dig
Om sommaren
Gå ut och var glad
Extra extranummer
Rått och romantiskt

Nästa konsert på den här turnén är redan nu på tisdag på Stora Gåsemora gård på Fårö strax nordost om Gotland.

Latitud 57 – En ambitiös stadsfest

6 juli, 2019 by Gästskribenter

Oskarshamn bjuder på strålande väder och mängder av festglada människor. När vi anländer är festfolket medelålders och när vi lämnar har publiken blivit synbart yngre. Olika artister drar olika publik. Det är så en bra stadsfest ska vara och Latitud 57 är en riktigt bra stadsfest, med en bra mix av uppträdande band och med riktigt vassa höjdpunkter.

Lisa Miskovsky har haft ett längre uppehåll för att vara mer med sina barn. Det är sex år sedan hon släppte nytt material men i år var det dags. Nya låten ”Home” släpptes tidigare i vår och nu är hon ute på turné. Hon besöker Latitud 57 och spelar tidigt på den soliga fredagskvällen. En vältalig publik har sökt sig till den stora scenen och välkomnar där Miskovsy tillbaka till livepubliken. Precis som för sex år sedan, är det ”Lady Stardust” och ”Driving one of your cars” som får publiken att gunga med som intensivast. Det är ingen tvekan om att Lisa Miskovsky har en plats i publikens hjärtan.

Festivalen fortsätter sedan med något av det roligaste, och sjukaste, jag sett. Helt underbara Louisiana Avenue intar scenen och bjuder på en makalöst ösig föreställning med rötterna djupt nere i Mississippideltat. Det här är ett band som har kul på scen och de sprider en glädje som fortplantar sig ut bland publiken. Unga och gamla dansar frigjort och modigt, mycket tack vare att bandet bjuder storslaget på sig själv. Avslutningen med en publiksurfande sångare, sittande i en gigantisk gummianka, är bisarrt och hur kul som helst. Att bandet dessutom satsar på att vara inkluderande genom att ha med en teckenspråksartist, är ytterligare ett plus i min bok.

Som sångaren och karnevalsgeneralen Pär Stenhammar betonar, kan man göra vad man vill om man bara vågar utmana sig själv. När han jobbade som project manager bestämde han sig för att en dag stå på scen i pimpade skidglasögon och kaptensmössa och ge folk glädjechocker istället. Där är han nu, backad av ett åttamannaband med en ljuvlig blåssektion och ett komp som pumpar på i en underbar mix av blues, jazz och skitiga New Orleans-toner. Maxat!

Kvällens huvudperson är givetvis Ulf Lundell som efter sin turnépremiär förra veckan, har påbörjat en rejäl sommarturné som inte avslutas förrän den 24 augusti på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Om första spelningen i lördags, var en gedigen föreställning på nästan tre timmar, är kvällens konsert en traditionell festivalspelning på tajta 90 minuter.

Det innebar att 9 låtar ströks från premiären, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Visserligen älskar jag en maximal Lundell-konsert men allt har sin tid och var sak har sin plats. Med avsevärt kortare mellansnack och låt på låt i ett välplanerat set blir det en spelning som håller ett rasande skönt tempo hela vägen.

Bandet lyser av stora breda leenden och spelglädje. Om förra veckan möjligen bar på lite spända premiärnerver, var allt sådan som bortblåst i Oskarshamn. Det kändes som om den här konserten sammanfattar Lundells vision om den här turnén. Den är tydligt politisk i låtval och mellansnack, men också en glädjeinjektion av lycka och kärlek. När solen går i moln rekommenderar Ulf att stora scenen ”till nästa gång”, vänds ut mot havet istället. För att inte störa befolkningen inne i stan allt för mycket, men kanske minst lika mycket för att slippa solen i ögonen och det mankemang sådant kan orsaka. Som att inte se textmonitorn tydligt till exempel. Det gjorde att texten tappades bort en och annan gång. Det gjorde dock inget, gav bara lite extra mänsklighet till grytan.

”Till nästa gång” låter nästan som ett löfte, även om jag förstås inte skulle ta gift på det. Men det kan alltså finnas en nästa gång för Ulf Lundell i Oskarshamn. För den som saknade extranummer, och där till hörande, långdraget inklappande, kan väl en konsert till ett annat år vara extranummer nog?

Av de stadsfester jag besökt måste jag säga att Latitud 57 är en av de allra bästa. Bra planerat festivalområde, ambitiöst artistutbud och en väldigt bra publik. Hit vill jag också komma tillbaka.

Daniel Lemma och hans band Hot this year, tog vid efter Lundell. Det bjöds skönt svängande roots rock med tydliga vinkar till blues, reggae och soul. Tyvärr strulade tekniken påtagligt inledningsvis men artisterna på scen hade stort tålamod med väntetiden, vilket gjorde att publiken också tog det hela med stort lugn.

Fredagsfesten avslutades med Hardcore Superstar och The Quill men då hade vi dessvärre tvingats åka hemåt på grund av omständigheter. Det råder dock inget tvivel om att även dessa två suveräna band gjorde sitt yttersta för att ro hem den första festivaldagen i topp.

Gästskribenter

Footer

Om oss